Header

Godmorgon ♥

Här hemma har vi en riktigt slö förmiddag. Saga hade tokont i magen igår och var vaken till halv ett. I vanliga fall somnar hon direkt efter sista kvällsmatningen vilket brukar vara runt halv tio. Men igår var det inte alls någon bra kväll men till sist somnade hon bredvid mig i sängen och sov till halv fyra. Lilla skrutt ♥

Efter inte så bra sömn har vi myst i soffan hela förmiddagen. Nemo ligger och snarkar här bredvid mig och Saga ligger i sitt babynest. Jag börjar känna mig lite förkyld så en lugn start på dagen var precis vad jag behövde tror jag. Senare idag har vi dock lite planer! Saga kommer vilja käka vid 12(hon är som en klocka och äter nästan prick var 4e timma), sen ska Nemo rastas och efter det ska jag och Saga rulla ner på stan. Jag ska in på jobbet och fixa undan ett par grejer och så ska faderskapsintyget skrivas på sen också så då möter vi upp Tobbe på stan!

Just det! Vi var ju på bvc i måndags och vägde för att se om hon hade gått upp lite till. Vågen stannade på 3580g så nu är hon bara ynka 50g från födelsevikt. Så skönt!

Likes

Comments

Idag packade jag ner Saga i vagnen, kopplade Nemo och gav mig ut på en riktigt långpromenad! Tror vi var ute runt en och en halv timme och det var helt underbart!

Nu har vi dock haft en riktig kräkfest här hemma så nu har Saga tvärslocknat i min famn. Lilla Skruttan ❤ Tycker så himla himla synd om henne när det är så här men hon verkar inte tycka det är så jobbigt själv? Gråter nästan aldrig. Mammas hjärta.

Likes

Comments

Måndag, Saga är strax över två veckor och idag har Tobias börjat jobba! Vi har besök på bvc inplanerat idag halv två och då hoppas jag som sagt att vågen står på plus. Känner att det här med vikten verkligen håller på att bli en stress hos mig men det går ju framåt i alla fall. Lite för långsamt bara. Och igår hade hon dessutom en riktig kräkdag prick hela dagen. Saga har hela tiden kräkts ganska mycket. Både strax efter att hon har ätit men även mellan måltiderna. Ibland mindre mängder men vissa dagar(som igår) är det som att det inte finns något stopp riktigt. Dock lugnade det ner sig inatt och nu har hon inte kräkts något alls under morgonen. Konstigt att det kan pendla så?

Mammas lilla ♥

Likes

Comments

Vad fort dagarna går även fast vi inte gör så mycket. Nu är skruttan två veckor(?) och på måndag börjar Tobias jobba igen. Då är det jag, Saga och Nemo som ska hänga på dagarna! Men med tanke på hur otroligt söt Nemo är med lilla knytet så tror jag inte det kommer vara något problem:

Nu: dagens andra kopp kaffe, en snusande bebis och slalom på tvn.

Likes

Comments

Idag hade vi alltså första besöket på bvc. Mest intressant av allt var vikten, och visst hade hon gått upp! 100g sen i lördags vilket gör att hon fortfarande ligger lite under kurvan men det är i alla fall på väg åt rätt håll. Skönt! Men jag blir otroligt stressad av det här med vikten. Nu ska vi i alla fall öka så hon får 110ml varje gång vi matar. Siktet är inställt på födelsevikten, 3632gram. Saga väger 3400g nu så är en liten bit kvar. Nytt besök på måndag så då hoppas vi att det har ökat lite till!

Saga två dygn gammal och hennes vakthund 🐶💕

Likes

Comments

En liten uppdatering från familjen Eriksson-Öberg. Idag har vi fyllt i namnuppgifterna som ska in till Skatteverket och bokat tid för faderskapsintyg. Imorgon har vi första tiden på BVC och jag hoppas hoppas hoppas att lillskruttan gått upp i vikt som hon ska. Var lite problem med det under första veckan nämligen men nu känns det som att vi har hittat rätt i matningen. Vi kör på 100% ersättning eftersom jag inte kan amma, och första dagarna var det lite trixigt att veta hur mycket man skulle ge. Plus att hon har kräkts rätt mycket. Men som sagt, nu känns det som att vi är på banan!

Exakt så här nöjd kan man vara 05.30 en onsdagsmorgon

Likes

Comments

Här kommer den då, förlossningsberättelsen. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna sätta ord på det mäktigaste jag varit med om, men jag ger det ett försök för jag vill väldigt gärna ha det nedskrivet. Så jag inte glömmer.

Fredag den 3:e februari hade sett ut som vanligt. Jag sov en stund på eftermiddagen för jag mådde lite konstigt. Men å andra sidan sov jag ju nästan varje eftermiddag så det var inget ovanligt. Nemo blev hämtad av Linda på eftermiddagen så jag och Tobias hade en ensamhelg framför oss. Kanske den sista innan vi skulle bli en familj. Vi åt hemmagjorda hamburgare till middag och kollade på På Spåret. Vid 21 blev jag så fruktansvärt rastlös att vi bestämde oss för att ta en liten promenad upp till ICA. Godisnappar och apelsinjuice.

Jag somnade runt midnatt medan Tobias låg i sängen och spelade lite tv-spel. Och så. Klockan 2. Då vaknar jag av att det gör ont. Inte ont som i en sammandragning eller förvärk utan mer ont. Tobias är fortfarande vaken. Jag springer ett par gånger på toaletten. Tänker att om det är förvärkar så ger det sig snart. Men efter ett tag känner jag nog att nja det här är inte riktigt som det brukar. Då har Tobias redan förstått vad som är på gång.

Ringer till förlossningen och frågar vad gör vi nu? Vet inte alls vad klockan var då(kollade nu och den var visst strax innan 05) men det var så pass långt mellan värkarna att vi lätt kunde stanna hemma en stund till. Så det gjorde vi. Jag vet inte riktigt men jag tycker inte att den tiden vi var hemma var speciellt lång eller jobbig. Jag tyckte den gick ganska fort. Jag hade inte superont så det var ett väldigt bra tillfälle att träna på att andas rätt. Så det gjorde jag. Andades och klämde Tobias hand.

Klockan 08 säger jag till Tobias att det börjar bli lite jobbigt. Så då ringer vi igen och kommer överens om att vi ska åka in och kolla läget. Packar det sista i väskan och ut till bilen. Här vet jag inte riktigt hur tankarna gick men någonstans förstod jag ju ändå att det är nu det händer.

Jag går in på förlossningen medan Tobias parkerar bilen. Får en värk precis när jag kliver in genom dörrarna. Vi får ett rum och ctg kopplas på för att kolla värkarna. Då upplever jag att de kommer lite mer sällan och tänker attans attans. Jag är öppen 4cm när de undersöker mig. Men så helt plötsligt mitt i en värk går vattnet. Och vilket otroligt märklig känsla? Som att någon hade spräckt en vattenballong rakt mellan benen på mig! Jag har fortfarande på mig mina egna kläder men när undersköterskan kommer in så får jag äntligen sjukhusrocken och tänker yes yes yes nu stannar vi.

När vattnet går så kommer värkarna tätare. Då är klockan tjugo över nio. Och jag provar lustgasen, men inser efter tre försök att nepp det här går inte. Och detta av två anledningar:
1. Jag får inte till det med andningen. Det går bra i början av värken men sen tappar jag det helt och tycker mest att masken är i vägen. Att jag inte får i mig tillräckligt med luft.
2. Jag kräks. Och att kräkas med värkar är inte toppen. Så enkelt är det.

Så då lägger jag masken åt sidan och andas inte mer i den alls. Utan använder mig istället av en annan smärtlindringsmetod:
Klämma sönder min sambos hand.
Och den fungerar utmärkt i kombination med att Tobias masserar i ländryggen så fort en värk kommer. Klart det gör ont, men jag upplever mer att jag kontrollerar smärtan på något vis istället för tvärtom. Några gånger får jag dock panik för det gör så fruktansvärt ont. Kanske var det när huvudet jobbade sig neråt och passerade spinaeknölarna? I alla fall gjorde det riktigt skitont. Efter den smärtan ber jag om epidural. Tänker att ska det göra så här ont är det lika bra.

Men de kommer inte hinna sätta någon epidural. De kommer bara hinna sätta embla-krämen.

Klockan 11,30 är jag öppen 10cm. Vid tolv vet jag att jag säger till Tobias att han måste ringa på klockan. Det har börjat trycka och jag kan ju liksom inte ligga där och chanskrysta. Barnmorskorna kommer och kollar läget. Huvudet måste ner en bit till och de föreslår att jag byter ställning, hittills har jag bara legat på vänster sida. Höger sida fungerar inte alls för då gör allt så fruktansvärt ont. Jag står på knä en värk men det är också extremt obehagligt. Så jag lägger mig på vänster sida igen. Och på något vis kommer ju huvudet ner till slut. Men det är ingen rolig väg dit för jag upplever att det inte rör sig alls. Att ingenting händer. Jag vet att jag får värkstimulerande dropp men har ingen aning om när de sätter in det. Men de ökar på den eftersom i alla fall.

Enligt journalen har jag riktiga krystvärkar från 13.30 men det kändes som att jag hade det i ungefär 100 år. Ska jag vara ärlig tycker jag att det var fruktansvärt jobbigt att krysta för det kändes som att hon aldrig kom längre ner. En ljuspunkt var i alla fall när de sa att de såg huvudet. Då tänkte jag att yes det händer i alla fall något. Men sen kom kanske den jobbigaste fasen på hela förlossningen: Att trycka ut huvudet. Och hjälp vad jobbigt det var. Att ligga där och känna sig helt slut som artist och samtidigt så säger ens kropp åt en att kom igen tryck på nu var jobbigt. Och det kom ju inte riktigt ut heller. Efter ett tag ville jag bara att det skulle vara över, att mini skulle vara ute. I samma veva som jag kände att jag började ta lite slut gick min puls upp och skruttans hjärtfrekvens ner. Jag märkte att barnmorskorna började bli lite oroliga och det började pratas om läkare. Och jag vet att de två sista krystvärkarna grät jag mellan för det var jobbigt och jag var trött och jag var dessutom rädd att något var på tok. De trodde till och med att de skulle behöva gå iväg med henne en sväng(ni vet till det är rummet de har på förlossningen om bebisen andas klent eller liknande). Men innan de sista krystvärkarna klippte de mig och det var nog det bästa som kunde hända. För då kom hon. Världens finaste lilla person. Och vilken otroligt märklig känsla det är att föda ut ett barn på något vis. Jag tror nästan att jag fick en liten chock när jag såg att det faktiskt hade varit en liten liten person därinne.

Och det bästa av allt var att hon skrek direkt och istället för att ta henne till ett rum så kunde de lägga henne på mitt bröst. Och jag vet inte riktigt hur något ögonblick i mitt liv ska kunna toppa den känslan. För det var så fruktansvärt mäktigt.

Att efter nio månader av oro och längtan och en miljon andra känslor ha sitt barn hos sig är magiskt. Och om jag ska försöka sammanfatta hela förlossningen så skulle jag säga att det var sjukt mäktigt. Att gå igenom det här tillsammans med Tobias som hela tiden fanns där och lät mig trycka sönder handen, masserade ländryggen, gav dricka, peppade, pussade och miljoner andra saker. Och att få en så sjukt vacker belöning för några timmars jobb. Tiden hemma tycker jag gick jättefort och smidigt och även tiden på förlossningen fram till krystandet. Sen tycker jag att det var fruktansvärt jobbigt att krysta men ändå en otroligt häftig känsla. Att min kropp har fött en människa.

Saga Jenny Elisabeth ♥ Att det blev så självklart direkt att det är dig jag burit på i nio månader.

Likes

Comments

Det har varit lite tyst här ett par dagar och jag tror väldigt många av er vet varför. I lördags, den 4:e februari klockan 14.35 blev vi föräldrar till en liten Saga Jenny Elisabeth. Jag har känslorna all over the place för tillfället och vet inte riktigt om jag någonsin kommer kunna förstå att den här fantastiska lilla personen är vår dotter. Det är verkligen helt fantastiskt.

Nu ska vi fortsätta njuta av dagarna här hemma

Likes

Comments

Har klurat lite ett ganska bra tag på om jag ska dela med mig av hur jag tänker kring eventuell smärtlindring under förlossningen. Mest för att jag tror att det är så lätt att säga en sak nu och känna en helt annan när det väl är dags. Men sak samma, vi kör på!

Jag är i ärlighetens namn tveksam både till lustgasen och epiduralen. Detta beror inte på någon sorts tanke om att jag ska vara duktig och föda heeeelt utan smärtlindring(även om det så klart också är ok) utan det är mer att jag har ett par saker jag oroar mig för. När det gäller lustgasen så är det först och främst att jag har hört från flera att det är lätt att man känner sig lite full/påverkad om man råkar ta för mycket lustgas. Och när jag får den känslan så börjar jag oftast må illa och det leder ofta till att jag kräks. Även om det skulle stanna vid att bara må illa så tycker jag att det är tillräckligt obehagligt. Däremot så fick jag en del tips från vår barnmorska som har gjort att jag ändå tror att jag kommer ge lustgasen en chans. Det verkar ju najs om det fungerar!

Och så var det detta med epiduralen. Alltså. Jag förstår ju(kanske inte helt men ändå lite) hur otroligt skönt det måste vara när den fungerar. Vilket jag har förstått att den ofta gör? Men samtidigt: så rädd för biverkningar. Alltså verkligen skiträdd. Så jag har tänkt så här: Jag går in med inställningen att jag väldigt gärna vill klara detta utan epidural. Men om det nu blir så att jag känner att smärtan är helt outhärdlig när jag väl ligger där så tar jag den ändå. Tror någonstans att det viktigaste i detta är att inte hugga i sten hur jag vill att det ska bli för då är det nog väldigt svårt att tänka om. Så jag går in med tanken att jag vill klara det på så lite som möjligt, men att det inte är någon världskatastrof att ändra sig :)

Något jag däremot tror att jag väldigt gärna vill göra är att duscha eller bada. Tror det är toppen!

Vad har ni för erfarenheter/tankar om smärtlindring vid förlossning? Något som fungerat bra/mindre bra?

Likes

Comments

Idag har det inte blivit många knop gjorda här hemma. Jobbat lite, tvättat lite och handlat lite. Låter egentligen som hyfsat mycket men jag har känt mig så himla seg både i kroppen och i skallen idag så det är inte klokt. Gjorde därför det enda rätta när vi kom hem från Coop: la mig i sängen och åt glass. Följt av en tupplur.

Önskar mer och
mer att någon bara kunde säga till mig när det kommer sätta igång, men det är ju alldeles omöjligt. Så vi fortsätter vänta helt enkelt. Mycket bra tålamodsprövning detta! Ikväll blir det i alla fall hemmagjorda hamburgare och en film i soffan. Mysigt!

Likes

Comments