Hej! hoppas du som läser detta mår bättre än mig.

Just nu mår jag väldigt dåligt, jag känner mig oönskad igen.

Jag känner mig ful, ledsen, tråkig, oönskad, osynlig och som världens idiot... Jag kan inte acceptera mig själv eller mina handlingar.

Jag är inte mammas lilla prinsessa, jag är motsatsen. Jag är dottern som försöker göra nytta men som i verkligheten bara gör allt värre. Jag gör dumma saker, det gör vi alla. Vem vet, jag kanske dricker, röker, tar droger och skär mig. Vem skulle veta?

Jag orkar inte ta hand om mig själv längre. Jag drar ut på dusch dagarna, äter sämre vissa dagar och somnar oftare.

Det jag gör är jag medveten om men jag orkar inte bry mig, vem gör?. Mina vänner hittar skärsår på mig när det har gått ca 2 veckor sedan jag senast gjorde något mot mig själv. Mina självmordstankar kommer tillbaka, jag vill gråta tills allt är över. Det jag går igenom är jätte jobbigt men det syns nog inte lika bra som det gjorde de första månaderna.

Visst är allt bättre nu när jag inte gråter utan bara skär mig? hatar mig själv? önskar att jag vore död? när medicinen gör mig känslokall? när jag inte orkar bry mig? jag bara är... Det känns som om min mänsklighet försvinner, jag blir någon jag inte vill vara, jag ser bara en utväg och ingen kan gör något för att rädda mig. Inget vet, Ingen förstår och ingen kan hjälpa mig!.

känslan när dina kompisar är mer älskade än vad du själv är gör jävligt ont, när personen du bryr dig mest om ser ut att bry sig om någon annan, när deras relation är bättre än eran. Du dör inombords och måste stå ut med den känslan varje dag. Räcker inte jag? är jag så besvärlig?.

allt detta psykiska och för att göra allt värre så kan vi snacka om lite familjeliv. Häromdagen när jag stod utanför dörren hör jag hur min bror skriker "din fucking idiot" och idag grälade min familj i kanske 15-20 min. Jag är trött på allt och alla. Att dö skrämmer mig inte längre.

Om du läste allt så är jag imponerad, tack<3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Vi alla känner väl någon gång att vi är ensamma eller osynliga även fast vi egentligen är i fokus. Den känslan bär jag på varje dag....

När jag sitter på slöjden med en sax i handen som långsamt dras emot min hud så undrar jag , Är det någon som ser mig?. Jag söker inte uppmärksamhet, Jag förstår att andra har ett liv som de faktiskt klarar av att leva. Jag vill bara sluta höra allas lögner om att "vi bryr oss" , "du klarar inte detta utan oss" och "skolan får dig att må bra, Bättre". Jag kanske klarar av att vara i skolan men att arbeta, öva läxor och göra prov är något som kan dra åt helvete för jag har gett upp på både mig själv och livet.

Nu när sommarlovet kom så kunde jag de första 3-4 veckorna slappna av men sedan kom ångesten. Den där jävla känslan av allt som kommer hända i 9:an.

Jag brukade under helgerna äta mindre för att kunna tygla mina känslor i skolan. Nu har jag mina tabletter som får mig känslolös och som ska få mig att må bättre.

Ensamheten som skapas, Hålet som finns, Tomheten som aldrig lämnar. Vad gör man när livslusten tar slut?. Jag vill bara ligga hemma så att jag slipper jämföra mig och bevisa vad jag går för. Jag gör hellre mig själv till boven, Den som alla hatar, Istället för att få folk att förvänta sig saker. Jag vill inte ha några förväntningar som sedan kommer få mina närmaste besvikna.

Jag känner mig ensam i det hela, Som om jag är den enda som ser världen rasa samman, Alla säger "Jag förstår" men fan heller att ni gör.... Ni ser inte, Ni hör inte och Ni förstår absolut inte alla dessa känslor!. Ena dagen är du okej och andra så går du in i väggen.

Ingen ser mig när de borde ha sett mig, Ingen förstår när de borde ha förstått och ingen kan ta skulden, Bara jag som var för otydlig, För tyst.

Ni som bryr er är guld värda men detta är ett krig som ingen av er ser, ett hål som slukar mig inombords och som långsamt tar kål på mig. Ni kan alltid försöka men inget kommer hjälpa, Detta är ett krig som jag själv måste avsluta.

Älskar er alla!. Detta var vad jag behövde få ur mig, vi ses och hörs!<3

Likes

Comments

Jag vet inte längre vad jag känner eller hur jag mår. Vad är verkligt och vad är falsk. jag ler, jag skrattar, jag gör dumma saker, jag gör bra saker men innerst inne mår jag alltid skit. Jag vill le, det vill jag verkligen men ibland är det så himla svårt att låtsas. De där kommentarerna man kan få ibland som till exempel "var lite glad", "du kan väl le nu när du är på besök" & "se glad ut". Det är bara inte rätt, inte för mig. Ska jag låtsas vara glad för andras skull?. Självklart vill jag det men det går inte alltid att säga så och få det uppdraget slutfört.

Det går så många tankar i mitt huvud som ingen vet om. Jag säger det kortfattade, det ofarliga, det som kan få folk att bli tårögda men inte mer. Jag har mina dagar då jag dras till vattnet, jag har de dagar jag funderar på att dra till skogen själv och jag har de dagar då jag planerar att springa iväg. Visst det kanske låter konstigt, töntigt och löjligt men det är sant.

Jag har ju blivit.. Ingen. Den som lät sitt leende förändra världen försvann, dog, lät världen långsamt trycka ner henne själv. Varför slösa sin tid på att le när själva jorden är ett fängelse, ett helvete rent ut sagt. De ska alltid finnas de "coola" och de mindre "coola", inget där emellan. Jag hör inte hemma här, inte längre.

Jag säger inte att jag inte förtjänar ett helvete men om jag är död inombords , varför stanna här?. Ingen förstår allvaret förens det är försent. Om alla bara kunde respektera varandra och tänka på att leva istället för att gå in i väggen med allt jobb vi utsätter oss för, hade livet på jorden då blivit bättre? det tror jag.

Att leva med Ångest och Depression är inte lätt ska jag säga, speciellt inte när alla runt omkring en vet hur man var innan allt började.... Frågan "hur mår du?" med svaret "okej" stämmer inte. Med "okej" så är det kortfattat men utförligt så är det "jag vet inte alls hur jag mår, kan du sluta fråga" ish. Vem bryr sig ändå liksom....

Detta är då all skit jag ville få ur mig idag, hoppas ni inte dog av skratt eller blev deprimerade, hade<3

Likes

Comments

Vänner är de som får livet enklare och roligare. Vissa vill vara mer än vänner, andra inte.

Det är skönt att alla är så olika. Tröttnar du på den ena så finns den andra. Skapas problem så står alltid någon vid din sida. De som vill se dig kämpa och hjälpa dig att återigen stå på två ben själv.

Det finns många typer av vänner.

Vi har de vänner som får tiden att flyga iväg, de som alltid har roligt.

Vi har även de vänner som ska gå efter fakta hela tiden, de är galna men smarta.

Sedan finns det de vänner som inte vill vara vänner utan något mer. Du vet inte vad du ska säga för att inte såra din vän.

Det finns massor av typer, vilket är både bra och dåligt.

Du har vänner som lovar att inte nämna din hemlighet men som 3 dagar senare kan ha spritt ut allt.

Du har vänner som överdriver varenda händelse.

Du har vänner som är närgångna.

Du har vänner som ljuger och som ska synas.

Vi alla behöver ibland bara få vara ensamma. Det enda som ska höras är musiken som spelas ifrån mobilen.

Det vi människor gör bäst är att döma andra... Vi kan inte låta bli. Om jag hade dömt mina vänner som liten så skulle jag antagligen varit väldigt ensam. Vi lär barn att tänka och tycka som oss. Är vi rädda för möss så lär vi barnen att de är farliga, Är vi rädda för hundar så lär vi barnen samma sak som vi själva känner och tycker om hundar. Barn dömer inte förens de har blivit lärda att se saker på ett visst sätt.

Jag älskar mina vänner och skulle aldrig klarat av att leva i detta helvete utan dom. Om ni någonsin känner er hatade eller ignorerade så måste ni komma ihåg, jag valde er av en anledning<3. Döm aldrig någon utan att känna personen<3.

Likes

Comments

Tid...

Tiden är det som skapar minnen. De fina stunderna men kan även vara orsaken till stress och problem.

Livet handlar självklart om att älska, skratta, gråta, jobba och upptäcka men det handlar också om tid. Du måste planera och följa scheman dagligen för att hinna med tåg, bussar, båtar, spårvagnar och flygplan..

Med tiden så lär du känna massor av folk. Vissa bättre än andra. Du börjar skapa tid, stunder och minnen. Du tror under vissa ögonblick att ni kommer hålla ihop för all framtid men redan första veckan utan varandra så börjar ni glida isär, sluta prata och glömma höra av er till varandra.

Du tänker för dig själv vad som hände, hur eran relation bara kunde försvinna ut i tomma intet, hur era dagliga konversationer kunde bli till ingenting.

Ni råkar träffa varandra på stan och ett stelt leende dyker upp. Ett "hej" hörs men sedan går båda olika vägar.

Tiden är något som kan vara bra men lika väl dåligt. Med tiden så glider vänner isär, nya förhållanden byggs upp, familjemedlemmar dör och nya familjer skapas. Vi alla går igenom något och tiden kommer alltid att vara slutet eller påverka slutet.

Spendera din tid väl, du kommer aldrig kunna förändra det förflutna men du kan påverka framtiden. Njut av dagen för en gångs skull istället för att klaga på allt och alla. ta en paus ifrån helvetet och slappna av. Uppskatta dagen du fick som någon annan förlora<3.

Likes

Comments

Min upplevelse...

Att vakna upp utan att vilja röra på sig är normalt men med depression så är det 10 ggr värre. Du ligger kvar tills du står mellan två svåra val, att stanna hemma eller att ta sig igenom dagen.

om du tar dig igenom dagen så är alla runt omkring dig stolta och glada förutom du själv om inte en gnutta.

stannar du hemma så känner du hur missnöjda alla är och det händer att arga blickar dyker upp då och då men du själv mår bättre eller skulle ha gjort om alla bara kunde acceptera ditt val.

Att gå runt i skolan är hemskt. Du hör hur vissa skämtar om självmord, säger hot och dödshot med ironi, klagar på varandra och skriker.

du vill därifrån men vågar inte klaga längre, du vill bara att alla ska vara stolt över dig. Att de ska se en förbättring i ditt psykiska mående. Du mår helt enkelt skit 24/7.

Alla positiva känslor är borta och de negativa förstärkta. Du känner dig som en levande död, en zombie. Du börjar sluta bry dig, du stänger av dina känslor, blir tom och vill bara bli lämnad ifred. Du blir arg, sur, avundsjuk, ledsen och du känner dig hatad av exakt alla, spelar ingen roll vem.

du lever i en kropp som kämpar för att leva men med en hjärna som vill dö. Efter ett tag så orkar du inte kämpa längre och för att klara de sista dagarna innan helgen så skär du dig. Du skadar dig själv bara för att klara de där extra dagarna på veckan. Jag förstod inte själv varför folk skar sig men efter min depression så vet jag exakt varför. Du skär dig inte för uppmärksamheten som många tror utan för att inte göra något som för det första du kanske kommer ångra och för det andra som kommer såra de viktigaste personerna i ditt liv. Döm ingen som skär sig! de gör det av en anledningen. visa att du ser hen, att du vill hjälpa, det lilla kan ibland vara avgörande<3.

du blir så dålig att du måste ta medicin och prata med en psykolog för att må bättre. Psykologen pratar med dig i en timma och försöker gräva sig in i ditt förflutna och hitta anledningen till din depression. Allt hon säger är rätt enligt dina föräldrar men är det inte konstigt att hon, som bara är en psykolog, kan veta mer om ditt mående och dina känslor än du själv?.

Jag provade att hoppa över min medicin en dag. Att ta sig igenom dagen var ett helvete men det var min riktiga verklighet och det fick mig att inse en sak som andra kanske tycker är en konstig liknelse/jämförelse. Det var som alkohol. så länge du får i dig medicinen så mår du bättre men inte perfekt. När du slutar kommer verkligheten som ingen ville se tillbaka och alla minnen som hänt under tiden du tagit medicin slår tillbaka med massor av hemska känslor. Lite som en baksmälla.

frågan alla ställer som nu längre inte har en betydelse, hur mår du?.

I slutändan så är vi alla innerst inne ensamma och vilsna, vare sig vi vill eller inte.

Likes

Comments