Hej!! Nu har det gått ett bra tag sedan mitt sista inlägg... Men jag skyller på att vi har det så jäkla bra, och att jag inte hunnit skriva! Vi har även haft lite ont om wi-fi.

Vi har vid det här lägget påbörjat vårt resande runt i Uganda.. Men det får ni läsa om i nästa inlägg! Först kommer en snabb sammanfattning av våra sista praktik dagar i Kampala!

Under sista veckans praktik i Uganda var vi på Spinal Ward (sjukhusets avdelning för dem med ryggmärgsskador). Det var en rätt tuff omväxling från det jag och Gabriella hade fått se på Rehabiliteringscentret. Avdelningen var i sin helhet ca. 70kvm stort, med ca. 25 inneliggande patienter. Så dem låg uppradade på britsar, med mattor emellan som deras anhöriga hade lagt dit och sov på.

Vår handledare var väldigt upptagen under veckan så vi fick dessvärre inte göra så mycket praktisk arbetsterapi. Men vi hängde på avdelningen varje dag ändå och fick läsa journal, vara med på läkarrond och några mindre kirurgiska ingrepp. Bland annat ett ingrepp där läkaren skar hål precis ovanför tinningen på patienten och spände fast ett metal instrument som rättade ut nacken på patienten. Därefter fäste han en vikt på 11.5kg på den och spände fast allt i sängen. Patienten låg helt fastlåst med blicken lätt bakåt... Och så skulle han få ligga i 7 dagar. Det kändes brutalt!

Vi fick även se ett par trycksår. En patient som vi skulle försöka utföra lite träning med hade 3. Det på hans ländrygg var 20cm I diameter, och minst 10cm djupt. Man kunde se hans ryggkotor. Han hade även ett trycksår på höften och foten. Det vid ryggen var det värsta stadiet man kan ha på ett trycksår, stadie 4. Läkaren berättade att det var väldigt svårt att kämpa emot såret, men att han förhoppningsvis skulle kunna opereras och sy ihop det. Medan sjuksköterskan la om såret så låg resten av avdelningen och kolla på, och hans anhöriga (två döttrar) fick hjälpa till och rulla honom på sidan och tvätta såret. Denna patient försökte vår handledare sedan få upp i rullstol. Vi hann inte mer än höja sängens rygg innan han svimmade. Hjälp!

Jag hade hoppats på att se mer arbetsterapi och rehabilitering på den här avdelningen. Och fastän det verkade ha viss förståelse för vikten av tidig rehab så var det tyvärr väldigt få som hade kompetens och jobbade med det. Trots detta, kommer jag nog ändå bära med mig många starka intryck och minnen från vara dagar på ryggmärgsavdelningen.

Jag kanske kompletterar detta här inlägget med lite bilder lite senare.. Men annars får det summera min sista vecka i Kampala.

Nu sitter vi i en mini-safari bus och reser runt på helt magiska platser! Uganda är ett otroligt vackert land. Bild bevis och ett inlägg om det kommer snart!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 5 readers

Likes

Comments

Här kommer en fortsättning till mitt tidigare inlägg - en sammanfattning av torsdag och fredag.

På torsdag och fredag var vi på rehabiliteringscentret med Sulaiti. Våra sista två dagar på centret med barnen.

I torsdags fick vi lära oss att göra tvål. De använder det som en ekonomisk aktivitet för barn och ungdomar med kognitiva nedsättningar eller inlärningssvårigheter. I torsdags fick vi även träffa 4 lokala arbetsterapeutstudenter som i 3 veckor ska ha praktik på rehabiliteringscentret. Så tillsammans med dem, och större delen av personalen lärde vi oss att göra tvål. Vi hade förväntat oss att barnen skulle vara med på aktiviteten, men det var inga med från början, och när vi frågade varför så ropade de dit två äldre pojkar med Autism. Sulaiti berättade att han hade gjort tvål ett par gånger tidigare med vissa av barnen, men att personalen behövde lära sig, så att dem kan göra det tillsammans med barnen framöver.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har vi märkt att hantverk oftast tillverkas av personer med funktionsnedsättningar. Utifrån de fallen vi har sätt så känns det ändå rätt häftigt att kunna ge en person resurser så att dem kan försörja sig i framtiden. Det känns som att det är rätt avgörande för att en individ med funktionsnedsättning ska kunna klara sig i ett land som Uganda. Om det inte vore för aktiviteterna så skulle individerna säkerligen behöva tigga på gatan. Jag kan förstå om det låter oetiskt att tvinga på en aktivitet på en person med funktionsnedsättning, men om man ser till personens intresse så kan det bli väldigt bra. Utifrån dem fallen vi har sätt så känns det som att personerna oftast har hittat en försörjande aktivitet som passar deras individuella intresse.

Efter tvåltillverkningen så var musikterapi näst på schemat. Häftigt att se hur barn i åldrar från 2 till 21 år med, eller utan funktionsnedsättning, kan uppskata och skaka loss till musik tillsammans. Det var ett mysigt sätt att avsluta praktikdagen.

I torsdagskväll var vi ute på Big Mikes och åt Pizza och lyssnade på Live musik. Vi fick lära oss att det var svenskar som hade öppnat Big Mikes.. kanske inte så konstigt att vi trivs där.

I fredags så hade vi kultur lektioner a la Sulaiti. När vi skrev våra förväntningar första veckan av praktiken, så skrev vi att vi skulle vilja lära oss mer om kulturen i Uganda. Så i fredagsmorse fick vi undervisning i bland annat dem olika stammarna som finns i Uganda. Banyankole stammen kommer från västra delen av Uganda och från den stammen kommer den nuvarande presidenten (som har varit president i över 30 år). Enligt Sulaiti ses dem som "The Royal Tribe". Egentligen bör inte presidenten påverka stammens status, men de verkade som att det var oundvikligt för stammen att inte häva fördelar. Den här stammen jobbar främst med djur och lantbruk. Buganda stammen är från centrala Uganda, såsom Kampala. Enligt Sulaiti så är dem mer affärs-orienterade och väldigt beroende av dem andra stammarna för födda. I norra Uganda fanns det även en massa mindre stammar, men vi gick inte in på dem så mycket i detalj.

Vi diskuterade även hudfärg. Han berättade att man kunde se vilken stam en person kom ifrån igenom att identifiera vissa drag. Till exempel så har dem från Banyankole oftast brun hy, smala ansikten, spetsiga näsor och klär sig naturligt- med kort hår och inge smink. Medan dem från Buganda stammen har choklad-färgad hy, rundare ansikten, bredare näsor och tjejerna har ofta löshår som dem flätar och gör olika frisyrer av. Dem stammarna från norra Uganda har svart hy och är smala och långa. Alla stammar pratar även olika språk, men Engelskan är Ugandas primära språk som förenar dem. Vi frågade vad dem kallar vår hudfärg... eftersom alla ropar Muzungus efter oss. Vi trodde ju att Muzungus betydde vitting eller vittingar, men enligt Sulaiti så betyder Muzungus- dem som vandrar eller dem med brun hy. Så enligt dem har vi brun hy.. och när vi sa att vi kallar oss själva vita så tyckte han att det var konstigt- han visade att pappret är vitt. Men våran hudfärg var inte vit. Vi frågade sen om han kunde se att vi hade blivit brunare under tiden som vi varit här.. han blev överraskad och tyckte att det lät jätte märkligt att vi kunde få mörkare färg av solen.

Efter kulturlektionen så åkte vi på hembesök. Vi besökte en 40-årig kvinna, vars sjukdom inte kunde diagnostiseras. Hon hade vid 20 års åldern börjat snubbla och ramla, därefter började hon bli glömsk och sen började hon uppleva ryckningar i armar och ben. Nu hade hennes sjukdom fortskridit så pass långt att hon inte mintes någontin, kunde inte prata eller tolka det vi sa, kunde inte stå eller gå, kunde inte äta (förutom genom ett sugrör), och var fullt beroende av anhöriga. Vi tolkade hennes symtom som en form av demens i samband med någon annan sjukdom. Men vi fick använda oss av ett top-down perspektiv, alltså utgå ifrån patientens behov snarare en diagnosen.. för att på ett arbetsterapeutiskt sätt kunna komma med förslag på hur man kunde anpassa och underlätta hennes vardag.

Sen var helt plötsligt praktikveckan slut, och våra veckor på rehabiliteringscentret avklarade. Men eftersom Sulaiti behövde rusa iväg efter hembesöket så sa vi att vi skulle försöka göra en utvärdering på onsdag i samband med en examensfest för en av eleverna på centret.

Vi tog helg, och gick på Swedish-massage, därefter Mexikansk middag på Que Pasa.

Likes

Comments

Hej hop! Nu har vi haft vår tredje och sista vecka på Rehabiliteringscentret. Det har varit en intensiv vecka och vi har hunnit med rätt mycket både på dagarna och på kvällarna. Men fortfarande ingen stress- Uganda Style.

I måndags blev det lite misskommunikation igen så jag och Gabriella fick tråkigt nog checka in på ett hotell och lägga oss vid poolen och sola. Inte helt fel. Vi åkte till Hotel Africana, ett hotel som ligger mitt i stan och som vår hyresvärd Francis rekommenderade. Efter att vi kommit hem från poolen så väntade jag tills att klockan skulle bli 17:30, sen sprang jag bort till Makerere University och sprang två varv runt området samt ett par snabba backar. Kampala, eller hela Uganda för den delen, ligger ca. 1500m över havet, vilket gör att luften blir tunnare, och man känner sig lite extra orkeslös när man bl.a. går uppför trappor eller i backar. Hela Kampala är ju också byggt på 7 kullar, så det är backar överalt, framförallt inne på Universitetsområdet. Men det blir en rolig utmaning att sprinta 200m uppför ett par gånger.

I tisdags så skulle vi vara med Emmanuel, som vi fick träffa vår första tisdag i Uganda. Den här gången var han mer förberedd på att handleda oss, och hade bokat in en dag med hembesök. Det var även en fysioterapeut med från Syd Africa som jobbade för Motivation (som tillverkar rullstolar). Tillsammans skulle de åka hem till ett par patienter och göra en uppföljning av deras rullstolar. Utöver det var det en chaufför, en ingenjör, ytterligare en fysioterapeut från Uganda och em mamma med sitt barn. Alla vi skulle få plats i en 5 sits jeep. Men det tyckte ingen verkade vara ett problem. Den Syd Afrikanska kvinnan tyckte att jag och Garbriella kunde hoppa in och sätta oss i bakluckan, medan de trängdes två i passagerarsättet och 4 i baksätet. Alla 10 fick plats!

Patienterna som vi träffade var barn och dem flesta hade en CP skada. Tråkigt nog hade dem flesta haft sina rullstolar i 2-3 år, utan vidare underhållning. Så många barn hade ju växt ur måtten som arbetsterapeuten hade ställt in vid utskrivning. Våra besök gick för det mesta ut på att ta nya mått och ställa om rullstolarna, pumpa däck, samt laga dem delarna som hade gått sönder.

Det var lite intressant att se hur den Syd Afrikanska fysioterapeuten försökte coacha och skapa struktur i dem lokalas teamarbete- så att besöken skulle bli så effektiva som möjligt. Jag vet inte riktigt om dem förstod hennes hets, men förhoppningsvis så insåg dem att dem måste göra uppföljningar oftare, framförallt hos barnen med rullstolar.

Efter hembesöken åkte vi in till stan och Fikade, för typ andra gången sedan vi kom till Uganda. De har inte så jätte mycket kaféer i Uganda, och inte heller så mycket sötsaker på restaurangmenyerna. Men vi lyckades hitta ett riktigt over-the-top fik inne i stan. Så vi passade på att lada med kalorier inför kvällens kommande danspass.

Varje tisdag så kan man gå på Modern dans vid National Teatern i två timmar, samt Salsa lektioner på Cayenne (en resturang/bar som ligger en bit utanför stan). Moderna dansen var skit kul! Passet var uppdelat i olika delar med två olika ledare. Det blev mycket mer intensiv träning än vad jag hade räknat med, t.ex så gjorde vi Mountain Climber (en plankövning) i sammanlagt 5-6 minuter. Men det var bara roligt, och jag är taggad inför nästa tisdag.

Efter Moderna dansen gick vi en bit längs huvudgatan eftersom det var helt stopp i trafiken, men efter att vi gått lite drygt en kilometer så hoppade vi på en Matato taxi mot Cayenne. På grund av att trafiken rörde sig så överdrivet långsamt (som den oftast gör på kvällarna), så insåg vi att vi skulle bli sena till Salsan. Men vi var optimistiska att, ingen stress Uganda-time skulle rädda oss. Vi kom lite sent, men det var inga problem! Salsan var också jättekul, lite annorlunda från den jag testade i Sverige (några veckor innan jag kom hit), men vi lärde oss en del nytt. Cayenne var även super mysigt ställe, så vi bokade middags bord där för helgen.

På onsdag så kom Sulaiti och hömtade oss. Till vår förvåning hade han fortfarande inte lärt sig att vi inte vill åka Boda Boda motorcyklar, så han kom med sin och förväntade oss att vi skulle vara villiga att åka med honom på den till Matato parkeringen. Vi protestera som vanligt och var lite besvikna på att han inte hade förvarnat oss om att han inte hade bil med sig. För hade vi vetat att han inte hade bil, så hade vi ju beställt en uber taxi. Tillslut kände vi att vi inte hade något annat allternativ och fick nöja oss med att hoppa på varsin Boda Boda.

Målet mer dagen var att se hur arbetsterapeuter jobbar inom psykiatri här i Uganda. Så vi åkte en bit utanför stan till Butabika National Mental Hospital. Det låg högt upp på en kulle med utsikt över Lake Victoria, massor av grönt och ett väldigt luftigt och fridfullt till skillnad mot statskaoset. Men det lugna och tysta kändes också lite kusligt, lite Utopia-aktigt. Jag kom och tänkta på filmen 'The Village'. Alla patienter gick runt i nattlinnen i olika färger beroende på vilken avdelning dem befann sig på, och alla sjuksköterskor gick runt i en gammaldags, stereotypisk sjuksköterska uniform med en liten vit vikt duk på huvudet.

När vi kom fram så presenterade vår handledare oss för arbetsterapeuten där. Återigen så verkade det som att kommunikation emellan dem saknades, då arbetsterapeuten som tog emot oss blev lite överraskad att vi skulle komma och berättade att det hade varit bättre om vi hade kommit på en torsdag. Men vi fick stanna och Sulaiti tyckte att vi kunde ta oss hem själva.

Vi fick inte se så jätte mycket under vårt besök, men vi var med och tog anamnes tillsammans med en arbetsterapeut. Vi var på barnavdelningen, och tog emot en 13 årig tjej tillsammans med 4 andra vuxna. Så vi var 6 stycken som var med och lyssnade medan vår arbetsterapeut tog anamnes på tjejen. Hon var jätte modig och duktig på att dela med sig... men vi tyckte inte att det kändes etiskt korrekt att vara så många kring patienten.

Efter att vi fått gå runt och kolla lite, så bestämde vi oss för att gå och äta lunch tillsammans med en annan arbetsterapeutstudent. Efter lunch fick vi reda på att det inte fanns så mycket mer för oss att se, men att vi var välkomna tillbaka en annan dag.

På onsdagskväll så träffade vi Susanne Guidetti och Lena von Koch (från Karolinska Institutet). Vi åt indiskmat inne på Universitetsområdet. Susanne hade precis kommit från Kenya, och mina klasskamrater från T4. Så det var kul att få höra från henne hur dem hade haft det, men även skönt att bolla lite med henne om hur vi har haft det. Vi träffade henne även precis innan vi kom hit, så det var kul att kunna göra en uppföljning.

Nu börjar detta inlägg bli väldigt långt... så fortsättningen följer! ;)

Likes

Comments

Efter ett par timmar på Nilen hade vi tillslut paddlat och förts 26km ner längs floden.
Vi kom iland och fick tillsammans med alla andra som paddlat njuta av en grillbuffé! Såå gott!!

Sen var det dags att bege sig till Nile River Explorers camping. Under den guppiga resan mot campingen serverades det flitigt med öl, och eftersom alla var rätt törstiga hann nog dem flesta dricka ett par var.

När vi kom fram satt vi oss vid restaurangen och kollade på solnedgången medan vi väntade på maten. Dem hade extremt mycket gott att välja på. Så fast att vi hade ätit en grillbuffe, bara ett par timmar tidigare, så kände vi inte att vi kunde motstå en middag till.

Efter middagen bestämde vi oss för att hänga med ett gäng in till stan. Så vi hoppade runt på 3 ställen. Fastän att vi var helt galet trötta, så ville vi ändå utforska nattlivet i Jinja. Men vi var hemma strax efter midnatt.

Morgonen därpå vaknade vi strax innan 08:00 av att aporna körde stafettlöpning på vårt plåttak. Flera stycken sprang fram och tillbaka i lite drygt en halvtimme innan det verkade vara färdiga med sin morgon motion. Så vi gick tillslut upp och åt frukost. Ni kanske kan se i bilden ovan att det sitter en liten apa i trädet till vänster och äter frukost samtidigt som oss.

Efter frukosten bokade vi lördagens aktivitet: ridning. Men den skulle inte börja förrän 14:00, så jag passade på att dra ut på en springtur. Jag lyckades hitta en rutt på 4,5 km och sprang den två varv. På vägen så var det en del rörelse i byn. På ena bilden nedan så ser ni hur dem tvättar kläder vid vattnen och i den andra ser ni att barnen är påväg för att hämta vatten.

Jag träffade rätt mycket barn under springturen och typ alla sträckte ut handen och ville ha en 'high five'. Den sista jag träffade var en ensam pojke på ca. 9 år. Han sträckte också ut handen- och jag med. Men istället för att bara klappa händer så greppade han tag i min. Vi skakade hand och jag frågade honom vad han hette. Han sa sitt namn och sen frågade han om han kunde få min vattenflaska. Jag gav den till honom och sprang därefter hem mot campingen. Jag visste att jag kunde köpa nytt vatten efter ca. 3km. Men förstod då att han säkerligen inte hade samma frihet.

Sen var det dags att rida. Vi blev upphämtade av en liten träbåt som skjutsade oss över floden till hästfarmen. Vi fick lära oss att den farmen med 28 hästar var den största, och 1 utav dem 3 ställena som hästar finns på i hela Uganda. Jag fick rida på den största hösten, han hette Jack Daniels.

Vi red i 2 timmar genom dem små byarna i närheten och tillslut ut längs Nilen. På vägen såg vi otroligt mycket liv. Massor av vuxna och barm, getter, kossor och kalvar, höns och kycklingar, änder och ankungar. Det kändes som dem var i sin naturliga miljö då t.ex kycklingarna sprang efter höns mamman och tupp pappan.. Vi red även förbi mangoträd, bananplantor, jackfrukt träd, kaffeträd och säkert en massa annat frukt och grönt som vi inte kände till.

När vi kom ridande sprang alla barn fram och ropade Muzungo (vittingar/dem som vandrar), och tyckte nog att vi på häst var lika spännande som vi tyckte det var att få se dem.

Efter ridningen var det dags för middag och vila. Dem spelade en rugby match som dem flesta på campingen kollade på, sen hängde vi med ett gäng lokala killar som jobbade på campingen ut till Jinja. Vi var på 3 ställen igen, och fick lära oss att man inte går hem från festen förrän 7 eller 8 på morgonen. Vi lyckades inte riktigt hålla oss ute så länge, men Gabriella och jag var faktist inte hemma förrän 6 på morgonen. Det första stället låg vid vattnet. Det andra stället var en klubb, i stan, och precis som det första var det blandat med människor från hela världen. På det tredje stället var jag och Gabriella dem ända två Muzungos. Så vi fick uppleva lite spännande kontraster under kvällen. Jätte kul och roligt var det i alla fall.

Morgonen därpå var jag uppe redan efter 4 timmars sömn. Det var så otroligt vackert och fridfullt ute under den nyvakna solen. Jag och Julia gick upp och köpte varsin chapati med banan och nutella, och satte oss och kollade ut över vattnet medans vi åt och drack kaffe.

Efter att vi ätit så gick vi och kollade bland ett par närliggande små butiker och sen kom vi på att vi ännu inte hade smackat Jackfrukt.. Stora gröna frukter, som vi hade sätt hängande i träd sen vi anlänt i Uganda. Vi fick vägledning till ett ställe där dem skulle sälja jackfrukt.. men dem hade tydligen slut på den. Så helt plötsligt sprang två män in i djungeln och var borta i kanske 20 minuter. Men sen kom dem med en helt färsk.

Ni ser även en bild på kaffebönorna vi red förbi dagen innan i bilden nedanför.

Frukten var över förväntan god! Den smakade typ som en blandning av kokos, ananas, banan och mango. En tropisk frukt helt enkelt. Man skulle kunna göra en smoothie på bara den.

Innan vi åkte hem hann vi även lägga oss vid poolen som fanns vid campingen intill vår. Så jag och Gabriella la oss och läste i lite drygt en timme innan busen skulle köra oss tillbaka till Kampala klockan 15:00.

Fy vilken underbar helg! Man känner sig lite bortskämd! Men efter att ha spenderat två veckor i hetsiga Kampala, så kunde vi alla intyga att vi var värda en lyxweekend i Jinja.

Likes

Comments

Åh! Vilken fantastisk helg!!

I fredags blev vi hämtade 06:45 för att åka till Jinja. Vi hade bokat ett River Raft-paket med Nile River Explorers. Så dem kom och hämta oss i Kampala, därefter åkte vi buss i lite drygt 2 timmar innan vi anlände i Jinja. När vi väl hade kommit fram så var det fullfart med förberedelser inför dagens kommande aktivitet. Vi satt tillslut i en annan buss med ett gäng på ca. 20 pers, med varsin Rolex (chapatibröd och omelettrulle) + en fruktsallad som frukost och laddade batterierna. Det var definitivt en av det guppigaste busresorna jag har varit med om.... men det kanske på något sätt var genomtänkt, som en del av förberedelserna inför forsränningen.

Sammanlagt var det 4 flottar, och 2 kajaker + en följebåt och en kajak per flotte som hjälpte till i krissituationer. Julia, Gabriella och jag hamnade i samma flotte som två tjejer från USA. Dem bodde i Jinja sen ett par månader tillbaka och gjorde volontärarbete på ett barnhem. Så vi var 5 stundtals väldigt kaxiga... men stundtals livrädda tjejer. Jag tror vår guide Josh var lagom orolig när han fick höra att han skulle ta hand om, samt coacha oss under dagen.

Den sträckan som vi körde var 26km lång och tog ca. 4 timmar. Inför varje stup/fors så berättade Josh hur vi skulle tänka ifall att flotten välte. I visa stup så skulle man t.ex. släppa båten och simma åt ett visst håll medan vid andra tillfällen skulle man försöka hålla sig kvar vid båten. Han berättade även hur vi skulle paddla och när vi skulle krypa ihop och bara hålla i oss. Det var rätt mycket att tänka på, men Josh var duktig på att hålla en positivt och lugnt stämning i båten.

Vi välte bara vid ett stup, men var extremet nära att välte ett par gånger till. Inför det stupet som vi välte på hade Josh sagt att vi skulle försöka hålla fast oss vid båten. Men jag tror inte någon utav oss lyckades hålla kvar vid båten. Jag tappade greppet och lyckades komma ett par meter under vattenytan. Det var en av dem läskigaste ögonblicken i mitt liv! Jag försökte orientera mig och simma mot ljuset, men kom inte upp lika fort som jag hade trott, på grund av att jag trycktes ner och drogs runt i strömmen. När jag väl kom upp var båten i vägen och jag fick fortfarande inte luft, men tillslut lyckades jag på något sätt trycka bort mig från båten och komma upp till ytan. När jag kom up så åkte jag ner en bit med strömmen, bort från båten, men plockades upp av en kajak som hjälpte mig tillbaka till båten.

Efter att vi hade gjort hälften av stupen så fixade följebåten fram lite socker. Dem skar upp en halv ananas till var och en, och delade ut bland alla båtar. Det var främst då, när vi satt och åt färskskuren ananas på Nilen som allt kändes helt öververkligt. Definitivt ett minne jag kommer bära med mig resten av livet.

Vid sista stupet så frågade vår guide om någon ville testa sitta fram. Det sista stupet betedde sig på något sätt så att man oftast flög väldigt högt med näbben av båten. Men han sa att oavsett om båten gör 360 och välter baklänges, så måste personen fram hålla kvar sig i repet för att inte ramla och skada personerna bakom. Så klart att jag ville göra det... och som tur var så ville ingen annan! Men jag blev lite orolig när Josh sa att jag absolut inte fick släppa. Som tur gick det bra, och båten välte inte.... Men skit va kul!

Detta får bli del 1 av helgens inlägg. Nu är det hög tid att lägga sig och återhämta sig inför morgondagens praktik på Mulago Hospital. Tips till er som läser.. om ni inte har varit i Afrika, kom hit! Uganda leverera iaf till 100%.

Likes

Comments

Här kommer en recap Måndag-Onsdag och lite allmänna reflektioner i slutet.

I måndags hade vi praktik på sjukhuset. Vi trodde att vi skulle jobba med brännskador. Men som vi har lärt oss att acceptera vi det här laget, så blir det inte altid som man har förväntat sig. Tydligen så var brännskadeavdelningen nerlagd en tid framöver då de håller på att renovera bland annat den avdelningen. Så helt plötsligt hade vi inget att göra. Då frågade vi om vi fick hänga med Julia på hennes avdelning för undernärda barn och leka sjuksköterskor istället... och det var absolut inga problem.

Så vi sprang bort till Julia och tänkte att vi kunde hålla oss lite i bakgrunden och se hur hon och dem andra sjuksköterskestudenterna jobbade. Men helt plötsligt fick vi uppmärksamhet av dem lokala dietisterna. Först visste det inte riktigt vad arbetsterapi var för något, men när vi beskrev lite lätt sa den ena att hon gärna ville att vi skulle kolla på några barn och dela med oss av vår arbetsterapeutiska kunskap.

Vii fick träffa 4 små undernärda barn. Den första hade troligen en hjärnhinneinflammation, 2 hade fått en CP skada vid födsel och den fjärde hade Downs Syndrom, enligt vår bedömning. Om jag inte hade spenderat en vecka på rehabiliteringscentret hade jag nog stått där, och kollat på barnen, med ett stort frågetäcken. Men med den arbetsterapeutiska/fysioterapeutiska kunskap som vi lärde oss förra veckan lyckades vi, på något sätt, imponera på både Julia, dietisterna och mammorna.

I tisdags åkte vi till en skola. Vår handledare Sulaiti brukar jobba på skolan ett par timmar i veckan. Så under två timmar satt vi i ett klassrum med 15 barn och Sulaita hade anpassat en aktivitet åt varje barn. Vissa satt och gjorde pärlhalsband, andra med puzzel vissa med akademiska uppgifter (academic work) som han kallar det. På bilden ovan ser ni hur det såg ut precis utanför skolområdet.

I tisdags hade vi möjlighet att jobba lite med Christian, en liten kille med Downs Syndrom. Vi fick även lära oss olika former av terapi som kan tillämpas när man jobbar med barn med inlärningssvårigheter. På så sätt kunde vi se vad Christian hade för intressen och inom vilka områden han visade mest potential för utveckling.

Idag åkte vi på hembesök till Christian. Han bor i Entebbe, som ligger en timme bort från Kampala. Så vi blev hämtade klockan 07:00 imorse. Men tråkigt nog så hade informationen inte riktigt nått fram till hans mamma, så Christian var redan påväg till skolan när vi var påväg hem till honom. Vi blev lite ledsna när vi hörde att han inte skulle vara med på hembesöket. Men i efterhand blev det ett väldigt fint besök ändå.

På vägen hem reflekterade vi att Christian sannerligen har haft många fördelar av att växa upp i en ekonomiskt stabil och utbildad familj. Sulaiti berätta att många mammor som föder barn med Downs Syndrom, eller andra nedsättningar, tror att gud försöker straffa dem eller att dem har blivit förhäxade på grund av att någon i deras sociala omgivning har talat illa om dem.

Det var också intressant att höra hur Christians mamma hade fått rekommenderat av läkaren att avsluta graviditeten när hon fick reda på att hennes son skulle ha Downs Syndrom. Men att hon protestera och ville ha barnet oavsett. Hon har aldrig ångrat det beslutet och kallar Christian för en Sweet Challenge. På vägen hem i bilen så diskuterade den kvinnliga chauffören detta med vår handledare, Sulaiti och menade på att mamman aldrig hade valt att behålla barnet om barnet hade varit en flicka. Men jag och Gabriella har faktist lite svårt att hålla med om den idéen efter att ha hört mammans berättelse. 

Hembesöket blev under omständigheterna tillslut väldigt lyckat. Det var jätte häftigt att få besöka hans hem och få en bättre helhet kring Christian, samt kunskapen och idéerna en annan kultur har om Down Syndrom. Hans mamma var även väldigt tacksam för den rådgivning vi kunde bidra med.

Som jag beskrev lite i det tidigare inlägget så känns det som att jag har landat och lyckats hitta en vardag i kaoset. Rätt häftigt att man kan anpassa sig så snabbt och känna sig så tillfreds i det. Men det kanske har något att göra med min uppväxt också.

När vi kom hitt satt jag ett mål att träna varje vardagsmorgon.. eller i alla fall 4/5 morgnar. Förra veckan gick jag upp klockan 06:00 för att hinna träna innan praktiken. Men den här veckan har vi börjat så tidigt på morgnarna att träningen har fått vänta tills på eftermiddagen. Oavsett så har träningen blivit av alla vardagar hitills! Ikväll sprang jag ute för första gången, tillsammans med Anna, en läkarstudent från Karolinska. Det var en härlig omväxling och vi lyckades få ihop en rätt bra runda med bakintervaller. Vi sprang runt Universitet området, på grund av att det är lite mindre trafik där, men eftersom att det fortfarande är strejk så kan det nästan vara lite för öde inne på området. Därför känns det rätt bra att inte springa själv, så nu vi kommit överens om att köra åtminstone en utomhus runda i veckan.

Idag blev började vi redan vid 07:00, så vi gick hem lite tidigare. Efter praktiken åkte jag och Gabriella till sjukhuset för att leta upp Julia. Vi lyckades hitta henne och 3 andra sjuksköterskestudenter. Så vi gick och åt lunch tillsammans på en resturang med Ugansikmat. Jag åt ris, sötpotatis, pumpa samt ärtor och bönor i sås. Jag börjar faktist gilla den Ugandiska maten mer och mer. Efter lunch gick vi hem och njöt i solen. Jag har nästan hunnit läsa klart en bok också.. något som jag aldrig verkar ha tid att prioritera hemma.

Vi kom nyss hem från Club 5, en Indisk resturang inne på universitet området. Igår lyckades vi faktiskt äta mat hemma för första gången, spagetti med köttfärsås. Men resten av luncherna och middagarna har vi ätit på resturang, dels för att det är så svårt att hitta råvaror, men också för att det nästan blir billigare.

Imorgon ska vi upp tidigt igen, sen blir det tidig helg!
Godnatt!

Likes

Comments

Hej hej!
Nu har man verkligen börjat komma in i tempot. Ingen stress! Jag märker av det dels då jag varit dålig på att uppdatera med blogginlägg.

Men nu fick jag ett ryck och kände att det kunde vara kul att reflektera och dela med mig av lite bilder samt de aktiviteter vi gjorde under helgen. I lördags låg vi för det mesta och slappade på Kabira Country Club. Rätt lyxigt i jämförelse med den standard vi lever till vardags. Vi solade, gymade och åt dyr mat. Jag sprang 8km på löpband, men sen blev vi så fascinerade av alla märkliga maskiner de hade i sitt extremt välutrustade gym.. så jag vet inte hur mycket träning det blev efter min lila springtur.

I söndags letade vi en skräddarmarknad. Vi lyckades tillslut hitta en Crafts Market där dem sålde mycket hantverk. 

Marknaden sålde bland annat sånt som barnen på vårt Rehabiliteringscenter tillverkar. Något som har förvånat mig är att det mesta hantverksarbete som görs i Uganda tillverkas av dem med någon form av funktionsnedsättning. Allt från smycken, väskor, skor, ortoser, korseter, och lite kläder. Inspirerande sätt att integrera människor i samhället!

På marknaden hittade vi en skräddare och har beställt ett par kläddesplagg av henne i traditionella afrikanska mönster. Vi köpte även ett par vävda korgar/skålar var och optimistisk som jag är köpte jag en vävd matta. Den ska nog få plats i bagaget hem!

En super härlig helg i Kampala! Nästa helg åker vi på äventyr till Jinja!

Likes

Comments

.Det var först idag som frasen, Wasuze otya (god morgon) fastna.
Vi tog en Uber taxi till rehabiliteringscentret imorse och passade på att träna lite Luganda med vår chaufför.. så att vi kunde imponera lite på våra kollegor.

Vårt fokusområde under praktiken idag var inlärningssvårigheter och försenad utveckling hos barn. Det blev en hel del teori från vår handledare (Suliti), men jag blev väldigt inspirerad och var extremt tacksam för att han delade med sig av så mycket kunskap. Under vår utbildning på KI har vi en kurs som heter Kreativitet och Aktivitet. Om jag minns rätt så är kursen 5 veckor lång och täcker lite diverse kreativa områden, såsom att jobba med lera, måla, bygga och sy. Men på två timmar med Suliti idag kändes det som att jag lärde mig minst lika mycket, om inte mer. Jag upplevde även att de han hade att berätta var betydligt mer relevant och användbart inom arbetsterapi. Jag har till och med börjat få lite idéer om att möjligtvis komma tillbaka hit i början på nästa höst för att skriva C uppsats om arbetsterapeutiska åtgärder för barn med försenad utveckling. Jag måste bara locka med mig någon i klassen.. så om det är någon som är lite intresserad, skicka gärna ett meddelande till mig ;) !

I bilden till vänster ser ni pärlor som några av barnen på centret har tillverkat. Dem har lindat ihop gamla tidningspapper och sedan täckt dem med lack för att de ska hålla sin form. Sen använder de bland annat dem och andra pärlor för att göra smycken eller väskor. Mycket av Sulitis mål är hjälpa varje barn hitta sina intresseområden och sedan stödja dessa. Han menar på att barnen kommer mycket längre i sin utveckling om dem finner glädje i det dem gör. I Uganda är det även viktigt för varje individ att klara sig ekonomiskt och därför är det av betydelse att finna områden som individerna kan försörja sig med. Många utav barnen på rehabiliteringscentret kommer inte att kunna utbilda sig akademiskt (på grund av sina funktionsnedsättningar), och just därför är det extra viktigt att dem hittar en aktivitet som dem kan försörja sig på i framtiden.

Vi var på praktiken fram till lunch. Sen skyndade vi oss hem med en matato Taxi för att hinna lämna in våran enda uppsättning praktikkläder, på tvätt. I bilden till vänster ser ni hur det kan se ut inuti en matato. Rätt trångt. Det är standard att man tränger ihop 16-17 personer i en liten minibuss, och man väntar oftast vid varje hållplats tills att alla säten fylls innan man kör vidare. När man sitter längst bak så får man kuppa ihop ryggen rejält, annars så slår man huvudet i taket vid varje ojämnhet. Dem kör väldigt ofta på trottoarerna eller offroad med dessa också för att snabbare komma igenom trafiken. Ja, ni kanske kan föreställa er. Men det är med dessa som vi för det mesta tar oss runt.

I bilden till höger ser ni vår utsikt från kvällens restaurang. Vi var på Acacia mall och fikade, shoppade och åt mat. Rätt mysigt sätt att avsluta vår första vecka i Kampala. Det är först nu, när jag sitter här och skriver som jag inser att vi redan har varit här en hel vecka. Tiden går alldeles för fort! Men det är väl ett gott tecken på att vi har det roligt!

Imorgon blir det lyxliv och solsemester vid ett resort här i närheten.

Sula bulungi (God natt)

Likes

Comments

Godkväll!
Igår blev det inget inlägg... dels för att jag var helt slut efter en lång dag på praktiken, med alldeles för mycket teori, men främst tack vare mina frustrationer kring presidentvalet.

Men idag har vi haft det betydligt bättre! Vi var på Uganda Mobile Rehabilitation Center (det som jag har kallat för dagliga verksamheten/rehab centret i mina tidigare inlägg). Efter att ha tillbringat två dagar på centret börjar vi nu lära känna barnen lite bättre och har fått möjlighet att se dem engagera sig i olika aktiviteter.

Idag fick vi även testa på lite praktisk "Arbetsterapi".... eller nja, jag vet inte riktigt.

Idag fick vi i alla fall jobba med två tjejer, både 7 år gamla, och båda med en spastisk CP. Jag har ingen erfarenhet av att jobba med barn eller CP, men det kändes ändå som att vi jobbade lite fysioterapeutiskt idag. Vi fick lära oss hur man skulle massera och mjukna upp muskler, stabilisera leder och hjälpa barnen att böja och sträcka höft, ben, armar, händer, fötter, fingrar och tår. Vi berättade för Suliti (vår handledare) att vi inte trodde Arbetsterpeuter jobbade med träning på det här sättet, men han menade på att det var en form av aktivitet. Samt att man kunde engagera barnen i aktiviteter under träningens gång.

Vi fick även se en form av terapi som Gabriella och jag reagerade väldigt starkt på. Jag tror även att bilden kommer tolkas med väldigt starka känslor. I bilden till vänster ser ni Desire, som är 7 år gammal och har en väldigt spastisk form av CP. Hon började sin första terapibehandling för lite drygt 2 månader sedan, och har inte fått någon tidigare behandling pågrund av att hennes föräldrar inte hade kunskapen om CP och ville skydda henne.

I bilden ser ni Desire som sitter i en stor rispåse, nergrävd i en sandhög. Tanken var att sandens tyngd skulle motverka hennes spasticitet, samt att värmen i sanden skulle göra så att hennes muskler slappnade av. Dem förklarade att det inte hade redskap som vi har i Sverige och att detta var den bästa ersättningen. Jag tänker inte kommentera mer om bilden, men jag kan tillägga att Desire är en jätteglad liten tjej och att hon verkar trivas bra på centret och med personalen.

Inlägget blir inte så mycket längre än så här för ikväll. Vi ska vara på centret imorgon igen, då vårt fokus ligger på barn med Autism. Godnatt!

Likes

Comments

Imorse ringde väckarklockan klockan vid 6:00. Gabriella och jag skulle inte börja på sjukhuset förrän 9:00, så vi bestämde oss för att gå på Aerobicspass mellan 6:30 och 7:30. När vi dök upp blev vi inte så förvånade när vi hörde att passet inte skulle bli av. Men det hindrade inte oss från att träna inne på gymmet. Först kardio och sen lite tabata.

Idag skulle vi träffa vår handledare Emanuel som jobbar som Arbetsterapeut på något de kallar för Mobile Workshop. Vi var vid skolan strax innan 9, men det tog ett tag innan vi lyckades hitta Emanuel. Tillslut dök han upp och vi fick höra att han egentligen inte skulle jobba idag eftersom han inte hade några patienter. Men att Andrew (rektorn- med lite högre status) hade ringt och sagt att han skulle ta hand om oss. Det kändes lite tråkigt att det blev så oförberett igen, men Emanuel lyckades göra det bästa han kunde utav situationen.

Först gick vi igenom dem bedömningsinstrument som det använde för att prova ut rullstolar. Vi förstod det som att instrumenten var utformade av World Health Organization (WHO), och vi uppfattade det som att alla deras patienter fick genomgå en väldigt strukturerad och utförlig bedömning och utprovning. Han berättade att de har organisationer som skänker uppåt 300-400 rullstolar/år. Det verkade även som att Emanuel hade fått gå vissa utbildningar genom organisationerna, främst hos Motivation. Så vissa patienter kan få en donerad rullstol. Dock är väntelistan väldigt, väldigt lång, och det är väldigt få i mängden som kan få den möjligheten. Han berättade att patienterna hade möjlighet att köpa en rullstol för ca. 180 dollars och att teknikerna tillverkade dem för hand utifrån patientens behov. Den mest populära typen som tillverkas i Uganda kallas för Hardstep. Den tillverkas med cykelhjul och patienterna känner sig trygga med att det kan hitta reservdelar relativt lätt. De tre gubbarna som jobbade där tillverkade ca. 40 rullstolar i månaden, och den här verkstaden var en utav 3 verkstäder i Uganda som tillverkade dem.

På bilden till vänster ser ni dem rullstolarna som dem får donerade. Och på bilden till höger ser ni den handgjorda rullstolen som dem tillverkar genom att smida järn. Vi fick lära oss att dem hade både three-wheelers och four-wheelers, men att three-wheelers var vanligare eftersom dem är lättare att köra på ojämnt underlag. Så antingen kan man ha ett tredje hjul fram (som i bilden på vänster) eller ett tredje hjul bak (som till höger).

Kolla in skon till vänster! Den var specialtilverkad till en kvinna som hade ett kortare ben. Efter att vi besökt rullstolsverkstaden så gick vi till läderverkstaden som låg precis intill. Även här var allt handtillverkad utifrån patientens behov. Fun fact: 3 utav dem 4 gubbarna som jobbade där hade någon form av funktionsnedsättning. En satt till och med i en Hardstep. Det kändes som att dem trivdes och var stolta över att få jobba där. Väldigt inspirerande och arbetsterapeutiskt tyckte vi.


Efter ett par timmar på sjukhuset fick vi vara klara för dagen. Så vi frågade Emanuel om han kände till någon rolig marknad. Vi fick beskrivningarna dit och hoppade in i en Taxi buss. Först åt fel hål, men tillslut kom vi till rätta. Jag hann inte ta några bilder på marknaden, men vi kommer säkert åka dit ett par gånger till.

Vi köpte ett par byxor var, men sen var vi rätt törstiga och slitna. Tur nog hittade vi Mamma Mia. Det finns inte så överdrivet många restauranger som man känner spontant att man vill sätta sig på, men Mamma Mia verkade ha en hyfsat fräsch meny. Mango Smoothien där var den bästa jag någonsin druckit och vi fick smaka en otrolig god morot soppa medan vi väntade på maten. Så dit kommer vi också åka igen!


Imorgon kommer Suliti mellan 8:00 och 9:00 och hämtar oss. Så vi håller tummarna på att morgondagens praktik på dagverksamheten/rehab centret kommer att bli helt underbart och att vi kommer få möjligheten att börja jobba lite.

Likes

Comments