(Skrivit i söndags förmiddag 11/12)

Hallå hallå! 
Dem sista två dagarna har vi varit i Murchison Falls, på safari, båtsafari och lite hiking-äventryr. 
Vi har fått plågas och njuta av den afrikanska värmen. Det har varit upp mot en 32 grader. Men jag tror nog vi alla har kunnat uppskatta värmen fast än vi stundtals svettats som grisar. Det är ju lite surrealistiskt när man kollar på mobilskärmen och ser att det är den 11 December… alltså mitt i vintern… och vi ligger och solar emellan våra inbokade safaris. November och tidig december är faktist de veckorna på året jag tycker är jobbigast.. så att lämna kylan i 5 veckor är rätt underbart och något jag gärna sätter in i rutin. 

Som sagt har vi varit i Murchison Falls, den största national parken i Uganda. Vi bodde på Red Chilis camping som låg i national parken, och det märktes då vi hade bland annat babianer, vårtsvin och flodhästar precis utanför våra hyddor och tält. Men till skillnad mot vårt föra campingställe så hade Red Chilis inga nattvakter, så när man behövde gå och kissa mitt i natten fick man ta med sig en ficklampa så att man inte sprang rakt in i en flodhäst. Och babianerna var experter på att sno mat och väskor från campingens gäster. Så personalen rekommenderade en att inte ha dörren till hyddorna och tälten öppna speciellt länge eftersom babianerna altid var på vakt och sprang in i rummen när dem fick chansen. Samma sak gällde safari bilarna. Vi fick inte ha med oss mat i bilen eftersom de lätt hoppade in genom det öppna taket på bilen. Medan vi stod och väntade på en färga med ett rad andra bilar, var det faktist en babian som hoppade in i en bil och röjde runt tills att vår guide lyckades jaga ut honom. Sen blev han själv jagad av babianen. Efter några dagar i det vilda tycker vi inte längre att babianerna är så söta. 

Första dagen var vi på en eftermiddags safari. Vi stack ut när det började bli lite svalare och var ute fram tills att solen hade gått ned. En av dem första djuren vi stötte på var en lejonhanne som låg och vilade intill ett träd. Jag får så blandade känslor. Delvis blir jag helt absorberad och tycker att djuret ser så underbart harmoniskt och trygg ut att jag nästan bara vill hoppa ut ur bilen och gå närmre, medan den andra delen av mig är livrädd och vill skynda mig därifrån för att inte störa djurets lugn. Oavsett så får man väldigt mycket respekt för djuren när man ser dem i sin egna miljö. Morgonen därpå var vi uppe tidigt för att göra ytterligare en safari. Vi fick se otroligt mycket elefanter och giraffer i stora familjer. Så häftigt och vackert! Och vi som var så oförberedda med endast våra iphones som kameror hade rätt tur för dem flesta djuren var vid något tillfälle inte längre än ett par meter bort. Så våra egna ögon räckte gott och väl. 

På eftermiddagen åkte vi på båtsafari på Nilen och fick se bland annat krokodiller, elefanter och en massa flodhästar. Båten körde mot Murchison Falls- ett stort, kraftigt vattenfall (som har gett namn till parken). Vi hoppade av där med ett par andra och sen gick vi därifrån hela vägen upp till toppen av vattenfallet. Vilken naturkraft! Det här landet levererar verkligen helt galet mycket naturunder och ett sånt stort span av naturupplevelser! Vår chaufför plockade upp oss på toppen och sen körde vi tillbaka till campingen. Vi var rätt hungriga, men fick inom kort njut av en härlig sista middag med lägereld i bakgrunden. 

Tråkigt nog börjar vår lila resa och utbyte i Uganda lida mot sit slut. Just nu sitter vi i busen påväg till staden Entebbe (där flygplasten ligger). Vi ska bo där en natt och sen ska vi flyga hem. Att resa runt i landet var inget jag hade räknat med när jag sökte utbytet till Uganda. Men i efterhand förstår jag varför alla lokala man har lärt känna här har uppmuntrat en till att resa runt i deras land och ta del av allt det naturligt vackra som Uganda har att erbjuda. Nu i efterhand är jag så glad att jag tog vara på chansen, då jag på lite drygt en vecka har fått en betydligt bredare och mer genuine bild av det här landet och landets befolkning. 

Likes

Comments

Direkt efter att vi kommit tillbaka från Gorillorna så plockade vår chaufför upp oss och skjutsade oss tillbaka till campingen. Vi duscha, packa ihop och skynda oss iväg till nästa destination. Vårt nästa mål var Queen Elizabeth National park. På vägen dit så stannade vi och åt lunch. Och som altid så beställer man fisk, get, biff, kyckling eller bönor i buljong med x antal tillbehör. Tillbehören: matoke (kokbanan), ris, sötpotatis, jams, pumpa, posho och cassava. Så man får en buljong med det man har valt och sen får man dem tillbehören man beställt vid sidan om. Rätt enformigt efter ett par gånger, jag är på gränsen till att tröttna.. Men passar på att njuta så länge jag är här! Mina favoriter har blivit fisk eller get i buljong med ris, pumpa och sötpotatis. Detta beror nog på att resten av tillbehören inte smakar så mycket och har en rätt tråkig, geggig och klibbig konsistens. Men om man frågar lokalborna så är matoke favoriten!

Vi körde resten av eftermiddagen och kom fram till vår campsite strax innan det blev mörkt. Till middag fick vi välja mellan kyckling och ris eller en 4-rätters meny. Det blev 4-rätters runt en mysig lägger eld, med flodhästar och hyenor som grymtade och skrek bara några meter ifrån där vi satt. Som sagt väldigt mysigt!.. men lite läskigt. Campingen låg mitt i Queen Elizabeth National park och precis intill en flod. När vi checkade in så hade det sagt att vi inte skulle gå runt på kvällarna själva. Och vi märkte senare på kvällen att det satt en vakt i varje buske, med ficklampa och gevär. Efter skymning hörde vi även elefanter, och det berättade att det inte var helt ovanligt för ett djur att komma in-springade på campingområdet.

Morgonen därpå var vi uppe innan solen. Vi hade bestämt att vi skulle lämna campingen 5:45 för att vara ute bland djuren innan gryning. Det var vår första game drive (safari) och vi hade väl förväntat oss att det skulle krylla med djur som det gör i lejonkungen. Men vi fick rätt snabbt landa i verkligheten och insåg att dem flesta djuren gömde sig bland buskar eller i trädd. Vi fick lite bättre perspektiv när vi insåg att national parken Queen Elizabeth har en yta på 200,000kvm.
Men vi fick i stort sätt se allt ändå! Bland annat uganda cobs, vårtsvin (pumba), water buck, buffaloes, flodhästar, en elefant och några lejon. Vissa djur var rätt nära vägen, men de flesta "häftigare" djuren var en bit bort. Så vi använde kikare för att se dem bättre och önskade att vi hade varit lite mer förberedda med rejäla systemkameror.

Efter att vi kört ett par timmar, så hade vår chafförer spanat in två lejon i ett träd. Han sa att vi skulle köra offroad. Och väntade på att inga andra bilar skulle vara i närheten. Helt plötsligt var vi 6 bilar som spanande in dem med kikare från vägen.. Men vår chaufför verkade snacka ihop sig med dem andra förarna och dem åkte kort därefter. Helt plötsligt stack vi och en annan bil rätt ut i trädets riktning och hjälp! Vilken känsla! Två ståtliga lejon glor ner på oss. Adrenalinet spruta! Och vi kände oss så väldigt små och underlägsna.

Efter vår offroad upplevelse så lämnade vi nationalparken och åkte vidare mot Fort Portal. Återigen några timmars resa i häftigt landskap. Hittills har det blivit rätt många timmar i bilen, men det känns som vi behöver dem timmarna för att reflektera. Och det finns alltid något att kola på!

Vi stannade även vid ekvatorn igen! Fast den här gången genom en annan stad och den här gången med sol och värme!!

När vi väl var framme i Fort Portal hann vi inte mer än checka in innan vi var påväg igen. Den här gången mot ett naturreservat i närheten. Vi fick gå en jättefin promenad, först till ett vattenfall, sen förbi en krater, och sist upp på toppen av ett berg som var omringade av krater sjöar.

Jag är så överväldigad av allt vi hinner med och alla starka intryck som väller över en. Som jag har utryckt innan var det inte något jag var beredd på när jag föreställde mig mitt utbyte i Uganda! Men jag är såå otroligt nöjd och så glad att jag har fått möjlighet att upptäcka en ny kontinent och ett nytt land! Det lär inte bli sista gången jag åker hit.

Nu åker vi norr ut- mot ännu mer värme!!

Likes

Comments

Klockan 6:30 gick alarmet. Frukost 7:00, och 7:30 var jag och Julia påväg mot Gorillorna. Vi åkte till basecamp och träffade 8 andra muzungus (vittingar) med liknande förväntningar och förhoppningar av dagen. Jag och Julia var klart yngst och kände oss lite outrustade. Alla andra hade rejäla kängor, kamouflerade kläder, kikare och systemkameror. Vi hade inget mer märkvärdigt än vanliga träningskläder, springskor och våra iPhones. Vi frågade vår chafförer om vi kunde få låna hans kikare, han sa att vi fick det men att vi ändå skulle vara så pass nära att vi inte behövde dem. Vi kände oss optimistiska och satt oss ner för en introduktion och genomgång med vår guide.

Han välkomnade oss och de andra med information om området Ruhija, bergskedjan Bwindi och Gorillorna. Han berättade även hur de jobbar för att bevara dem få gorillorna som finns kvar, den miljön dem bör i samt underhålla och stödja byarna runt omkring. Vi utgick från Ruhija, en by nära till 8 familjer. Bwindi är hem till ca. 400 utav dem ca. 880 gorillorna som finns kvar i världen. Och vi skulle snart få besöka 10 utav dem 880.

Han beskrev även hur tuff terrängen var att gå i och att dem aldrig kan säga exakt hur lång tid man kommer behöva gå i innan man hittar gorillorna eftersom det förflyttar sig i snitt 1 km per dag. Han berättade att man kunde få hjälp av en Porter (en lokalbo) för att bära väskor och vatten. Det var ett sätt för lokalbefolkningen att försörja sig. Han berättade även att om man inte lyckades gå själv för någon anledning och om man skulle behöva bli buren till eller från gorillorna så kunde man lägga sig på en brits medan 12 Porters bar en. Om man behövde blir buren skulle det kosta 300 dollars, men att det inte var ovanligt at folk behövde bli burna på grund av att terrängen var så utmanande. Om vi inte hade varit yngst i gruppen så skulle jag nog ha känt mig rätt träffad av hans varning, men eftersom det satt en grupp med 6 äldre, 75 plus, bredvid oss kunde jag skaka av mig lite av det han sa.

Vi delades därefter upp i två grupper och jag och Julia hamnade med två "yngre", tyska killar i 40års åldern. Eftersom vi blev lite uppskrämda och inte visste hur länge vi skulle gå, bestämde Julia och jag för att dela en Porter för att turas om att bära den ena väskan. Komiskt nog var det samma kille som jobbade på, och hade guidat oss runt på barnhemmet vi besökte dagen innan.

Vi gick direkt från basecamp, längs vägen i en kvart och sen dök vi ner i den täta regnskogen. Vi hade två killar mer gevär för våran och gorillornas säkerhet (fråga mig inte vem dem hade tänkt att dem skulle behöva skjuta.. kanske skogselefanterna eller obehöriga människor?). Sen hade vi två med Manchester kniv som försökte skapa en stigliknande väg igenom skogen. Man förstod rätt fort vad dem menade med utmanande terräng. Det var blött och halt, öjämt och berget vi gick nerför sluttade stundtals i 70 grader. Ibland var det bara att krypa ihop och glida med fötterna nerför. Efter att vi gått i 25 minuter så mötte vi 2 nya ansikten. Killarna som kom emot oss var dem som hade stuckit iväg tidigt på morgonen för att lokalisera familjen vi skulle besöka. Dem hade hittat dem. Gorillorna var bara 100m bort ifrån där vi stod.

Hjärtat börja slå snabbare och jag började känna mig lite nervös. Med tanke på att man kliver in i deras miljö, och spelar efter deras regler kan ju egentligen vad som helst hända. Men det var bara att bita ihop och fortsätta igenom den trånga djungeln. Plötsligt förstådd vi att det var nära då våra guider började kommunicera med ett läte att vi var påväg och att vi inte menade dem illa.

Sen såg vi dem. Först två små i träden över oss. Vi fick lära oss att man inte skulle gå närmre än 7m. Men dem små var inte mer än 3m bort. Sen visade vår guide att det även satt en större gorilla och åt, snett ovanför oss. Vi klev några steg sidleds så att vi stod precis under henne. Vi stod på ett led, först guiden, sen ena tyska killen, jag och Julia, den andra tysken och dem andra guiderna var några meter bakom Julia. Gorillan satt lite drygt 2m i slutning ovanför tysken som stod bredvid mig. Och jag vet inte hur han tänkte för helt plötsligt bestämde han sig för att klättra upp en meter och foto henne. Vår guide han bara säga Nej! innan gorillan utryckte att hon kände sig hotad, och en sekund senare kommer hon mot honom och puttar bort honom på hans axel. Jag som står en halvmeter ifrån där hon hoppar ner, slänger mig mot Julia. Tysken blev nog mest skrämd... vilket jag tycker var rätt åt honom. Men ingen blev skadad och Gorillan bara gick därifrån.

Så med en intensiv start tror jag nog vi alla hade ännu mer respekt! Men jag var på något sätt mindre nervös för att jag insåg att så länge man respekterade deras utrymme när dem åt så tillät dem oss ändå väldigt nära inpå deras territorium. Och de var inte rädda att komma närmre oss. Vid ett tillfälle gick en gorilla förbi oss och i stort sätt strök hans rygg längs våra ben.

Efter att vi varit med dem i en timme hade vi ännu inte sett silverbacken. Men dem visste att han var nära och sa att vi kunde besöka honom innan vi gick tillbaka mot basecamp. Vi hittade honom och satt oss en bit ovanför honom. Han satt och åt 4 meter bort, med fingrar som var 4 gånger så tjocka som mina. Vi var väl lite extra nervösa för att det var gruppens ledare, men han satt obrydd och åt sin mat. Ibland kollade han upp mot oss, men det kändes inte som vår närvarö störde honom.

En helt otrolig upplevelse! Innan jag kom till Uganda så visste jag inte att gorillorna var så pass utrotningshotade att det endast finns 880 kvar i HELA världen! Människans närmsta släkting! Det känns orättvist! Men jag är stolt av att ha bidragit lite med mitt besök. Sedan de började med gorilla trekking i början på 2000 så har antalet gorillor ökat från ca. 700 till ca. 880. Det var också kul att se att de gör ett så bra jobb! Och att dem som jobbar med detta har gorillornas respekt! Annars skulle det ju aldrig vara möjligt att besöka dem.

Vår trek blev inte så vansinnigt lång. Vi var bland de grupper som det gått snabbast för. Men gruppen med de äldre var fordrande borta, och som vi förstådd det hade de fortfarande inte hittat dem. Det lätt som att en hade väldigt svårt att gå i terrängen och kanske behövde bli burren på brits. Men vi fick inte höra hur det gick för dem.

Sammanfattat var det en oförglömlig upplevelse! Från början tyckte jag att det lät som alldeles för mycket pengar. Men nu i efterhand är jag glad att jag tog vara på möjligheten att åka till Bwindi och hälsa på dem i en timme. Jag fick även en stark känsla av att pengarna går till mycket mer än en upplevelse för mig. Det känns som dem gör skillnad för framtiden i Bwindi, lokalbefolkningen och framförallt gorillorna. Så om du har möjligheten! Ta den!

  • 50 readers

Likes

Comments

Hej!! Nu har vi rymt huvudstaden och ska avsluta vårt utbyte i Uganda genom att utforska ett fragment av de vackra som det här landet har att erbjuda!

Hittills är vi så grymt imponerade! Vilka häftiga kontraster! Vi har bland annat vandrat i en regnskog på 2800 meters höjd och besökt en familj gorillor, vi har paddlat kanot på en sjö omringad av berg, samt sätt lejon på en savann. Jag skulle kunna skriva alldeles för mycket om varje upplevelse i sig själv.. Men jag ska försöka sammanfatta så gott det går.

För att lyckas utföra resan utefter våra önskemål bokade vi en minibus och fick genom vår husvärd i Kampala kontakt med Emos, vår privata guide och chaufför! Så vi lyxar runt och kör på alla möjliga vägar... lite oroligt guppigt ibland, men vi trivs jättebra med vår chaufför! Vår första destination var Lake Bunyonyi, som ligger ca. 8 timmar från Kampala. Så vi hade en tidig start från Kampala. På vägen korsade vi ekvatorn! Till vår förvåning så regnade det och var jätte kalt! Men vår guide sa att vi skulle korsa ekvatorn på ett annat ställe vid ett senare tillfälle under vår resa också. Påvägen till Lake Bunyonyi stannade vi även utanför Mumburu, national park och hoppade upp och satt oss på taket av bilen och åkte runt och fick se våra första zebror! Jätte fina!!

Lake Bunyonyi ligger på ca. 2300 meters höjd och är en sjö omringad av en massa berg. Det första vi la märke till när vi kom dit var hur kallt det var till skillnad mot Kampala. Som tur var hade vi precis tillräckligt med varma kläder för att klara den ovanligt kala temperaturen på 16 grader. Sikten var jätte klar efter att det regnat på dagen, så vi kunde se en vulkan och bergskedja som sträckte sig mellan Rwanda och Uganda.

Morgonen därpå var vi ute och paddlade kanot och besökte ett par öar som vi fick lära oss lite historia kring. Vår guide var lite speciell och hade mycket historier som vi inte riktigt visste om vi skulle tro på eller inte. Men vi fick berättelserna korrigerade av vår chaufför Emos senare. En ö som vi åkte förbi bestod typ endast av högs vass och ett dött träd. Ön kallades för Punishment Island, och under 40-talet strandsatte män sina döttrar, som straff om dem hade blivit gravida utanför äktenskap. Dem flesta dog på ön eller drunknade när det försökte simma över sjön till fastlandet. Vi åkte även förbi en ö med Zebror, Uganda Cobs (dem är rätt lika rådjur) och en apa.

På eftermiddag och kvällen tog vi det lugnt och slappade i solen, vi hade även tänkt bada, eftersom Lake Bunyonyi är den ända sjön i Uganda som man bör/kan bada i.. Men det började regna precis då! Så det blev en dusch i spöregnet istället!

Nästa morgon åkte vi förbi byn som låg precis intill och handlade posho (majsmjöl-liknande) som är en väldigt populär maträtt till både lunch och middag, samt 18 nyplockade, mogna ananas. Vi hade bestämt att vi skulle åka och besöka barnen på barnhemmet i Ruhija som jag fick höra om av en irländare när vi körde forsränning i Jinja. Men när vi kom dit önskade jag att vi hade haft med oss så mycket mer! Vi blev välkomnade av Happy en 30 årig kvinna som för 7 år sen bestämde sig för att försöka göra skillnad i sin by och öppnade Little Angels Orphanage and School. Det kändes så äkta, och jag fick ett gott intryck om att det som skänks till barnhemmet används för att skapa ett bättre liv åt barnen. Dem hade dessvärre inte så mycket som man önskat, och barnen sov i våningssängar- 4 barn i varje 80cm säng. Men Happy berättade att hon och personalen var måna om att alla barn skulle få gå i skola och därför hade det öppnat deras egna skola på barnhemmet, Ytterligare 100 barn från byn gick också på den skolan. Dem sjung och dansa och vi fick dansa med. Så fina!! Och så mycket framtidshopp! Dem berättade att det ville bli läkare, soldater och lärare när det växte upp.

Vår campingplats låg precis intill barnhemmet och vi var dem ända som var incheckade den kvällen. Man märkte att det var en liten by då middagen verkade ha varit bestämd långt innan: kyckling och ris. Det fanns nog inte så mycket andra råvaror i närheten. Campingens generator var endast på mellan 19-22 på kvällen så vi satt under resturang-taket medan det öste regn utanför en kort stund, sen slutade det och vi fick en otrolig solnedgång. Så vi kollade på solnedgången, laddade upp våra iPhones inför morgondagens Gorillatrek, och spelade ett Sverige Quiz som Julia tagit med.

Grym start på vår resa.. Fortsättningen följer.

Här nedan är lite fler bilder från vår bilresa till Ruhija. Helt otroliga landskap och vid ett tillfälle stötte vi på et rosa gång skolbarn. Det var flera hundra rosa prickar som rörde sig längs berget vi körde på.

  • 85 readers

Likes

Comments

Hej!! Nu har det gått ett bra tag sedan mitt sista inlägg... Men jag skyller på att vi har det så jäkla bra, och att jag inte hunnit skriva! Vi har även haft lite ont om wi-fi.

Vi har vid det här lägget påbörjat vårt resande runt i Uganda.. Men det får ni läsa om i nästa inlägg! Först kommer en snabb sammanfattning av våra sista praktik dagar i Kampala!

Under sista veckans praktik i Uganda var vi på Spinal Ward (sjukhusets avdelning för dem med ryggmärgsskador). Det var en rätt tuff omväxling från det jag och Gabriella hade fått se på Rehabiliteringscentret. Avdelningen var i sin helhet ca. 70kvm stort, med ca. 25 inneliggande patienter. Så dem låg uppradade på britsar, med mattor emellan som deras anhöriga hade lagt dit och sov på.

Vår handledare var väldigt upptagen under veckan så vi fick dessvärre inte göra så mycket praktisk arbetsterapi. Men vi hängde på avdelningen varje dag ändå och fick läsa journal, vara med på läkarrond och några mindre kirurgiska ingrepp. Bland annat ett ingrepp där läkaren skar hål precis ovanför tinningen på patienten och spände fast ett metal instrument som rättade ut nacken på patienten. Därefter fäste han en vikt på 11.5kg på den och spände fast allt i sängen. Patienten låg helt fastlåst med blicken lätt bakåt... Och så skulle han få ligga i 7 dagar. Det kändes brutalt!

Vi fick även se ett par trycksår. En patient som vi skulle försöka utföra lite träning med hade 3. Det på hans ländrygg var 20cm I diameter, och minst 10cm djupt. Man kunde se hans ryggkotor. Han hade även ett trycksår på höften och foten. Det vid ryggen var det värsta stadiet man kan ha på ett trycksår, stadie 4. Läkaren berättade att det var väldigt svårt att kämpa emot såret, men att han förhoppningsvis skulle kunna opereras och sy ihop det. Medan sjuksköterskan la om såret så låg resten av avdelningen och kolla på, och hans anhöriga (två döttrar) fick hjälpa till och rulla honom på sidan och tvätta såret. Denna patient försökte vår handledare sedan få upp i rullstol. Vi hann inte mer än höja sängens rygg innan han svimmade. Hjälp!

Jag hade hoppats på att se mer arbetsterapi och rehabilitering på den här avdelningen. Och fastän det verkade ha viss förståelse för vikten av tidig rehab så var det tyvärr väldigt få som hade kompetens och jobbade med det. Trots detta, kommer jag nog ändå bära med mig många starka intryck och minnen från vara dagar på ryggmärgsavdelningen.

Jag kanske kompletterar detta här inlägget med lite bilder lite senare.. Men annars får det summera min sista vecka i Kampala.

Nu sitter vi i en mini-safari bus och reser runt på helt magiska platser! Uganda är ett otroligt vackert land. Bild bevis och ett inlägg om det kommer snart!

  • 58 readers

Likes

Comments

Här kommer en fortsättning till mitt tidigare inlägg - en sammanfattning av torsdag och fredag.

På torsdag och fredag var vi på rehabiliteringscentret med Sulaiti. Våra sista två dagar på centret med barnen.

I torsdags fick vi lära oss att göra tvål. De använder det som en ekonomisk aktivitet för barn och ungdomar med kognitiva nedsättningar eller inlärningssvårigheter. I torsdags fick vi även träffa 4 lokala arbetsterapeutstudenter som i 3 veckor ska ha praktik på rehabiliteringscentret. Så tillsammans med dem, och större delen av personalen lärde vi oss att göra tvål. Vi hade förväntat oss att barnen skulle vara med på aktiviteten, men det var inga med från början, och när vi frågade varför så ropade de dit två äldre pojkar med Autism. Sulaiti berättade att han hade gjort tvål ett par gånger tidigare med vissa av barnen, men att personalen behövde lära sig, så att dem kan göra det tillsammans med barnen framöver.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har vi märkt att hantverk oftast tillverkas av personer med funktionsnedsättningar. Utifrån de fallen vi har sätt så känns det ändå rätt häftigt att kunna ge en person resurser så att dem kan försörja sig i framtiden. Det känns som att det är rätt avgörande för att en individ med funktionsnedsättning ska kunna klara sig i ett land som Uganda. Om det inte vore för aktiviteterna så skulle individerna säkerligen behöva tigga på gatan. Jag kan förstå om det låter oetiskt att tvinga på en aktivitet på en person med funktionsnedsättning, men om man ser till personens intresse så kan det bli väldigt bra. Utifrån dem fallen vi har sätt så känns det som att personerna oftast har hittat en försörjande aktivitet som passar deras individuella intresse.

Efter tvåltillverkningen så var musikterapi näst på schemat. Häftigt att se hur barn i åldrar från 2 till 21 år med, eller utan funktionsnedsättning, kan uppskata och skaka loss till musik tillsammans. Det var ett mysigt sätt att avsluta praktikdagen.

I torsdagskväll var vi ute på Big Mikes och åt Pizza och lyssnade på Live musik. Vi fick lära oss att det var svenskar som hade öppnat Big Mikes.. kanske inte så konstigt att vi trivs där.

I fredags så hade vi kultur lektioner a la Sulaiti. När vi skrev våra förväntningar första veckan av praktiken, så skrev vi att vi skulle vilja lära oss mer om kulturen i Uganda. Så i fredagsmorse fick vi undervisning i bland annat dem olika stammarna som finns i Uganda. Banyankole stammen kommer från västra delen av Uganda och från den stammen kommer den nuvarande presidenten (som har varit president i över 30 år). Enligt Sulaiti ses dem som "The Royal Tribe". Egentligen bör inte presidenten påverka stammens status, men de verkade som att det var oundvikligt för stammen att inte häva fördelar. Den här stammen jobbar främst med djur och lantbruk. Buganda stammen är från centrala Uganda, såsom Kampala. Enligt Sulaiti så är dem mer affärs-orienterade och väldigt beroende av dem andra stammarna för födda. I norra Uganda fanns det även en massa mindre stammar, men vi gick inte in på dem så mycket i detalj.

Vi diskuterade även hudfärg. Han berättade att man kunde se vilken stam en person kom ifrån igenom att identifiera vissa drag. Till exempel så har dem från Banyankole oftast brun hy, smala ansikten, spetsiga näsor och klär sig naturligt- med kort hår och inge smink. Medan dem från Buganda stammen har choklad-färgad hy, rundare ansikten, bredare näsor och tjejerna har ofta löshår som dem flätar och gör olika frisyrer av. Dem stammarna från norra Uganda har svart hy och är smala och långa. Alla stammar pratar även olika språk, men Engelskan är Ugandas primära språk som förenar dem. Vi frågade vad dem kallar vår hudfärg... eftersom alla ropar Muzungus efter oss. Vi trodde ju att Muzungus betydde vitting eller vittingar, men enligt Sulaiti så betyder Muzungus- dem som vandrar eller dem med brun hy. Så enligt dem har vi brun hy.. och när vi sa att vi kallar oss själva vita så tyckte han att det var konstigt- han visade att pappret är vitt. Men våran hudfärg var inte vit. Vi frågade sen om han kunde se att vi hade blivit brunare under tiden som vi varit här.. han blev överraskad och tyckte att det lät jätte märkligt att vi kunde få mörkare färg av solen.

Efter kulturlektionen så åkte vi på hembesök. Vi besökte en 40-årig kvinna, vars sjukdom inte kunde diagnostiseras. Hon hade vid 20 års åldern börjat snubbla och ramla, därefter började hon bli glömsk och sen började hon uppleva ryckningar i armar och ben. Nu hade hennes sjukdom fortskridit så pass långt att hon inte mintes någontin, kunde inte prata eller tolka det vi sa, kunde inte stå eller gå, kunde inte äta (förutom genom ett sugrör), och var fullt beroende av anhöriga. Vi tolkade hennes symtom som en form av demens i samband med någon annan sjukdom. Men vi fick använda oss av ett top-down perspektiv, alltså utgå ifrån patientens behov snarare en diagnosen.. för att på ett arbetsterapeutiskt sätt kunna komma med förslag på hur man kunde anpassa och underlätta hennes vardag.

Sen var helt plötsligt praktikveckan slut, och våra veckor på rehabiliteringscentret avklarade. Men eftersom Sulaiti behövde rusa iväg efter hembesöket så sa vi att vi skulle försöka göra en utvärdering på onsdag i samband med en examensfest för en av eleverna på centret.

Vi tog helg, och gick på Swedish-massage, därefter Mexikansk middag på Que Pasa.

Likes

Comments

Hej hop! Nu har vi haft vår tredje och sista vecka på Rehabiliteringscentret. Det har varit en intensiv vecka och vi har hunnit med rätt mycket både på dagarna och på kvällarna. Men fortfarande ingen stress- Uganda Style.

I måndags blev det lite misskommunikation igen så jag och Gabriella fick tråkigt nog checka in på ett hotell och lägga oss vid poolen och sola. Inte helt fel. Vi åkte till Hotel Africana, ett hotel som ligger mitt i stan och som vår hyresvärd Francis rekommenderade. Efter att vi kommit hem från poolen så väntade jag tills att klockan skulle bli 17:30, sen sprang jag bort till Makerere University och sprang två varv runt området samt ett par snabba backar. Kampala, eller hela Uganda för den delen, ligger ca. 1500m över havet, vilket gör att luften blir tunnare, och man känner sig lite extra orkeslös när man bl.a. går uppför trappor eller i backar. Hela Kampala är ju också byggt på 7 kullar, så det är backar överalt, framförallt inne på Universitetsområdet. Men det blir en rolig utmaning att sprinta 200m uppför ett par gånger.

I tisdags så skulle vi vara med Emmanuel, som vi fick träffa vår första tisdag i Uganda. Den här gången var han mer förberedd på att handleda oss, och hade bokat in en dag med hembesök. Det var även en fysioterapeut med från Syd Africa som jobbade för Motivation (som tillverkar rullstolar). Tillsammans skulle de åka hem till ett par patienter och göra en uppföljning av deras rullstolar. Utöver det var det en chaufför, en ingenjör, ytterligare en fysioterapeut från Uganda och em mamma med sitt barn. Alla vi skulle få plats i en 5 sits jeep. Men det tyckte ingen verkade vara ett problem. Den Syd Afrikanska kvinnan tyckte att jag och Garbriella kunde hoppa in och sätta oss i bakluckan, medan de trängdes två i passagerarsättet och 4 i baksätet. Alla 10 fick plats!

Patienterna som vi träffade var barn och dem flesta hade en CP skada. Tråkigt nog hade dem flesta haft sina rullstolar i 2-3 år, utan vidare underhållning. Så många barn hade ju växt ur måtten som arbetsterapeuten hade ställt in vid utskrivning. Våra besök gick för det mesta ut på att ta nya mått och ställa om rullstolarna, pumpa däck, samt laga dem delarna som hade gått sönder.

Det var lite intressant att se hur den Syd Afrikanska fysioterapeuten försökte coacha och skapa struktur i dem lokalas teamarbete- så att besöken skulle bli så effektiva som möjligt. Jag vet inte riktigt om dem förstod hennes hets, men förhoppningsvis så insåg dem att dem måste göra uppföljningar oftare, framförallt hos barnen med rullstolar.

Efter hembesöken åkte vi in till stan och Fikade, för typ andra gången sedan vi kom till Uganda. De har inte så jätte mycket kaféer i Uganda, och inte heller så mycket sötsaker på restaurangmenyerna. Men vi lyckades hitta ett riktigt over-the-top fik inne i stan. Så vi passade på att lada med kalorier inför kvällens kommande danspass.

Varje tisdag så kan man gå på Modern dans vid National Teatern i två timmar, samt Salsa lektioner på Cayenne (en resturang/bar som ligger en bit utanför stan). Moderna dansen var skit kul! Passet var uppdelat i olika delar med två olika ledare. Det blev mycket mer intensiv träning än vad jag hade räknat med, t.ex så gjorde vi Mountain Climber (en plankövning) i sammanlagt 5-6 minuter. Men det var bara roligt, och jag är taggad inför nästa tisdag.

Efter Moderna dansen gick vi en bit längs huvudgatan eftersom det var helt stopp i trafiken, men efter att vi gått lite drygt en kilometer så hoppade vi på en Matato taxi mot Cayenne. På grund av att trafiken rörde sig så överdrivet långsamt (som den oftast gör på kvällarna), så insåg vi att vi skulle bli sena till Salsan. Men vi var optimistiska att, ingen stress Uganda-time skulle rädda oss. Vi kom lite sent, men det var inga problem! Salsan var också jättekul, lite annorlunda från den jag testade i Sverige (några veckor innan jag kom hit), men vi lärde oss en del nytt. Cayenne var även super mysigt ställe, så vi bokade middags bord där för helgen.

På onsdag så kom Sulaiti och hömtade oss. Till vår förvåning hade han fortfarande inte lärt sig att vi inte vill åka Boda Boda motorcyklar, så han kom med sin och förväntade oss att vi skulle vara villiga att åka med honom på den till Matato parkeringen. Vi protestera som vanligt och var lite besvikna på att han inte hade förvarnat oss om att han inte hade bil med sig. För hade vi vetat att han inte hade bil, så hade vi ju beställt en uber taxi. Tillslut kände vi att vi inte hade något annat allternativ och fick nöja oss med att hoppa på varsin Boda Boda.

Målet mer dagen var att se hur arbetsterapeuter jobbar inom psykiatri här i Uganda. Så vi åkte en bit utanför stan till Butabika National Mental Hospital. Det låg högt upp på en kulle med utsikt över Lake Victoria, massor av grönt och ett väldigt luftigt och fridfullt till skillnad mot statskaoset. Men det lugna och tysta kändes också lite kusligt, lite Utopia-aktigt. Jag kom och tänkta på filmen 'The Village'. Alla patienter gick runt i nattlinnen i olika färger beroende på vilken avdelning dem befann sig på, och alla sjuksköterskor gick runt i en gammaldags, stereotypisk sjuksköterska uniform med en liten vit vikt duk på huvudet.

När vi kom fram så presenterade vår handledare oss för arbetsterapeuten där. Återigen så verkade det som att kommunikation emellan dem saknades, då arbetsterapeuten som tog emot oss blev lite överraskad att vi skulle komma och berättade att det hade varit bättre om vi hade kommit på en torsdag. Men vi fick stanna och Sulaiti tyckte att vi kunde ta oss hem själva.

Vi fick inte se så jätte mycket under vårt besök, men vi var med och tog anamnes tillsammans med en arbetsterapeut. Vi var på barnavdelningen, och tog emot en 13 årig tjej tillsammans med 4 andra vuxna. Så vi var 6 stycken som var med och lyssnade medan vår arbetsterapeut tog anamnes på tjejen. Hon var jätte modig och duktig på att dela med sig... men vi tyckte inte att det kändes etiskt korrekt att vara så många kring patienten.

Efter att vi fått gå runt och kolla lite, så bestämde vi oss för att gå och äta lunch tillsammans med en annan arbetsterapeutstudent. Efter lunch fick vi reda på att det inte fanns så mycket mer för oss att se, men att vi var välkomna tillbaka en annan dag.

På onsdagskväll så träffade vi Susanne Guidetti och Lena von Koch (från Karolinska Institutet). Vi åt indiskmat inne på Universitetsområdet. Susanne hade precis kommit från Kenya, och mina klasskamrater från T4. Så det var kul att få höra från henne hur dem hade haft det, men även skönt att bolla lite med henne om hur vi har haft det. Vi träffade henne även precis innan vi kom hit, så det var kul att kunna göra en uppföljning.

Nu börjar detta inlägg bli väldigt långt... så fortsättningen följer! ;)

Likes

Comments

Efter ett par timmar på Nilen hade vi tillslut paddlat och förts 26km ner längs floden.
Vi kom iland och fick tillsammans med alla andra som paddlat njuta av en grillbuffé! Såå gott!!

Sen var det dags att bege sig till Nile River Explorers camping. Under den guppiga resan mot campingen serverades det flitigt med öl, och eftersom alla var rätt törstiga hann nog dem flesta dricka ett par var.

När vi kom fram satt vi oss vid restaurangen och kollade på solnedgången medan vi väntade på maten. Dem hade extremt mycket gott att välja på. Så fast att vi hade ätit en grillbuffe, bara ett par timmar tidigare, så kände vi inte att vi kunde motstå en middag till.

Efter middagen bestämde vi oss för att hänga med ett gäng in till stan. Så vi hoppade runt på 3 ställen. Fastän att vi var helt galet trötta, så ville vi ändå utforska nattlivet i Jinja. Men vi var hemma strax efter midnatt.

Morgonen därpå vaknade vi strax innan 08:00 av att aporna körde stafettlöpning på vårt plåttak. Flera stycken sprang fram och tillbaka i lite drygt en halvtimme innan det verkade vara färdiga med sin morgon motion. Så vi gick tillslut upp och åt frukost. Ni kanske kan se i bilden ovan att det sitter en liten apa i trädet till vänster och äter frukost samtidigt som oss.

Efter frukosten bokade vi lördagens aktivitet: ridning. Men den skulle inte börja förrän 14:00, så jag passade på att dra ut på en springtur. Jag lyckades hitta en rutt på 4,5 km och sprang den två varv. På vägen så var det en del rörelse i byn. På ena bilden nedan så ser ni hur dem tvättar kläder vid vattnen och i den andra ser ni att barnen är påväg för att hämta vatten.

Jag träffade rätt mycket barn under springturen och typ alla sträckte ut handen och ville ha en 'high five'. Den sista jag träffade var en ensam pojke på ca. 9 år. Han sträckte också ut handen- och jag med. Men istället för att bara klappa händer så greppade han tag i min. Vi skakade hand och jag frågade honom vad han hette. Han sa sitt namn och sen frågade han om han kunde få min vattenflaska. Jag gav den till honom och sprang därefter hem mot campingen. Jag visste att jag kunde köpa nytt vatten efter ca. 3km. Men förstod då att han säkerligen inte hade samma frihet.

Sen var det dags att rida. Vi blev upphämtade av en liten träbåt som skjutsade oss över floden till hästfarmen. Vi fick lära oss att den farmen med 28 hästar var den största, och 1 utav dem 3 ställena som hästar finns på i hela Uganda. Jag fick rida på den största hösten, han hette Jack Daniels.

Vi red i 2 timmar genom dem små byarna i närheten och tillslut ut längs Nilen. På vägen såg vi otroligt mycket liv. Massor av vuxna och barm, getter, kossor och kalvar, höns och kycklingar, änder och ankungar. Det kändes som dem var i sin naturliga miljö då t.ex kycklingarna sprang efter höns mamman och tupp pappan.. Vi red även förbi mangoträd, bananplantor, jackfrukt träd, kaffeträd och säkert en massa annat frukt och grönt som vi inte kände till.

När vi kom ridande sprang alla barn fram och ropade Muzungo (vittingar/dem som vandrar), och tyckte nog att vi på häst var lika spännande som vi tyckte det var att få se dem.

Efter ridningen var det dags för middag och vila. Dem spelade en rugby match som dem flesta på campingen kollade på, sen hängde vi med ett gäng lokala killar som jobbade på campingen ut till Jinja. Vi var på 3 ställen igen, och fick lära oss att man inte går hem från festen förrän 7 eller 8 på morgonen. Vi lyckades inte riktigt hålla oss ute så länge, men Gabriella och jag var faktist inte hemma förrän 6 på morgonen. Det första stället låg vid vattnet. Det andra stället var en klubb, i stan, och precis som det första var det blandat med människor från hela världen. På det tredje stället var jag och Gabriella dem ända två Muzungos. Så vi fick uppleva lite spännande kontraster under kvällen. Jätte kul och roligt var det i alla fall.

Morgonen därpå var jag uppe redan efter 4 timmars sömn. Det var så otroligt vackert och fridfullt ute under den nyvakna solen. Jag och Julia gick upp och köpte varsin chapati med banan och nutella, och satte oss och kollade ut över vattnet medans vi åt och drack kaffe.

Efter att vi ätit så gick vi och kollade bland ett par närliggande små butiker och sen kom vi på att vi ännu inte hade smackat Jackfrukt.. Stora gröna frukter, som vi hade sätt hängande i träd sen vi anlänt i Uganda. Vi fick vägledning till ett ställe där dem skulle sälja jackfrukt.. men dem hade tydligen slut på den. Så helt plötsligt sprang två män in i djungeln och var borta i kanske 20 minuter. Men sen kom dem med en helt färsk.

Ni ser även en bild på kaffebönorna vi red förbi dagen innan i bilden nedanför.

Frukten var över förväntan god! Den smakade typ som en blandning av kokos, ananas, banan och mango. En tropisk frukt helt enkelt. Man skulle kunna göra en smoothie på bara den.

Innan vi åkte hem hann vi även lägga oss vid poolen som fanns vid campingen intill vår. Så jag och Gabriella la oss och läste i lite drygt en timme innan busen skulle köra oss tillbaka till Kampala klockan 15:00.

Fy vilken underbar helg! Man känner sig lite bortskämd! Men efter att ha spenderat två veckor i hetsiga Kampala, så kunde vi alla intyga att vi var värda en lyxweekend i Jinja.

Likes

Comments

Åh! Vilken fantastisk helg!!

I fredags blev vi hämtade 06:45 för att åka till Jinja. Vi hade bokat ett River Raft-paket med Nile River Explorers. Så dem kom och hämta oss i Kampala, därefter åkte vi buss i lite drygt 2 timmar innan vi anlände i Jinja. När vi väl hade kommit fram så var det fullfart med förberedelser inför dagens kommande aktivitet. Vi satt tillslut i en annan buss med ett gäng på ca. 20 pers, med varsin Rolex (chapatibröd och omelettrulle) + en fruktsallad som frukost och laddade batterierna. Det var definitivt en av det guppigaste busresorna jag har varit med om.... men det kanske på något sätt var genomtänkt, som en del av förberedelserna inför forsränningen.

Sammanlagt var det 4 flottar, och 2 kajaker + en följebåt och en kajak per flotte som hjälpte till i krissituationer. Julia, Gabriella och jag hamnade i samma flotte som två tjejer från USA. Dem bodde i Jinja sen ett par månader tillbaka och gjorde volontärarbete på ett barnhem. Så vi var 5 stundtals väldigt kaxiga... men stundtals livrädda tjejer. Jag tror vår guide Josh var lagom orolig när han fick höra att han skulle ta hand om, samt coacha oss under dagen.

Den sträckan som vi körde var 26km lång och tog ca. 4 timmar. Inför varje stup/fors så berättade Josh hur vi skulle tänka ifall att flotten välte. I visa stup så skulle man t.ex. släppa båten och simma åt ett visst håll medan vid andra tillfällen skulle man försöka hålla sig kvar vid båten. Han berättade även hur vi skulle paddla och när vi skulle krypa ihop och bara hålla i oss. Det var rätt mycket att tänka på, men Josh var duktig på att hålla en positivt och lugnt stämning i båten.

Vi välte bara vid ett stup, men var extremet nära att välte ett par gånger till. Inför det stupet som vi välte på hade Josh sagt att vi skulle försöka hålla fast oss vid båten. Men jag tror inte någon utav oss lyckades hålla kvar vid båten. Jag tappade greppet och lyckades komma ett par meter under vattenytan. Det var en av dem läskigaste ögonblicken i mitt liv! Jag försökte orientera mig och simma mot ljuset, men kom inte upp lika fort som jag hade trott, på grund av att jag trycktes ner och drogs runt i strömmen. När jag väl kom upp var båten i vägen och jag fick fortfarande inte luft, men tillslut lyckades jag på något sätt trycka bort mig från båten och komma upp till ytan. När jag kom up så åkte jag ner en bit med strömmen, bort från båten, men plockades upp av en kajak som hjälpte mig tillbaka till båten.

Efter att vi hade gjort hälften av stupen så fixade följebåten fram lite socker. Dem skar upp en halv ananas till var och en, och delade ut bland alla båtar. Det var främst då, när vi satt och åt färskskuren ananas på Nilen som allt kändes helt öververkligt. Definitivt ett minne jag kommer bära med mig resten av livet.

Vid sista stupet så frågade vår guide om någon ville testa sitta fram. Det sista stupet betedde sig på något sätt så att man oftast flög väldigt högt med näbben av båten. Men han sa att oavsett om båten gör 360 och välter baklänges, så måste personen fram hålla kvar sig i repet för att inte ramla och skada personerna bakom. Så klart att jag ville göra det... och som tur var så ville ingen annan! Men jag blev lite orolig när Josh sa att jag absolut inte fick släppa. Som tur gick det bra, och båten välte inte.... Men skit va kul!

Detta får bli del 1 av helgens inlägg. Nu är det hög tid att lägga sig och återhämta sig inför morgondagens praktik på Mulago Hospital. Tips till er som läser.. om ni inte har varit i Afrika, kom hit! Uganda leverera iaf till 100%.

Likes

Comments

Här kommer en recap Måndag-Onsdag och lite allmänna reflektioner i slutet.

I måndags hade vi praktik på sjukhuset. Vi trodde att vi skulle jobba med brännskador. Men som vi har lärt oss att acceptera vi det här laget, så blir det inte altid som man har förväntat sig. Tydligen så var brännskadeavdelningen nerlagd en tid framöver då de håller på att renovera bland annat den avdelningen. Så helt plötsligt hade vi inget att göra. Då frågade vi om vi fick hänga med Julia på hennes avdelning för undernärda barn och leka sjuksköterskor istället... och det var absolut inga problem.

Så vi sprang bort till Julia och tänkte att vi kunde hålla oss lite i bakgrunden och se hur hon och dem andra sjuksköterskestudenterna jobbade. Men helt plötsligt fick vi uppmärksamhet av dem lokala dietisterna. Först visste det inte riktigt vad arbetsterapi var för något, men när vi beskrev lite lätt sa den ena att hon gärna ville att vi skulle kolla på några barn och dela med oss av vår arbetsterapeutiska kunskap.

Vii fick träffa 4 små undernärda barn. Den första hade troligen en hjärnhinneinflammation, 2 hade fått en CP skada vid födsel och den fjärde hade Downs Syndrom, enligt vår bedömning. Om jag inte hade spenderat en vecka på rehabiliteringscentret hade jag nog stått där, och kollat på barnen, med ett stort frågetäcken. Men med den arbetsterapeutiska/fysioterapeutiska kunskap som vi lärde oss förra veckan lyckades vi, på något sätt, imponera på både Julia, dietisterna och mammorna.

I tisdags åkte vi till en skola. Vår handledare Sulaiti brukar jobba på skolan ett par timmar i veckan. Så under två timmar satt vi i ett klassrum med 15 barn och Sulaita hade anpassat en aktivitet åt varje barn. Vissa satt och gjorde pärlhalsband, andra med puzzel vissa med akademiska uppgifter (academic work) som han kallar det. På bilden ovan ser ni hur det såg ut precis utanför skolområdet.

I tisdags hade vi möjlighet att jobba lite med Christian, en liten kille med Downs Syndrom. Vi fick även lära oss olika former av terapi som kan tillämpas när man jobbar med barn med inlärningssvårigheter. På så sätt kunde vi se vad Christian hade för intressen och inom vilka områden han visade mest potential för utveckling.

Idag åkte vi på hembesök till Christian. Han bor i Entebbe, som ligger en timme bort från Kampala. Så vi blev hämtade klockan 07:00 imorse. Men tråkigt nog så hade informationen inte riktigt nått fram till hans mamma, så Christian var redan påväg till skolan när vi var påväg hem till honom. Vi blev lite ledsna när vi hörde att han inte skulle vara med på hembesöket. Men i efterhand blev det ett väldigt fint besök ändå.

På vägen hem reflekterade vi att Christian sannerligen har haft många fördelar av att växa upp i en ekonomiskt stabil och utbildad familj. Sulaiti berätta att många mammor som föder barn med Downs Syndrom, eller andra nedsättningar, tror att gud försöker straffa dem eller att dem har blivit förhäxade på grund av att någon i deras sociala omgivning har talat illa om dem.

Det var också intressant att höra hur Christians mamma hade fått rekommenderat av läkaren att avsluta graviditeten när hon fick reda på att hennes son skulle ha Downs Syndrom. Men att hon protestera och ville ha barnet oavsett. Hon har aldrig ångrat det beslutet och kallar Christian för en Sweet Challenge. På vägen hem i bilen så diskuterade den kvinnliga chauffören detta med vår handledare, Sulaiti och menade på att mamman aldrig hade valt att behålla barnet om barnet hade varit en flicka. Men jag och Gabriella har faktist lite svårt att hålla med om den idéen efter att ha hört mammans berättelse. 

Hembesöket blev under omständigheterna tillslut väldigt lyckat. Det var jätte häftigt att få besöka hans hem och få en bättre helhet kring Christian, samt kunskapen och idéerna en annan kultur har om Down Syndrom. Hans mamma var även väldigt tacksam för den rådgivning vi kunde bidra med.

Som jag beskrev lite i det tidigare inlägget så känns det som att jag har landat och lyckats hitta en vardag i kaoset. Rätt häftigt att man kan anpassa sig så snabbt och känna sig så tillfreds i det. Men det kanske har något att göra med min uppväxt också.

När vi kom hitt satt jag ett mål att träna varje vardagsmorgon.. eller i alla fall 4/5 morgnar. Förra veckan gick jag upp klockan 06:00 för att hinna träna innan praktiken. Men den här veckan har vi börjat så tidigt på morgnarna att träningen har fått vänta tills på eftermiddagen. Oavsett så har träningen blivit av alla vardagar hitills! Ikväll sprang jag ute för första gången, tillsammans med Anna, en läkarstudent från Karolinska. Det var en härlig omväxling och vi lyckades få ihop en rätt bra runda med bakintervaller. Vi sprang runt Universitet området, på grund av att det är lite mindre trafik där, men eftersom att det fortfarande är strejk så kan det nästan vara lite för öde inne på området. Därför känns det rätt bra att inte springa själv, så nu vi kommit överens om att köra åtminstone en utomhus runda i veckan.

Idag blev började vi redan vid 07:00, så vi gick hem lite tidigare. Efter praktiken åkte jag och Gabriella till sjukhuset för att leta upp Julia. Vi lyckades hitta henne och 3 andra sjuksköterskestudenter. Så vi gick och åt lunch tillsammans på en resturang med Ugansikmat. Jag åt ris, sötpotatis, pumpa samt ärtor och bönor i sås. Jag börjar faktist gilla den Ugandiska maten mer och mer. Efter lunch gick vi hem och njöt i solen. Jag har nästan hunnit läsa klart en bok också.. något som jag aldrig verkar ha tid att prioritera hemma.

Vi kom nyss hem från Club 5, en Indisk resturang inne på universitet området. Igår lyckades vi faktiskt äta mat hemma för första gången, spagetti med köttfärsås. Men resten av luncherna och middagarna har vi ätit på resturang, dels för att det är så svårt att hitta råvaror, men också för att det nästan blir billigare.

Imorgon ska vi upp tidigt igen, sen blir det tidig helg!
Godnatt!

Likes

Comments