Header

I går styrde jag ensam stegen mot det omtalade och trendiga stråket Abbot Kinney med små udda butiker, kaféer och restauranger. Jag älskar att gå på upptäcksfärd själv, något jag tidigare mest tyckte var jobbigt och ganska tråkigt.

Jag fick nypa mig i armen på vägen dit när jag insåg att jag faktiskt bor här nu.

På Abbot Kinney kryllade det av små häftiga inredningsbutiker, bokaffärer, små parfym boutiquer och massor av restauranger. Här fanns allting, och jag spenderade goda tjugofem minuter inne i världens finaste bokaffär där jag skummade igenom en bok om underbara kontaktannonser tagna från Craigslist.

Är man inte shoppingsugen så går det lika bra att ta sig hit bara för att titta på människor, så inspirerande och varenda tjej såg ut att vara tagna ur bandet HAIM och killarna minst lika coola.

Jag gick förbi alla de super-hajpade ställen som man sett på instagram så som TOMS som är kända för sitt fik som ligger i samma byggnad som butiken, och The Butchers Daughter vars bruncher instagrammas dagligen. Restaurangen Gjelina som sägs vara kändistät låg på ett ganska anonymt hörn och tjejerna satt med solglasögon inomhus iklädda känningar från Réalisation och drack mimosas. Jag vill så gärna vara en av dem!

Inne på BURROS som är en liten butik med udda böcker och småprylar stod jag och bläddrade i en pysselbok där man kunde göra klippdockor av Bob Dylan. Plötsligt ställde sig en man bredvid och började berätta att han hade en likadan hemma men med David Bowie. Vi pratade en stund och så frågade han om jag vill hänga med till ett ställe som heter ”Lemonade” där han påstod att de hade den godaste lime-lemonaden i denna stad. Det var en lummig liten bakgård vi satte oss i och lemonaden smakade sådär perfekt syrlig och svalkade i eftermiddagshettan. Han var trevlig och jag kände mig spontan, det är roligt med nya vänner och han berättade om hur han kom från St. Louis när han var 17 år gammal för att försöka skriva filmmanus. Han var snäll och trevlig men efter lemonaden tackade jag för mig och när den oundvikliga frågan kom att byta nummer kom, så tackade jag artigt nej. Då kände jag mig modig, att våga säga nej utan att få dåligt samvete. Och han tog det lika bra som jag hade hoppats.

Här i Los Angeles förstår man verkligen deras synsätt, kanske är det värmen eller alla olika människor som inspirerar. Men det känns verkligen som att det mesta är möjligt, att drömma är inte omöjligt och att du kan välja ett liv och faktiskt få det.

Ibland känns det lite läskigt, att inte ha ett direkt sammanhang, att inte stå på fast mark och mest flyta runt i väntan på ”DET”.

Men det är även det som gör allting så spännande, för utan ett direkt sammanhang eller något som håller en på fast mark, det gör att man har alla möjligheter i världens att skapa sig ett liv precis som man vill ha det. Och igår när jag gick rundan hem förbi stranden och de fina husen längst kanalerna i Venice, då la jag till två saker på listan om hur livet gärna får se ut senare.

  1. Jag vill definitivt bo vid havet
  2. Mina barn ska ha en basketkorg på uppfarten till vårt hus


Drömma får man väl.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Att flytta utomlands bekräftar det klyschiga många säger om hur människor får perspektiv på saker.

I går bestämde jag mig för att tidigt på morgonen gå från Venice till Santa Monica med hjälp av google maps. Det är en bit att gå, en promenad på drygt 50 minuter och Lincoln Bl som leder ner mot Santa Monica tycks aldrig ta slut. Jag har gått den gatan ett par gånger nu, och den är bred med mycket trafik. Övergångsställe efter övergångsställe ger även den mest ivriga själ tid till att stanna upp och betrakta omgivningen. Från att gå på en gata med välputsad gräsmatta och lyxiga villor, till en annan bara runt hörnet med 14 hemlösa som ligger på gatan och tältar utanför hjälpcenter och avvänjningskliniker. Stora skyltar där det står ”God watches us all, helpcenter for people without any home”.

Jag försöker möta blick med vissa av dem, le lite försiktigt för att visa att jag ser dem. ”Good morning mam’, it’s a beautiful day today” säger en när jag passerar och samtidigt som han vinglar han fram mot mig och rent instinktivt backar jag bakåt.

-”Watch out for the car behind you” säger han och jag inser att anledningen till att han gått mot mig var för att visa hur nära jag gick framför en bil som otåligt försökte köra om mig. Då skäms jag lite och börjar nästan överdrivet tacka honom för omtanken.

Det luktar gräs överallt här och förbi en av alla diners längst Lincoln osar lukten av bacon och något sött, pannkakor med lönnsirap kanske. Bredvid dinern ligger toppmodernt hus med en övervåning i plexiglas där det står ”Hot yoga Center” på dörren i frostat glas. Där serveras matcha latte och acai bowls. Kontrasterna slutar aldrig förvåna.


Halvvägs till Santa Monica insåg jag att google maps inte alltid går att förlita sig på. Jag hamnade på ett stor freeway och gick längst den enorma vägen på en smal trottoarkant där bilar passerade mig i full hastighet. Tillslut ledde den smala trottoarkanten till en gata som luktade sopor och det stod kundvagnar överallt med kläder och plastpåsar i. Det var ett stort stängsel och jag förstod att hit kommer människor med kriminell bakgrund för att försöka skapa sig ett nytt liv efter många år bakom galler.

Jag stannade till framför en skolbuss för att ta en bild och då ser jag att någon studsar upp i sätet längst bak, och förstår att det är busschafförer som passat på och tagit sig en siesta.

Han kikar ut genom ett öppet fönster och utbrister på bred södern-dialekt;

-”Wha’ on earth are you doin’ just right by the freeway alone with those laaang legs and that birthmark on ya cheek, honey? Trying to give me a heart attack? Go home darlin’, right away!”

Jag svarar att jag försöker hitta till piren och han skrattar och visar mig hur jag ska gå för att komma dit, oskadd.

När jag väl är framme vid piren och ser alla turister så tänker jag att detta är vansinnigt fint, men det finaste var ändå allt det jag fick se på vägen hit, för det gav mig en gnutta mer perspektiv.


En annan bra sak är att Daniel Norgren ska spela här. Han spelade i Malmö i våras men då blev biljetterna slutsålda på två röda. Denna låten eller speciellt texten kan man lyssna på och uppmärksamma de fina liknelser han nämner, om att vänta på någon in i det sista. Fint tycker jag.






Likes

Comments

Jetlaggen har börjat lägga sig och efter bara drygt tre dagar i LA känns det som att vi har varit här i flera månader. Venice är både underbart, märkligt och så himla fint på alla sätt.

Igår var vi ute och drack öl på ett härligt hak precis vid stranden och väl där inne spelades en låt jag först absolut inte kunde placera. Jag vet att jag hade hört den förr men med en annan artist och en annan tolkning. Men sen slog det mig, Susan Tedeschi har tidigare gjort en egen tolkning på Bobby "Blue" Bland's låt "Share Your Love With Me".

Och Aretha Franklins tolkning av denna låt jag hörde igår är nog ändå den bästa jag hört hittills, kanske var det på grund av omgivningen och tillfället. Eller så var det bara för att denna versionen är precis så som jag vill ha den. När det låter så enkelt, och basgången känns i hela kroppen. Lyssna och njut på denna magiska tolkning.

Likes

Comments

Detta är är till alla er (läs; mig själv) som har på gränsen till ett osunt kontrollbehov, rädsla att lämna trygga rutiner och dessutom separationsångest kring allt som stavas familj, kärlek och vänner.

Till er som känner en längtan bort, men som inte riktigt vågat göra någonting av det för känslan av att vara ovetandes är det jobbigaste en kontrollmänniska kan gå igenom.

Detta är till alla er som jämt tänker ”tänk om”, och till alla er som likt jag själv har en ganska pessimistisk syn på livet men vill jobba på att bli mer optimistisk.

Till alla er som vill flytta någonstans och börja ett nytt kapitel, en radikal förändring som inkluderar en flytt till exempelvis (nu handlar det om mig själv igen) LA.

Till alla er som fascineras av andra kulturer, värderingar och nya människor. Och till er som är nyfikna precis som jag på denna stad där allting sägs vara möjligt. Där det gastronomiska utbudet är enormt och musikscenen likaså. En världsmetropol som många älskar och andra hatar.

Till er som vill se hur det går för en person som inte förväntas göra det mest oväntade, och för er som vill se att det kanske faktiskt går.

Och självklart till min familj och mina vänner som vill hålla sig uppdaterade om ifall jag lever och inte bryter ihop fullständigt. Eller så att saker och ting inte går över styr och ser mig förvandlas till en Hollywood-brutta med nyblekta tänder, minibikini samt börjar dejta äldre män i stora ”mansions”.

Eller om jag blir riktigt artsy, målar graffitti och flummar runt i Venice om dagarna efter att ha puffat hela morgonen på en av alla mina 7 bongar inköpta på Venice Beach Boardwalk (enligt tripadvisor ”Great place to get your marijuana”), då är det dags att hämta hem mig.

Och sist men inte minst,

till alla er och framförallt till mig själv; du har faktiskt bara ett liv. Gör något kul av det.

Likes

Comments