The fact that I'm going to breathe Swedish air next week feels unreal. I'm excited, nervous, empty, sad, worried and happy. I do not know if this half-year has changed me in any way, and how Malmö will feel like. I have an inner stress within myself, I want to live elsewhere now. I start thinking about other cities and destinations, but I know at the same time that what I should be is just trying to land a bit and take a break. The school has been intensive and I am so, so tired. Tired but relieved. I can not describe how much I long for my friends, my sister and my parents. If there is something I've come to realize this fall, it is how dependent I am of them all to feel happy. See you soon Malmö.

Ps. Al Green, I love you

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here



The things and thoughts I write about are usually based on my own observations. There is really no basis for what I'm writing, which can cause one to regret the opinions or thoughts you have written about after a period of time. There are no facts and there is nothing right or wrong. Having that said, what I appreciate when I read an article is that it clearly appears that the writer has thought about the subject, and put an effort to the discussion with himself before he starts to write. Or that there is something at least, behind it all. It does not have to be that the text is personal in any way. More like making the reader feel that you as a writer have added more than 1 minute and 45 seconds to get the news out, without proofreading or full sentences.

Sometimes I almost think that the more exaggerated headline and the more excessive content an article has, the more meaningless it becomes rather than news worthy. There is no weight in the text, it feels flat and it feels 1 minute and 45 seconds.

News articles seems rather more researched based on clicks instead of what the news article is really and truly about. But it is not fair to accuse journalists or newspapers based on this. It is us readers who decide, right? If we are enjoying these articles with extreme headlines and misrepresented sentences, it's up to us too. We are showing interest in these vacuous news where 90 percent of its content is not even true. It's just so tremendously angled and instead of feeling enriched and inspired or maybe just generally more generated, you feel tricked. Sniffed on the confectionery. You realize that the headline does not match the reality and the articles content at all.

But who is the one who decides this, and who can change this? Are we readers responsible of this or is it the journalists and newspapers responsibility? Because they continue to feed us with this kind of news?

I can’t seem to decide, I'm arguing with myself back and forth and maybe there is no one we can really blame. But I do know one thing, It is all about the click baits. And there for every time I see a not so serious headline about some person from a Swedish reality show like “Ullared” or “Färjan” I try to stay far, far away and not to contribute to one more click. That is the least I can do as a reader.



The past few days, I’ve been missing my near ones a lot, a huge longing for my family and my friends.

I don’t know if it's because I'm in the middle of an intense period at school, midterms and exams, and a fear of not getting the grade that I wish for.

Maybe it's because the day i’ll return back to Sweden is getting closer and time goes by so fast. I slowly start thinking myself as if I’m back Malmö already. I don’t feel as if I’m in the present because in my mind it's already January 2018. Since I got that dream internship in Copenhagen next spring, that is all I can think about and try to prepare for.

Typically boring personality traits I wish I could get rid of.

I want to be able to stop thinking about my next steps, and enjoy what I'm doing now, right this moment.

Anyway, I miss my family more than I could ever imagine.

Perhaps it’s a clear sign of a stress that I never felt before in school, and a pace that I'm not used to. People are very competitive in class. I walked 5 miles from one campus to another only to take a picture of a water tap, which gave me 2 extra credits by Professor Laffey. Sometimes I think "Who am I, who have I become?"

When I miss my family, I have noticed little things that I unknowingly do to feel closer to my family.

I am drawn to luxury malls with ice-cold AC and mannequins lined up with dark navy blue suits. It makes me feel closer to my dad.

When I need my mom, I want to be near the sea, right by the waterfront where the sand meets the ocean. I almost feel like I’m in Sitges, just outside Barcelona where my parents have their apartment. It feels like my mother could as well have sat next to me, listening to her audiobook.

One thing I have also noticed is that I have a list of links to recipes. I save them in my notes and when I get home I imagine cooking dinner and baking with my sister. Brunches, buns and pots. Asian soups, Indian pots and pasta recipes. I am thinking about how I want to invite her in the middle of the week, to my cozy little apartment. Drink wine and eat comforting soups, and let her listen to all my unreasonable worries and thoughts with some jazz music in the background. I’m such a dreamer, a true romantic in my head. It sounds so pretentious, I know.

Right now I’m in a confused state of mind, living in the future. I just want to succeed in school, and I want my midterms to be over. In the last few days, I have thinking about the future so much that I forgot I'm in a city that I might never ever live in again. There for, sometimes, I have to tell myself to try to stay in the moment and enjoy it, because now it's not that much left of it.

Someone that has helped me with this is Billy Joel and his song “Vienna” . It makes me think of how sad it is to constantly stress through life, to try to reach the next goal after the other. Everything is left and still there waiting, and I think I'm one of many who tends to live in the future and not living in the present.

This will be my homework, in addition to all tests, tasks and extra credits.



Bob Dylan - "The Times They Are A-Changin '"

Sometimes when I’m walking home from school, I think in a narrative or in chronicle form.I discuss in my head different subjects back and forth, hoping for a new insight or a new approach.Sometimes it stresses me because I want to remember all thoughts, and I often wish that the long piece that I just thought of was written down, but then it's too late.

Today after school I discussed (in my mind) what I call the Swedish anxiousness. You should never generalize but sometimes it is necessary to clarify a point. In this case, I may not even have a point, and it may just be a lot of repetitions of what people have already noted millions of times, but sometimes it may be a good idea to bring those thoughts that are buzzing around in my head.

I thought about how much it makes you think about things coming to a new country, especially a country that has very different cultures, views, traditions and religions. It also does something to you, meeting people whose upbringing has been absolutely terrible, where there have been trailer parks, heroin-addict mothers and absent dads. Siblings who have taken their lives and classmates to me who already have children and drowning in debts.

This obviously happens everywhere, but I have never personally seen it this close. It's so different to hear it straight from a person in front of you instead of when you see human fates under terrible circumstances on the tv or reading about it in newspapers it's suddenly seems so real.

And your values, which I think, are a lot about past experiences. I believe, like many others, that we are affected so much by the outside, especially if we have lived in one place, talked to a certain group of people and been surrounded by a certain kind of culture throughout life. There is not much to choose from, and there is nothing else that can affect us much more than what the small group of people around us is telling us. You simply become restricted.

When I talked to my wise mother on the phone earlier today, we were talking about this. How much it makes sense to you, hearing about other people's history, and how I feel that Sweden is a rather anxious country, compared to what I have experienced in the United States so far.

Sweden is a great country for me in many ways, now that I have something else to compare with. If I had lived in, for example, Kabul or Guatemala, I would obviously see a bigger difference, but just moving to another welfare country, it does quite a bit. It may seem ridiculous that I'm sitting here and having opinions already after just two months in a new country, but I don’t mean that I'm a pro or I'm right in my opinions. I only have a new approach to Sweden.

When I write about an anxious Sweden, I mean that we have a strong need to belong to something. We have so many "labels". And while I think it’s largely because we are so privileged in many ways in Sweden, I also think it's about all the spare time and the opportunities that we actually have to make these kinds of decisions. In many other countries there is no time or opportunity to opt for dairy products or gluten. And in other countries you can’t swipe left on tinder, reject and choose people based on their appearance in the way we can. We are greedy.

I talked to one in my class earlier today that I read an article about a Swedish girl who chose to become, among many other things, something called climaterian and anarchist-privitist, she was also gluten-sensitive and milk allergic. There were many different types of "labels" and rules that made me feel that she seem very limited and, above all, anxious. When I discussed this with my classmate from San Diego, she told me she grew up in a two bed apartment with four siblings and a mom who worked night and double shifts. On a good day, there were fruit loops with fresh milk or pizza for dinner and on a less good day they got biscuits and "eggos" (an American waffle you put in your toaster). In her world, there was no choices celiac intolerant or not.

To me things get difficult and anxious when you have to tell the world about what you are, who you are and all your opinions. People want to tell others with the help from a hashtag that they are a "polygamist", "lacto-ovo-vegetarian", antifeminist, "environmentalist" or whatever they can be.

To me, self-esteem is about having opinions, "wrong" or "right" does not play such a big role, (if it doesn't go to the extreme) but opinions and thoughts that you don’t need to evenly and constantly claim for everyone around you. Not to let anything go to the extreme, whatever it's about. Whether it is food, exercise, politics, relationship, feminism etc.

Just leaning back, with your opinions and thoughts that you hold to yourself because you are 110% sure about them. And I think that the stronger a person thinks about something, or the more opinions a person have, the more anxious or insecure she or he is, and less open-minded.

And the fear of one's opinions are wrong, maybe even be a little embarrassing. I can honestly say that in one of my earlier relationships I hated strawberry jam, because my boyfriend thought it was the most disgusting thing he knew. It was “wrong” to like it, so I pretended for two years that I hated strawberry jam, when I actually love it. Now that might have been a very innocent example, but I'm working on it.

Here comes another recognition; something that may make my father a bit disappointed.

This song I’ve liked since first grade and I still do.

(And no, I never understood what the lyrics was about until perhaps the age of 12 or 13. I was a late bloomer.)

Forgive me Dad, you just have to take it or leave it.



Skolan har startat igång och vissa dagar går jag från 08 - 22. Kurserna är så fantastiskt "up-to-date" och lärarna är inspirerande. Vi jobbar mycket i team och det är praktiska övningar som får oss att lära hur vi kan pitcha idéer och sälja in oss själva inom reklam och mediabranschen. Det är så mycket att ta in, och på ett nytt språk dessutom så tröttheten är ett faktum. Men jag är så glad, för jag har lärt mig mer denna vecka än vad jag kanske gjort på en hel termin på Lunds Universitet.

Jag dansar balett sex timmar i veckan dessutom, vilket kommer ge mig en paus från skolböcker och jag ser dessa klasser som ett sätt att få ett välbehövligt avbrott från de intensiva studierna. Allting faller på plats nu, jag trivs så bra med mina roomies, jag älskar mina klasser och jag har ett schema att följa nu. Allting känns mycket mer strukturerat och en vardag finns nu som går att ta på. Sen är jag osäker på om jag någonsin kommer hinna komma in helt i vardagen då jag lämnar redan om drygt tre månader, så att försöka ta vara på dessa månader är ett måste.

Jag har även fått en ny vän, en väldigt trevlig en från Israel som flyttade hit när han var sju år gammal. Han gick film school och vi har exakt samma musiksmak, vilket vi både konstaterade är ovanligt att hitta i vår ålder. I veckan var vi på en spelning på Lincoln bar och han introducerade mig för en musiker som är en god vän till honom. Han är från New Orleans som är signad under samma skivbolag som Alabama Shakes . Benjamin Booker heter han och ska snart spela här i Los Angeles igen, min favorit är nog denna .

Här är det värmebölja och igår visade termometern 41 grader. Min hy har nog inte varit så brun sen jag var i Sitges 2012 tre veckor i streck och hela familjen låg i solsting. Så nu ska jag ner till stranden och bada i havet. När jag kommer hem har jag världens sötaste lilla lägenhet i rörsjöstaden. Då blir jag nästan granne med min syster vilket känns underbart. Saknar mig familj och mina vänner, en av alla insikter man får här borta. Familjen betyder allt. Punkt.



I går var det en musikfestival i Echo Park som kallas ”Echo Park Rising” där lokala band spelar. Området ligger på ”The Eastside” och är ett område där hipsters flockas och det finns vintagebutiker i var och vartannat hörn. Här finns något för alla kaffeälskar och om man vill vara riktigt häftig så beställer man en cold brew på ”Dinette” för att svalka sig på deras lilla uteservering som ligger ut mot Sunset.

Jag var där under dagen och festivalen bjöd på matstånd, loppis och massor av bra musik. Det var kul att strosa runt här bara för att titta på alla udda människor. Väl inne på en bakgård där jag hamnade för att lyssna på ett av banden som spelade, där trängdes folk med en öl i handen och en holk i andra och jag var fullt övertygad om att jag för en stund blev rejält passivt hög.Jag fann ett nytt område som jag vill utforska ännu mer med alla små antikvariat och härliga kaféer, och där svåra typer står och bläddrar på fullaste allvar i poesiböcker av Yates, Keats och kanske William Blake.

Ikväll var tanken att vi skulle gå på stand up på ett ställe i Santa Monica som kallas Str!p. Lagom skeptiska vandrade vi dit för att se om det var något och det visade sig vara riktigt bra. Det var fyndiga iakttagelser och mycket sarkasm, precis som det ska vara. Dock tog kvällen en helvändning och jag kan med handen på hjärtat säga att detta kommer att bli en av mina mest minnesvärda kvällar.

När showen var över kom en äldre man fram vid namn Joe och frågade varifrån vi kom och om vi ville stanna kvar för att ett band skulle spela. Det är få gånger jag tvekar när det kommer till spelningar så vi stannade kvar och jag började prata med Joe och han berättade att han själv var musiker och precis släppt ett album. Han hade spelat med både Jackson Browne, Gregg Allman och vi pratade om Muscle Shoals och Wilson Pickett. Snart fick vi sällskap av hans vän som tidigare arbetat för Jackson Browne som hans bankman och berättade att Jackson bor i Santa Barbara men har ett ställe i Venice med.

Jag var lyrisk, och när Joe berättade att han hade spelat tre dagar tidigare på en liten bar och Jackson plus hans band hade varit där och tittat smällde jag nästan av.

När bandet intog scenen var det ingen mindre än skådespelaren Chris Mulkey (som bland annat spelat i Twin Peaks, CSI, Boardwalk Empire etc) och drog igång en show som fick publiken att häpna. Han hällde en tvåliters kanna öl rakt i munnen mellan riffen, han saxade över basförstärkaren, ställde sig upp på stolar och bord plötsligt från ingenstans pekade han på mig och svingade sin filthatt rakt mot mig och jag tog snopet emot den.

Sen steg min nyfunna vän Joe upp på scenen och sa;

Sen körde Mulkey en egen tolkning av Van Morrisons ”Into The Mystic” vilket ledde till att vi senare stod och pratade om Van och hans fantastiska sätt att frasera och hans speciella sätt att sjunga, likt en saxofon.

Jag tänkte gång på gång att jag önskar att min pappa var här, och när jag nämnde det för Joe sa han att jag skulle hälsa pappa att nästa gång han är i LA ska vi höra av oss och jag skulle hälsa så gott.

Jag kände mig hemma och det kändes så mysigt att spendera kvällen med dessa gubbar som låg inne på fantastiska musikberättelser och erfarenheter. Det kändes nästan som att jag var där med pappa, han kändes för en stund lite närmre än 11 flygtimmar bort och det kändes väldigt fint och tryggt.



Ibland kan det kännas överväldigande, alla dessa nya intryck och alla dessa samtal med okända människor. De två senaste dagarna har har jag samlat på mig fler betydelsefulla konversationer, möten med människor och upplevelser än vad jag vanligtvis kanske gjort under flera månaders tid. Och alla dessa sammanträffanden som får en att undra över hur liten världen är.

I veckan bestämde jag mig för att införskaffa mig en gitarr att ha hemma i lägenheten.

Sagt och gjort, jag scrollade igenom craigslist och hittade en som såg helt okej ut till ett överkomligt pris. Mannen som sålde den var snabb på att svara och redan dagen därpå strosade jag ner Main Street för att ta mig till hans kafé där jag skulle hämta upp gitarren.

Med femtio dollar i fickan ringde jag på dörrklockan till kaféet som fortfarande var stängt men ingen öppnade. Just när jag skulle förbarma mig över hur naiv jag kan vara ibland och lita på opålitliga kom en solbränd man i rusande fart och låste upp dörren, jag bländades nästan av hans kritvita tänder. Han hälsade hjärtligt och räckte med en gång över gitarren och jag provspelade snabbt och blev informerade om E-strängen han bytt ut precis innan jag kom.

När han frågade varifrån jag kom så berättade han att han också pratade svenska och började prata nästan helt flytande med mig, jag blev mäkta imponerad.

Då berättar han att hans exflickvän artisten (!) Ingrid Michaelson (!) hade svenskt påbrå och när de bodde i New York ihop lärde han sig flytande svenska.

Han citerade en av hennes låttexter ”I’d buy you Rogaine, when you start losing all your hair” och pekade på sin något kala kalufs och skrattade, och menade att den handlar om honom.

Jag har tidigare lyssnat mycket på henne och blev helt paff över hur liten världen är.

Bandet HAIM som består av tre systrar upptäckte jag för första gången 2013 på ett flygplan då deras låt ”Don’t save me” spelades ut i högtalarna när planet hade landat. Jag minns detta så väl, jag hade varit i London med pappa och jag var nykär, sådant glömmer man inte i första taget.

Systrarna som är LA-baserade och växte upp i The Valley representerar Kalifornien med deras California vintage 70-tals stil och deras sound som påminner om Fleetwood Mac och The Eagles. Lyssna speciellt på denna favorit.

Det märks tydligt när vandrar runt i North Hollywood även kallat NOHO, där var och varannan tjej ser ut som att det är en av medlemmarna i bandet.

HAIM representerar det coola LA, och är helt och hållet motsatsen till det plastiga Los Angeles som ibland förknippas med spring break och playboy mansion.

När jag kom över HAIM’s instagramkonto såg jag att de gått ut med en exklusiv spelning på ett ställe som kallas SPACE 15 TWENTY där biljetten var att köpa deras vinyl på Urban Outfitters.

Jag ställde klockan tidigt dagen därpå för att ta mig till Hollywood i en UBER med andan i halsen och hopp om att få tag i en vinyl. Och det fick jag, vilket också betydde att jag skulle spendera åtta timmar ensam i Hollywood. Jag gick omkring på märkliga smågator som tog mig ut på Sunset Boulevard, Hollywood Boulevard och samtliga turistgator. Jag kände tydligt att detta var inte direkt något som lockade, men nu kan jag bocka av att jag har skymtat Hollywood-skylten och alla dessa kändis-stjärnor på gatorna.

Vips var klockan 18.30 och jag tog mig tillbaka till SPACE 15 TWENTY där det bildades en lång kö och under tiden jag väntade hann jag prata med en märklig typ som berättade att han visste vilka tonarter alla HAIM’s låtar spelades i och så visade han sin nya tatuering ”Forever” , en låt från deras första album.

Spelningen var drömlik, på en bakgård med lampor i träden, litet och intim och systrarnas coola och jordnära sätt att interagera med publiken. De avslutade med en cover på Shania Twain’s ”That don’t impress me much” och berättade att de som små hade Shania Twain som störta förebild inom musiken.

Efteråt tog jag en UBER hem med en man som hette Victor och han var också uppvuxen i The Valley, han påstod att om man kommer från The Valley är det mycket viktigt att man har ett ”818” nummer som är ”the area-code” i området.

Detta var speciellt lustigt att han nämnde, då jag tidigare läst en intervju med HAIM där systern Alana Haim berättade att hon blev förkrossad den dag T-Mobile gav henne ett nytt telefonnummer med en annan ”area-code”.

Hon gav sig inte, stod på sig och tillslut lyckades försäljaren hitta ett av de sista telefonnummer med area-code ”818”. Hon menade att ”818” är en del av hennes DNA, hon och hennes systrar är ”Valley-girls” ända in i benmärgen.



I går styrde jag ensam stegen mot det omtalade och trendiga stråket Abbot Kinney med små udda butiker, kaféer och restauranger. Jag älskar att gå på upptäcksfärd själv, något jag tidigare mest tyckte var jobbigt och ganska tråkigt.

Jag fick nypa mig i armen på vägen dit när jag insåg att jag faktiskt bor här nu.

På Abbot Kinney kryllade det av små häftiga inredningsbutiker, bokaffärer, små parfym boutiquer och massor av restauranger. Här fanns allting, och jag spenderade goda tjugofem minuter inne i världens finaste bokaffär där jag skummade igenom en bok om underbara kontaktannonser tagna från Craigslist.

Är man inte shoppingsugen så går det lika bra att ta sig hit bara för att titta på människor, så inspirerande och varenda tjej såg ut att vara tagna ur bandet HAIM och killarna minst lika coola.

Jag gick förbi alla de super-hajpade ställen som man sett på instagram så som TOMS som är kända för sitt fik som ligger i samma byggnad som butiken, och The Butchers Daughter vars bruncher instagrammas dagligen. Restaurangen Gjelina som sägs vara kändistät låg på ett ganska anonymt hörn och tjejerna satt med solglasögon inomhus iklädda känningar från Réalisation och drack mimosas. Jag vill så gärna vara en av dem!

Inne på BURROS som är en liten butik med udda böcker och småprylar stod jag och bläddrade i en pysselbok där man kunde göra klippdockor av Bob Dylan. Plötsligt ställde sig en man bredvid och började berätta att han hade en likadan hemma men med David Bowie. Vi pratade en stund och så frågade han om jag vill hänga med till ett ställe som heter ”Lemonade” där han påstod att de hade den godaste lime-lemonaden i denna stad. Det var en lummig liten bakgård vi satte oss i och lemonaden smakade sådär perfekt syrlig och svalkade i eftermiddagshettan. Han var trevlig och jag kände mig spontan, det är roligt med nya vänner och han berättade om hur han kom från St. Louis när han var 17 år gammal för att försöka skriva filmmanus. Han var snäll och trevlig men efter lemonaden tackade jag för mig och när den oundvikliga frågan kom att byta nummer kom, så tackade jag artigt nej. Då kände jag mig modig, att våga säga nej utan att få dåligt samvete. Och han tog det lika bra som jag hade hoppats.

Här i Los Angeles förstår man verkligen deras synsätt, kanske är det värmen eller alla olika människor som inspirerar. Men det känns verkligen som att det mesta är möjligt, att drömma är inte omöjligt och att du kan välja ett liv och faktiskt få det.

Ibland känns det lite läskigt, att inte ha ett direkt sammanhang, att inte stå på fast mark och mest flyta runt i väntan på ”DET”.

Men det är även det som gör allting så spännande, för utan ett direkt sammanhang eller något som håller en på fast mark, det gör att man har alla möjligheter i världens att skapa sig ett liv precis som man vill ha det. Och igår när jag gick rundan hem förbi stranden och de fina husen längst kanalerna i Venice, då la jag till två saker på listan om hur livet gärna får se ut senare.

  1. Jag vill definitivt bo vid havet
  2. Mina barn ska ha en basketkorg på uppfarten till vårt hus

Drömma får man väl.



Att flytta utomlands bekräftar det klyschiga många säger om hur människor får perspektiv på saker.

I går bestämde jag mig för att tidigt på morgonen gå från Venice till Santa Monica med hjälp av google maps. Det är en bit att gå, en promenad på drygt 50 minuter och Lincoln Bl som leder ner mot Santa Monica tycks aldrig ta slut. Jag har gått den gatan ett par gånger nu, och den är bred med mycket trafik. Övergångsställe efter övergångsställe ger även den mest ivriga själ tid till att stanna upp och betrakta omgivningen. Från att gå på en gata med välputsad gräsmatta och lyxiga villor, till en annan bara runt hörnet med 14 hemlösa som ligger på gatan och tältar utanför hjälpcenter och avvänjningskliniker. Stora skyltar där det står ”God watches us all, helpcenter for people without any home”.

Jag försöker möta blick med vissa av dem, le lite försiktigt för att visa att jag ser dem. ”Good morning mam’, it’s a beautiful day today” säger en när jag passerar och samtidigt som han vinglar han fram mot mig och rent instinktivt backar jag bakåt.

-”Watch out for the car behind you” säger han och jag inser att anledningen till att han gått mot mig var för att visa hur nära jag gick framför en bil som otåligt försökte köra om mig. Då skäms jag lite och börjar nästan överdrivet tacka honom för omtanken.

Det luktar gräs överallt här och förbi en av alla diners längst Lincoln osar lukten av bacon och något sött, pannkakor med lönnsirap kanske. Bredvid dinern ligger toppmodernt hus med en övervåning i plexiglas där det står ”Hot yoga Center” på dörren i frostat glas. Där serveras matcha latte och acai bowls. Kontrasterna slutar aldrig förvåna.

Halvvägs till Santa Monica insåg jag att google maps inte alltid går att förlita sig på. Jag hamnade på ett stor freeway och gick längst den enorma vägen på en smal trottoarkant där bilar passerade mig i full hastighet. Tillslut ledde den smala trottoarkanten till en gata som luktade sopor och det stod kundvagnar överallt med kläder och plastpåsar i. Det var ett stort stängsel och jag förstod att hit kommer människor med kriminell bakgrund för att försöka skapa sig ett nytt liv efter många år bakom galler.

Jag stannade till framför en skolbuss för att ta en bild och då ser jag att någon studsar upp i sätet längst bak, och förstår att det är busschafförer som passat på och tagit sig en siesta.

Han kikar ut genom ett öppet fönster och utbrister på bred södern-dialekt;

-”Wha’ on earth are you doin’ just right by the freeway alone with those laaang legs and that birthmark on ya cheek, honey? Trying to give me a heart attack? Go home darlin’, right away!”

Jag svarar att jag försöker hitta till piren och han skrattar och visar mig hur jag ska gå för att komma dit, oskadd.

När jag väl är framme vid piren och ser alla turister så tänker jag att detta är vansinnigt fint, men det finaste var ändå allt det jag fick se på vägen hit, för det gav mig en gnutta mer perspektiv.

En annan bra sak är att Daniel Norgren ska spela här. Han spelade i Malmö i våras men då blev biljetterna slutsålda på två röda. Denna låten eller speciellt texten kan man lyssna på och uppmärksamma de fina liknelser han nämner, om att vänta på någon in i det sista. Fint tycker jag.



Jetlaggen har börjat lägga sig och efter bara drygt tre dagar i LA känns det som att vi har varit här i flera månader. Venice är både underbart, märkligt och så himla fint på alla sätt.

Igår var vi ute och drack öl på ett härligt hak precis vid stranden och väl där inne spelades en låt jag först absolut inte kunde placera. Jag vet att jag hade hört den förr men med en annan artist och en annan tolkning. Men sen slog det mig, Susan Tedeschi har tidigare gjort en egen tolkning på Bobby "Blue" Bland's låt "Share Your Love With Me".

Och Aretha Franklins tolkning av denna låt jag hörde igår är nog ändå den bästa jag hört hittills, kanske var det på grund av omgivningen och tillfället. Eller så var det bara för att denna versionen är precis så som jag vill ha den. När det låter så enkelt, och basgången känns i hela kroppen. Lyssna och njut på denna magiska tolkning.