I tisdags när jag kom hem från farmors boupptäckning läste jag pärmarna jag fått från min farbror. Den ena pärmen innehöll brev, kort som suttit på blommor & en lista med vilka som ringde efter den 3/4-98. Alla dessa brev, kort & samtal innehöll samma sak; ett deltagande i sorgen efter min pappa. Jag grät & log om vart annat, & ibland värkte det så mycket i bröstet när jag läste namn på personer som inte längre finns med oss på jorden. Där i fanns även en sammanfattning från begravningen (som dessutom hölls exakt den 26/4 - på dagen 18 år!!) med vilka som skickat blommor, vad som stod, vad som sjöngs och sades. Där i fanns även ett litet fotoalbumen med bilder på min pappa från dödsbädden & från jordsättningen. Jag trodde jag skulle tycka bilderna från dödsbädden skulle vara obehagliga, men jag tänkte att jag va ju där, så varför skulle dom vara hemska nu?

Och där låg han, & Emelie, 5 år, står bredvid och tar farväl av sin pappa. Alldeles stilla, med händerna knäppta. Ett plåster över det hemska i pannan & ett blåöga. Nu förstår man varför. Även bilder från kistan, där han ligger i en rutig skjorta (vad annars?) och ett brev från Emelie, 5 år, där jag skrivit hans telefonnummer till himlen & en nallen som jag hade en likadan av. Den är borta, givetvis.. Men det var min pappa.

Den andra pärmen innehöll alla minneshälsningar till olika fonder från människor som kände honom. Jag skämtar inte när jag säger att det var över 100 stycken, & inte ens hälften av namnen kände jag igen.

Jag grät, men kände inget obehag. Jag är inte rädd för döden, & jag har lärt mig leva med det.

Men så insåg jag hur orättvist det är. För första gången på 18 år inser jag att jag kände inte min pappa & kommer aldrig att få göra, & kände sån ilska över det! Så arg blev jag.

Och så kom jag att tänka på momma. Min älskade, bästaste, finaste lilla momma. För ett år sedan var hon här, hon har handlat alla mina möbler & hon städade min lägenhet jag precis flyttat in i så fint. Satte upp gardiner & köpte hem allt man behöver. Hela sommaren var vår, vi fiskade & plockade bär, spanade efter björn & drack vin i kvällssolen. Vi skrattade & grät, & det va hon och jag. I efterhand känns det som att det var meningen, som att livet visste att dethär är eran sista tid tillsammans & att vi skulle ta hand om varje dag. Och så slog det mig. Jag kommer aldrig mer att prata med henne, krama om henne eller ringa henne. Aldrig någonsin igen. Aldrig. Och när jag tänkte den tanken vill jag ringa henne, men kom på att det går ju inte.

Jag slår ett nummer: Hallå! Hallå? Säg, kan man på detta nummer till himlen nå? Då vill jag bli kopplad dit med detsamma, för jag vill prata med min lilla mamma. Fråga henne om hon har det bra och säga att jag tänker på henne varje dag. Saknaden är så stor, så stor. Det är svårt att mista en älskad mormor.



Hur lever man ett helt liv utan sin bästa vän?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments