Jag har tillbringat fem dagar hemma i Norråker hos morfar. Kört skoter, lagat mat, tittat på tv, släppt Seb lös på gården, busat med han, gått och lagt mig innan 21.30 varje kväll och bara varit. Det har varit så skönt, och inte en enda gnutta ångest. När jag packade in i bilen så längtade jag hem. Det kändes så skönt att få åka hem, tvätta kläder, känna att man är hemma, sova när man vill, äta när man vill, göra vad man vill.

Men det var inge roligt alls att komma hem.

Redan när jag mötte Östersundsskyltarna så kom den smygandes, den där jävla känslan. Det kändes som jag åkte mot min egen död. Som att alla i den här stan hatar mig, avskyr mig, vill spotta på mig. Det känns som jag svikit alla jag känner, när jag vet att den enda jag svikit är mig själv. Det känns som att någon helt ärligt vill komma och döda mig.

Jag åkte hem och duschade innan jag åkte till mamma på middag. Efter middagen åkte jag hem till Josefin en stund, och när jag lämnade Frösön så kom den där jävla känslan men ännu hårdare. Jag ville vika ut på E14, trampa plattan i botten och lämna den här stan. Lämna mig själv, lämna den jag är nu, bli mitt bästa jag.



Jag var nästan framme när det inte längre gick
Allt jag ville ha men inte fick
När hjärtat och hjärnan inte vill samma sak
När fötterna vill framåt men resten vill tillbaks
Hur kan nåt så lätt kännas så svårt?
Det bästa är nog ändå att sätta hårt mot hårt
Jag ljuger för mig själv och tror det är sant
I'm leaving tonight for my favorite town

Samtidigt spelades Ellen Sundberg, och jag fick verkligen behärska mig för att inte ta vänster i rondellen och ut mot E14. För varje ord som lämnade högtalarna kändes som att dom var ämnade för mig. Hjärtat vill ge allt men hjärnan vill inte samma sak, fötterna vill framåt men resten vill tillbaks.

Jag är så less på ångesten, jag är så less på allt det tunga i livet. Jag är född med trubbel i mitt blod, och jag vet inte riktigt hur det är möjligt. Jag förstår inte varför allt går emot mig, och jag börjar klandra mig själv på ett sjukligt sätt i allt. Jag låter min dåliga tillvaro gå ut över människor på fel sätt, jag hävdar mig med konstiga kontringar och saker och ting blir bara fel.

Jag vet att det går över. Jag har bara en dålig period i livet, jag har inget dåligt liv. Men när jag börjar inbilla mig att människor avskyr mig och plötsligt börjar bry mig om vad människor eventuellt tycker om mig - och dessutom tror att alla tycker dåligt - då börjar jag bli rädd.

Jag vill inte äta mediciner, för jag vet att det hjälper inte, en kötid på psykiatrin är ungefär 8-9 månader (!!!) och jag vet inte heller hur det skulle hjälpa mig. Jag behöver bara lite rutiner, lite mål, lite (läs: så jävla mycket!!) pepp och saker att se fram emot. Jag saknar allt det där idag, och det drar ner mig. Att sitta hemma 6 dagar i veckan för att supa den 7e är inget drömscenario, jag vill göra saker hela tiden, jag vill aktiveras, jag vill använda mitt huvud, jag vill få vara jag, jag vill vara glad.

I morgon ska jag på en jobbintervju, jag hoppas det kan ge mig en start.





Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments