Många gånger tänker jag på dethär med skrivandet. Jag tänker tillbaka på mitt tonårsjag, på mitt hjärta som slog så hårt så hårt för J, att det ibland höll på att stanna. Jag minns hur jag skrev om han, hur jag berättade om den tornadon som vi levde i. Jag minns hur jag kände, hur jag tänkte, hur jag grät många gånger medans fingrarna gled över tangenterna.

Och hur jag en dag vaknade och tog bort alla mina bloggar, Hur jag tog bort 7 år av minnen. Hur jag raderade mina kärleksbrev till J, mina äventyr, mina vardagliga problem och det kändes som att det var där och då som jag äntligen ÄNTLIGEN lyckades stoppa tornadon mitt ute på en äng, allt skrot som dragits med hade liksom redan lämnats bakom, alla hus som hade rivits, alla träd som slitits upp och alla blommor som hade vissnat fanns där - bakom mig, utom synhåll, och från ängen fanns bara en väg att gå. Mot regnbågen.

Redan som liten får man lära sig att där regnbågen slutar (eller börjar för den delen) så finns det en skatt. Allt handlar om hur man väljer att tro på det, om man öppnar ögonen och ser sig omkring.

Hundratals gånger tänker jag att jag ska börja skriva igen, min mamma önskar verkligen att jag gjorde en seriös satsning på det, och till viss del kan jag hålla med henne om det, men det som stoppar mig är: Vad skriver man om?

Men kanske gäller det att bara komma igång, och därefter se vart det leder tänker jag.











Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments