N!

Varje dag tänker jag på dig, varje dag tänker jag på oss. På alla bråk, på alla skratt, på alla nätter, på alla tårar, på alla kramar, på alla nattliga samtal, på dina gröna ögon, på alla hemligheter. På alla pussar på kinden, för varje gång jag somnat i din famn, på varje morgon jag vaknat utan dig.

På alla gånger vi skrikit på varandra tills luften i lungorna tagit slut & ett utmattat "jag älskar ju dig för helvete" avslutar samtalet.

Jag drömde om dig inatt. Jag höll dig så så hårt, & jag viskade att "du vet väl hur mycket jag tycker om dig".

"Stockholm håller andan till toner av forever young. Två hjärtan som förstört varann en natt när alla ljus försvann, forever young. Jag står med hjärtat i halsen & dina ögon kan inte dölja sanningen. Ikväll är det vi faller, allting har ett slut. Stan är vår, trots alla år, vi är vackrast efter två. Förlåter du mig, förlåter jag dig"

Jag hoppas jag får krama om dig på söndag
🎀

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

I tisdags när jag kom hem från farmors boupptäckning läste jag pärmarna jag fått från min farbror. Den ena pärmen innehöll brev, kort som suttit på blommor & en lista med vilka som ringde efter den 3/4-98. Alla dessa brev, kort & samtal innehöll samma sak; ett deltagande i sorgen efter min pappa. Jag grät & log om vart annat, & ibland värkte det så mycket i bröstet när jag läste namn på personer som inte längre finns med oss på jorden. Där i fanns även en sammanfattning från begravningen (som dessutom hölls exakt den 26/4 - på dagen 18 år!!) med vilka som skickat blommor, vad som stod, vad som sjöngs och sades. Där i fanns även ett litet fotoalbumen med bilder på min pappa från dödsbädden & från jordsättningen. Jag trodde jag skulle tycka bilderna från dödsbädden skulle vara obehagliga, men jag tänkte att jag va ju där, så varför skulle dom vara hemska nu?

Och där låg han, & Emelie, 5 år, står bredvid och tar farväl av sin pappa. Alldeles stilla, med händerna knäppta. Ett plåster över det hemska i pannan & ett blåöga. Nu förstår man varför. Även bilder från kistan, där han ligger i en rutig skjorta (vad annars?) och ett brev från Emelie, 5 år, där jag skrivit hans telefonnummer till himlen & en nallen som jag hade en likadan av. Den är borta, givetvis.. Men det var min pappa.

Den andra pärmen innehöll alla minneshälsningar till olika fonder från människor som kände honom. Jag skämtar inte när jag säger att det var över 100 stycken, & inte ens hälften av namnen kände jag igen.

Jag grät, men kände inget obehag. Jag är inte rädd för döden, & jag har lärt mig leva med det.

Men så insåg jag hur orättvist det är. För första gången på 18 år inser jag att jag kände inte min pappa & kommer aldrig att få göra, & kände sån ilska över det! Så arg blev jag.

Och så kom jag att tänka på momma. Min älskade, bästaste, finaste lilla momma. För ett år sedan var hon här, hon har handlat alla mina möbler & hon städade min lägenhet jag precis flyttat in i så fint. Satte upp gardiner & köpte hem allt man behöver. Hela sommaren var vår, vi fiskade & plockade bär, spanade efter björn & drack vin i kvällssolen. Vi skrattade & grät, & det va hon och jag. I efterhand känns det som att det var meningen, som att livet visste att dethär är eran sista tid tillsammans & att vi skulle ta hand om varje dag. Och så slog det mig. Jag kommer aldrig mer att prata med henne, krama om henne eller ringa henne. Aldrig någonsin igen. Aldrig. Och när jag tänkte den tanken vill jag ringa henne, men kom på att det går ju inte.

Jag slår ett nummer: Hallå! Hallå? Säg, kan man på detta nummer till himlen nå? Då vill jag bli kopplad dit med detsamma, för jag vill prata med min lilla mamma. Fråga henne om hon har det bra och säga att jag tänker på henne varje dag. Saknaden är så stor, så stor. Det är svårt att mista en älskad mormor.



Hur lever man ett helt liv utan sin bästa vän?

Likes

Comments

Varje dag dyker det upp nya människor. Nya människor som får mig att tappa tillit på mänskligheten, mina vänner, min familj. Helt okända människor som kommer fram och gör sig löjlig på andras bekostnad, människor som spelar på andras tankar och känslor. Under helgen har jag träffat rekordmånga på kort tid, och ibland är jag så jävla glad över att jag är just jag.

Igår var en sån dag. Jag vaknade upp, hann kisa på telefonen vad klockan var innan herr Ågren hade sparkat omkull mig i sängen. "Dethär blir en lång dag" tänkte jag, men tack vare Seb så var jag tvungen att masa mig ur sängen där jag legat och analyserat varenda ord jag sagt, varje steg jag tagit, varje människa jag mött.

"Kunde jag gjort på ett annat sätt? Kunde jag sagt något annat? Undvikit personen? Hur räddade jag det? Kommer dom minnas mig? Har JAG gjort något dumt nu? Fan va jobbigt det blev att andas."

Jag VET att jag inte gjorde något fel, att det är dom det är fel på och inte mig. Att jag inte sagt något konstigt, att jag inte gjorde ett enda fel alls. Så, varför känns det så som att jag gick i tusen miljarder bitar när jag vaknade?
För att jag tror alltid det bästa om folk. Jag tror inte på oärlighet, på lögner, på påhittade historier och inte på att göra sig löjlig på andras bekostnad. Jag tar inget för givet, men jag litar på folk.
Men för varje dag som går mot mitt liv som vuxen och självständig, så är det människor som vill ta det ifrån mig, som vill säga till mig att "Emie, lita aldrig på någon" eller "Du kan inte lita på mig heller, din sopa". Kanske inte riktigt ordagrant, men det känns så! Och det förstör, för allt jag tror på. För den jag är. Det förstör mig.

Så hur tar jag mig härifrån?
Svaret är enkelt och det finns bara en väg: den andra än den jag går på nu. Jag måste sluta upp med alla dessa saker som får mig osäker och obekväm i mig själv. För hade jag inte varit den jag är nu, så hade mitt liv tagit slut igår. För det lilla som människor gör med andra, är en stor sak för vissa och sådant som får allt det jobbiga att tippa över och gör liv till död.

Det är dags nu. Dags att lägga all jävla skit bakom mig. Bort ifrån människor som inte vill mig bra hela tiden. Bort ifrån människor som jag bara duger för ibland, bort från dom som spelar på mina känslor, som låtsas, ljuger och sviker. Dom som får mig att tro gott men som visa något helt annat. Bort från dåliga krogkvällar och falska vänner, bort ifrån den dåliga sidan av mig själv och bort ifrån denhär jävla stan, innan jag också blivit som dom.

​Allt det där som dom pratar om, det är därför du hatar dom
Men spring för ditt liv, för dom drar ner dig i skiten om dom kan
Du är för bra för dom, ändå ville du va som dom
Men spring för ditt liv, för dom drar ner dig i skiten om dom kan

TA MIG - OM NI KAN!

Likes

Comments