Det känns underligt att det bara var min andra födelsedag i livet utan min bästa momma. Om nio dagar är det två år sedan hennes guldhjärta slutade slå.

Det går inte en dag utan att jag tänker på henne & saknar henne!! ❤️

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Bli vad du vill. Köp vad du vill. Gör vad du vill.

Så idag impuls köpte/gjorde jag mig ett par nya läppar. Först tänkte jag en liten touchup, men insåg ganska snabbt att nästan allt tidigare material försvunnit sedan förra gången dom var den 27 oktober 2016. Har ju så länge sagt att jag önskar att jag var mer fåfäng, jag måste ju börja någonstans!

Svullet och såntdär men det blir nog bra när det är klart.


Jag och Jessica bokade resan till Stockholm idag också. Som detdär jag nämde tidigare, med planering, jag är så glad att jag lärt mig det. Tidig jävla fredagmorgon flyger vi genom luften till Arlanda och sen söndagkväll flyger vi hem. Vi ska se Ghost på grönan med vänner vi lärde känna på Getaway Rock Festival för två år sedan, vi tänkte eventuellt delta i Biraloppet som Bajenpartiet anordnat (haha jag dör va kul, man startar på Gröna Jägarn, går runt på 10 olika pubar och dricker 10 olika öl & sedan avslutar man på Jägarn igen 😂😂😂), jag har lovat att vi ska äta på vikingarestaurangen i Gamla Stan & med lite tur får jag med henne på Hammarby - Norrköping på söndagen.

Mitt hjärta längtar till Stockholm, jämt. Som jag älskar den staden, som den vann mitt unga tonårshjärta, som bevarat min kärlek, men även spottat på den. Men jag älskar alltid att vara påväg dit. Luften, stressen, människorna, ljudet av tunnelbanan & alla vänner man ser alldeles för sällan.

Förutom att jag vet att vi kommer få en feeetttt rolig helg!!! så längtar jag allra mest efter att få kvalitetstiden med Jessica. Vi båda jobbar ganska mycket & tiden finns inte riktigt till för att umgås så ofta. Men hon är, har alltid varit & kommer alltid vara min syster, bästa vän & min person. Alltid.

Dags för en dusch & sedan krypa ner i min nybäddade säng med mina helt nya sängkläder.

Snacka om vardagslyx!

Likes

Comments

Så var livet som 25 här.

Jag tänkte först gå tillbaka och radera tidigare blogginlägg, läste igenom, tänkte att dom får helt enkelt vara kvar. Alltid retar det något. Det är ändå ord som för mig där och då var stora, men idag bara något spännande att läsa men som inte alls fyller mitt hjärta med någonting.

Min 25års dag är över. Jag har på något vis längtat och jag på något vis klivit in i en ny fas i livet. Nu är det allt innan jag fyllde 25 - och det efter jag fyllde 25. Mitt liv är plötsligt fyllt med möjligheter, jag sträcker lite extra på ryggen & försöker nu leta efter de små stigarna i livet som jag glömt, förträngt och undviktit tidigare. Allt är nytt och spännande, och plötsligt så är jag redo för allt annat som jag inte tidigare tordats.

Bara som att börja dejta, träffa människor nykter, se hjärtan och själar istället för ögon och närhet. Jag kan inte komma på sist jag faktiskt satt ner med en kille som fångat mitt intresse nykter för att bara prata strunt, äta mat och lära känna varandra. Förän i helgen. Han var ett par snälla ögon och hans självsäkerhet var fantastisk att ha att göra med. En sån som jag allt jag behöver. Som jag längtat efter människor med båda fötterna på jorden, som håller hårt i mig när jag förvandlas till den tornadon jag är, men jag har inte varit redo för en sån människa tidigare. Man måste däremot kyssa många grodor innan man träffar en prins 😏

Jag har planerat och bokat resor med mina vänner. Jag har planerat!!! Förstå vilken känsla. Jag var först tänkt att vara sådär dramatisk som bara jag lyckas vara och skita i allt, fuck it liksom, men jag tänkte två och tre gånger innan jag hann slänga ur mig massa skit och plötsligt var en partykryssning till Riga bokad med mina favoriter. Klart jag skulle med. Och om tre veckor åker jag & min andra halva till Stockholm för att se Ghost på grönan, det var alldeles förlänge sedan hon & jag bara umgicks, och det ska bli så kuuul!

Jag är helt säker på att 25 kommer att bli mitt år! Mina möjligheters år, året jag vågade lite mer, året jag klev ur min bekvämlighetsbubbla. Det ska bli något av mig också, det lovar jag mig själv!

I morgon ska jag försöka våga mig på att använda detdär förbannade gymkortet jag har. Jag vet faktiskt inte varför det skrämmer mig, och det är dags att spräcka den bubblan också.

Allt har en första gång.
Det är synd att 25 år hann gå innan jag också kände att jag börjar finna min plats här i världen, men samtidigt: livet i en tornado är fartfyllt, vackert, spännande & glädjefyllt, inte bara gråt, skrik och panik.

Likes

Comments

Jag har tillbringat fem dagar hemma i Norråker hos morfar. Kört skoter, lagat mat, tittat på tv, släppt Seb lös på gården, busat med han, gått och lagt mig innan 21.30 varje kväll och bara varit. Det har varit så skönt, och inte en enda gnutta ångest. När jag packade in i bilen så längtade jag hem. Det kändes så skönt att få åka hem, tvätta kläder, känna att man är hemma, sova när man vill, äta när man vill, göra vad man vill.

Men det var inge roligt alls att komma hem.

Redan när jag mötte Östersundsskyltarna så kom den smygandes, den där jävla känslan. Det kändes som jag åkte mot min egen död. Som att alla i den här stan hatar mig, avskyr mig, vill spotta på mig. Det känns som jag svikit alla jag känner, när jag vet att den enda jag svikit är mig själv. Det känns som att någon helt ärligt vill komma och döda mig.

Jag åkte hem och duschade innan jag åkte till mamma på middag. Efter middagen åkte jag hem till Josefin en stund, och när jag lämnade Frösön så kom den där jävla känslan men ännu hårdare. Jag ville vika ut på E14, trampa plattan i botten och lämna den här stan. Lämna mig själv, lämna den jag är nu, bli mitt bästa jag.



Jag var nästan framme när det inte längre gick
Allt jag ville ha men inte fick
När hjärtat och hjärnan inte vill samma sak
När fötterna vill framåt men resten vill tillbaks
Hur kan nåt så lätt kännas så svårt?
Det bästa är nog ändå att sätta hårt mot hårt
Jag ljuger för mig själv och tror det är sant
I'm leaving tonight for my favorite town

Samtidigt spelades Ellen Sundberg, och jag fick verkligen behärska mig för att inte ta vänster i rondellen och ut mot E14. För varje ord som lämnade högtalarna kändes som att dom var ämnade för mig. Hjärtat vill ge allt men hjärnan vill inte samma sak, fötterna vill framåt men resten vill tillbaks.

Jag är så less på ångesten, jag är så less på allt det tunga i livet. Jag är född med trubbel i mitt blod, och jag vet inte riktigt hur det är möjligt. Jag förstår inte varför allt går emot mig, och jag börjar klandra mig själv på ett sjukligt sätt i allt. Jag låter min dåliga tillvaro gå ut över människor på fel sätt, jag hävdar mig med konstiga kontringar och saker och ting blir bara fel.

Jag vet att det går över. Jag har bara en dålig period i livet, jag har inget dåligt liv. Men när jag börjar inbilla mig att människor avskyr mig och plötsligt börjar bry mig om vad människor eventuellt tycker om mig - och dessutom tror att alla tycker dåligt - då börjar jag bli rädd.

Jag vill inte äta mediciner, för jag vet att det hjälper inte, en kötid på psykiatrin är ungefär 8-9 månader (!!!) och jag vet inte heller hur det skulle hjälpa mig. Jag behöver bara lite rutiner, lite mål, lite (läs: så jävla mycket!!) pepp och saker att se fram emot. Jag saknar allt det där idag, och det drar ner mig. Att sitta hemma 6 dagar i veckan för att supa den 7e är inget drömscenario, jag vill göra saker hela tiden, jag vill aktiveras, jag vill använda mitt huvud, jag vill få vara jag, jag vill vara glad.

I morgon ska jag på en jobbintervju, jag hoppas det kan ge mig en start.





Likes

Comments

Många gånger tänker jag på dethär med skrivandet. Jag tänker tillbaka på mitt tonårsjag, på mitt hjärta som slog så hårt så hårt för J, att det ibland höll på att stanna. Jag minns hur jag skrev om han, hur jag berättade om den tornadon som vi levde i. Jag minns hur jag kände, hur jag tänkte, hur jag grät många gånger medans fingrarna gled över tangenterna.

Och hur jag en dag vaknade och tog bort alla mina bloggar, Hur jag tog bort 7 år av minnen. Hur jag raderade mina kärleksbrev till J, mina äventyr, mina vardagliga problem och det kändes som att det var där och då som jag äntligen ÄNTLIGEN lyckades stoppa tornadon mitt ute på en äng, allt skrot som dragits med hade liksom redan lämnats bakom, alla hus som hade rivits, alla träd som slitits upp och alla blommor som hade vissnat fanns där - bakom mig, utom synhåll, och från ängen fanns bara en väg att gå. Mot regnbågen.

Redan som liten får man lära sig att där regnbågen slutar (eller börjar för den delen) så finns det en skatt. Allt handlar om hur man väljer att tro på det, om man öppnar ögonen och ser sig omkring.

Hundratals gånger tänker jag att jag ska börja skriva igen, min mamma önskar verkligen att jag gjorde en seriös satsning på det, och till viss del kan jag hålla med henne om det, men det som stoppar mig är: Vad skriver man om?

Men kanske gäller det att bara komma igång, och därefter se vart det leder tänker jag.











Likes

Comments

Jag är förälskad. 

I ett par skor i min hall, i en hand som håller min från krogen, i en röst som aldrig låter glad, i ett leende som bara ler när han jävlas, i en famn som håller mig så hårt när jag sover, i fingrar som stryker mig på ryggen när vi vaknar. I ord som ibland slår hål på mitt hjärta, i han som tar allt täcke på nätterna och hans svarta hårstrån, hans ögon som jag har så svårt att bestämma färg på & i kråkan som han placerat på sitt bröst. 

Jag är förälskad.

I en människa jag delat fler nätter med än jag gjorde med min förra sambo. I en människa jag nästan pussat på fler gånger än min första kärlek. I en människa som en gång torkade mina tårar när en kille kört över mig totalt. I en människa jag skrattat så mycket med. I en människa som jag kysste för första gången för 14 månader sedan. I en människa jag legat fler gånger med än jag någonsin gjort annars. I en människa som tar varje gång han får att köra över mig som killen som han torkade tårar ifrån gjorde.

Jag är förälskad.

I en pojke, i en idiot, i en fuckboy, i ett skratt, i ett par fantastiskt fina ögon. I ett rovdjur, i en dåre, i en slags närhet, i en slags rädsla, i ett så fint leende. I cigarettlukt, i bakfylleångor, i bakfylleångest, i ett äventyr, i ett evigt letande. I det omöjliga, i det oändliga, i det utan slut, i det med en konstig början, i det som tagit slut hundra gånger. 

Jag är på något konstigt vis förälskad i det som inte går att nå. I det som aldrig kommer bli, i det som hela tiden pågår, i det som gör mig glad, i det som sårar mig, i det som får mig att släppa taget, i det som får mig att kämpa, i det som får mig att skratta, i det som får mig att hata, i det som får mig till och med svartsjuk. 

Jag är inte alltid förälskad.

97 procent av alla nätter somnar jag själv. Jag somnar med ångest i bröstet för att han fick somna i min säng ännu en gång, eller för att jag fick ta en promenad hem. Jag somnar med ångest i bröstet och tänker att aldrig någonsin mer igen. Men att avgöra om man är full av vin eller av längtan är svårt ibland, och plötsligt står han där och pussar mig på kinden och jag är tillbaka på noll. Vi delar en taxi hem och somnar i samma säng igen och så pågår det. Om och om igen. 

​​Jag är inte alltid förälskad.

För det mesta är jag bara förälskad i tanken på dig. För oftast så gör jag inget annat än att avsky dig.

Likes

Comments

N!

Varje dag tänker jag på dig, varje dag tänker jag på oss. På alla bråk, på alla skratt, på alla nätter, på alla tårar, på alla kramar, på alla nattliga samtal, på dina gröna ögon, på alla hemligheter. På alla pussar på kinden, för varje gång jag somnat i din famn, på varje morgon jag vaknat utan dig.

På alla gånger vi skrikit på varandra tills luften i lungorna tagit slut & ett utmattat "jag älskar ju dig för helvete" avslutar samtalet.

Jag drömde om dig inatt. Jag höll dig så så hårt, & jag viskade att "du vet väl hur mycket jag tycker om dig".

"Stockholm håller andan till toner av forever young. Två hjärtan som förstört varann en natt när alla ljus försvann, forever young. Jag står med hjärtat i halsen & dina ögon kan inte dölja sanningen. Ikväll är det vi faller, allting har ett slut. Stan är vår, trots alla år, vi är vackrast efter två. Förlåter du mig, förlåter jag dig"

Jag hoppas jag får krama om dig på söndag
🎀

Likes

Comments

I tisdags när jag kom hem från farmors boupptäckning läste jag pärmarna jag fått från min farbror. Den ena pärmen innehöll brev, kort som suttit på blommor & en lista med vilka som ringde efter den 3/4-98. Alla dessa brev, kort & samtal innehöll samma sak; ett deltagande i sorgen efter min pappa. Jag grät & log om vart annat, & ibland värkte det så mycket i bröstet när jag läste namn på personer som inte längre finns med oss på jorden. Där i fanns även en sammanfattning från begravningen (som dessutom hölls exakt den 26/4 - på dagen 18 år!!) med vilka som skickat blommor, vad som stod, vad som sjöngs och sades. Där i fanns även ett litet fotoalbumen med bilder på min pappa från dödsbädden & från jordsättningen. Jag trodde jag skulle tycka bilderna från dödsbädden skulle vara obehagliga, men jag tänkte att jag va ju där, så varför skulle dom vara hemska nu?

Och där låg han, & Emelie, 5 år, står bredvid och tar farväl av sin pappa. Alldeles stilla, med händerna knäppta. Ett plåster över det hemska i pannan & ett blåöga. Nu förstår man varför. Även bilder från kistan, där han ligger i en rutig skjorta (vad annars?) och ett brev från Emelie, 5 år, där jag skrivit hans telefonnummer till himlen & en nallen som jag hade en likadan av. Den är borta, givetvis.. Men det var min pappa.

Den andra pärmen innehöll alla minneshälsningar till olika fonder från människor som kände honom. Jag skämtar inte när jag säger att det var över 100 stycken, & inte ens hälften av namnen kände jag igen.

Jag grät, men kände inget obehag. Jag är inte rädd för döden, & jag har lärt mig leva med det.

Men så insåg jag hur orättvist det är. För första gången på 18 år inser jag att jag kände inte min pappa & kommer aldrig att få göra, & kände sån ilska över det! Så arg blev jag.

Och så kom jag att tänka på momma. Min älskade, bästaste, finaste lilla momma. För ett år sedan var hon här, hon har handlat alla mina möbler & hon städade min lägenhet jag precis flyttat in i så fint. Satte upp gardiner & köpte hem allt man behöver. Hela sommaren var vår, vi fiskade & plockade bär, spanade efter björn & drack vin i kvällssolen. Vi skrattade & grät, & det va hon och jag. I efterhand känns det som att det var meningen, som att livet visste att dethär är eran sista tid tillsammans & att vi skulle ta hand om varje dag. Och så slog det mig. Jag kommer aldrig mer att prata med henne, krama om henne eller ringa henne. Aldrig någonsin igen. Aldrig. Och när jag tänkte den tanken vill jag ringa henne, men kom på att det går ju inte.

Jag slår ett nummer: Hallå! Hallå? Säg, kan man på detta nummer till himlen nå? Då vill jag bli kopplad dit med detsamma, för jag vill prata med min lilla mamma. Fråga henne om hon har det bra och säga att jag tänker på henne varje dag. Saknaden är så stor, så stor. Det är svårt att mista en älskad mormor.



Hur lever man ett helt liv utan sin bästa vän?

Likes

Comments

Varje dag dyker det upp nya människor. Nya människor som får mig att tappa tillit på mänskligheten, mina vänner, min familj. Helt okända människor som kommer fram och gör sig löjlig på andras bekostnad, människor som spelar på andras tankar och känslor. Under helgen har jag träffat rekordmånga på kort tid, och ibland är jag så jävla glad över att jag är just jag.

Igår var en sån dag. Jag vaknade upp, hann kisa på telefonen vad klockan var innan herr Ågren hade sparkat omkull mig i sängen. "Dethär blir en lång dag" tänkte jag, men tack vare Seb så var jag tvungen att masa mig ur sängen där jag legat och analyserat varenda ord jag sagt, varje steg jag tagit, varje människa jag mött.

"Kunde jag gjort på ett annat sätt? Kunde jag sagt något annat? Undvikit personen? Hur räddade jag det? Kommer dom minnas mig? Har JAG gjort något dumt nu? Fan va jobbigt det blev att andas."

Jag VET att jag inte gjorde något fel, att det är dom det är fel på och inte mig. Att jag inte sagt något konstigt, att jag inte gjorde ett enda fel alls. Så, varför känns det så som att jag gick i tusen miljarder bitar när jag vaknade?
För att jag tror alltid det bästa om folk. Jag tror inte på oärlighet, på lögner, på påhittade historier och inte på att göra sig löjlig på andras bekostnad. Jag tar inget för givet, men jag litar på folk.
Men för varje dag som går mot mitt liv som vuxen och självständig, så är det människor som vill ta det ifrån mig, som vill säga till mig att "Emie, lita aldrig på någon" eller "Du kan inte lita på mig heller, din sopa". Kanske inte riktigt ordagrant, men det känns så! Och det förstör, för allt jag tror på. För den jag är. Det förstör mig.

Så hur tar jag mig härifrån?
Svaret är enkelt och det finns bara en väg: den andra än den jag går på nu. Jag måste sluta upp med alla dessa saker som får mig osäker och obekväm i mig själv. För hade jag inte varit den jag är nu, så hade mitt liv tagit slut igår. För det lilla som människor gör med andra, är en stor sak för vissa och sådant som får allt det jobbiga att tippa över och gör liv till död.

Det är dags nu. Dags att lägga all jävla skit bakom mig. Bort ifrån människor som inte vill mig bra hela tiden. Bort ifrån människor som jag bara duger för ibland, bort från dom som spelar på mina känslor, som låtsas, ljuger och sviker. Dom som får mig att tro gott men som visa något helt annat. Bort från dåliga krogkvällar och falska vänner, bort ifrån den dåliga sidan av mig själv och bort ifrån denhär jävla stan, innan jag också blivit som dom.

​Allt det där som dom pratar om, det är därför du hatar dom
Men spring för ditt liv, för dom drar ner dig i skiten om dom kan
Du är för bra för dom, ändå ville du va som dom
Men spring för ditt liv, för dom drar ner dig i skiten om dom kan

TA MIG - OM NI KAN!

Likes

Comments