View tracker

Ord.

Ett papperfullt med ord, vanliga och enkla ord. Meningar med stor bokstav i början ochpunkt på slutet. Enkla meningar förr många men inte för mig. Läraren säger ”läsdenna artikel och sen denna”, ”Läs denna bok och sen skriv en lång text om den”.Mina klasskopisar säger ”nej vad jobbigt jag orkar inte” jag tänker ”hur skadetta gå till?”. Läxor läggs på hög och det är antingen att läsa eller skriva.Skolan är uppbyggt på det sättet, kan du inte läs eller skriva så är det syndför dig, gör så mycket du kan och hoppas du klarar dig.

Läxor.

Uppgiftersom ska vara på A nivå, skriv utförligt och nyanserat. Läraren säger ”skrivutförligt och nyanserat så kommer det gå jättebra!”. Tror ni inte att jagförsöker? Vad är utförligt och nyanserat? Jag vill och kämpar för att slippadetta fängelse av förväntningar, press och texter som ska läsas och skrivas. ”DU får mer tid på provet så löser det sig”…NEJ! Jag behöver mer tid för att lära mig det. Jag kan inte skriva ett prov pånågot som jag inte kan!

Uppläsnings program.

Uppläsnings programsom låter som en robot. Vem är jag att klaga på detta? Jag har tur som harmöjligheten att lyssna på denna röst. Jag har turen att förstå lika lite somnär jag läser själv, men det kunde ju vara värre. Det kunde inte finnas någonuppläsnings program och då skulle jag få läsa allt själv ändå.

När kommerförändringen?

När ska jagha tid för att kämpa för alla med dyslexi när jag har fullt upp att läsa källortill ett prov nästa vecka. Vara tvungen att kunna allt lika fort som mina klasskompisarsom inte har några svårigheter. De går genom skolan på torra land och jagkämpar i sjunk sand.

Har ni glömtoss?

Ni politikersom sitter och bestämmer. Har ni glömt oss som kämpar för att klara era krav påskolan? Eller vill ni medvetet ge oss dåligt självförtroende för att vi intekan lika mycket som alla andra trots att vi pluggar mins lika hårt. Varje gångmi lärare ger mig en text att läsa bryter jag nästan ihop för att jag inte KANläsa. För att jag inte FÖRSTÅR var det står. Eller när jag får höra en robotröst i mina öron som ska läsa för mig, men som ständigt på minner mig om minaproblem och mina svårigheter. Jag vet mycket väll att det finns mäniskor somhar det mycket värre en mig men betyder då det att vi som har dyslexi ska fåbli bort glömda. In knuffade i ett hörn? Visst gör ni det. Låt oss fortsättaatt inte förstå. Låt oss stå här och vänta på en hjälp som är långt bort. Viförsöker skriva på A nivå så länge. Vi försöker klara skolan. Vi kämpar men mankan inte kämpa i evighet. I en värld som inte är anpassade efter oss.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har inte många vänner.

Det beror på att jag inte passar in eller att jag inte passar med många människor.

varje gång jag tror att jag hittat någon som passar med mig så visar det sig att vi inte är så lika eller att vi inte passar ihop.

Men det som är det bästa med mig är att jag trivs med mig själv och jag älskar vem jag är så jag har inget emot att vara själv.

Så ensamhet är inte mitt problem inte nu i alla fall!

Likes

Comments

View tracker

Jag är barnet som ingen hör!

Jag sitter här och lyssnar,

Jag sitter här och säger mina åsikter som inte hörs,

Jag tycker en massa som ingen vågar säga,

Jag väntar på tillfället att bli hörd...


Jag är barnet som ingen ser!

Jag sitter där och skådar samhället,

Jag ser hur personer blir behandlade och hur människor beter sig,

Jag väntar på tillfället att få synas...


Jag är barnet som väntar…

Jag väntar på mänskligheten,

Jag väntar på samhället,

Jag är redo när ni är redo...


Jag är barnet som höjer min röst.

Jag är barnet som vill ha en framtid...


Likes

Comments

Jag ser min reflektion i spegeln.

Varför gör jag så?

Jag tappar greppet, jag tappar kontrollen. vad ska jag göra?

Jag tänker på hur alla skrattar åt mig. Jag låssas skratta med dem så att de inte ska fatta att jag blir sårad. Jag tänker på den gången då jag skrev novellen som jag verkligen tyckte om. Det var en av mina bästa och jag var så stolt. Men när min "kompis" läste den så skrattade hon åt varje mening så brast det inom mig även om jag skrattade med henne!

Vad duger man till om ens vänner skrattar åt en?

Det kommer en till flach back men jag vill inte minnas. Tiden då mina vänner mobbade mig. Fast de var ju mina vänner så det var väl inte mobbing eller? De argumenterade mot allt jag sa, varje sak som jag tyckte var tydligen "fel" men hur kan det vara fel att tycka något? 

En dag sa jag ifrån jag blev så arg och gick iväg. Bakom mig hörde jag hur de sa "hon har ju inga andra vänner så hon kommer snart tillbaka" och de hade rätt. När jag kom tillbaka efter tio minuter sa de "vad var det jag sa" med en kaksig röst. Jag var så sur och ledsen och jag kände mig alldeles ensam. 

Tomheten man får när sina enda kompisar säger så är obeskrivlig! 

Allt på grund av att jag inte var som dem. jag vet att jag ar konstig men jag var alltid mig själv oavsett vad de sa och jag är stolt över det. Det gjorde mig stark menminnena från den tiden finns alltid kvar och hur mycket jag än vill glömma så kommer jag aldrig att göra det! 

Likes

Comments

Jag känner hur min kropp börjar komma tillbaka från sömnens lugna dvala. Sakta blir jag medveten om värmen som kommer från din sovande kropp, bara lukten gör mig svag men jag vågar inte väcka dig.

Jag öppnar ögonen och ser solen som tränger sig in genom de vita gardinerna och jag vänder mig mot dig och ser ditt mörka lockiga hår. Jag vill viska mjukt i ditt öra ”jag älskar dig” men mina ord fastnar i ditt hår jag vågar inte få fram orden.

Jag ger dig en mjuk puss på pannan utan att väcka dig och lämnar sängens varma famn för att gå mot köket. Jag kollar på klockan och ser att den visar halv elva. Jag sätter på kaffe maskinen och åter vänder till sängen. Under täcket känner jag din perfekta kropp och jag ser på ditt ansikte som är fridfullt och lugnt. Under dina ögonlock fladdrar drömmarna förbi och inuti är du fjäderlätt och vit.

Jag skulle aldrig stå ut med tanken på att leva utan dig, jag skulle inte ens kunna stå utan att du ser på mig. I mitt huvud minns jag hur vi träffades och hur du varje dag gick till cafét som jag jobbade på. Du sa att du var förälskad i vårt kaffe och hur kanelbullarna var perfekta, tills att du äntligen bjöd mig på middag och allt perfekt.

Du börjar röra på dig i min famn och jag är nästan rädd att du ska vakna, jag vill inte att detta ska försvinna. Men när du inte öppnar ögonen så ligger jag kvar. Jag märker att jag är rädd för att säga att jag älskar dig. Tänk om inte du känner samma och min underbara dröm skulle krossas.

Kaffet är klart och jag lämnar sängen ytterligare en gång. På vägen till köket tar jag med mig gårdags tidning som låg på vardagsrums bordet. Inne i köket tar jag en mugg och fyller den med kaffe sedan sätter jag mig vid köksbordet och kollar ut genom fönstret. Solen lyser starkt över stadens höghus. Jag öppnar tidningen och läser om hur en familj har vunnit en miljon på lotto. Men när jag vänder sida ser jag en bild på en bil som hade kraschad i ett dike. Mannen i bilen var på väg till sitt bröllop men han klarade sig inte.

Tanken på olyckan fick mig att tänka om. Jag lever bara en gång och tänk om något skulle hända dig, vad vore jag utan dina andetag. Jag lämnar kaffet i köket och halv springer bort till sov rummet igen. När jag kommer in ser jag att du har vaknat och jag kryper ner bredvid dig. Du håller om mig mjukt och kärleksfullt.

”Vad vore jag utan dina andetag?!” viskar jag till ditt bröst.

”Lika färglös som en tår” viskar du till mitt öra.

Vi skrattar och jag sätter mig upp och ser dig i ögonen. I mitt huvud rusar alla möjliga sätt att säga de tre orden på men inget stannar. Till slut rabblar jag ur mig något om kaffe, men du skakar på huvet och säger att du vill stanna kvar så här ett tag.

Värmen från dig får mig att glömma vad kyla är och din trygga famn får mig att glömma vad ensamhet och rädsla är. Om detta varar resten av mitt liv så hade jag varit nöjd med det, jag hade varit nöjd med dig och jag hade varit lycklig varje dag. Men orden gnager i mitt bak huvud. ”jag älskar dig” skriker jag i mitt huvud och önskar att du hörde det.

Åter igen får jag en tillbaka blick, jag minns hur jag var innan du hittade mig. Jag var så vilsen och jag var en berg-och-dalbanna, allt var bra och sedan dåligt, utan dig var jag genomskinlig och grå. Jag var en bricka i världens spel som inte gjorde motstånd men heller inte hejade på. Men sen kom du och livet blev underbart och magiskt. Jag vet inte hur många olika sätt som jag skulle kunna beskriva min kärlek för dig. Dessa två månader har varit så magiska. Jag tänker på alla speciella stunder som vi haft tillsammans. Allt är så vackert och vår kärlek är så ren.

Med en smekning på min kind kommer jag tillbaka till verkligheten och till rummet och till dig. Din varma mjuka hand smeker lika lätt som en fjäder över min kind och jag är fylld till brädden med lycka. Min mage fylls av fjärilar och mitt hjärta gör volter.

Jag är lycklig. Du är min ängel.

Jag sätter mig upp och kollar åter in i dina gnistrande ögon. Utan att tänka och utan att göra det komplicerat så lättar mitt hjärta och mina känslor blommar ut.

”Jag älskar dig” säger jag med mjuk röst.

Du ser glatt på mig och jag bubblar över, jag vet inte vad jag ska göra. Du ser lycklig ut som om du har tänkt precis som jag.

”Jag älskar dig” säger du tillbaka med kärleksfull röst.

Du tar mitt huvud i båda händerna och kysser mig. Mjukt och kärleksfullt. Min själ fylls av fjärilar och det är bara du och jag.

Likes

Comments

Jag fäller en tår 

Jag fäller en tår för saknaden av dig,
Jag fäller en tår med vetskapen av att våra stunder är över,
Jag fäller en tår för tomheten utan dig,
Tomheten som skapades när du försvann,
Jag fäller en tår för din familj som älskade dig,
Jag fäller en tår för dig!

Jag tänder ett ljus
Jag tänder ett ljus för saknaden av dig,
Jag tänder ett ljus för lite värme och för ljus i mörkret som du lämnade,
Jag tänder ett ljus för att hjälpa dig på vägen,
Jag tänder ett ljus för att visa min respekt,
Jag tänder ett ljus för dig!

Ett foto av dig
Ett foto av dig är allt jag har,
Ett foto av dig så lycklig och glad,
Ett foto av dig för mig!

Likes

Comments

Du är så ful.

Du duger inte.

Vad gör du ens här?

Sandra sitter i på engelska och kollar ut genom fönstret. Hon orkar inte bry sig om vad läraren säger. I ena örat lyssnar hon på musik, de sjunger om att man ska vara stark och tro på sig själv. Sandra tycker att det är ironiskt, "hur kan man tycka om sig själv om alla andra tycker att man är så ful?!". Hon fruktar att gå ut på rast för den "perfekte" Olivia och hennes gäng verkar ha varit på dåligt humör och då vet hon vad som kommer hända.

När lektionen är slut går hon så fort som möjligt ut klassrummet för att försöka slippa regnet av hårda komentarer mot hennes kropp och utseende. Hon tar sig till skåpet och precis när hon har låst upp låset och öppnat skåpsdörren sängsden mitt framför näsan på henne. Olivia har ena handen på den orangea skåpsdörren.

– Var tror du att du ska? Fräser Olivia.

– Trodde du att du kunde komma undan ditt fula kräk! Säger Tilda som är Olivias bästa vän.

Sandra står blixt stilla och vågar knappt andas. "Nu, Nu kommer det" tänker hon för sig själv. Hon gör sig beredd på smällen.

– Svara på frågan! Anya som är tredje medlemmen i Olivias grupp stirrar på Sandra som om hon var dum i huvet. Folk går förbi och de vet vad som händer med de gör inget. De bryr sig inte.

Sandra står tyskt och kollar ner i marken. Hon önska att de bara kunde gå iväg. Just då kommer svenska läraren runt hörnet och Olivia, Tilda och Anya ger Sandra en blick som betyder "Detta är inte över" och sen går de iväg.

Tillslut tar skoldagen äntligen slut och Sandra sitter på bussen hem. Hon kollar ut genom fönstret och ser skogen rusa förbi. I hörlurarna sjunger Ed Sheeran och Taylor Swift att något har förändrats och hon börjar drömma sig bort till en värld där alla tycker att hon är vacker och där det kommer en snygg kille som håller henne hårt i hans famn. De kysser varandra och allt är underbart. Men när bussen stannar vi hennes hus kommer hon tillbaka till verkligheten som är grå och hemsk.

Hemma är Sandras mamma i full fart med att laga mat. Hon äter maten. Gör sina läxor och sover.

Tillbaka i skolan nästa morgon ser Sandra en ny tjej. När första lektionen börjar precenterar läraren henne som Charlie. Svenska lektionen tar slut och matten börjar. Allt är som vanligt Sandra sitter för sig själv och är tyst. Hon försöker som vanligt inte sticka ut, ju vanligare hon är desto mindre finns det att på peka om henne.

När lunchen kommer sätter hon sig för sig själv vid ett bord och kollar ner i maten. Hon lossas vara så intresserad av vad den rutna potatisen och den sprödbakade fisken att det inte fanns något annat. Plötsligt ser hon en figur som sätter sig vid bordet. Sandra tror att det är Olivia och kollar inte upp, Men när någon säger hej kollar hon upp och ser Charlie. Charlie ser trevligt på henne och säger hej igen.

– Hej! Svara Sandra.

De pratar lite och Charlie berättar att hon kommer från Oslo men att hon har svenska föräldrar och en svensk flickvän så det är därför hon kan svenska. När lunchen tar slut går de tillsammans till nästa lektion. De passerar Olivia och hennes gäng. Sandra får hårda blickar och hon vet vad som kommer händ sen.

När skolan är slut och Sandra har sagt hejdå till Charlie så kommer Olivia fram till henne.

– Ser att du har fåt en ny vän. Akta dig hon kanske vill vara mer än vän, Olivia sår ett hånleende i ansiktet.

Sandra vill säga emot. Hon har fått nog och hon vill stå upp för Charlie, men hon kan inte hon bara står och kollar ner i marken.

– vem vet du kanske är samma som henne! Kommer Tilde med och skådar Sandra från topp till tå.

– vilka tror ni att ni är?! Charlie kommer fram till Sandra.

– ursäkta VEM tror du att du är! Kommer hit och tror att du ska läxa upp oss? Anya skrattar fram orden som om att de var ett skämt.

– Sandra har aldrig gjort något mot er. Ni är bara så avundsjuka på hennes skönhet, bara för att hon inte har ståt upp emot er betyder inte att det är okej att göra det ni gör. Om ni bara vistet hur stark hon är som efter alla år har fåt all skit av er men fortfarande står på egna ben och inte ger upp. Hon behöver lite stöd för att visa vad hon känner och nu är jag här och ska stötta henne. Hon är min vän och man pratar inte så till mina vänner.

Sandra bara ser på Charlie och hon tror att hon kommer börja gråta men som Charlie säger "jag behöver bara lite eld för att explodera" tänker Sandra.

– Jag har ståt här varje dag och lyssnat på er skit och nu orkar jag inte mer JAG är stark. JAG är fin. JAG är grym och JAG kan göra VAD jag vill med mitt liv för JAG vet att jag klarar det. NI kommer alltid vara samma sak avundsjuka små mobbare som tror att de lever ett perfekt liv. Jag lever hellre ett liv utan luft än att vara som er.

Sandra vet inte vad som flög i henne eller om hon tror på hälften av vad som sa men det kändes bra. Olivia och halva klassen står med gapande munnar och kollar på Sandra. De har aldrig hört henne säga så många ord på samma gång. Sandra tänker att hon aldrig ska glömma deras minner.

Nästa dag kommer Sandra till skolan med höjt huvud och hon går bredvid Charlie. När hon går förbi Olivia ger hon Olivia en falskt leende som betyder "vad säger du nu". Sandra hr inte känt sig så levande på länge och hon är så glad och tacksam för att Charlie ståd upp för henne när ingen annan gjorde det.

Det kanske till och med räddade hennes liv.

Av: Matilda Nilsson 

Likes

Comments