View tracker

Som ni har märkt så är jag långt ifrån perfekt. varför spela perfekt i ett perfekt värd?

jag har pratat lite om flyktbeteende och ´mat problem, och jag berättar utifrån det jag känner och upplever. ingen annans.

Många frågar mig varför jag inte vågar fråga saker. Ja du, det vet jag faktiskt inte själv. det har bara blivit så sen då jag gick i skolan bara. ni vet när man själv var utsatt i skolan och att man själv hade dyslexi, medan ''alla'' andra  slapp och kämpa med så mycket. visst, människor kämpa med olika saker varje dag, men tänk dig känslan att inte duga i en perfekt värd? där man känner att man inte passar in, hur tror ni att det känns? jo det känns tomt.

jag ska väl vara uppriktig och säga att jag glömmer saker, för det gör jag. de kvittar hur många gånger jag upprepar eller ligger in påminnelse eller kluddrar ner hela händerna för att komma ihåg, jag glömmer ändå.

jag har så lite kunskap om saker och ting för att jag aldrig vågade ställa frågor, eller kanske helt enkelt inte orkade. en blandning. men det är något jag verkligen ångrar nu för då kanske mitt mönster kunde ändras.

jag ställer helst inte frågor idag. kanske för att slippa bli idiotförklarad? kanske är jag inte så van med det och det bara tar stopp... ska jag ställa fråga så brukar jag börja med att fråga om det är okej att jag ställer en fråga. då har jag ställt en enkel fråga redan.  jag har väl alltid medvetet och omedvetet jämfört mig själv med andra. då kanske du tänker- sluta jämför dig själv med andra då, jovisst om det vore så enkelt. kan de bli fred på jorden också då kanske?  Jag vill vara någon- då jag inte kan bli det jag vill bli, det jag inte har, vilja ha osv. varför ska det alltid vara så? varför slutar det inte att kriga i värden och inom sig själv? 

Jag målade mig själv med svart och vita färger förr, helst randigt - frågade jag nått så var jag korkad- ta reda på saker själv. nu när jag tittar tillbaka så kanske jag kunde ändrat mina dumma mönster som sker vare sig jag vill eller inte... det kan va allt ifrån ord jag inte förstår eller frågor om personen. jag har jätte svårt att ställa en fråga tillbaka.... det bara sker... utan nån tanke bakom, men skulle jag gissa på någon anledning så skulle de va självhat, att inte duga... - jo många säger att du duger precis som du är, du behöver inte låtsats osv, men är man inte så van så är det jätte svårt att bryta ett mönster och va hur lugn som helst. jag ifrågasätter mig själv och min kapacitet.   

frågor som '' vad gör du?'' - är inga problem.

när de kommer till en djupare förstålse- nej.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

nu ska jag ge mig på något som jag verkligen avskyr - prata känslor. Kart att de aldrig är roligt att det är aldrig roligt att fly in i något och framförallt så ör det inte roligt att fly bort från något.

att fly är rena dubbelmoralen, fly från ''skada'' men samtidigt blir jag ledsen. Det är en evig kamp och jag måste besluta vad som är rätt., men förmodligen finns det inget rätt eller fel. Den eviga kampen tar aldrig slut. Det känns som en tungsten som vrider på sig med vassa kanter. Hur förklarar man det till någon som inte förstår känslor? - alltså mig själv.

såhär ser jag på det:

ibland behövs flykt men många av gångerna man vill fly, så behöver man egentligen inte det. När jag inte flyr så går jag emot mig själv och det mönstret och värden jag själv har skapat. Det blir som ett svek i mig själv- vilket leder till panik förstås. det är korta varianten.

jag blir så arg på mig själv, besviken på mig själv och jag känner övergiven känsla och jag känner mig väldigt ensam och rädd när jag måste fly. det kan se väldigt självsäkert ut. man kan jämföra det med en storm, allt du har är under kläder och ett par skor som inte passar och du får sko skav. så ont och så kallt är känslan när man ''måste'' använda sig av flykt igen. och man bara gör det för att man vet inget annat och kommer på sig själv och svär för sig själv efteråt.

den långa: när en människa kommer nära mig så känner jag mig kvävt, jag får inte in syre och kan inte längre andas. människor påminner mig att andas, men är man uppe i det så är det svårt. det blir som en klump vid bröstet som stannar när någon kommer nära... och klumpen kan bli mindre och den kan bli större. när den blir större så kan det leda till panik. blir den mindre, ja då blir kan man till och med va lugn i sällskapet. för att bli av med klumpen så används flykt - tar tag i stenen och kastar i väg den så långt som du bara kan, gärna i sjön där den kan drunkna också. eller stå stannar du med stenen och blir ''kompis'' med den. Den är vass och hård och allt möjligt. men den här lilla stenen är speciellt, för den kan filas ner... med tid, kärlek, förståelse och förlåtande.... så kan de kanske minska...

när man lever med den här klumpen som får än att känna sig kvävd, svag osv , och ser endast utvägen att kasta bort den, för att bli av med den så fort som möjligt. En klump är inget jag vill känna av, men kan du trycka på punkten, jobba med den. så klart att det kommer svida många gånger, och det kommer bli fram steg och många baksteg men att veta om det är första nersågningen av klumpen. jag klarar inte detta själv och får hjälp av min tant som jag nu förlitar mig på för mycket för att orka stå på benen själv.  

Likes

Comments

View tracker

Jag brukar säga att jag har ett skadligt flyktbeteende. och när jag säger så, så menar jag att de är inte bra, för min och andras skull. Vi människor använder flykt när vi känner av någon fara.

Jag har haft mitt flyktbeteende sen jag vet inte hur länge. så länge som jag kan minnas men jag har inte alltid varit medveten om det.

Jag flyr från känslor då jag inte vill känna jobbiga känslor. jag flyr genom mat, alltid ha något att göra. jag flyr från känslomässiga situationer.

Jag undviker mer än gärna människor i nära relationer. Jag får gärna kommer när dem, så länge de inte kommer nära mig. det lägger sig efter ett tag och ´jag måste acceptera nära relationer men visst får jag panik i nära relationer. jag kan ge ett exempel. Ta min jobbiga tant som tjatar på att jag ska äta tillexempel, första gången jag träffa henne (bland annat) så vågar jag knappt ens titta på henne och jag fick förklarat att om man titta på mig så dog jag typ. jag va så blyg, hon börja berätta om sig själv och jag vågade mer och mer sträcka ut en hand och hon tog emot handen. sakta med säkert. sen gick det alldeles för fort men det är en annan sak. Jag kan få ett sånt kontrollbehov på situationen då jag gillar att ta hand om mig själv- jag har aldrig kunnat vila hos någon annan.

när relationer går för fort: fram,  då blir jag så anti och undvikande. tvingar någon mig att berätta massa så går det ju såklart inte. det är väl rätt logiskt? jag tycker att det är rätt logiskt för mig och jag har jätte press på mig själv och i andra relationer har jag ännu mer press. de kan bli panik attacker som i sin tur ger ångest. Går de för fort fram blir jag dryg eller undvikande och jag måste med ge att jag är jätte dålig på att säga om det går för fort fram.

Jag undviker närhet som mycket som det går. snabba kramargår an  men inte mer. vissa dagar går inte ens det.

jag blir stressad över när folk säger att de känner igen sig själva i mig, fine att det kanske kan vara så men nähe du... då blir jag ännu mer osäker och sätter ännu mer press på mig själv.

att gå hem till någon, ja nu beror det på vem det är, men säg att en känslomässig person, som triggar igång känslor hos mig, det funkar sådär. vänner går an, för de har jag på en armlängd avstånd. men är det någon som sätter igång mina känslor så kan det bli kaos. det blir kaos inom mig och hur jag än vrider på det så blir det fel.

det känns som jag undviker allt och att mitt liv är väldigt begränsat. nej, det är verkligen inte det. det är bara att ge sig ut i vardagen, sätta på en mask som heter får duga och köra på,  jag menar, alla ser ju att jag inte mår bra, jag vill bara inte spela offer.

jag är inte så van med att berätta om mig själv och absolut inte så van med känslor och nu har min tant vänt upp och ner på hur jag såg på värden tidigare. visst har värden lite mer färger men jag vet inte hur man mår bra... hur känns det? hur är det att uppleva det? nytt är läskigt och det undviker jag också.

så offerjackan på kanske? och bara få slappna av... för min egna skull nån gång kanske...  jag vet att jag sviker många... men tro mig, jag sviker framförallt mig själv många gånger.


Likes

Comments

jag har väl precis blivit ''frisk'' från mat problem. jag har fortfarande svårt för att äta tillsammans med någon och de går absolut inte i grupp. när jag får mycket ångest eller panik eller är allmänt nere så kan jag ha svårt att äta mat, men lättare måltid har börjat fungera. kroppen blir svagare när man inte äter och psyket ändras drastisk. för mig. och för mig blev det att jag vände taggarna utåt och kunde vara otrevlig, det var såklart inte min mening men det blev fel och det gav mer ångest och så började det om.

 För att inte äta så sysselsatte jag mig med bland annat jobb, träning, städa, ja allt jag kunde komma på. jag kunde gå till affären en extra gång bara för att. det blev tillslut destruktivt. jag vet om det nu. mat är destruktivt för mig. händer det något, så vill jag inte äta. när jag var uppe i allt de här så var jag väldigt ensam och jag ville inte bli sedd eller hörd och minskade mig själv och jag är seriös när jag skriver att jag knappt vågade sitta på en stol som inte var min egna. jag ville inte möta andras blickar och ville inte söta på människor överhuvudtaget och speciellt inte när de kommer till känslor. Mat för mig är delvis känslor. det går bra när det är bra. när jag inte är så glad, så funkar de inte så bra. när jag äter så måste jag belöna mig själv med något och det gäller än idag. människor i min närhet vet om mitt problem vilket gör idag att de blir lättare för dem och för mig, för vissa dagar funkar de inte alls och vissa dagar funkar de, innan funka de inte alls. jag hade svårt att känna hunger och jag blev gladare av att springa än att äta. Att springa triggar igång något mig och jag känner mig fri och jag springer bort alla problem som finns. idag har jag lärt mig att behärska mig lite men jag känner fortfarande frihetskänslan (de kommer i ett annat inlägg). Frihetskänslan har blivit ett beroende och jag är livrädd att falla tillbaka igen.

hur märker man att jag inte har ätit? jo humöret, osynligheten (tro mig, jag gillar att höras och synas), och jag har väldigt dålig blodcirkulation. - nej, jag röker inte regelbundet. jag är bara kall. jag blir iskall när jag inte äter och de är så människor runt omkring mig kan avgöra om jag har ätit eller inte.

idag har jag en jobbig tant i mitt liv som tjatar på att jag ska äta. funkar ibland, och ibland inte och hon vet när det inte funkar och då är hon helt enkelt ännu jobbigare, men det är precis vad jag behöver. en jobbig tant som vill mitt bästa då, jag är inne på mitt mönster. för mig är det räddningen. ibland kan jag till och med äta för hennes skull och det funkar rätt så bra. för att hon ser mig för den jag är. Ja

problemet med maten kommer alltid att vara med, vare sig jag vill eller inte. jag kan alltid välja hur jag ska hantera den, acceptera den (den försvinner inte av sig själv) eller inte ta det som ett problem. jag försöker än idag kämpa med detta och det funkar..... ibland..... inte......  kanske?


Likes

Comments

Det är inte första gången jag bloggar men denna gång har jag tänkt att vara anonym. använder detta mest för att jag ska kunna skriva av mig. Ni kan kalla mig Duno. Jag är 23 år och Jobbar just nu och har inte jätte mycket fritid.

när det gäller musik så är jag allätare, tråkigt men sant men ska man välja mellan rock/metal/ hård rock och house så blir de lätt Rock/metal/ hård rock men house funkar till fest!

min favoritårstid är sommar då jag älskar ha klänningar och hattar. äger några stycken själv.

på gymnasiet gick jag Barn och fritid och tycker allmänt att människor är intressanta och jag skulle nog beskriva mig själv som en ganska djup människa som ni kommer att märka om inte annat.

Jag hoppas att ni stannar kvar o läser för här kommer jag skriva om allt och inget.


Likes

Comments