View tracker

I fredags ringde jag vårdcentralen och fick en tid till en läkare. Hade tur och fick träffa samma läkare som jag träffat under varje läkarbesök de senaste åren, han känner mig därför rätt väl. Jag berättade allt, precis allt, och herregud vad skönt det var. Han var, som vanligt, otroligt bra och förstående. Han tyckte att jag skulle vara sjukskriven i en månad till att börja med och sedan ska vi träffas igen för att utvärdera. Jag fick även Atarax (lugnande, ångestdämpande) och Melatonin (för dygnsrytmen och sömnen). Det senare läkemedlet har jag haft mycket nytta av förut, så glad att jag äntligen fick tillbaka det.

Efter läkarbesöket så besökte vi mäklaren och skrev på alla papper, vi ska sälja vår lägenhet och en fotograf kommer hit i nästa vecka. Känns ändå skönt för då har jag något att sysselsätta mig med i allt elände. Får ta lite städande och pysslande i taget så är jag övertygad om att det kommer att vara bra terapi för mig. Jag kommer ju knappast kunna ligga på soffan i en månad. Måste bara lära mig mina begränsningar och att känna av när det är dags att varva ner och ta det lite lugnt. Jag fixar det, det gör jag.

Jag har svårt att minnas vad jag gör om dagarna, dagarna är liksom som moln, jag minns knappt vad jag ätit idag eller vad jag gjorde igår. Ännu ett tecken på min utbrändhet.

Tog en Atarax igår också, hade en klump i halsen hela dagen som jag kopplar till min ångest. Skönt nog försvann klumpen strax efter att jag tog tabletten, nackdelen var att jag somnade allderles för tidigt och sov hela kvällen och ända fram tills kl 11 dagen efter. Aja, skönt att sova ut för en gångs skull.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Vad har du ställt till med?

Jag vill inte skylla min depression på dig, men det du nu hamnat i har varit som spiken i kistan för mig. Jag vet att du aldrig ville skada oss eller få oss att må dåligt av dina val. Men nu har det hänt.

Min bror sitter häktad misstänkt för ett brott som vi har så svårt att förstå oss på. Det kom som en jävla chock och vi fattar ingenting. Nu riskerar han fängelse i ett par år, tidigare ostraffad.

Detta + min påbörjade utbrändhet har nu gjort att jag tappat fotfästet totalt. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur den här skiten nu. Jag ska ringa vårdcentralen i morgon och be om att få bli sjukskriven, jag pallar inte mer.

Mitt i denna jävla tentaperiod, hur fan ska man orka plugga då?

Likes

Comments

View tracker

Termin 4 började i början av september och jag kände mig verkligen laddad inför att ta igen allting som jag låg efter med. Jag hade hört av tidigare studenter att termin 4 var mycket skönare än termin 3 och att det skulle finnas utrymme för att plugga till omtentorna.

Det som blev lite konstigt var att dessa omtentor kom precis före de ordinarie tentorna i den nuvarande kursen. Jag har nu alltså skrivit 7 tentor på 5 veckor. 1 tenta varje fredag (en fredag var det 2 tentor på samma dag) + en hemtenta. Detta skulle ju göra vem som helst utbränd.

Jag väntar fortfarande på vissa resultat, men på hemtentan fick jag högsta betyg (den hade jag nog jäkla tur med), jag har klarat 1 och kuggat på 1.

I morgon skall jag egentligen skriva 1 tenta, en ordinarietenta, alltså ingen omtenta. Men jag pga hur jag mår så kommer jag inte att åka dit. Jag har inte orkat plugga någonting denna vecka. Har till och med känt ångest en hel del den här veckan, något som jag inte känt av förut. Ytterligare en varningssignal från min kropp.


Likes

Comments

Det som började nästa "period" av nedstämdhet var pressen under termin 3. Terminen gick i början ganska bra. Jag trivdes med det höga tempot och kände att jag hängde med bra. Jag kuggade dock första tentan och även omtentan, men kände ändå att jag utan tvekan skulle fixa det när nästa tillfälle gavs.

Det kom ett praktiskt prov mitt in i terminen. Vi skulle utföra ett visst moment framför några lärare, på tid och klara alla delarna i momentet för att få godkänt på uppgiften. Vi visste inte exakt vilket moment vi skulle genomföra men det fanns cirka 6 stycken olika som vi fått chans att öva på tidigare under terminen. Jag fick sätta en urinkateter och det gick jätte bra! Jag var den enda i min grupp som fick godkänt och det var många i de andra grupperna som fick göra om vid ett senare tillfälle. Självförtroendet var på topp och jag var verkligen skit nöjd med mig själv. Sen kom den 4 veckor långa praktiken och jag verkligen älskade min praktikplats. Det var så lärorikt och jag fick göra så otroligt mycket. Också ökat självförtroende.

Mot slutet av terminen så hade vi 2 tentor på samma dag, sista dagen av terminen. Jag hade börjat med p-piller ett par veckor innan och hade sedan dess känt mig lite nere och det gick bara utför. Jag klarade inte ens av att öppna böckerna för att börja plugga till dessa 2 tentor. Jag åkte inte ens till skolan, jag var bara hemma och sov. Jag skrev alltså inte ens tentorna.

I samråd med MVC så slutade jag med p-pillerna och efter någon vecka så mådde jag plötsligt mycket bättre. Sommaren kom och mitt mående var bra hela sommaren. Jag åkte utomlands i augusti och det var 2 helt underbara veckor.

I nästa inlägg skriver jag om mitt mående i nutid..


Likes

Comments

I förra inlägget skrev jag om Hyperemisis gravidarum. Jag blev aldrig diagnoserad med denna sjukdom, jag visste inte ens att den fanns och förmodligen inte heller 1177 och min barnmorska heller. Diagnosen har jag fått lära mig mer om via en grupp på facebook som en vän tipsade mig om nu 3 år senare. Det har visat sig att andra haft mer tur än jag, de har fått bättre bemötande, bättre läkemedel och bättre vårdmiljö. Vissa har till och med fått hemsjukvård med dropp i hemmet! För första gången på 3 år känner jag att jag faktiskt kan tänka mig att skaffa ett till barn, för den här gången så vet jag att det faktiskt finns hjälp för mig också, jag måste bara våga ställa de kraven (helt sjukt...).

Jag nämnde också att jag misstänker att jag fick en mindre förlossningsdepression. Jag tror att det beror på att jag dels drabbades av HG, men också att jag fick så pass liten tid till att faktiskt njuta av att vara gravid och bli förälder. Det var så overkligt allting och förlossningen var ovanligt snabb (dock inte mindre smärtsam!!!!). När förlossningen äntligen var över så hade jag, som de flesta andra, så svårt att förstå vad som egentligen hade hänt, att jag nu blivit mamma! Sen fungerade amningen skit dåligt, bebisen vägrade att ta bröstet och jag kämpade som ett djur, det skulle bara gå! Det fick motsatt effekt och det fick bli flaskmatning - något som kändes som ett stort misslyckande. Trots det så gav jag inte upp, jag kämpade med amningen dag och natt i 4 veckor, pumpade och försökte lägga honom till bröstet. Han total vägrade! Jag är en person som gärna vill ha en förklaring till varför någonting blir som det blir eller varför någonting inte fungerar, men här var det ingen som kunde ge mig ett svar. Alla stod som frågetecken (till och med amningshjälpen). Det blev som en lång kamp, jag skulle bara lyckas. Mitt i detta kämpande så blev fokuset mer på HUR barnet fick i sig maten, inte ATT han fick i sig mat. Det här blev mitt livsmål och jag skulle inte misslyckas, vilket jag senare ändå gjorde. Jag tog "misslyckandet" väldigt hårt. Det var aldrig någon annan som kallade det ett misslyckande, bara jag. Men tänk dig att du blir så fokuserad på att lyckas med någonting att ingenting annat spelar roll, och ändå misslyckas.

Dessa känslor försvann inte förrän 2 år senare, när jag i skolan träffade en föreläsare (en av grundarna till amningshjälpen). Hon föreläste om någonting annat, men jag tog ändå mod till mig att ta henne åt sidan och fråga henne om hon kanske hade någon förklaring kring vad som gått snett. Jag fick massor med varma kramar medan mina tårar föll som floder ner för kinderna. Jag fick också en jätte bra och trolig förklaring som gjorde att jag kände att jag ÄNTLIGEN kunde gå vidare och släppa dessa känslor om misslyckande - för jag hade inte gjort något fel.

Efter det samtalet så kände jag att allting vände, jag såg på livet som förälder på ett helt nytt sätt, efter 2 års känsla av att inte vara bra nog.


Likes

Comments

Jag tror att allting började som en förlossningsdepression efter födelsen av mitt första (och enda) barn. Graviditeten var otroligt tuff. Jag drabbades av någonting kallat Hyperemisis Gravidarum - Enklast beskrivet som extremt graviditetsillamående. Det drabbar bara någon procent av alla gravida kvinnor och orsakerna är oklara. Vissa säger att det beror på att man är överkänslig mot den mängden graviditetshormoner som bildas vid en graviditet. Graviditetsillamående är i sig ingenting ovanligt. De flesta upplever nog att man mår illa i de första veckorna av graviditeten. Skillnaden mellan vanligt graviditetsillamående och HG är att HG ofta pågår mycket längre, för vissa håller detta i sig ända fram tills förlossningen.

I mitt fall började illamåendet runt v7. Jag kräktes cirka 10 gånger per dag fram tills cirka v26. Det var fruktansvärt, jag blev totalt isolerad i mitt eget hem, eller rättare sagt - sovrummet. Jag tog mig mellan sovrummet och badrummet, och ibland - vissa "bättre" dagar, till köket! Kan du tänka dig att ha ständig maginfluensa/magsjuka i cirka 20 veckor? Så var det för mig. Jag mådde då också väldigt dåligt psykiskt. Jag fick ingen hjälp av vården mer än läkemedlet Lergigan Comp, som inte hjälpte någonting. Det var ingen som någonsin nämnde att det fanns någonting som hette HG och att lägga in mig för att få dropp var helt uteslutet.

Jag minns att jag ringde mödravården och 1177 och grät, jag bad verkligen på mina bara knän om mer hjälp. Men fick till svar att det inte fanns något att göra. Jag kunde inte få annat än dessa läkemedel för det kunde annars vara skadligt för barnet. Många som drabbas av HG gör abort, och den tanken slog mig varje dag. NÄR ska detta lidande ta slut? Barnmorskan på MVC sa att det går över snart ska du se, efter v12 så börjar de flesta må bättre. v12 kom och det blev snarare sämre. Så höll det på. Jag gick inte upp i vikt som man normalt ska, jag kände mig ständigt orkeslös och uttorkad. Jag kräktes ju upp allt vatten jag drack! Nu i efterhand vet jag, att jag borde fått inläggning med dropp. Jag behövde det. Jag förstår helt ärligt inte hur fan sjukvården tänkte. Jag är arg och ledsen över hela situationen. Jag var arg på alla andra gravida som mådde så bra och utstrålade sån lycka över att vara gravid. Att vara gravid där och då var det värsta som hade hänt mig. Fruktansvärd tanke jag vet, men jag var inte ensam om att tänka så.

Jag minns också en speciell händelse från rutinultraljudet i v19. Jag kunde inte glädjas av att äntligen få se mitt barn, det enda jag tänkte på var vart närmsta papperskorg var och att hålla emot spyan som var sekunder ifrån att komma. Så fort ultraljudet var över så sprang jag till närmsta toalett och kräktes upp det lilla jag fått i mig till frukost. En annan händelse var när jag några veckor senare tvingat mig iväg till skolan (jag gick sista året på gymnasiet). Skolan hade kallat till möten pga min höga frånvaro och hotade med indragen CSN. Jag kämpade mig dit men höll mig ständigt nära en toalett eller papperskorg. På bussen på väg dit en dag fick jag hoppa av och spy i en busshållplats, mitt på ett fullt torg, mitt i morgonruschen. Jag vände och åkte direkt hem.

Runt v27 vände dock allt. Jag slutade helt plötsligt att må illa! Äntligen kunde jag njuta av min graviditet och att jag faktiskt skulle bli mamma!


Fortsätter i nästa inlägg..


Likes

Comments

Det kanske är ointressant för dig att läsa detaljerat om mina studier, jag förstår det. Men den här bloggen skriver jag endast för min egen skull, för att jag ska kunna få skriva av mig och för att jag senare skall kunna gå tillbaka och se hur jag upplevde just denna jobbiga tid. Jag kommer att skriva mer om det traumatiska som hänt i familjen i ett senare inlägg.

Jag älskar att studera. Det är sån frihet att kunna bestämma själv vart och när jag skall plugga. En dag kanske jag känner att jag verkligen inte orkar åka till skolan för att gå på en föreläsning, nej men då skiter jag i det! Då läser jag den delen hemma i stället, antingen via internet eller i kurslitteraturen. Så har det varit mycket det senaste halvåret. Jag har mestadels studerat hemma. Det har givetvis sina nackdelar också, det krävs mycket självdisciplin, något jag har väldigt lite av nu när jag mår psykiskt dåligt.

Ett inlägg om hur allting började kommer upp i morgon.


Likes

Comments

Jag börjar alltså inse mer och mer att jag kommer att bli spärrad från att fortsätta mina studier. Att klara 3 omtentor på drygt 2 månader känns rätt omöjligt. Speciellt när jag redan nu känner mig utbränd och deprimerad.

Första tentan som jag ligger efter med är en tenta som jag nu skrivit 3 gånger. Jag har alltså 1 gång till på mig. Första gången var jag långt ifrån godkänt, det jag hade lagt fokus på kom inte ens med på tentan och jag hade svårt för att läsa in allting. Det var så himla mycket och nivån på svårighetsgraden ökade markant. Andra gången var jag närmare godkäntnivån, men det räckte ändå inte riktigt ända fram. Tredje gången, var nu för 4 veckor sedan. Jag fick tillbaka tentan den här veckan och tyvärr var jag underkänd även denna gång. Dock otroligt nära godkänd. Jag blev sjukt besviken då jag faktiskt kände i hela kroppen att det gick bra och att jag skulle klara den.

Andra tentan var av samma stuk som den första, det var bara andra organ som berördes. Här gick första försöket dåligt. Frågorna var mycket svårare än vad jag hade tänkt och jag hade även svårt att förstå vissa frågor. Andra försöket var under sommaren nu 2016. Jag såg fram emot att äntligen få massor av tid på mig att plugga, hela sommaren liksom! När det började närma sig så fick jag ett mail om att de hade ändrat datum för tentan. Oturligt nog var jag utomlands precis då den tentan skulle skrivas så det blev ingenting av det. Omtenta nr 3 var nu för 3 veckor sedan. 2 nya lärare skrev tentan, tentafrågorna var alltså annorlunda jämfört med tidigare och jag upplevde även som att svårighetsgraden var svårare. Det var också en hel del strul med själva tentan. Tentavakterna hade ingen koll på vilken tenta vi skulle skriva och vi fick först fel tenta. Otroligt rörigt med andra ord, tog mycket fokus.

Den tredje tentan är läkemedelsberäkningen. Den har jag skrivit 2 gånger och varit riktigt nära båda gångerna. Känner egentligen inte att den är någon bigdeal, det gäller bara att uppfatta frågorna korrekt. Läraren har fått mycket klagomål om att han utformat frågorna väldigt konstigt och att eleverna haft svårt att förstå vad det är han vill att man svarar på.

Det är alltså dessa 3 tentor som jag ligger efter med, jag måste ha klarat dessa nu innan jul, annars måste jag "gå om" en termin.


Likes

Comments

Som jag nämde i förra inlägget så läser jag till sjuksköterska. Jag läser 4:e terminen av 6. Förra terminen, våren 2016, var otroligt tuff. De allra flesta som läser mitt program på mitt universitet tycker att just 3:e terminen är absolut värst. Det beror dels på att kurserna blir betydligt svårare än i de tidigare terminerna men också dels på att arbetsbelastningen blir orimligt hög. Det är obligatoriska moment var och varannan dag, förberedelser inför dessa samt 5 tentor på det. Och vi får inte glömma en 4 veckors lång praktik inom slutenvården (dvs på sjukhus). Det kanske låter helt normalt, men det är få i varje klass som klarar alla tentor och lyckas närvara vid varje obligatoriskt moment, samt även klara dessa.

Du kanske hört talas om läkemedelsberäkningen som ingår i utbildningen till sjuksköterska? För oss är den i just termin 3. Det är ett rent matteprov där du måste ha alla rätt för att få godkänt. Här är det många som kuggat på grund utav ett fåtal antal fel. Jag själv hade 2 fel första gången. Här handlar det inte om hur bra du är på matte eller ej, själva uträkningarna är inte svåra och du får ha miniräknare. Det handlar om att förstå och uppfatta frågorna korrekt, samt att inte göra små slarvfel.

Men vad händer om man inte klarar alla 1000 moment som du förväntas klara i termin 3? Lugn, du får hela termin 4 på dig att klara dom. Är dom inte klara innan termin 5 däremot, så får du inte börja termin 5. Du blir helt enkelt "spärrad" från att fortsätta din utbildning. Det kan se annorlunda ut på olika platser i Sverige, men på mitt program ser det ut så här.

Egentligen tycker jag väll att det är helt rimligt att man blir spärrad inför termin 3 och 5, om kurserna innan inte är avklarade. Det krävs ju kunskap från tidigare kurser för att kunna klara de senare kurserna. Men det blir en enorm press. Inte bara en press på dig själv att klara, utan även från familj, vänner och till och med klasskamrater. Självklart är det omedvetet från de närstående, men det är sjukt kämpigt att ständigt behöva känna sig misslyckad eftersom man tyvärr även kuggade tentan denna gång och behöva berätta det för allt och alla som frågar.

Så här står jag nu. Hälften av termin 4 är avklarad och jag har 3 tentor kvar från termin 3. Allt annat från termin 3 är jag klar med, förutom 2 patofysioloitentor och 1 läkemedelsberäkningstenta. Jag har 1 chans kvar per tenta, klarar jag inte alla så blir jag alltså spärrad från att fortsätta. Det skulle i så fall innebära att jag inte får fortsätta med min underbara klass utan får plugga på egen hand under vårterminen och endast fokusera på de tentor jag inte klarat av. De måste alltså vara godkända innan jag får börja nästa termin, termin 5. I bästa fall är det alltså nästa höst.

Det känns för jävligt...


Likes

Comments

Grattis, du har hittat hit. Du har hittat hit till min egna, personliga blogg där jag endast skriver för min egen skull. Ha detta i åtanke om du väljer att fortsätta läsa. Det här inlägget skriver jag endast för att Du ska få en bättre bild av mig som person. Kan tyckas vara avskalat, men för mig, som lider av utmattningssyndrom/depression så är bara detta ett stort steg för mig. Jag blir mer personlig i nästa inlägg.

Jag är en 23 årig tjej bosatt i en mindre stad i Västra Götaland. Jag har ett barn som är 3 år gammal. Jag bor ihop med mitt barn och min man. Jag studerar till sjuksköterska och har 1 år kvar av utbildningen. Just studierna och andra jobbiga händelser inom familjen är det som fått mig att braka ihop. Mer om detta i nästa inlägg.

Likes

Comments