Klockan är nu 19:23, jag ligger i sängen med datorn i knäet, lyssnar på Håkan Hellström (nu kan du få mig så lätt) och tänker på dig. Klyschigt, jag vet. Men det är sant. Jag tänker på senast när du var här, liggandes ovanpå mig. Din ena hand i mitt hår, min ena hand inklistrad på din nacke där vid örat, tummen placerad fint på din mjuka kind. Din andra hand vilandes på min nakna hud precis ovanför mitt höftben, smygandes kröp den närmare upp mot mitt bröst, min andra hand lealös på kudden där jag vilade mitt huvud på. Mitt ena ben sträckte sig över hela din rygg, tryckte din kropp hårt mot min. Läppar möttes. Hjärtat dunkade hårt, fort, händerna sträckte sig efter din kropp, ett pirr mellan benen som gick ända upp till strupen fick mig att flytta min kropp ovanpå din så att jag kunde få komma ännu närmare dig, känna din hud, din värme. Som en magnet drogs jag till dig. För just då, i det ögonblicket, det enda jag ville i hela världen var att få vara nära dig

Vad gör du just nu? Har du några planer ikväll? Mår du bra? Har din dag varit bra hittills? Tänker du på mig just nu när jag tänker på dig? Jag vill veta allt. Allt om dig. Jag vill att du ska veta allt. Allt om mig. Jag är redo att ge bort hela mig, snälla säg att du också är det. För jag är så rädd, så rädd att du inte ska vara det. Totalt livrädd. Samtidigt vet jag att om det inte skulle vara så, så är du kanske inte den rätta. Fast jag vill ju att du ska vara det. Men jag har svårt att förstå hur någon som du skulle kunna tycka att jag är rolig, intelligent, omtänksam, fin, men samtidigt otroligt sexig (det som jag tycker om dig). Nästan till omöjligt att någon ska kunna älska mig sådär gränslöst och ofattbart mycket, när jag inte ens kan älska mig själv. Men om du vill bli min, kommer jag kunna att älska mig själv. För du är allt jag behöver för att känna mig hel.

Jag vill vara din. Jag vill vara din axel du lutar dig på, jag vill vara ditt stöd när du famlar omkring, jag vill vara din bästa vän, din största kärlek, ditt allt. Jag vill vara den du behöver för att känna dig hel även om det är jag som behöver din axel, ditt stöd, din famn fylld av trygghet, även om jag går sönder. För jag dör hellre än att se dig gå isär.

Så, du, som jag är kär i. Snälla, snälla, snälla, snälla säg att du också är kär (i mig).

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

En otroligt vacker dikt om kärlek, som förtjänar mer uppmärksamhet.​

as i stand on this street corner and watch these two roads meet i suddenly feel at peace

maybe it’s because at my feet lies the intersection of two distinct paths merging at a point of vulnerability

maybe it’s because its a reminder of you and me and the blissful bond we once shared

without a care in the world i wrapped my arms around you to shelter you from the cold

two souls kept warm by each others company

two hearts dancing in the rain playfully

two minds with the same thing in mind you want me to be yours and i want you to be mine

i don’t know maybe i’m crazy

maybe time has finally outplayed me

maybe i’ve stopped seeing beauty in the little things

maybe i’ve stopped appreciating the gift life brings

maybe i’m in over my head

maybe i miss the familiar contours of your body under the chalk white sheets of my bed

i don’t know maybe this is normal

maybe i stopped being myself after you left

maybe this is all a test

maybe i failed and i couldn’t clean up the mess

maybe that’s why the rain suddenly feels colder on my skin

maybe that’s why whenever i try to apologize i don’t know where to begin or where to end all these things that i typed up in my mind and i want to tell you i just can’t bring myself to hit send

maybe i fucked up and i won’t admit it

maybe i’m a coward

seems like i’ve got all the time in the world maybe i should do something about it

i mean, every minute without you feels like an hour

maybe i’m a fool for distancing myself from you

maybe that’s why i couldn’t admit that i loved you

because for some reason i couldn’t accept that maybe,

just maybe,

you might have loved me too.

Likes

Comments

Idag såg jag det första höstlövet falla, en onsdag, den sjätte september, år tvåtusensjutton. Livlöst, föll lövet ner som om det inte vore någon big deal? Lövet har ju trots allt dött. Är det så döden känns? En stor vindpust som sträckte sig över mitt hår och ansikte, drog med sig det hopknycklade brungula lövet. Var det liemannen? Det tog en sekund och sen var lövet borta.

Tanken av döden har spökat i mitt huvud under de senaste dagarna, inte för att jag vill dö. Utan för att den är så främmande, jag har ingen aning om innebörden, mer än att kroppen slutar att fungera. I och med att kroppen slutar fungera, då slutar även hjärnan fungera och därmed våra tankar, eller? Vissa tror på livet efter döden, andra tror på änglar, en del tror på nirvana, somliga tror att det är som att sova fast utan att drömma och så vidare... Just nu finns det 7 530 541 705 miljarder människor på vår jord. Alla tror inte på samma sak, vissa tror inte alls. Det är omöjligt att veta. Det är det, som skrämmer mig. Att inte veta.

Egentligen är jag inte rädd för min egen död, utan att dom jag älskar ska dö. Hundratals frågor kastas runt i mitt huvud som en studsboll när jag tänker på vart de döda tar vägen. Vart är du? Är du i himlen? Har du blivit en ängel? Är det du som är igelkotten i busken? Hör du mig överhuvudtaget? Det finns en trygghet i att tro att de skulle höra oss, att det faktiskt finns övernaturliga krafter. Tryggheten försvinner alltid som en käftsmäll när vi slutar tro. Men ibland är det svårt att tro, hur ska man orka hålla tron uppe när någon man älskar så innerligt mycket bara försvinner. Putsveck så är dom borta. Det kallas orättvisa, när en oskyldig dör. Samtidigt måste det finnas något övernaturligt väsen, allt måste på något sätt hända av en anledning, annars skulle vi väll inte vara kvar?

Oavsett, så kommer det alltid göra lika ont när någon dör. För när någon du älskar dör, fortsätter du leva, vetandes att den personen inte finns längre, man känner sig oduglig för att det fanns ingenting man kunde göra och det spelar ingen roll vad man gör eller säger längre. Vad som spelar roll är vad man säger och gör när dom fortfarande lever, det gäller att ta vara på varje sekund, minut, timma, dag. För man ångrar bara de saker man aldrig gjorde.

Likes

Comments