View tracker

Jag minns så väl när min sjukskrivning började att närma sig 1 år!!! Jag kände hur paniken spruta ur öronen på mig och jag kände bara hur FEL allt va, man kunde ju inte va sjukskriven såååå länge!!! Då sa en koordinator till mig: Du har ju inte ens accepterat att du är sjuk. 😳 Jag tänkte att hon är ju helt dum i huvudet!!

Men så rätt hon hade!!

Det tog lång tid för mig att acceptera (om jag fullt ut gjort det än) men sen kom nästa stress.... Nu är det gått så lång tid så nu är jag själv trött på min sjukdom, DÅ är den inte lätt att acceptera. Nu får det va bra!! Kom igen nu hjärnan, nu kör vi!! Kom ihåg!! Säg inte fel ord!!! Aaghrr!!! Varför kan den inte bara fungera!!! När ska orken och energin komma tillbaka????

Alla utredningar och undersökningar man gjort, det är ju iaf tur att röntgen på hjärnan var u.a ;) Tänk va skönt om det bara fanns en on/off knapp som man kunde trycka på..... Och vips så fungerade hjärnan igen :)

Känner mig trött på att förklara, även för mina vänner. Blir irriterad när de bara vill mig väl, men jag känner att de är sååå ute och cyklar i sina kommentarer...

Ge mig kraft!!!




Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Jag var bra på mitt jobb, kunde ta det svårt sjuka barnet likaväl som de oroliga anhöriga.. Har jobbat med hela spektret från födsel till död, även om mycket har varit just döden. Jag kunde sitta där i natten och prata med de unga tjejerna som inte mådde bra. Jag kunde smyga in i hemmen och ge de sjuka medicin i all tysthet och sen smyga ut lika fort. Jag kunde ha små barn som sprang runt mina ben när jag samtidigt gav deras döende mamma medicin, för att göra hennes sista tid här på jorden så bra som möjligt. Allt med stor respekt och vördnad för dom som personer och deras hem. Jag fanns där på natten när ångesten och oron blev för stor, hur skulle deras familjer klara sig??? Jag var professionell och med en "heder" gjorde jag deras sista tid så lugn och trygg som möjligt. Jag tillhörde ett sammanhang, jag blev uppskattad, jag var någon.....

Vem är jag nu???

Likes

Comments

View tracker

Det är som att ta ett djupt andetag och sen hålla andan, så får du se hur länge det går🙄
När det hopar sig och blir för mycket så klarar jag det inte alls😔 Tankarna snurrar runt så sömnen blir lidande. Rädd att missa, rädd att glömma! Skriver och skriver minneslappar hela tiden, men ändå......🤔
Det blir för övermäktigt, jag bryter ihop och tar ett nytt andetag
Undrar hur länge jag klarar det denna gången??

Likes

Comments

​När jag tyckte att det kändes så mycket bättre 😢

Min läkare märkte redan för ett år sen att min tillfriskning gick sakta..... kanske lite för sakta.... Hon trodde att mina trauman som barn (som jag aldrig bearbetat) påverkade mina tillfriskningsmöjligheter. Därför remitterade hon mig till en psykolog. Där fick jag äntligen, efter en hel del utredningar, börja i höstas. Det kändes jättebra och jag tyckte jag kände mig starkare. Men vi hade bara nosat på ämnena. De sista veckorna har jag börjat bearbeta ett av de svåraste trauman jag upplevde som 6åring, Vilket har gjort mig enormt låg och ledsen. Helt plötsligt känns det som om jag är tillbaka på ruta 1 igen, ingen ork, ingen lust, många tårar. Det jag som barn kapslade in så fint och inte över huvud taget nämnde för någon under så många år, är numera ett öppet sår 😢​ Jag vet inte vart jag ska få energi ifrån, vet inte vart jag ska få orken och förmågan att ta tag i saker och ting??? Och i allt detta så är det självklart en massa saker som händer och behöver göras!! Föräldrarna flyttade vi till ett äldreboende i mellandagarna, lgh ska tömmas och alla grejer ska tas omhand 😨​ Det ska ringas en massa samtal hit och dit och stämmas av, jag blir tokig!!!

Återigen är det enormt jobbigt att gå upp på morgonen och bara bestämma vad jag ska äta till frukost, sen kommer lunchen och middagen. Då är energin för längesen slut och jag kan inte ta ett beslut till. 😭 

Vilja att vara frisk, pigg och kry finns kvar...... Men det får vänta lite.....

Likes

Comments

​Tiden går och jag mår bättre och bättre :) Har äntligen fått en kanonbra psykolog som jag går varje vecka hos. Jobbigt, men känner mig grymt stark efter varje träff. Så nu jäklar!! ;)

Ser framtiden med tillförsikt, det blir som det blir. Huvudsaken är att må bra och ha sina nära och kära vid sin sida. Jobb kommer långt ner på min prioriteringslista just nu, känns skönt att jag verkligen kan sätta mitt mående före så mycket annat nu :) Alltid lär man sig nåt!! Hahaha!

Julen nalkas och jag är kolugn inför det. Denna julen kommer vi inte att ha något här hemma och det känns skönt. Julklapparna var jag klar med i november så det är bara lite bröd jag ska baka, men det är bara roligt. Kanske blir det inte så mycket pyssel och pynt, men så får det bli.

Julen kommer ju iallafgall!! Så stressa inte runt högt och lågt, ingen mår bra av det.

Va rädda om varandra och njut av dagen! 

Kramar

Likes

Comments

Nu var det längesen IGEN! Men som jag sagt tidigare så är det väl pga att jag mår bättre och bättre.....

Men jag upptäcker nya saker med mig själv som inte alltid funnits där... Trots att vi känt varandra så länge så har vi inte vart där tidigare (av olika anledningar) Men nu blev det äntligen av. Det skulle även bli ett par till, som vi inte träffat innan. Men jag är inte rädd för nya människor.

Det började redan hemma. Jag behöver ju tid att planera och packa m.m och denna gången blev allt väldigt stressigt. Hos MIG, i MIN hjärna. Men vi kom iväg och jag längtade såå till havet, som vi av olika anledningar inte är så mkt vid längre :( Vi åkte ganska omgående ut till en ö och det var magiskt!!!

De andra kom och jag kände direkt att jag gick in i en "lågmood". Hälsade och satt med i diskussionerna men sa inte så mycket, höll mig i min bubbla. Vi åkte tillbaka till sommarstugan och känslan fortsatte. Visste inte riktigt vad jag skulle göra?! Skulle jag hjälpa till, visste ju inte vart sakerna fanns....Skulle jag hålla mig undan, eller uppfattades det som att jag "latade mig". .... Fanns det plats i det köket även för mig, eller blev det bara FÖR trångt?!?!?! Allt detta gjorde att stresshormonerna bara sprutade ur öronen på mig!!! Huvudvärken hade redan kommit och den försvann inte trots tabletter. 

Helgen innan hade vi haft fullt med folk hemma och det hade ju gått hur bra som helst.

MEN;

*då var jag på hemmaplan *jag vet vad alla saker finns * jag hade planerat allt *jag kände alla som var där

Det här andra var en helt ny känsla för mig och det gjorde mig ledsen. Jag kände inte igen mig själv. Dagen efter åkte det andra paret hem, då mådde jag genast mycket bättre. Även om huvudvärken inte gav med sig, men jag kände mig bekvämare iaf. 

Tänkte på situationen och vad som hände hos mig. Insåg att min hjärnstress kanske jag alltid kommer att ha kvar och då behöver jag ju lära mig att leva med den. Så trots att jag är borta och med vänner så behöver jag gå iväg emellanåt för att vila min hjärna. Det är ju bara det att jag ska komma ihåg det oxå!?!?!!!!

Det är så lätt att nonchalera sig själv nu när jag mår så mycket bättre. När alla i min närhet nu ser att jag mår bättre så känns det lite "slappt" att behöva gå undan och vila. Jag hänger inte med i deras tempo längre och det irriterar mig. Jag vill ju så gärna!!!

Vill bara vara jag!!!!

Likes

Comments

Idag vill jag ge alla er där ute ett varningens tecken. För om jag hade fått det i tid, så hade inte mina tårar trillat nu i två dagar på mig :(

För flera år sen så gick jag ur facket, tyckte det var en onödig utgift. Lite senare gick jag även ur A-kassan, tyckte även att det var onödigt. Jag var ju sjuksköterska och då finns det alltid jobb. 

Det var då, och då fanns inte tanken om att jag skulle bli sjukskriven och dessutom långtidssjukskriven!!! Nu är det bara några månader tills jag blir utförsäkrad och DÅ kommer jag att få ut lite drygt 3500kr i månaden!!! Det är inte glädjetårar som rinner på min kind kan jag säga. 

Ja, jag VET att det var idiotiskt att gå ur A-kassan, men som sagt, dom tankarna fanns inte i min värld att det skulle bli så här. Så nu står jag här med ett stort hål i kroppen, ett hål av oro och ångest. Sommaren som jag skulle se fram emot, för första gången på flera år, eftersom jag mår så mycket bättre nu. Har nu omvandlats till en stor fasa!!!

Så även om DU inte tror att detta ska hända dig. VA MED I A-KASSAN!!!

Kram på Er!!

Likes

Comments

​Ja jösses va längesen jag skrev här 😚

Och hur ser mitt liv ut nu då...??? Jo jag mår definitivt mycket bättre 😊 De tunga dagarna och alla tårar kommer allt, men inte så ofta. Puh! 

En stor förändring som jag har märkt är att när jag utsätts för något som tidigare gjorde mig helt slut t.ex att ha besök en hel helg eller att måla om, så blir jag trött men inte alls samma trötthet. Jag ligger inte i flera dagar efter som en apatisk fåne. Och DET känns gött!! Ett steg i rätt riktning.

Sen har jag kunnat börja läsa lite igen, vet inte hur mycket jag kommer ihåg. Men jag behöver iaf inte läsa om vartenda ord och mening 40 gånger 😲

Jag längtar efter att få börja arbetsträna, även om jag inte än vet med vad. Och dom orden trodde jag inte att jag skulle säga på länge. Nu går jag och väntar på att försäkringskassan ska höra av sig, men dom e inte snabba. 

Så visst har det gått framåt. Och jag tror att det är en av anledningarna att jag inte varit här och skrivit på länge. Jag har helt enkelt mått bättre 😃 Sen de dagar som är svarta och jobbiga, då vill jag inte skriva heller 😔

Tyvärr så är huvudet inte helt återställt. Jag glömmer fortfarande och jag tappar fortfarande ord och meningar. Men på nåt konstigt sätt så har det blivit en vana. Ljudkänsligheten gör sig påmind emellanåt och sömnen är kass så fort jag har en tid att passa på morgonen 😞

Men glädjen och lusten till att gå framåt finns här, och DET är ett stort steg bara det.

Ha nu en underbar kväll!

Va rädda om varann!

Likes

Comments

Jag har hittat medicinen!!!

Körsång helt enkelt 🎶

Började förra veckan i en schlagerkör, och jag som inte ens gillar schlager 😳 Men det är jätteroligt och avslappnande!! Sen lär jag ju inte komma ihåg texterna, men det är ju en annan femma 😝

Har även börjat träna lite smått.... Endast en gång förra veckan och två gånger denna veckan, men det är alltid en början. Märkligt att det kan va så svårt med nåt som man har gjort i hela sitt liv 😲 Men jag är iaf glad att jag äntligen har börjat igen. 💪👏

Likes

Comments

Ja, ibland känner jag mig ensam.....

Även om jag har min man och mina barn nära mig, som för övrigt förstår mig. Så har jag även mina gröna vänner, som förstår mig helt och fullt. Däröver har flera nära och kära som är där för mig, som hör av sig, hjälper mig i olika situationer och bara ÄR där. Jag är enormt!!! tacksam för detta. 😍

Trots detta så känner jag, ganska ofta, mig väldigt ensam​ 😔 Jag ska försöka förklara hur jag menar.... Det har gått så lång tid nu (som jag varit sjukskriven) så jag börjar tröttna på mig själv. Hur ska då inte de runt mig känna?! Ffa min man, som får uppleva det här varenda dag!!! Det går så långt att jag inte vill prata om mig själv eller berätta hur jag mår. För jag är såå "fed up"!! Eftersom jag har en sjukdom som påverkar mig dagligen, så blir det extremt tufft när jag blir "vanligt" sjuk uppå detta 😷 När jag t.ex fick divertikulit, feber och mådde allmänt kasst. Kunde inte äta och hade absolut ingen energi kvar. Eller när jag dagligen har ont i ryggen 😳 Vid sådana här situationer, så kan jag strunta i att säga hur jag mår för jag vill inte va mer "till besvär" än jag redan är. Eller låta gnällig 😞 Nu har ena min fot flippat ut, det gör fruktansvärt ont i den och jag kan knappt gå. Men istället för att "klaga" så biter jag ihop, tystnar och bara fortsätter precis som vanligt. 

I detta känner jag mig väldigt ensam, och jag VET att det är jag själv som väljer att inget säga. Men återigen, jag är sååå trött på att må dåligt. Nu har min man ryggskott och vardagen blir hemsk här hemma. Det är fruktansvärt jobbigt för honom när han har så ont, men jag blir inte friskare för det. Men jag säger absolut inget utan jag gör det som behövs vad gäller hem och hushåll samt hundarna. Trots att varje steg gör så fruktansvärt ont så går jag utan att säga nåt. Energin är för längesedan slut, men jag biter ihop och bara fortsätter. 

När jag läser igenom det här nu så låter det väldigt gnälligt och att jag beklagar mig. Och det är JUST detta jag inte vill göra. Vill inte framstå som en som drar på sig offerkoftan, därför är jag tyst och bara är. Det är enbart här jag lättar på trycket och berättar. Ensamheten består alltså av att jag inte berättar, pratar om hur jag mår och känner. Och ensamheten av att inte bli förstådd....

Förmodligen ställer jag för höga krav både på mig själv och omgivningen. Klart ingen kan förstå som inte varit här. Men det är inte det jag kräver heller, för jag förstår det. Ändå känner jag mig ensam......

Häromdagen pratade jag med min man om just det här att folk kan säga; va?!? e du hemma fortfarande?? Eller, när ska du börja jobba, vad ska du göra m.m. ????? Och jag talade om hur ledsen jag blir. Då säger han; Men Maria, bry dig inte om dem, dom fattar ju inte bättre. 😃 Jag förstod väl inte heller det här i början 😍 

Han är bra fin min man❤

Krama varann!

Likes

Comments