Under min sjukdomstid har jag läst många bra och fina texter där människor försöker förklara hur det känns att ha utmattningssyndrom. Det har även varit faktatexter från professionella/studier och forskning. Mycket har jag känt igen medan en del har inte alls gällt mig.

Eftersom jag gillar att skriva så började jag en blogg för något år sen, inte för att jag visste hur man gjorde men ändå… Det har väl gått sådär med den… Hahaha lite periodare där. Hur som helst, nu tänkte jag iaf skriva ihop lite egna tankar, text som har inspirerat m.m. för att få till en beskrivning av hur jag upplever min sjukdom.

Först skulle jag vilja säga hur jag såg på utmattningssyndrom innan jag själv drabbades. På den tiden hette det ”gått in i väggen” eller utbränd och jag hade lite svårt att tro på det. Jag tyckte inte det var en sjukdom. Det var väl bara att bita ihop!

I mars 2013 sjukskrevs jag efter att i nästan ett års tid jobbat utan att sovit en hel natt dessutom hade jag kronisk värk i ryggen. När min läkare sjukskrev mig en månad så tänkte jag: Jaja jag kan ju alltid gå tillbaka innan J Jag kunde väl va hemma ett par veckor så blev det bra sen….. Första halvåret var jag deprimerad, då var jag mest ledsen och apatisk, men när det försvann så kom massa andra konstiga symtom fram. Jag kunde inte läsa, jag glömde hela tiden, jag sa fel ord, tappade tråden, var extremt ljudkänslig m.m m.m. Jag som älskat musik kunde helt plötsligt inte lyssna på min älsklingsmusik. När vi satt flera runt bordet och pratade så såg jag att de rörde på munnen men jag uppfattade inte vad de sa. Jag hoppades hela tiden att jag svarade rätt på rätt saker. Jag hade svårt att somna och när jag väl somnat så vaknade jag nästen direkt och sen var det kört.

Helt plötsligt så närmade sig årsdagen!! Min läkare och koordinator sa då till mig: Maria, du har ju inte ens accepterat att du är sjuk. Jag tyckte de var helt dumma i huvudet! Men precis så var det. Trots att jag var så dålig så hade jag inte accepterat. Trots hur jag mådde så försökte jag hela tiden ”låtsas” som allting var som förr, att allt var ok. Att jag kunde hjälpa och finnas där för alla andra, precis som förr. Jag skulle bara vara hemma lite till, sen skulle allt va som vanlig igen.

Så många tårar som har flödat under dessa år, så många tankar, så många frågor…

Jag förstår att gemene man inte förstår vad utmattningssyndrom innebär, man kan inte förstå om man inte varit där, men man kan ha en förståelse för att det är jobbigt. Det som knockade mig allra mest var att jag som stark, glad och positiv människa helt plötsligt var en trasig hög som inte fungerade längre. Det jobbigaste i detta var att ingen förstod!! Det fanns ingen där som förstod vad jag menade när jag sa att jag var trött eller vilken begränsad förmåga jag hade i min vardag. Jag som studerat massvis med år kunde nu inte läsa en rad. Har ni tänkt på hur ofta man läser en vanlig dag? Allt ifrån recept, innehållsförteckning, posten, tidningen, bruksanvisning m.m m.m. Jag som alltid haft lätt för att studera, behövde bara läsa boken en gång sen satt det där. Har haft ganska lätt för mig i skolan, och nu kunde jag inte läsa en rad. Och som om inte det var nog så krävde alla instanser man kom i kontakt med att man skulle fylla i en hel bibba med papper, hur tänkte dom där?!?!

Vissa symtom har kommit och gått, vissa har varit konstanta, andra har blivit bättre med tiden. Just detta har varit såå svårt, jag har inte kunnat planera, för jag har aldrig vetat hur jag kommer att må.

Eftersom jag själv jobbat inom vården, så har jag ändå vetat en hel del om sjukdomen. Jag visste t.ex hur lång den genomsnittliga tiden för sjukskrivningen var. Jag visste också att efter 1 år har de allra flesta börjat att arbetsträna. Detta gjorde mig oerhört frustrerad. För när 1 år hade passerat hade jag inte ens accepterat att jag var sjuk. Än mindre kunde jag arbetsträna. Hur kunde man vara sjukskriven så här länge??? Jag blev oerhört nedstämd, uppgiven, frustrerad, arg. Förstod inte meningen med det här.

Så många gånger som jag mötte människor som frågade när jag skulle börja jobba?! Är du hemma än? (fick bl.a den frågan efter 3v!!) Och jag hade inga svar!

2014 gick jag på Grön rehab, själva rehabiliteringen var väl ingen höjdare så, men det som var fantastisk bra var att där fick jag träffa likasinnade. De FÖRSTOD mig, jag behövde inte förklara. Jag var inte dum i huvudet, det fanns fler som jag. Det var en enorm lättnad och glädje och dessa, ”gröna vänner” som jag kallade dem, har jag fortfarande kontakt med. Helt underbart!! Däremot var det en där som hade varit sjukskriven i 3 år och jag vet att jag tänkte. Jösses, det tänker inte jag va iaf! Nu har det passerat 4 år med råge och jag har bara börjat att gå med små små steg. Jag arbetstränar ett par timmar i veckan och jag övar mig konstant i att bli snällare mot mig själv. Tyvärr ingår oftast fler sjukdomar i denna sjukdom, depression, ångest mag-tarmproblem, sömnstörning, värk i kroppen koncentrationssvårigheter, nedstämdhet, energilöshet m.m. Jag har gått igenom de flesta och har flera kvar än idag. Förmodligen är det flera av dem som kommer stanna resten av min tid här.

När någon frågar hur jag mår säger jag oftast: Det knallar på! Jag väljer att säga så, för jag vet att förr sa jag alltid bra även om det inte var bra. Samtidigt orkar jag inte gå igenom hur jag verkligen mår, varken för min egen eller den som frågar skull.

Idag finns massa forskning på utmattningssyndrom, man vet t.ex att man får en påverkan på hjärnan. Det är inte ovanligt att man för all framtid kommer att ha en hjärntrötthet. I mitt fall har jag ingen aning om det blir en permanent skada eller inte, det är bara tiden som får utvisa det. Men att inte fungera som man gjort eller ffa som man VILL, det är oerhört frustrerande. Att hjärnan inte fungerar, att orken inte finns och som grädde på moset så blir man inte rik av att vara sjukskriven så länge L och den ”lilla detaljen” blir man inte gladare av precis. Men du som har hus, bilar och fyrhjuling, har jag fått höra. Jovisst har jag/vi det, men för dem kan jag inte köpa mat. Bara för att jag har en bil så kan jag inte gå till frissan, köpa kläder m.m. Just pengar är svårt att prata om, det är ju nåt som vi här ”i Sverige bara har”. Men efter att i flera år nu har behövt ta av mina sparpengar, så är det kistan tom… Vad gäller då? Jag kan inte få stöd från någonstans eftersom jag har hus, bil m.m. I detta läget är inte det ett alternativ att sälja, jag har nämligen inte tänkt gå så här resten av mitt liv. Men just NU är det så. Det som är jobbigast för mig är att jag inte kan stötta mina barn och barnbarn som jag vill, vare sig ekonomiskt eller personligen. Min vision var ju att jag skulle bli en sån där mysig mormor/farmor som gjorde massa kul med mina barnbarn och jag skulle absolut inte vara snål, och så blev det så här!!!

De symtom som är konstanta så här 4 år efter sjukskrivningen är:

  • Energilösheten: Jag bli lätt ”trött” och då menar jag inte sömnig utan just energilös. Både fysiskt och psykiskt men det jobbigaste är den psykiska, hjärntröttheten, allt som händer runt omkring. Ljud, ljus, sorl av folk som pratar, musik, trafik, jag hör saker som kylskåp, värmepumpen m.m. väldigt tydligt.
  • Koncentrationssvårigheter: Jag har svårt att hänga med i en faktabaserad diskussion, titta på ett mer invecklat tv-program, svårt att följa någon som pratar när fler pratar runt mig. Kan säkert upplevas att jag är ointresserad eller disträ.
  • Glömsk: glömmer vad jag ska göra, vad jag har sagt, vad någon har sagt, vart jag är på väg. Här kan både jag och min man se att det blivit en viss förbättring på vissa saker, men långt ifrån bra. Lika förvånad som jag kan bli av att jag kom ihåg en sak till timmen efter jag sagt det, lika blankt kan det vara när någon säger; men det sa jag ju sist vi träffades :O
  • Tappar ord/säger fel ord. Frågade bl.a min dotter om hon ätit gräs? Jag trodde verkligen att jag frågade henne om hon ätit lunch L Ibland märker jag att jag sagt nåt fel men oftast ser jag på de andra människornas miner att nu måste jag ha sagt något fel :O
  • Magproblem: även här har skett en viss förbättring men det är många saker som jag inte tål längre
  • Nedstämdhet: vissa dagar är bara jobbiga, det behöver inte finnas en anledning, jag kan känna det när jag går upp. Jaha, idag blir en tung dag.
  • Tyngdkänsla: hela kroppen kan kännas som cement, benen armar ja allt.
  • Sömnsvårigheter: sover fortfarande vidrigt dåligt L
  • Ökad irritation: har i hela mitt levat önskat att jag kunde bli arg, nu är jag irriterad på mångt och mycket L
  • Planera/strukturera: har stort behov av att planera och har väldigt svårt när det sker något spontant. Kan få enorma stresspåslag. Är det något som orsakar att min plan ändras kan det bli jättejobbigt för mig.
  • Spänningar: märker att jag spänner mig på olika områden i kroppen. Axlar, skinkor, rygg

När jag blir xtra trött, typ om jag varit iväg på nåt eller i vissa perioder kan jag dessutom känna alla dessa ovanstående symtom fast ännu starkare samt:

  • Smärta: jag kan få punktvis ont i kroppen, ffa bröstet.
  • Krypningar, det pirrar i benen eller i hela kroppen
  • Galet gråtmild (mer än vanligt)
  • Ökat stresspåslag: tror hela tiden att jag glömt något
  • Tankarna mal på i 170! Stänger inte av ens på natten.
  • Klarar inte att fokusera, inte ens på det lilla.
  • Känner mig uppgiven
  • Känner mig T R A S I G!!!

Jag har säkert glömt flera saker, men så är det. Den här texten kom inte till på en kvart, det är ett hästejobb för mig att läsa igenom den här och redigera. Dessutom kan jag inte se helheten eftersom jag inte orkar läsa hela på en gång, så jag vet i sjuttan hur det här blir :O

Det gör mig ledsen när jag märker att jag inte fungerar, jag känner mig söndrig. Jag tillhör inte ett sammanhang längre, i min familj gör jag det men inte i arbetslivet. När folk går till jobbet på måndagar, så blir jag ledsen. Jag vet att man inte ska jämföra, men det blir lätt att jag tänker på vad jag kunde göra innan, vad jag jobbade med och vad jag gör idag L Jag hade en profession, vem är jag idag?! Jag älskade att göra spontana saker, det fick bli som det blev. Idag är det apjobbigt!

Jag vet inte hur många gånger jag och många med mig har sagt att ni ska vara rädda om er, ta vara på varann och BROMSA i tid!! Men det är precis som när man säger det till folk så går det in genom ena örat och ut genom andra. Det är svårt att ta till sig, svårt ända fram till man själv rasar. SNÄLLA!! Bromsa i tid!! Önskar ingen det här, även om det finns MYCKET värre saker. Vet även att det uttrycker sig i olika grader, en del är sjukskrivna några veckor och en del för all framtid. Men Va Rädda om Er!!

Jag skriver inte detta för att folk ska tycka synd om mig, för mig är detta ett sätt att förklara hur sjukdomen kan se ut och ffa hur den ser ut för mig. Tack för att ni orkade läsa ända hit!! ;)

Sån tur är så har jag en underbar man, som finns där i alla lägen för mig. Jag har två fantastiska barn och deras familjer, som stöttar och pushar. Och jag har flera härliga vänner runt mig, så det går ingen nöd på mig så. Och jag vägrar ta på mig någon offerkofta. Små små steg går jag på vägen tillbaka, inte tillbaka till den jag var, men tillbaka till ett rikt liv med nya upptäckter, nya lärdomar och mycket Kärlek.

Kärlek till Er Alla!!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det går längre och längre tid mellan jag skriver här nu för tiden.... Först skyllde jag på att jag mår bättre och inte känner samma behov av att uttrycka mig. Men det finns oxå en annan anledning till att det inte blir så mycket skrivet här, och inte är det pga tidsbrist.

Nä sanningen är nog SKAM! Skam för att jag efter drygt 4 år fortfarande är sjukskriven, skam över att jag efter drygt 4 år fortfarande inte mår bra :( Jag känner mig söndrig som människa, trasig i både kropp och själ. Gång efter annan stöter jag på situationer som jag inte klarar av. För högt eller för många ljud, för många intryck, ord som jag inte kommer på, text som jag inte kan läsa, hjärntröttheten som sprider sig i hela kroppen likt en våg av hopplöshet. Vem är jag? Vad klarar jag av? Kommer jag någonsin att klara detta? Jag är söndrig!! 😓

Efter en känslomässig uttömning förra veckan så skulle vi åka till Stockholm på bröllop i helgen. Bröllop är ju alltid trevligt :) Men ljuden, sorlet, musiken, ja allt ljud blev som kaos i huvudet på mig. Det kändes som folk stod och skrek i örat på mig, fast det inte var någon som ens var nära mig 😳Jag kan inte vara med på samma sätt längre, jag är inte längre jag. På söndagen är jag så tömd på energi så jag vet inte hur jag ska orka att ta mig hem. Varje beslut är som att bestiga Himalaya. När vi skulle äta innan tåget går hem så ber min man mig att välja vad jag vill ha. Jag står en stund och tittar på vad de har för utbud. Ser att det finns en massa, men ser inte vad det är. Vet inte om jag ska välja mat eller bulle, ska vi fika eller äta mat?? Tillslut kommer tårarna.... Jag går ut till min man och bara gråter. Sån tur vad så har jag världens underbaraste man, så han går in och beställer något till mig som han vet att jag gillar. Väl hemma ligger jag ute i en solstol på vår altan i timmar, tills solen gick ner. Helt tömd!

Detta har sen suttit i, orkeslösheten. Idag var jag och pratade med min psykolog och sa till henne att jag skulle vilja försvinna ett tag. Bara vara utan några som helst krav. Inga möten, inga sociala medier, ingen telefon. Då säger hon: Vad är det som hindrar dig? Sagt och gjort, jag går hem och skriver på FB att jag tar en paus på obestämd tid, den som vill mig något viktig får ta det via min man. Gissa om det kändes skönt efteråt!! 😊

Jag vet att vissa möten GER mig energi, men just nu orkar jag inte med några som helst möten med folk. Ikväll skulle flera av mina gamla vänner från förr träffas för en AW i Göteborg, jag orkade inte. Nu ska jag prioritera mig själv och jag ska försöka att acceptera att jag inte mår bra och att jag kanske aldrig kommer göra det fullt ut. Att jag verkligen behöver lära mig ett nytt sätt att leva på.

För några månader sen så började jag arbetsträna, 1 dag/vecka, 2h/gång men ändå. Det kändes väldigt bra. Förra veckan var jag på ett annat ställe, där jag kan få arbetsträna efter sommaren, för att göra ett studiebesök. Där brast jag i gråt när de frågade hur det går för mig med alla ljud (vi satt i en lobby med massa ljud och sorl). Även här kände jag mig enormt trasig. Man vill ju visa fram en bra sida av sig själv?!?!!! 😏

När ska prestationskraven lämna mig, när ska jag inte bara vara "tacksam" för att jag får hjälp utan verkligen säga Nej, det här vill inte jag eller Ja, det här vill jag??!??!?

Det finns iaf en väldigt positiv sak med det här studiebesöket. När det är över och jag sätter mig i bilen, så bryter jag fullständigt ihop. Men där och då, så ber jag faktiskt om hjälp!! Jag ringer min psykolog som av ett mirakel svarar. Så jag får prata med henne i den mest akuta fasen och sen får jag en snabb tid. För en tid sen tillbaka hade detta aldrig hänt, då hade jag "knipit still" och uthärdat smärtan i ensamhet. Klapp på axeln för den!! 😍

Likes

Comments

Jag minns så väl när min sjukskrivning började att närma sig 1 år!!! Jag kände hur paniken spruta ur öronen på mig och jag kände bara hur FEL allt va, man kunde ju inte va sjukskriven såååå länge!!! Då sa en koordinator till mig: Du har ju inte ens accepterat att du är sjuk. 😳 Jag tänkte att hon är ju helt dum i huvudet!!

Men så rätt hon hade!!

Det tog lång tid för mig att acceptera (om jag fullt ut gjort det än) men sen kom nästa stress.... Nu är det gått så lång tid så nu är jag själv trött på min sjukdom, DÅ är den inte lätt att acceptera. Nu får det va bra!! Kom igen nu hjärnan, nu kör vi!! Kom ihåg!! Säg inte fel ord!!! Aaghrr!!! Varför kan den inte bara fungera!!! När ska orken och energin komma tillbaka????

Alla utredningar och undersökningar man gjort, det är ju iaf tur att röntgen på hjärnan var u.a ;) Tänk va skönt om det bara fanns en on/off knapp som man kunde trycka på..... Och vips så fungerade hjärnan igen :)

Känner mig trött på att förklara, även för mina vänner. Blir irriterad när de bara vill mig väl, men jag känner att de är sååå ute och cyklar i sina kommentarer...

Ge mig kraft!!!




Likes

Comments

​Jag var bra på mitt jobb, kunde ta det svårt sjuka barnet likaväl som de oroliga anhöriga.. Har jobbat med hela spektret från födsel till död, även om mycket har varit just döden. Jag kunde sitta där i natten och prata med de unga tjejerna som inte mådde bra. Jag kunde smyga in i hemmen och ge de sjuka medicin i all tysthet och sen smyga ut lika fort. Jag kunde ha små barn som sprang runt mina ben när jag samtidigt gav deras döende mamma medicin, för att göra hennes sista tid här på jorden så bra som möjligt. Allt med stor respekt och vördnad för dom som personer och deras hem. Jag fanns där på natten när ångesten och oron blev för stor, hur skulle deras familjer klara sig??? Jag var professionell och med en "heder" gjorde jag deras sista tid så lugn och trygg som möjligt. Jag tillhörde ett sammanhang, jag blev uppskattad, jag var någon.....

Vem är jag nu???

Likes

Comments

Det är som att ta ett djupt andetag och sen hålla andan, så får du se hur länge det går🙄
När det hopar sig och blir för mycket så klarar jag det inte alls😔 Tankarna snurrar runt så sömnen blir lidande. Rädd att missa, rädd att glömma! Skriver och skriver minneslappar hela tiden, men ändå......🤔
Det blir för övermäktigt, jag bryter ihop och tar ett nytt andetag
Undrar hur länge jag klarar det denna gången??

Likes

Comments

​När jag tyckte att det kändes så mycket bättre 😢

Min läkare märkte redan för ett år sen att min tillfriskning gick sakta..... kanske lite för sakta.... Hon trodde att mina trauman som barn (som jag aldrig bearbetat) påverkade mina tillfriskningsmöjligheter. Därför remitterade hon mig till en psykolog. Där fick jag äntligen, efter en hel del utredningar, börja i höstas. Det kändes jättebra och jag tyckte jag kände mig starkare. Men vi hade bara nosat på ämnena. De sista veckorna har jag börjat bearbeta ett av de svåraste trauman jag upplevde som 6åring, Vilket har gjort mig enormt låg och ledsen. Helt plötsligt känns det som om jag är tillbaka på ruta 1 igen, ingen ork, ingen lust, många tårar. Det jag som barn kapslade in så fint och inte över huvud taget nämnde för någon under så många år, är numera ett öppet sår 😢​ Jag vet inte vart jag ska få energi ifrån, vet inte vart jag ska få orken och förmågan att ta tag i saker och ting??? Och i allt detta så är det självklart en massa saker som händer och behöver göras!! Föräldrarna flyttade vi till ett äldreboende i mellandagarna, lgh ska tömmas och alla grejer ska tas omhand 😨​ Det ska ringas en massa samtal hit och dit och stämmas av, jag blir tokig!!!

Återigen är det enormt jobbigt att gå upp på morgonen och bara bestämma vad jag ska äta till frukost, sen kommer lunchen och middagen. Då är energin för längesen slut och jag kan inte ta ett beslut till. 😭 

Vilja att vara frisk, pigg och kry finns kvar...... Men det får vänta lite.....

Likes

Comments

​Tiden går och jag mår bättre och bättre :) Har äntligen fått en kanonbra psykolog som jag går varje vecka hos. Jobbigt, men känner mig grymt stark efter varje träff. Så nu jäklar!! ;)

Ser framtiden med tillförsikt, det blir som det blir. Huvudsaken är att må bra och ha sina nära och kära vid sin sida. Jobb kommer långt ner på min prioriteringslista just nu, känns skönt att jag verkligen kan sätta mitt mående före så mycket annat nu :) Alltid lär man sig nåt!! Hahaha!

Julen nalkas och jag är kolugn inför det. Denna julen kommer vi inte att ha något här hemma och det känns skönt. Julklapparna var jag klar med i november så det är bara lite bröd jag ska baka, men det är bara roligt. Kanske blir det inte så mycket pyssel och pynt, men så får det bli.

Julen kommer ju iallafgall!! Så stressa inte runt högt och lågt, ingen mår bra av det.

Va rädda om varandra och njut av dagen! 

Kramar

Likes

Comments

Nu var det längesen IGEN! Men som jag sagt tidigare så är det väl pga att jag mår bättre och bättre.....

Men jag upptäcker nya saker med mig själv som inte alltid funnits där... Trots att vi känt varandra så länge så har vi inte vart där tidigare (av olika anledningar) Men nu blev det äntligen av. Det skulle även bli ett par till, som vi inte träffat innan. Men jag är inte rädd för nya människor.

Det började redan hemma. Jag behöver ju tid att planera och packa m.m och denna gången blev allt väldigt stressigt. Hos MIG, i MIN hjärna. Men vi kom iväg och jag längtade såå till havet, som vi av olika anledningar inte är så mkt vid längre :( Vi åkte ganska omgående ut till en ö och det var magiskt!!!

De andra kom och jag kände direkt att jag gick in i en "lågmood". Hälsade och satt med i diskussionerna men sa inte så mycket, höll mig i min bubbla. Vi åkte tillbaka till sommarstugan och känslan fortsatte. Visste inte riktigt vad jag skulle göra?! Skulle jag hjälpa till, visste ju inte vart sakerna fanns....Skulle jag hålla mig undan, eller uppfattades det som att jag "latade mig". .... Fanns det plats i det köket även för mig, eller blev det bara FÖR trångt?!?!?! Allt detta gjorde att stresshormonerna bara sprutade ur öronen på mig!!! Huvudvärken hade redan kommit och den försvann inte trots tabletter. 

Helgen innan hade vi haft fullt med folk hemma och det hade ju gått hur bra som helst.

MEN;

*då var jag på hemmaplan *jag vet vad alla saker finns * jag hade planerat allt *jag kände alla som var där

Det här andra var en helt ny känsla för mig och det gjorde mig ledsen. Jag kände inte igen mig själv. Dagen efter åkte det andra paret hem, då mådde jag genast mycket bättre. Även om huvudvärken inte gav med sig, men jag kände mig bekvämare iaf. 

Tänkte på situationen och vad som hände hos mig. Insåg att min hjärnstress kanske jag alltid kommer att ha kvar och då behöver jag ju lära mig att leva med den. Så trots att jag är borta och med vänner så behöver jag gå iväg emellanåt för att vila min hjärna. Det är ju bara det att jag ska komma ihåg det oxå!?!?!!!!

Det är så lätt att nonchalera sig själv nu när jag mår så mycket bättre. När alla i min närhet nu ser att jag mår bättre så känns det lite "slappt" att behöva gå undan och vila. Jag hänger inte med i deras tempo längre och det irriterar mig. Jag vill ju så gärna!!!

Vill bara vara jag!!!!

Likes

Comments

Idag vill jag ge alla er där ute ett varningens tecken. För om jag hade fått det i tid, så hade inte mina tårar trillat nu i två dagar på mig :(

För flera år sen så gick jag ur facket, tyckte det var en onödig utgift. Lite senare gick jag även ur A-kassan, tyckte även att det var onödigt. Jag var ju sjuksköterska och då finns det alltid jobb. 

Det var då, och då fanns inte tanken om att jag skulle bli sjukskriven och dessutom långtidssjukskriven!!! Nu är det bara några månader tills jag blir utförsäkrad och DÅ kommer jag att få ut lite drygt 3500kr i månaden!!! Det är inte glädjetårar som rinner på min kind kan jag säga. 

Ja, jag VET att det var idiotiskt att gå ur A-kassan, men som sagt, dom tankarna fanns inte i min värld att det skulle bli så här. Så nu står jag här med ett stort hål i kroppen, ett hål av oro och ångest. Sommaren som jag skulle se fram emot, för första gången på flera år, eftersom jag mår så mycket bättre nu. Har nu omvandlats till en stor fasa!!!

Så även om DU inte tror att detta ska hända dig. VA MED I A-KASSAN!!!

Kram på Er!!

Likes

Comments

​Ja jösses va längesen jag skrev här 😚

Och hur ser mitt liv ut nu då...??? Jo jag mår definitivt mycket bättre 😊 De tunga dagarna och alla tårar kommer allt, men inte så ofta. Puh! 

En stor förändring som jag har märkt är att när jag utsätts för något som tidigare gjorde mig helt slut t.ex att ha besök en hel helg eller att måla om, så blir jag trött men inte alls samma trötthet. Jag ligger inte i flera dagar efter som en apatisk fåne. Och DET känns gött!! Ett steg i rätt riktning.

Sen har jag kunnat börja läsa lite igen, vet inte hur mycket jag kommer ihåg. Men jag behöver iaf inte läsa om vartenda ord och mening 40 gånger 😲

Jag längtar efter att få börja arbetsträna, även om jag inte än vet med vad. Och dom orden trodde jag inte att jag skulle säga på länge. Nu går jag och väntar på att försäkringskassan ska höra av sig, men dom e inte snabba. 

Så visst har det gått framåt. Och jag tror att det är en av anledningarna att jag inte varit här och skrivit på länge. Jag har helt enkelt mått bättre 😃 Sen de dagar som är svarta och jobbiga, då vill jag inte skriva heller 😔

Tyvärr så är huvudet inte helt återställt. Jag glömmer fortfarande och jag tappar fortfarande ord och meningar. Men på nåt konstigt sätt så har det blivit en vana. Ljudkänsligheten gör sig påmind emellanåt och sömnen är kass så fort jag har en tid att passa på morgonen 😞

Men glädjen och lusten till att gå framåt finns här, och DET är ett stort steg bara det.

Ha nu en underbar kväll!

Va rädda om varann!

Likes

Comments