Det finns inga ord att förklara det jag känner, och egentligen är det inte ens något man behöver förklara - jag vet. Att älska och sakna någon så sjukt mycket, samtidigt som bär vetskapen att det är omöjligt att ses igen (i detta liv) - det är så otroligt frustrerande...

Att sitta där, med korset framför sig som bär hans namn - det gör så sjukt idiotiskt ont. I väntan på att stenen är på plats så kommer korset få stå där. Det tar ju sin tid - som allt.

Urnsättningen var förra söndagen - något som var otroligt jobbigt. Det var ju liksom egentligen fortsättningen på begravningen. Men jag är tacksam för att vi gjorde som vi gjorde, att vi fattade beslut tillsammans och gjorde det vi tyckte kändes rätt. Det känns bra i hjärtat.

En vardag kommer - även om det tar tid. Man får liksom hitta ett sätt att leva - ett liv där man har honom med sig varje dag, varje minut - även om man inte ser honom. Men det tar tid att forma det livet kan man säga.

Sen vill väl folk väl kanske, men jag har väldigt svårt för när någon säger ord som "du är stark". Jag är inte stark i den här situationen, ingenstans är jag stark i det här. Faller gång på gång, det är nätt och jämnt att jag håller huvudet över vattenytan.
Men nu är det inte heller så man strävar efter att vara stark. Jag vill inte vara "stark" i det här. Det vore väldigt konstigt om jag vore "stark" när jag precis mist någon på detta sätt.

Så snälla - vad du än gör. Säg inte att jag är stark. För det är jag inte. Men jag fixar det här, det gör jag - tack vare min familj! Och för att vi har den relation tills varandra som vi har!

Det här var en väldigt fin gest... Fick detta vid ett tidigarebestämt möte i stan i fredags. Vi träffades egentligen av en annan anledning - men så stod hon sär utanför min bil med en blomma i näven. Så fint gjort! Och när allting har börjat landa lite här i kring så hoppas jag på att kunna få bjuda på en kopp kaffe eller två 🌸

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

En olycka kommer sällan ensam säger dom, nej tack jag märker det. Hårdaste smällen kom först. Den sällan finns det inget som slår. Inget.
Sen räcker det inte med mitt nuvarande tillstånd - inte heller med den sjukstuga som råder här hemma.

Nej för för ett tag sen upptäckte maken att det droppade från taket i källaren. Ett samtal senare var ruljansen igång. Försäkringsbolag, rörmokare, specialist på fuktskador osv... Hujedamig!
Nog för att vi tänkt att göra om i gillestugan - men det var tänkt att få ta lite tid. Nu blir det lite mer bråttom.

De kommer nämligen få riva lite av varje, tak och väggar... Badrummet, en del av gillestugan, toaletten där nere osv. Trevligt värre. Detta kommer ta lite tid sa han, och jo - jag fattar det. Det pratades om en fristående duschkabin och toalett under tiden (hjälp!?). Jag kommer väl krevera innan det här är klart. Tur det är sommar tänker jag - så kanske man kan smita iväg då o då!

Läckan satt förresten i väggen inne i tvättstugan. Nån varmvattenledning som fått "pyspunka" eller vad man ska säga. Skitkul, verkligen - med tanke på att detta är ett sjuttiotalshus och väggarna är fyllda med fogskum! ;-)

Likes

Comments

Jag visste det så väl.
Hela kroppen sa att något var tokigt.

Så idag lämnade jag de sjuka barnen med pappan i huset och drog själv iväg för att få svar på detta. Mycket riktigt, min magkänsla stämde bra - som oftast!

De senaste dagarna har jag varit så sjukt trött att jag nog sovit mer än jag varit vaken. Har haft en extrem huvudvärk som jag trott berott på sorgen man bär på - men som jag till slut fattade måste bero på nåt mer - för alvedon hjälper inte ett skvatt!

Bebis mår hittills bra. Men inte jag.
Vecka 26 (25+1)
Vikt:+6kg
SF-mått: 27 cm
Blodtryck: 105/55
P-gl: 5,3
Urin: UA

Sen kom det. Mitt hb. Järnet alltså. Tack för det. Nu fick jag svar på den otroliga tröttheten och extrema huvudvärken!

Hb 85. Redan nu!?
Trots niferexdroppar!

Jippi, nu väntar vi på läkarens ord om det här men förhoppningsvis blir det intravenös behandling även denna graviditet!

Likes

Comments

Ikväll fick jag ett akut sug efter choklad. Ingen choklad fanns hemma i skåpet heller - så det var bara att vara snabbtänkt. Kladdkaka - och ett gäng chokladbollar! Tjoff tjoff så stod det lite vispad grädde och vaniljglass bredvid. Serverat o klart.

Barnen åt. Vi åt.
En bit kladdkaka senare ville jag absolut inte se mer av det. Mådde illa, hade hjärtklappning och svettades som en gris rent ut sagt.

Det är nackdelen med att vara gravid och GBP-opererad. Man blir vrålsugen på choklad, godis och annat onyttigt - och i stundens hetta glömmer man bort att man faktiskt dumpar på socker..

Faktum är att jag blir mer sockerkänslig under graviditeterna. Otroligt känslig efter ca v 25. Idag gick jag in i v 26. Så ja... Kanske ska börja leva på äpplen och bananer nu då?

Likes

Comments

Noah fick en ny bilstol häromdagen, i samma veva blev våran buss obrukbar (verkstad på måndag). Så när vi skulle åka för att uppvakta min pappa på födelsedagen fick vi låna svärmors bil och därmed köra två "små personbilar" istället.

David hamnade i fram. Lyckligare unge får man nog leta efter! Du ska ju inte tro att han somnade, hur trött han än var. No way - vaken hela bilresan i närmare en timme. Han såg ju plötsligt hela vida världen ;)

Likes

Comments

Ja det har ju ekat ganska tomt, varit ganska tyst här om man säger så... Livet har liksom vänt sig ut och in kan man säga. Begravningen har varit och därefter vart det bitvis ännu värre. Tomheten och saknaden vart större liksom...

Att förlora någon mycket nära tar hårt. Det sätter sig. Det försvinner liksom inte. Den känslan är fruktansvärd. Det gör ont, nåt så kopiöst ont!

Vardagen måste komma tids nog, men den blir aldrig detsamma igen. Någonsin.
Jag läste en text på begravningen, som mamma tagit fram. Där i stod bland annat "livet går vidare, det går vidare för att det måste gå vidare".
Lite så är det väl.

Tiden går. Vardagen kommer.
Men sorgen gör ont, smärtan och saknaden. Tårarna bränner ofta under ögonlocken. Det kan räcka med en bild eller ett par ord sagda i välmening för att allt ska braka...

Men man måste försöka stå upp.
Man måste försöka lära sig gå igen.

Barnen gör otroligt mycket för mig just nu. Det där lilla liksom;
... som när David vill gosa en stund extra...
... som när Rasmus kommer och sätter sig med orden "mamma, du vet väl att jag älskar dig"...
... som när Isabella springer ut i trädgården med mössan på trekvart för att plocka en bukett "blommor" till sin mamma...

Små saker som ändå blir stora ❤️

Likes

Comments

Det är konstigt. Väldigt märkligt faktiskt.

När man hamnar i något som måste kunna beskrivas som en kris, en livskris, ett rent helvete... då tycker man väl att Sveriges vårdsystem ska agera. Att man ska få hjälp, bli erbjuden stöd efter vad man som person behöver?

Så är det inte.

Jag kan faktiskt inte tänka mig något värre än det jag och min familj nu upplever. De känslor jag delar med de personer som betyder allra mest i mitt liv. Förvivlan, sorg, mörker. Alla tårar jag delar med dom, det förakt man känner mot orättvisan i världen... att hantera detta är svårt. Mycket svårt.

Jag har som tio gubbar inuti i min kropp. Minst tio. De är svartklädda monster. Någon äter av mina inävlor, någon sliter hjärtat i bitar, några andra sliter mitt innanmäte åt varsitt håll. Förstår du? Troligtvis inte... (och det förstår jag - för jag har aldrig tidigare kunnat tänka mig dessa känslor)

Jag är nu gravid i vecka 20. Samtidigt som jag slåss med detta. 
Vad gör vårdcentralen? Läkarna? Inte ett skit. Jo, de sjukskrev mig efter att jag högljutt protesterat, suttit i deras väntrum mot deras vilja, vägrat gå, propsat på sjukskrivning m.m. Jag fick alltså slåss för att få igenom det. Mer? Imorgon är det fem veckor sen tragedin inträffade, och först idag har jag fått kontakt med en kurator. PER TELEFON! Tid nästa torsdag. Bättre än inget kanske. Men jag har fått kavla upp ärmarna och slåss för det här...

Ringde mvc idag. Kom ju på det där, jag är ju gravid - kanske kan de hjälpa? Det kunde de. Jag får remiss till psykolog. Min barnmorska hade ju inte en aning om vad som hänt (men de på vårdcentralen vet mer än väl, men agerar inte!). MVC tog det på allvar direkt, och remiss kommer skickas omgående. Akut.

Så som gravid har man rätt att få hjälp. 
Men som "icke gravid" ska man få slå sig halvt fördärvad... trots att man redan ligger ner? 

Är man inte gravid så agerar inte samhället alls. Då står man utanför. Då får man klara sig själv. Jo, för det är så svenska samhället funkar. Svenska vårdsystemet. Tummen upp för det. Eller inte. Sjukt egentligen...

Likes

Comments

Jomenvisst - om man inte tycker att morsan har tillräckligt att tänka på så fixar man en fläskläpp inkluderat lite blod ur truten sådär på förmiddagen. Lagom kul! Men vad gör man om inte torka upp och försöka behålla lugnet (säger hon som typ avskyr blod)..

Nåja - nu gick det ju bra ändå. Men en sjysst fläskläpp fick han ju. Stackarn. David säger dock inte mycket om det alls - han fortsätter "spela Allan" precis som vanligt ❤️

Likes

Comments

Idag blev det att vi grillade för första gången i år. Pratade lite löst igår men det var aldrig allvar i det - att grilla kändes så långt bort i tanken.
Idag bad dock barnen om grillat så det fick bli så ändå.

En fläskytterfilé och lite korv, tillsammans med en fräsch sallad, potatisgratäng och lite beasås. Det var gott. Men mycket känslor i denna måltid kan jag lova.

Han såg fram emot årets första grillning.
Han älskade kött. Potatisgratäng var också en favorit. Grillat var liksom pricken över i:et och sommaren skulle innebära MÅNGA tillfällen till grillat nu när han bodde här...

Så blev det inte.
Istället fick vi ära utan honom. Det var inte samma sak. Vemodigt. Jobbigt. Så ja - gott men lite känslosamt. Så kan man nog säga.

Dagen idag har väl gått i vågor.

Imorse fick mamma hjälpa mig att besluta det sista gällande kläderna. Byxor och sådär var redan klart. Nu har begravningsbyrån de kläder han ska få ha med sig hela vägen. Hemska tanke! (Fast ännu värre hade väl varit om han inte fått ha egna kläder!)

2,5 vecka sen nu. Tomhet. Saknad. Frågor utan svar. Ilska. Förtvivlan. Sorg. Livet går som en berg- och dalbana, fast just nu utan de där topparna. Dalarna är dock lite extra djupa...

Likes

Comments

Mamma behöver hjälp med en grej så vi åker dit idag - nästan hela familjen. Blev att slänga ihop lite pinaler lite hastigt och kasta sig iväg... Tur att man inte behöver leta efter tetrapak med ersättning eller blanda färdigt.

Twistshake är vår räddning i såna lägen - flaskor som David gillar och med en smidig behållare. Tjoff tjoff tjoff och så var vi redo för att dra iväg. Lite varmt vatten behövs bara för att det ska vara klart.

Idag, men bara idag kan ni använda koden 11barn för att få en bra rabatt. Hela 30% rabatt på hela sortimentet hos twistshake - även de rabatterade paketen! Gäller till 23:59 ikväll!

Likes

Comments

1 345544 Next