Den här historian började egentligen för många år sedan. Faktiskt 2010. Jag fick missfall i mars, ingen visste varför - men ett missfall är ju så vanligt, så man la det bakom sig och vi blev gravida redan i april igen. Redan efter första besöket ringde barnmorskan upp. Jag minns fortfarande samtalet.

Jag vaknade av att telefonen ringde. Svarade. Det var Åsa, min barnmorska.
"Annika, dina värden på sköldkörteln är inte bra. Du måste till Apoteket idag. Nej idag! Sen får vi ta nya prover nästa gång du kommer, om fyra veckor"

Många kanske tänker att det inte är nån "big deal". Det handlade ju bara om levaxin.
För mig var detta jättestort. En livslång sjukdom som jag aldrig skulle befrias ifrån. Som kräver medicin hela livet. Där och då rasade jag, och visste egentligen inte att det skulle krävas både blod, svett och tårar för att få rätt behandling.

Man doshöjde mig flera gånger men jag fick mer och mer symptom. Uttalade symptom för en hypotyreos.
Ja för i början hade jag nog egentligen inte mer än huvudvärk och trötthet. Det kan ju ha berott på mitt dåliga blodvärde men visst kunde det ha andra orsaker...

Vartefter tiden gick och min levaxindos ökades så fick jag mer symptom. Kroniskt trött javisst, kund# sova dygnet runt om jag fick. Lägg därtill också till en konstant huvudvärk,

märtläkaren för sin kroniska värk, husläkaren för tröttheten och de ständiga infektionerna – men där ingen ser helheten eller orsaken till problemen. Svårt med koncentration och minne, en hel del håravfall och sköra naglar.

Vi fick två barn under 2011 och ett 2013. 2014 opererades jag för gallsten, en gallblåsa som var FULL av stenar togs bort.
Sen tror jag att det var i slutet av 2014 jag träffade den där läkaren som äntligen tog till sig mina problem. Som lyssnade och frågade. Som försökte hjälpa.

Nu hade symptomen ökat mer, trots en förhållandevis hög dos levaxin (tyckte jag). Jag sov mycket, låg i soffan med extrema kramper i armar och framförallt ben. Migrän var en vardag och jag hade domningar i kroppen. Muskelvärk även lite depressiva symptom (fast jag var ändå inte deprimerad). Händer och fötter var ofta kalla, så kalla att jag frivilligt hade strumpor - medans jag annars gärna går barfota!
Alltså det är så mycket olika symptom som kan kopplas till hypotyreos trots att jag ju redan var behandlad, så jag bad läkaren att då prova tilläggsbehandla med Liothyronin.

Min dåvarande läkare var väldigt tveksam. Men han förstod mig - och gjorde som jag bad honom. Jag övertygade honom att jag klarar att behandla själv, jag läste på och skapade mig en bra grund.

Sen dess har jag ätit Lio och Levaxin tillsammans, och livet funkar bättre. Många symptom har försvunnit - men de förvärras så fort mina värden sticker och jag behöver dosändra.

Vi fick David 2015, och sen Juliet 2016. Så långt allt bra.

Så kom januari 2017, jag blev gravid men vi förlorade denna i mars. Blev gravid i början maj och förlorade i slutet av juni.

Vi startade en missfallsutredning. I samband med detta så begärde jag ut mina provsvar då min nya vårdcentral hävdade att mina värden var så bra.

DET VAR DE INTE!
Mitt TSH (hypofysens förmåga att signalera att den behöver mer t3 och t4, alltså hormoner) var alldeles för högt. Jag vart ursinnig och är helt övertygad om att missfallen berott på detta, vilket jag i efterhand fått veta är den största sannolikheten.

Jag doshöjde och min nya läkare följde mitt spår. Skrev ut mer levaxin och jag ändrade snabbt värden. Hamnade på ett väldigt lågt TSH. 0,02 för att vara exakt. Perfekt enligt mig, då jag ska ligga så pressat som möjligt - även om mitt värde kanske är extra pressat ;)

Jag blev gravid snabbt igen - hann faktiskt inte ens få mens efter sista missfallet.
Ringde mödravården och beordrades lämna prover omgående just pga sköldkörteln. Gärna fär mig - jag vill ha stenkoll.

TSH fortfarande 0,02 men t3 och t4 tog de inte. Jag vart frågande. Men de sa bestämt att det inte alls behövdes. Jag fortfarande väldigt tveksam till deras inställning.

Igår ringde en barnmorska och sa att läkaren A bestämt att sänka min dos av levaxin.
"ALDRIG I LIVET!! Det är detsamma som att sätta abortpiller i händerna på mig. Glöm det!!"

Jag fick en läkartid redan idag. Fast till läkare R istället.

Jag är väldigt väl medveten om min sjukdom, och vet hur den ska behandlas. Jag vet hur mina värden ska ligga och vad man ska titta på. Taggade upp inför läkarbesöket och åkte dit.

Men dra på trissor. Läkare R var helt på mitt spår. Hellre lite lågt TSH än för högt. Hela graviditeten igenom! Med andra ord ska jag hellre äta för mycket än för lite levaxin.
En högre levaxindos i mitt fall gör att jag både ökar chansen att då behålla graviditeten och att jag inte får ett tillväxthämmat barn (ja den risken är iofs inte så stor ändå).
Tack för det.
Jag visste ju att jag hade rätt hela tiden.

Hon förklarade allt det där jag redan visste om t4 och t3, om kroppens förmåga att omvandla t4 till t3 osv. Kändes bara så bra - varför kunde inte hon, som faktiskt kunde något, få ta mitt ärende från början?

Nu tänker jag fortsätta äta mina tabletter och hoppas på lika bra värden i september. Nu ska de dock kolla även hormonerna (t3 och t4), för läkaren var lika frågade som mig - och skrev stort på labblistan att jag ska veta dessa värden eftersom jag dubbelmedicinerar!

Alla symptom är inte borta nej, jag kommer troligtvis få höja min liothyronindos, men det gör jag efter graviditeten då jag inte vill laborera med just t3 under pågående graviditet.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 1543 readers

Likes

Comments

Äntligen känner jag att jag kanske vågar andas lite, lite. Kanske vågar jag liksom hoppas, och tro.

I juli, bara en vecka efter konstaterad ägglossning (direkt efter senaste missfallet) så plussade vi igen. Jag var då endast i vecka 3 och vi fick alltså plus på stickan redan en vecka innan mensen skulle ha kommit. Rädslan och oron har varit maximal efter de tidigare två missfallen nu i år! Man har gått på tå hela tiden.

Rädslan att mista det lilla livet.
Rädslan att upptäcka blod vid toalettbesöken.
Rädslan att vakna med magont och den konstiga känslan.

Men hittills har allt flutit på.
Efter mycket kämpande fick jag till slut ett mycket tidigt ultraljud för att konstatera att där fanns liv.

Nu befinner vi oss i vecka 8 och förhoppningsvis utökas familjen ytterligare i mars 2018 ❤️

  • 1921 readers

Likes

Comments

Denna helgen var verkligen topp! Vi hade besök ett par dagar, ja nästan en vecka, utav Stella och Ivan. Två av barnen i familjen Nikula, som ni nog minns va?
Bra dagar som resulterade i bland annat två besök på skara sommarland, en shoppingtur i stan och lite hemmahäng.

I lördags kom Matilda ner för att hämta hem sina barn - men vi åkte upp med tre bilar. Familjen Pettersson agerade bihang och våldgästade det gula huset i Hallsta för två nätter.

Nåt skulle vi ju hitta på, men vad? Det räckte med att visa sig i Hallsta centrum så var nog många ögon på väg att trilla ut. 16 barn och 4 vuxna. Lite kul faktiskt, för många tittade en extra gång 😂😂

Natten kom och den gick. Vi käkade frukost och drog sen till... Uppsala tror jag!? Utanför nånstans iallafall, och till ett riktigt mysigt hus med underbar utsikt!
Där bodde Mirka med alla sina barn. Vi grillade och drack en massa kaffe. Pratade och barnen fick leka. Där räknade vi oss till 5 vuxna och 28 barn. Helt otroligt egentligen, gissa hur mycket kärlek som rymdes i det där huset!

Och även om det kanske är svårt att tro - så fick vuxna många tillfällen att prata. Klart att mycket fokus blev på barnen och snack om dom, men både sommar, hus och Markus o Martinus var på tapeten ;)

Dagen gick alldeles för fort, och vi var tillbaka till hallsta framåt kvällning. Bara att kasta i ungarna lite mat och så göra kvällen.
Conny gick upp för att natta våra medans jag drack kaffe och käkade smörgås/choklad på altanen med Matilda. Jo för det är så vi mammor gör ;-) Vi hade sällskap av de minsta, Frasse och Juliet men de sov faktiskt mestadels ;)

De där kvällarna på altanen har faktiskt varit guld värda. Att ha kväll där man kan sitta och prata med nån. Bara vara. Välla ur sig tankar och funderingar.

Idag tog vi istället och styrde kosan mot Västerås, och en poesipark. Supermysigt! Små ord och citat här och var, prylar som föreställde kryp och groddar, rinnande vatten som var skitkul att doppa blöjbaken i osv ;) barnen hade kul iallafall även om tvättmaskinen fick lite extra jobb ;)

I skrivande stund är vi faktiskt på väg till Tidan. 2 vuxna och 5 barn. 3 valde att stanna kvar några dagar. Jag hoppas att det ska funka bra och att våra vänner inte får en miljöchock av våra kids :) så just nu känns det som om vi är hur få som helst..

Dessa dagar har fulländats på många sätt ❤️❤️❤️

  • 10111 readers

Likes

Comments

Denna lilla prinsessa utvecklas i rasande fart. Plötsligt, sådär från ingenstans, så började hon krypa. Vi var lite förvånade kan man säga.
Från att vägra ligga på golvet till att krypa runt som hon aldrig gjort annat!?

En dag så stod hon upp, släppte taget och stod kvar.. Jamen hallå liksom? Vad stor hon blev!

Jag tror hon insåg det själv också för plötsligt står hon hela tiden. Och när hon kryper nu så gör hon det ofta på alla fyra, alltså inte med knäna utan med fötterna i golvet! Fort går det, och då menar jag fort.

Hon har tagit nåt enstaka steg men fallit på rumpan lila fort så ännu säger jag inte att första "riktiga" steget är taget- men det kommer nog vilken dag som helst.

Våran stora lilla tjej ❤️
Juliet är idag 10,5 månad 💕

  • 11890 readers

Likes

Comments

För en tid sedan fick jag en kommentar som helt fick mig att tappa hakan.
Att tappa stinget.
Modet.

Jag skrev öppet om mitt missfall jag fick i mars.
Något jag bestämde mig för att vara väldigt öppen med, då jag vet att ett missfall kan drabba vem som helst, utan att man själv har någon som helst chans att påverka.

Men så kommer en kommentar som fäller krokben på en.
Som får marken att slitas bort under fötterna.

Att någon kan klämma en kommentar som att "det kanske är kroppens egna sätt att säga ifrån" känns så sjukt...
Efter en lång tids paus och betänketid så vet jag att denna kommentar är så långt bort ifrån verkligheten som det går. Att denna människa inte vet något som min bakgrund eller historia, eller faktiskt om min kropp, så att denne kan uttrycka något sådant.

Att denna människa faktiskt träffat mig personligen, och ändå kan klämma en sådan kommentar, gjorde så sinnessjukt ont just då. En käftsmäll som hette duga, och det är också en av de största anledningarna till att jag inte synts till här. För jag har inte orkat, mentalt liksom.

Min dröm om fler barn kvarstår i allra högsta grad, och kommentarer som dessa undanbedes.
Vi står upprätt och jag vet att min bättre hälft delar min dröm om flera barn, sen om det blir 10, 11 eller 14 - det återstår att se. Men fler ska det bli, och detta utan att folk ska ta sig rätten att trycka min ålder ner i halsen på mig, eller att kroppen nu ska "säga ifrån"...






  • 14298 readers

Likes

Comments

Ibland blir det att jag bara tar med ett eller två barn till stan när jag ska göra något, som nu när jag skulle till vårdcentralen för att ta nya blodprover (har fortsatt taskiga järnvärden, och kroppen vägrar fatta grejen). Då valde Isabella att följa med, och ingen av grabbarna vilja haka på. Så vi vart själva.

Eter vårdcentral och apotek så tog vi oss till H&M för att köpa en eller två klänningar till Juliet. Hon behövde någon ytterligare. Det var det enda jag hade i tanken. Men Isabella tänkte inte som jag.

Målmedveten stegade hon in med elefantkliv likt ingen annans. Direkt till barnavdelningen. Väl där pekade hon inte diverse olika saker. Rosa klänningar. Shorts med spets. Väskor i former av hjärtan, meloner och nätkorgar. Plånböcker med frostmotiv, hårborstar, spännen, tofsar osv likaså. Klänningar med frost och my little pony. Leggings. Hattar av olika stuk. Ja, allsköns "bråte".

Vi fick deala rätt bra, men jag tyckte det var rätt kul också om sanningen ska fram. Ibland får man ju kanske ge med sig. Men hade hon fått som hon ville skulle vi nog ha handlat för flera tusen - till bara henne.

Nu gick vi en bit vardera. Hon lämnade butiken med en hatt, en väska, en hårborste, hårspännen och hårtofsar. När butiksbiträdet plockat ner hennes småbråte i nätväskan hon valt så stod hon kvar och blängde på henne, pekandes på påsen där allt annat låg, "...och min hatt?"

Det var bara att plocka upp hatten och ge den till min envisa tös ;)

Så kom vi ut därifrån, då var hon minsann hungrig på fika också. Finfika skulle det vara. Vaniljbulle och en festis med hallon/blåbär. Sen var det lite bistra miner över att festisens förpackning inte var lila nu, men jag fick dra en fuling; De lila var slut, så det är en annan förpackning men annan smak ;) Den funkade - denna gång iallafall :)

  • 20822 readers

Likes

Comments

Fast egentligen var det kanske inte såå okänt ändå.

I torsdags var det Kristi himmelsfärd och barnen var lediga. Vi packade därför in oss i bilen och drog iväg sådär 25 mil för att åka på storfamiljsträff utanför Västerås.

Träffade flera större familjer och dagen var sjukt bra. Bilder tog jag knappt - vilket jag tycker är tråkigt såhär efteråt. Men det blir nog fler träffar ;)

Flera av de större familjer jag följer dagligen via blogg, Instagram och Facebook var där. Bland annat @Jatalanerna och Nikula's ;)

Vi grillade, fikade, pratade och hade det allmänt trevligt tills det var dags för hemfärd. Hemma sent - men vad gör väl det? ❤️

  • 22324 readers

Likes

Comments

Det börjar liksom hända saker utomhus, för första året på länge. Lite färg har plötsligt skapat liv och trivsel, och jag tycker plötsligt OM att vara i trädgården. Igår klippte jag häcken framför altanen för första gången på mkt länge, om jag ens klippt den alls tidigare (Conny har fått sköta det)

Att ha i bakhuvudet att häcken ändå ska dunsta om ett tag gjorde att jag vågade att ta tag i häcksaxen och ge det ett försök. Det blev väl rätt okej :)

Det finns mycket som är gjort där ute men mycket som kvarstår. Planerna är många och stora och det krävs mer än en vecka, eller sommar, att få igenom allt.

Buskar som ska grävas upp, björkar som ska sågas ner, cypresser som ska grävas upp, plattor som ska sättas, möbler som ska införskaffas, EB altan som ska rivas och sen byggas upp i större tappning, en kompost som ska byggas om osv.

Högt upp på min önskelista finns ett växthus och en hammock. Allra högst upp står den nya altanen.

En annan sak som jag kan slåss för är staket. För barnens OCH vår skull. För säkerhetens skull. För trygghetens skull.
Men kommunen har sina regler.

Jag ringde och gnällde i fredags. Vissa kör som fullkomliga idioter hör utanför trots att detta är en liten väg, och mig veterligen borde man inte få köra mer än i 30km/h i ett villaområde men folk kör bannemig upp emot 70 här ibland. Om inte mer. De gasar upp som fasen och tvärnitar framme i korsningen.
Då känns det inte bra med lekande barn i trädgården.

Då vi har vår trädgård uppepå en mur som de kallar det, så får vi ta det i beräkning när man sätter staket.
Eftersom vi bor i en korsning får vi ha max 80cm staket 10m åt varje håll från korsningen.

Det är ett pussel. Minst sagt. Men en lösning ska jag nog komma på.
Jag fick också veta att ett staket med minst 50% genomsynlighet gör att man får sätta det utan bygglov.

Överväger nu starkt att slänga upp Gunnebo stängsel runt hela trädgården. Lär ju se ut som en anstalt eller en hönsgård, men trygga blir vi ju iallafall! ;)

  • 23257 readers

Likes

Comments

Idag är det dags för Davids operation.
Han gjorde ju en i höstas, där operatören inte riktigt lyckades med sitt uppdrag utan jobbet vart liksom halvklart.

Snubben som opererade då är nu pensionerad (kanske var dags då han tydligen är 74år, men med dagens brist på sjukvårdspersonal får de nog jobba några år extra). Så idag är det en ny operatör.

In i det längsta så trodde jag att vi skulle få ställa in. Det trodde även sköterskan då David är snorig och "tjoffsig", men narkosläkaren har precis bedömt att det är OK med operation med lite nezeril som tillägg.

David är nr 2 till operation så i skrivande stund sitter vi på lekterapin och han leker för fullt med slott, kulbanor och ett pippihus. Det finns lite annat tjosan som spel osv men det är ju inget som intresserar en blivande tvååring med myror i brallan ;)

Många frågar VAD det är för operation David ska genomgå. Just det anser jag inte vara så relevant i sammanhanget, utan det är mer det faktum att han opereras.
Det är en viktig operation på flera plan, men inte så han hänger på livhanken liksom. Dock är en operation alltid en operation, han ska sövas, intuberas och allt vad det innebär. Sånt där som alla föräldrar avskyr att behöva veta och vara med om.

Idag är jag dessutom ensam på sjukhuset med David. Det känns extra hårt.
Conny behövdes hemma. Jonathan och Noah ska vara på "inskolning" i skolan idag och Conny ska få hjälp med barnvakt (av mina föräldrar) till Isabella och Juliet under tiden. Allt på en gång, verkligen.

Men allt går... i eftermiddag ska vi hem igen. Och då laddar vi upp för helg ❤️

  • 24014 readers

Likes

Comments

Det är nog lite sjået att förstå för många, att det var och fortfarande är så omfattande och allvarligt som det faktiskt är.

Den där olyckan den 30 januari i år kostade en armbåge. Men livet fortsätter ju ändå, dagarna går och tiden likaså. Ibland lättare, ibland svårare. Som för alla, bara att armbågen i fråga inte alltid är lika delaktig.

Idag var han på möte ang den där armbågen och nu väntas den tredje operation i raden. Jag står vid sidan av och suckar djupt. Önskar för allt i världen att armbågen ska bli bra någon gång.

Om två veckor blir det operation igen och därmed blir Conny inlagd i tre dagar. Skitkul - eller inte! Han har iaf blivit lovad att få komma hem på fredagen, så vi utgår ifrån det.

För övrigt ser jag fram emot sommar och sol, en del bad, mycket karuseller - och kanske en och annan nyhet. Sånt får vi se. Livet rullar ju som sagt på vare sig man vill eller inte ;)

  • 24345 readers

Likes

Comments