View tracker

Hej på er igen, nu är det längesedan jag skrivit vilket jag ber om ursäkt för. Det finns mycket att berätta men hittar inte de rätta orden, för kan knappt förstå saker och ting själv. Det är inget speciellt som har hänt egentligen, har haft många bra stunder men lika snabbt kommer ångesten och allt det där jobbiga, det där ingen vill prata om. Jag har ett enormt stöd hemifrån och har en del väldigt fina vänner men ändå är jag inte lycklig. Jag är rastlös, orolig och missnöjd. Missnöjd med vad? Jag har ett ganska bra liv och finns mycket att glädjas över men min ångest går inte att kontrollera. Den finns där ändå och kommer alltid tillbaka. Det är det fula med min sjukdom, den kommer alltid tillbaka. Man blir aldrig frisk från bipolär sjukdom, du kan ha friska perioder men det finns alltid en risk att få återfall, Det är som att leva under hot, framtiden är alltid oklar och det kan gå så otroligt fort.

Men jag är inte bara min sjukdom, egentligen så ogillar jag att prata om den men kände att jag behövde förklara mig själv, åtminstone en del, Har många gånger stirrat tomt på skärmen och funderat på hur jag ska formulera mig, skrivit utkast, men aldrig kommit till skott. Fast nu ska jag verkligen samla mod till mig och publicera detta inlägg. För jag vill skriva, jag vill visa världen vem jag är för jag har så mycket att dela med mig av. Jag vill förvandla min ångest till något vackert, skapa mästerverk med ord och bilder. Jag vill beröra människor, skänka lite hopp. För jag vet att jag inte är ensam, och det behövs någon som jag. Någon som vågar skriva om det där de flesta blundar för. Jag vill verkligen inte att min blogg ska vara deppig, snarare tvärtom, jag vill ha en plats där jag kan dela med mig av mina ljusa stunder. Jag vill dela med mig utav mina texter, min konst och annat som intresserar mig. Jag vill vara jag.

Jag ska skriva ett lite roligare inlägg imorgon, tänker visa lite teckningar jag gjort den senaste tiden. Kram på er!

Bild på mig från skolavslutningen.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Just nu sitter jag och kollar på kläder, jag är väldigt intresserad av mode men ändå så går jag mest runt i mjukisbyxor och tjocktröjor. Jag tänker varje dag något i stil med; "om jag var x kg lättare, så skulle jag kunna ha den där klänningen." eller "det där linnet är fint, men inte på mig".

Varje dag matas vi med "dem här kläderna passar dig med just den här kroppsformen" och så kallar tidningarna kvinnor som är helt normalviktiga för "plus size". Enligt föreningen Frisk & Fri så är 80% av alla femtonåringar missnöjd med sin kropp.

...Tycker ni inte att det är något fel med det?

Jag har alltid mått dåligt över min kropp, redan när jag var ett litet barn så tyckte jag att jag var för tjock. Jag minns att jag höll in magen, växte ut håret riktigt långt så det skulle täcka "sidorna" av magen och mitt runda ansikte. Jag hade aldrig håret uppsatt eller tajta tröjor som visade formen på min mage. Jag hade ofta pösiga, för stora tröjor och mjukisbyxor. Jag tyckte det var hemskt att handla kläder eller bada på badhus, jag undvek mode/hälsotidningarna helt eftersom de fick mig att känna mig värdelös. Det var svårt, för alla mina kompisar tyckte kläder var kul och man möts av "gå ner 5 kg på fyra veckor!" så fort man kollar tidningshyllan i mataffären.

Tillslut "insåg" jag att det här går inte, det går inte att undvika samhällets/medias press på hur jag ska se ut, så jag bestämde mig för att låta pressen vinna. I efterhand så önskar jag att jag hade istället pratat med någon, jobbat på min självkänsla istället men tyvärr så var mitt tolvåriga jag inte lika klok och stark, så jag föll för trycket. Min familj skaffade ett löpband och det var då allt började.

Jag minns att jag sprang 45 minuter flera gånger i veckan plus att jag promenerade minst lika länge. I början så gick det bra, jag åt tillräckligt mycket och jag kunde unna mig en Ben & Jerry's någon gång då och då. Allt var toppen, träningen gjorde mig glad och jag har aldrig mått så bra som då. Problemet var inte träningen, men efter ett tag så började jag fundera för mycket. Är det verkligen ok att äta glass och bröd? Varför ser jag inte smalare ut?

Desto mer jag funderade, desto mer vilje jag hitta en förklaring. Jag började googla runt och träffade på ett hittills okänt ord för mig - kalorier (kcal, kilokalorier). Jag läste rätt så mycket om det hela och lärde mig med tiden kaloriinnehållet i de flesta livsmedel. Jag bestämde att jag max äta x kcal om dagen (tänker inte nämna några exakta siffror då det känns onödigt och kan vara triggande) och ökade på träningen. Jag sprang/promenerade så fort jag fick chansen, till och med när jag var sjuk. Jag rasade i vikt och folk började bli oroliga för mig, men jag fnös bara och jag kunde inte se vad dem såg - allt jag koncentrerade mig på var fettet på magen. Dessutom, vadå, ingen borde få lägga sig i, tänkte jag.

Folk var dock inte bara oroliga för mig, jag fick ofta komplimanger och sa att jag såg bra ut. ​Det triggade mig enormt att fortsätta.

Men allt har sitt slut. Mina föräldrar såg till att jag började äta mer och orken till att träna fanns inte längre. Jag var helt slutkörd. Tyvärr så började ett nytt beteende - jag började hetsäta. Jag hetsåt flera gånger i veckan och mådde verkligen skit för all vikt jag gick upp (även om det var behövligt) och självkänslan sjönk i botten. Visst, jag tyckte aldrig att jag var smal eller fin, men självklart så var det trevligt att få kommentarer om att man var det (fastän jag inte trodde på dem). Jag hetsåt mig till en normalvikt, och mådde sämre än någonsin. Jag tror ingen riktigt såg hur dåligt jag mådde (jag såg ju jag frisk ut) men jag fick ändå börja på BUP där jag bara nämnde mitt mående och inte något om mitt ätstörda beteende. 

Tiden gick och mina dagar varvades av "hetsätningsdagar" och fastedagar. Jag stod stilla i vikt under hela den här tiden. Mina matvanor slet ju både på kropp och psyke, så fortsatte må dåligt trots att jag fick hjälp. Vissa dagar var lättare än andra, men det var till större delen jobbigt. 

Tillslut så fattade jag ett beslut - jag berättade för min mamma hur det låg till och började prata om det på BUP. Detta var så sent som i höstas, och då hade jag lidit i cirka tre år. Jag tycker dock inte att jag blivit 100% seriöst bemött, vilket jag inte tror att jag är ensam om. Det känns som att jag inte fått den hjälpen jag behövt på grund utav den simpla anledningen att jag inte är underviktig längre. Det tycker jag är dåligt. Känns som om att ingen bryr sig om man inte är sjukligt smal. Såklart kan jag ha fel men det är hur jag har uppfattat att det är. 

Så hur ser det ut idag för mig? Det finns inget enkelt svar på den frågan. Vissa dagar går bra, andra sämre. Har ju ingen att prata med på BUP längre då den jag hade har flyttat och känner inte just nu för att börja med någon ny. Däremot så har många utav mina ätstörda beteenden försvunnit, men det gör lika ont i min själ som när jag var tolv år gammal och jag känner samma press än idag. Jag tror inte man behöver nödvändigtvis ha en ätstörning för att må dåligt över sin kropp eller känna pressen från samhället/media, jag tror att alla har känt det någon gång. 

Jag tror att vi måste börja prata om sådant här, speciellt i skolan då jag tror tonåringar är allra mest drabbade utav detta. Vi måste ifrågasätta dagens sjuka ideal och förespråka att ALLA är vackra och duger som dem är. 

Tack för att du har läst, kom gärna med era egna tankar kring detta. 


Likes

Comments

View tracker

Hej!

Har haft en sjukt seg dag, men gick ut och fotade lite trots att det var kallt. Ovan ser ni en utav bilderna som jag tog! Just nu så sitter jag och tittar på hårfärger, är så less på mitt blonda hår. Funderar på en ljusbrun nyans som går lite åt det kallare hållet. Vi får se!

Nu ska nog ta och kika på recept, vill ju äta hälsosammare och ha lite variation. Dock så känns det samtidigt läskigt, för är alltid rädd att ätstörningen ska "komma tillbaka" (om den ens försvunnit helt?). Är rädd att det ska spåra ut, och att äta hälsosamt blir ett tvång. Det gäller att finna en bra balans, och det är inte alltid så lätt. Jag ska dock verkligen göra mitt bästa för att det inte ska gå till överdrift. Ska äta nyttigt men ordentligt, speciellt när jag tränar. Det är då man mår som allra bäst!

Jag har inte så mycket mer att säga nu, så skriver mer imorgon istället. Hoppas ni alla får en fin kväll. 

Likes

Comments

Hej på er!

Idag ska jag inte göra så mycket, känns trist. Vill egentligen hitta på något men vet inte vad. Hade tänkt gå ut och fota men det är så kallt och jag känner mig oinspirerad. Blir nog att sitta inne och läsa. Just nu läser jag bara en bok, och grejen är att man ska bara läsa en sida om dagen. Boken heter Staying Strong och är skriver utav Demi Lovato. Det finns ett citat, lite text och ett mål för dagen på varje sida. Jag har läst den förra året men ska börja om igen då jag slarvade med den och inte gjorde målen. Jag älskar Demi, jag tycker hon verkar vara en fantastisk människa och är så stolt över att kalla mig en Lovatic (hon kallar sina fans för Lovatics). Hon har öppet pratat om sin ätstörning och om att hon är bipolär. Om ni inte hört talas om hennes resa så borde ni titta på hennes dokumentär Stay Strong som finns på MTVs hemsida. Man växer som människa av att se den! Den är verkligen bra.

Förutom att läsa så ska jag beställa kläder idag, vet inte varifrån ännu men känner verkligen att jag behöver uppdatera garderoben lite. Har mest bara höstkläder och stickade tröjor. Ska kanske också beställa lite smink, för det är ju alltid kul haha. 

Nu ska jag läsa lite bloggar så hörs vi senare. Hoppas ni får en bra dag! 

Likes

Comments

Porträtt jag ritade från fantasin (tittade inte på en bild) + muffinsbakning!

Hej på er!

Jag känner mig väldigt frustrerad just nu. Jag försökte rita ett porträtt utan att titta på en bild och det blev inte alls bra. Blev så irriterad att jag inte ens ritade klart håret (skuggade inte heller särskilt mycket... *suck*) men jag tänkte visa er ändå. Jag känner mig egentligen inte helt bekväm med att visa teckningar jag inte tycker blev bra, men just därför så ska jag träna mig på det. Man kan inte lyckas alla gånger. Dock är det superfrustrerande! Jag kände mig ganska oinspirerad och har känt mig ur balans hela dagen, tror det är därför det inte blev så bra denna gång. Försökte mig på att springa tidigare idag men fick inte rätt "feeling", svårt att förklara men tror ni förstår vad jag menar. Det kändes inte bra helt enkelt. Det gör att jag känner mig lite nere, men ska inte ge upp, ska rita imorgon igen och kanske ta en promenad utomhus och fota lite. 

Hoppas ni får en trevlig kväll! 



Likes

Comments

En bild på min hund Alice som jag tog tidigare i veckan.

God morgon! 

Idag var det kämpigt att kliva upp ur sängen, men med lite kaffe så går ju allt. Idag ska jag baka när jag kommer hem från skolan, blir troligtvis cupcakes! Självklart så kommer jag visa hur det blev i ett inlägg. Jag älskar egentligen att baka, men jag gör det väldigt sällan. Jag ska försöka börja baka igen, kanske inte cupcakes varje gång, kanske mörkt bröd eller något annat som är lite nyttigare. 

Jag har fått en kommentar om att jag borde visa fler teckningar, och det kommer jag absolut göra om ni tycker det är roligt/intressant! Att rita är ju ett utav mina största intressen och en naturlig del av mitt liv så kommer definitivt visa fler teckningar här på bloggen. Har gått lite trögt med ritandet den senaste veckan men ska försöka rita i helgen. Jag tycker det är superkul när ni kommenterar och har förslag/synpunkter på vad jag skriver, vill ju lära känna er som läser. 

Nu måste jag nog börja göra mig redo för att gå till skolan, skriver när jag kommer hem. Hoppas ni får en bra fredag! 

Likes

Comments

En teckning utav Alex Turner som jag gjorde i slutet utav förra året.

Hej på er! Nu tänkte jag göra et inlägg över hur man lär sig att teckna. Kom ihåg att jag verkligen inte är ett proffs eller så, utan jag har "bara" haft teckning som hobby i fyra år. De flesta tipsen har jag lärt mig på egen hand, men såklart så kan du ha hört några tips förut. ​Hoppas att ni i alla fall lär er något nytt! 

​1. Öva, öva, öva. ​Bestäm att du ska rita minst 20 min till en timme om dagen, varje minut räknas! Det är helt omöjligt att lära sig teckna utan att öva. 

​2. Lär dig att teckna många olika saker. ​Snöa inte in dig på en sak, att kunna rita många olika saker är ofta bra även om du vet att du vill rita tex. djur och människor. Jag har lärt mig massor av att titta på How To Draw-videor på youtube. Det är bara att söka och det är ju helt gratis! En annan bra övning är att rita random saker man har hemma, tex en mugg eller en fruktskål.

​3. Börja med blyerts. ​Jag tror dem flesta tycker det är enklast att rita med blyertspennor istället för kritor, färgpennor, etc. Skaffa dig flera olika hårdhetsgrader på pennorna. Pennan man träffar på i vardagen är HB som funkar bra till skisser, men ska man ha skuggor så fungerar en mjukare penna bättre (så som 6B). 

​4. Stressa inte med att hitta din stil. ​Man hittar oftast sin stil utav slumpen och det är inget man kan tvinga fram. Du kommer utveckla din egen stil om du bara fortsätter rita!

​5. Tänk på ljus, skuggor och att variera linjer. ​Om du ritar exempelvis ett ansikte, titta på var ljuset träffar ansiktet samt var skuggorna är. Ett annat tips för att göra din teckning intressantare är att rita linjer olika tjocka om du ritar hår och så vidare. 

​6. Studera bilder. ​Visst, det är jättebra att kunna rita utan att titta på en bild, men är du nybörjare så kan det bli svårt. Om du ska rita ett par händer så leta upp en bild eller använd dina egna händer som referens. Det är enklast så. 

​7. Rätt material. ​Detta tycker jag inte är superviktigt, och jag tror stenhårt på att det handlar om talang och inte material, men visst gör bra rit-material det enklare. Jag rekommenderar att du åtminstone köper skiss/ritpapper istället för att rita på kopieringspapper. 

​8. Ta med ditt skissblock överallt. ​Du vet aldrig var du kan hitta inspiration och tid till att rita så var beredd. 

​9. Håll ditt ritande för dig själv tills du är redo. ​Jag har alltid haft ett "privat" ritblock där jag har teckningar bara jag får se. Dessutom som nybörjare så kanske du får väldigt mycket kritik vilket kan skada ditt självförtroende. Kritik är bra, men folk har så pass lite förståelse för konst och din inre konstnär är som ett nyfött barn - du behöver speciell omvårdnad ett tag tills du växer upp (haha). När du känner dig mogen så kan du visa dina teckningar för någon som du tror skulle ge dig konstruktiv kritik. 

​10. Börja idag och ge inte upp.

Kommer ge er fler tips någon annan gång, men dessa var dem som jag kom på just nu! Tack för mig. 


Likes

Comments

Det känns som att jag bara klagar hela tiden, kommer på ursäkter eller känner mig allmänt missnöjd med allt. Just därför ska jag försöka göra små saker varje dag för att göra mitt liv intressantare/roligare och sluta vara så himla negativ. 

1. Rita/måla 30 minuter om dagen även om jag inte känner för det. Oftast så blir man inspirerad när man väl ritar och jag vill öva så mycket som möjligt. 

2. Gå utanför dörren varje helg. ​Jag sitter oftast inomhus och gör ingenting på helgerna, men jag ska försöka gå ut från och med nu. Ta en promenad eller åka till en kompis tex. 

​3. Börja träna. ​Jag har alltid tagit promenader och så vidare, men ska börja jogga/springa tre gånger i veckan. Inte för att gå ner i vikt, utan för att bli piggare och gladare. Dessutom så har jag beställt proteinpulver idag.

​4. Fotografera oftare. ​Mest för att det är kul men det är ju bra för bloggen också!

​5. Blogga två gånger/dag. ​Jag vill verkligen att det ska gå bra med bloggen och att ni ska lära känna mig. Ni får gärna komma med förslag om ni vill att jag ska skriva om något speciellt. Har funderat på att skriva om hur man blir bättre på att rita - tips och tekniker. Jag ska troligtvis skriva ett inlägg med mina favorit skönhetsprodukter då det är ett stort intresse hos mig. 

​6. Ta hand om mig själv. ​Äta så hälsosamt som möjligt och ta hand om min hud.  

Dessa är mina mål och jag ska verkligen göra mitt bästa för att nå dem varje dag. Nu ska jag mysa i soffan med en bok eller något. Hoppas ni får en bra kväll! 

 


Likes

Comments

Jag är fruktansvärt uttråkad. Jag tycker aldrig att jag gör något och känner mig konstant rastlös. Jag vill göra så mycket - jag vet inte exakt vad eller hur, men jag vet att jag vill göra något. Jag har mål och drömmar, jag vill någonstans här i livet. På min fritid så fantiserar jag över hur det skulle vara att bli riktigt rik, inte rik på pengar, utan rik på livet. Jag vill resa, se världen, träffa nya människor och uppleva nya saker. Jag vill skapa, jag vill skriva, jag vill att mitt liv ska vara värt något. Jag vill inte vara en i mängden. För allt vad vi vet så är detta det enda livet vi har, och vi har inte en evighet på oss. Tid är det dyrbaraste vi har, tid är värt mer än pengar.

Ändå så gör jag absolut ingenting på dagarna. Jag sitter i mitt rum, ritar lite, läser, drömmer. Jag tror det är viktigt att drömma, för drömmer man inte så tappar man hoppet. Många kanske tycker att jag borde tänka lite mer realistiskt, att jag måste leva i nuet/verkligheten men mina drömmar är allt jag har. Om jag levde i verkligheten allt för mycket så skulle jag förlora min tro till att livet är värt att leva. Jag om någon har fått kämpa, jag har fått slåss för att orka med allt. Jag har varit inlagd på sjukhus två gånger och kämpat med min sjukdom (bipolär sjukdom) sedan jag var tolv år. Min syster har också det svårt. Jag har sett hur jävlig verkligheten kan vara. Så säg aldrig till någon att dem inte borde drömma, för du har inte sett allt. Det har ingen, inte jag heller för den delen.

Men sedan så finns det dem, som gör lika lite som mig, som är helt nöjd med det. Som är nöjd med att sitta framför sin TV varje kväll, gå en utbildning/till ett jobb som dem egentligen inte gillar, umgås med människor som kanske egentligen inte bryr sig. Är det bara jag som ser igenom det, eller stannar upp och tänker?

Svaret är kanske att man "måste". Men vad händer om man säger nej? Om jag säger att jag inte vill, kan, eller orkar med det? Aldrig i livet att jag tänker nöja mig. Jag tänker inte sitta där på ett jobb som jag inte är intresserad av, med en chef som kan ersätta mig på en sekund eller sitta och prata med människor som inte bryr sig ett dugg om mig.

Jag menar förstås inte att man inte kan ha ett "vanligt" jobb och älska det, eller att det inte finns trevliga människor, eller att det är fel att titta på TV. Jag delar bara med mig av mina egna tankar och funderingar.

Men då undrar jag; varför är det så svårt för mig att sätta igång med saker då? När det är så uppenbart att jag är missnöjd? Jag vet ärligt talat inte. Jag vet inte vad jag väntar på. Jag kommer aldrig känna mig 100% redo att göra en förändring, det kommer inte komma en perfekt tidpunkt att börja. Jag har viljan, jag har kapaciteten, men jag behöver hopp och någon som hjälper mig lite på vägen. Jag vet dock inte var jag skulle kunna hitta det.

Tack ifall du orkade läsa.

Likes

Comments

I have decided to write in Swedish instead of English since it's easier for me. 

Kram // Alva

Likes

Comments