View tracker

drawingpain.vsco.co

Om ni har lust att se vad jag gör på min fritid, förutom att läsa m.m kan ni ju kolla in hur jag försöker vara "tumblr" eller "aesthetics". Länken finns där ⬇

min vsco.co


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

hey mum, hey dad when did this end? when did you lose your happiness?

​Att känna sig värdelös. Som om vad man än gör inte är rätt. Som om vad man än gör inte är bra. 

Tror vi flesta har varit bekanta med den känslan någon gång i livet, eller kommer att göra det någon gång i livet. Fast om ni inte har gjort det hittills - grattis.

Att känna att man inte är tillräckligt bra är en hemsk känsla, te.x när man har läst till ett prov och man är 100% säker på att man har koll på allt, men när man får ut det får man se en klar 4:a, eller för er i Sverige, ett F, sen råkar man överhöra om hur bra alla andra fick, te.x nior och tior här och där, och så kan man ändå höra vissa säga "Jag är inte nöjd" och så sitter man där helt jävla ensam och tänker på hur jävla dålig man egentligen är.

Hur dum man är.

Jag har gjort det, tror många befinner sig i den sitsen också, så till er som gör det - jämför er inte med andra. Visst du kanske inte presterade så bra i det här provet ( eller vad det nu än handlar om ).

Och det värsta man kan göra är att jämföra sig hur bra alla andra fick, jämför endast med dig själv.  Är det bättre eller sämre än förra gången? Kan jag bättre? 

Jag har slutat att dela med mig av mina betyg/provvitsord. För jag vet att jag bara kommer att ångra mig efteråt, jag vet att jag kommer känna den där känslan, att jag är dum.

Och nu till poängen.

Jag vet att detta kanske låter lite som av en dubbelmoral men, vi alla har våra uppochner gångar, och min råkar just vara idag. 

Fast om du någonsin tror att du inte är tillräckligt, så är du det, du är hur jävla vacker som helst, det spelar ingen jävla roll vad andra säger. Du är speciell, vi alla är speciella och annorlunda, det är det som gör oss till människor. Vi alla ser vi olika ut och vi alla gillar vi olika saker. Men tro aldrig för en sekund att du inte räcker till, eller att du inte är fin, eller att inte någon älskar dig.







Likes

Comments

View tracker

And just like that he left me with yesterdays memories.

Vet inte egentligen var jag ska börja. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med dethär inlägget, fast vi får väl se.

Pratade med en kille häromdagen, jag nämner inga namn, eller mer detaljerat om vad han skrev, men låt oss bara säga att vi hade en rolig tid tillsammans innan detta hände. ( Och nej jag känner/kände inte honom "IRL.". )

Vi har känt varandra i ca. 1 år, och vi blev vänner, vi har haft våra uppochner gångar ibland kunde vi ksriva flera dagar i streck men vi blev alltid osams, men slutligen började vi alltid skriva med varandra igen. Jag vet inte riktigt varför. Det blev bara så.

Han har sårat mig, ja, men jag vet att han inte är den person han var när jag träffade honom. 

Fast nu till den bistra sanningen, vi kommer inte att skriva mer, ja jag kommer att sakna honom, ja jag bryr mig om honom, det sa jag till honom också. 


Sen har vi min crush, han är mer en av de populära, jag brukade inte riktigt visa intresse för honom förr förutom att han var attraktiv och luktade gott. Men när jag väl hade börjat prata med honom insåg jag att han inte var som de "andra". Jag tror att vi alla tänker så om våra egna crushar, men jag vet att han inte var den där standard fuck-boy,

Han är verkligen snäll, elak på ett roligt sätt ( som jag i vissa tillfällen ) jag vet inte hur jag ska beskriva honom, men... och han är ganska lätt att prata med tanke på att jag är väldigt blyg av mig och vet inte riktigt vad jag ska prata om med folk om jag är a) ensam med dem,  eller b) känner inte dem.

Nu kommer vi till mig, en tonåring på 14 vintrar, snart 15, den mindre populära, awkward, dryga, tjejen.

Det är jag. Och ja, mycket mindre attraktiv än alla andra, mycket kurvigare än de flesta, så frågan är hur ska en sån kille kunna gilla någon som jag?

En tjej som vet att hon inte kommer vara tillräckligt, tillräckligt smart, tillräckligt smal, tillräckligt attraktiv, m.m. En tjej som vet att hon inte duger åt någon som han. En tjej som knappt kan prata med honom utan att säga någonting dumt? Social ångest är jävligt svårt. 

Jag tror jag slutar inlägget här innan det blir mer deep än vad det redan är.

Ha det bra, vi ses.

Likes

Comments

PRAY FOR OUR WORLD.

Kan helt ärligt säga att jag lever i en värld var jag konstant går runt och är rädd.

De saker som hände i fredags, och ifall du inte har följt med nyheterna på ett par dagar kan jag ju nämna vad som hände i fredags. ( fredag 13 november 2015 ) En terroristattack i Paris, troligtvis IS. Tsunami/jordbävning i Japan, IS attack i Libanon, Mexico orkan m.m. Jag lever i en värld jag är rädd för.  Alla mina tankar går till offren i Paris, Japan, Libanon, de nära och kära. Jag vet inte vad som händer med vår värld.

Jag finner inga ord.

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag ska skriva mer, förutom att jag är rädd - men det skrev jag redan. Ja vet inte vad vi ska göra, jag vet inte vad som kommer att hända, men jag är rädd. Jag tror att det finns flera som känner likadant som jag. Jag vet att vi behöver ett stopp för det här, som håller på att hända. Men jag känner mig så hjälplös - det finns ingenting jag kan göra. 

Jag vill leva i en värld, var hudfärg, kön, sexualitet, religion, etc inte spelar någon roll, att vi alla är acceoterade, utan krig, utan terrorister. Folk omkring oss dör.

Jag kan inte göra något annat, än att hoppas och be.

#prayforourworld 

Likes

Comments

Hej allihopa.

Jag vet att detta är en ny blogg men jag ville bara ta upp ett viktigt ämne för mig, jag vill att folk ska veta sanningen om bakom hur jag mår. Den kanske inte är perfekt, detta är den oslipade sanningen.

Jag tänker inte berätta desto mer om mig själv, för helt ärligt så har jag ingen aning om vem jag är. Jag heter Jenny, jag är 14 år, jag är Finlandssvensk och en konst-, och musikälskare. Det är allt ni behöver veta om mig just nu. Men jag går hellre efter mitt smeknamn, Jen.

I flera år, har jag lidit med tankar. Inte så trevliga tankar erkänner jag. Jag har gått igenom tankar om självmord, att inte vara tillräckligt bra.

Vad är min poäng med detta? Det kommer ni få veta senare.

Allt började med att jag var mobbad i lågstadiet, ja det kanske var flera jävla år sen men ni vad? Jag kommer aldrig att återhämta mig från det. De personerna som gjorde det mot mig har lämnat ett permanent sår hos mig som aldrig kommer att läka helt. Jag vet att det finns många andra som kan hålla med om detta. Så snälla sluta säga saker i stil med: "Det var flera år sen, du kan inte hålla agg mot hen." De vet inte hur det känns att tryckas ner av någon så mycket så de får en att känna sig värdelös.

Högstadiet. Med andra ord sjuan till nian. Så började jag egentligen tänka hur dålig jag egentligen var på allt, jag var ensam, jag var rädd för att komma för nära någon, det är jag fortfarande, jag litar inte på folk så mycket som jag gjorde förut. Jag började tänka att jag inte är tillräckligt bra. Te.x jag älskar att rita, och sjunga, men jag är inte bra på vardera av dem. Det är inte varenda dag som jag känner såhär, det kan gå en vecka en månad, och sen kommer tankarna in rullande.


Jag har även svårt att prata med folk som jag knappt känner, speciellt om jag är ensam med dem. Och detta har hamnat i vägen för mig att skaffa nya vänner, jag är rädd för att göra bort mig, jag är rädd för att säg någonting dumt. Jag har nästan varit ensam i hela mitt liv, och det är då det jag är som bäst.

Några av de saker som verkligen räddade mig var min bästa vän, detta kommer kanske låta väldigt kliché men du får hata på mig hur mycket du nu än vill, men ett band räddade mig.

"Real band save fans, but real fans save bands." detta bandet för mig var 5 seconds of summer. Alltid när jag mådde som sämst lyssnade jag på deras musik. Jag har alltid känd mig emotionellt "attached" till dem. De får mig bara att må så jävla bra du vet? Jag älskar dem, det gör jag verkligen, jag är så jävla stolt över dem.

Jag antar att allt har blivit bättre, fast ibland så finns det bara sånadär dagar som allt verkligen suger. När allt man vill göra är att krypa in i i ett hörn och bara dö för allt bara suger. När allt och alla bara sviker än, när det känns som om man har ingen att prata med. Det är sånna dagar jag stannar hemma, stannar i mitt rum och försöker att läsa en bok utan att alla känslor bara kommer bubblande upp till ytan. Andra dagar så tar jag ut det på ett annat sätt -- genom att gråta helt enkelt.

Det finns så himla mycket mer till min historia, men en sak ska ni veta. Min kropp, mitt utseende, definierar inte mig, inte dig heller.

Hudfärg, sexualitet, kropp, utseende, och vad mer det än finns, definierar inte en person. Det finns så mycket mer till en person än ni ser på utsidan, ta er tid och lär känn personen innan ni dömer dem.

När jag var yngre, önskar jag verkligen att folk kunde ha stått upp för en, när de såg att jag gick ensam, när de kunde se att jag inte mådde bra, önskar jag att folk kunde ha sagt hej. Ett enda jävla hej är allt det tar att göra någons dag.

Jag har fortfarande problem med att prata med folk, men jag försöker att komma ut från min lilla "comfort zone". Det kommer vara svårt, men ingen sa att det någonsin skulle vara lätt.

I slutändan, kommer det i alla fall att vara värt det.

Tack om du tog dig din tig och faktiskt läste det här, en guldstjärna till dig.


Waitin for You


Likes

Comments