Varför kan jag inte bli accepterad för den jag är? Jag har försökt att anpassa mig till omvärlden hela livet, men har aldrig lyckats då allt går åt helvete.Vad jag än gör så känner jag att jag aldrig blir accepterad. Jag känner att folk inte räknar in mig. På jobbet kan dom prata med mig, men jag vet att dom inte vill umgås med mig annars utanför jobbet.

Senast igår satt jag tillsammans med två arbetskamrater, hörde då att dom planera en liten fest hos den ena tillsammans med några andra på jobbet. Hörde hur dom prata om att dom skulle bjuda in en till tjej. Fast dom frågade aldrig mig ifall jag hade lust att hänga på och jag hade ingen lust att bjuda in mig själv.

Jag har försökt att vara social med dom andra, men känner själv att jag inte är en social människa, att jag aldrig blir accepterad den jag är på jobbet. Blir bara accepterad som en arbetskamrat som dom umgås med på jobbet.

Likes

Comments

Som jag har skrivit tidigare så är min ekonomi väldigt ansträngd. Jag skulle kunna tänka mig att ta på mig nästan vad som helst för att få in en extra slant. Har till och med funderat på att sex chatta bara för att få in extra pengar, men vet inte vart jag ska vända mig någonstans för att börja. Har hört att det ska finnas företag som erbjuder dessa tjänster, men har inte hittat nått sånt företag.

Har även funderat om jag skulle köpa in nått billigt och lätt sålt, och sedan för att sälja vidare med en stor vinst. Men då måste jag först och främst veta vad jag ska köpa in och hur jag ska lyckas få det det sålt.

Har letat efter nå företag som jag kan samarbeta med och få lön för att jag skriver dom och deras produkter/tjänster eller nått liknade. Men jag vet inte vilka företag som ställer upp på en sån sak, och jag vet inte heller hur jag ska gå till väga för att fråga om dom skulle kunna tänka sig ett samarbete.

Likes

Comments

Jag känner mig så kluven och så himla lee på allt. Jag vill verkligen göra nått mer i livet än jag gör idag.

Men orken finns inte där.

Tiden finns inte där.

Ekonomin finns inte där.

Fram för allt så finns inte ekonomin där. Jag har varit arbetslös i stort sett hela livet, men har hoppat in extra som sommarvikarie inom äldreomsorgen sen 2006. Där emellan har jag haft en inkomst på existensminimum.
De e först nu i januari som jag äntligen fick ett vik inom äldreomsorgen som förlängs allt eftersom. Nu har jag en riktig lön, får bra betalt, en lön som jag egentligen skulle kunna klara mig väldigt bra på och ändå kunna spara undan en massa med pengar. Men tyvärr så kan jag aldrig spara pengar, jag har nästan lika lite pengar att leva på som när jag levde på existensminimum. Och detta på grund av att sambon kräver att jag ska hjälpa honom att ekonomiskt genom att betala hans skulder som han har dragit på sig genom åren. Själv så försöker jag betala mina egna skulder som jag har dragit på mig genom alla år på existensminimum plus att jag ska kunna spara pengar till saker som jag verkligen vill ha.


Nu har min chef erbjudit mig att få gå en utbildning på tre terminer på 50% plus att jag får en anställning på 50%. Detta på grund av att jag inte har någon utbildning inom äldreomsorgen. Jag tycker att det är kul att få denna chans. När jag berätta detta för sambon då blev han lite anti mot att jag ev skulle börja plugga till hösten. På grund av att han kommer bli arbetslös i höst och då kommer förlora en massa med pengar och kräver att jag ska ge honom mer pengar från min lön och om jag jobbar halvtid kommer jag inte tjäna så mycket.

Blir så himla lee på allt.

Just nu så känner jag att jag bara vill slänga in handduken.

Likes

Comments