Jobbar på ett äldreboende för en som är mammaledig just nu, hon kommer troligtvis vara det till minst augusti nästa år. Det är en till timvikarie som jobbar för en som är mammaledig, den tjejen som är mammaledig har tänkt att komma tillbaka i november och jobba fram till i april nästa år och sen bli mammaledig igen. Jag kan tycka att det är den timvikarien som går på hennes rad ska få flytta sig. Men det är risk att det är jag som får flytta på mig på grund av att det är jag som kom in sist, så ska den andra timvikarien få min rad. Fick höra av en arbetskamrat att några i min arbetsstyrka tycker att den andra timvikarien ska få fortsätta på min rad.

Snacka om att känna sig oönskad, känner ingen riktigt glädje av att gå till jobbet. Min glädje om att gå till jobbet hade minskat efter stölden på jobbet, men nu när jag fick höra detta minskades min glädje ännu mindre.

Vi är fyra timvikarier på "min" våning, en av dom säger att denne kommer att sluta helt och hållet inom äldreomsorgen om det blir denne som får flytta sig när den ordinarie börjar jobba igen. En annan timvikarie säger att denne kommer att börja jobba natt istället om denne får flytta på sig. Jag har sagt att jag kan tänka mig att byta våning, om det ska betyda att jag får jobba vidare. Men när jag fick höra att mina arbetskamrater vill att timvikarien som går för denna timvikarie ska vara kvar på våningen, så känns det som att dom inte vill ha mig kvar, och då längtar jag bara bort mer från våningen och då vet jag inte om jag vill vara kvar eller komma tillbaka till "min" våning.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Fy vad jag hatar ångesten. Vill bara lägga mig ner och sova och vakna när allting är bra. Blir inte bättre av att jag är misstänkt att ha stulit pengar på jobbet. Inte heller blir det bättre för att jag ständigt är trött men inte kan sova. Inte blir det bättre heller när jag har barn som ständigt är i trottsåldern och inte har öron som dom använder och lyssnar med eller gör som jag säger.

Har ångest. Är frustrerad över att ha ångest, är frustrerad över att livet är som det är. Vill så mycket i livet. Men vart ska man börja någonstans?

#ångest #frustrerad #frustration

Likes

Comments

Har jobbat inom äldreomsorgen ett tag nu, o har varit på ett o samma ställe sen i januari nu. Har trivts rätt bra där, men nu senaste veckorna så har jag börjat fått ångest till att gå till jobbet. Jag vill inte gå till jobbet, jag känner att jag verkligen inte vill gå iväg och jobba. Mycket beror det på att det är någon som har stulit pengar, av både brukare och personal, detta har hänt ett flertal gånger. Senast detta hände var i torsdags då en i personalstyrkan hade 4500 kr i sin väska som låg i det låsta personalrummet, det låsta personalrummet som bara personalen har nyckel till. Jag jobbade då, så att jag är en av dom som jobbade då, så att jag är en utav dom misstänkta. Jag mår så himla illa av att vara en av dom misstänkta. Jag vill inte gå iväg till jobbet, för att det finns risk att det kommer försvinna mer pengar när jag jobbar.

Även om jag vet själv att jag är oskyldig så kan jag inte låta bli att må så himla dåligt och få sån ångest varje gång jag ska iväg och jobba. För att mina arbetskamrater vet inte att jag är oskyldig.

Efter dessa incidenter så har min ångest bara blivit värre. Jag känner att jag bara vill släppa alla måsten och bara försvinna. Men jag stannar kvar där på jobbet bara för att få in pengarna. För att jag vill verkligen inte bli arbetslös igen och få ångest för att jag inte har några pengar.

Chefen kan inte heller göra något åt detta, mycket pga att hon inte har några bevis på vem det är. Även om hon har en person som hon misstänker rätt starkt så kan inte göra något för att hon har inga bevis på att det är den person som har tagit alla pengar.

#tjuv #stjäla #ångest #jobb

Likes

Comments

Jag och killen har snart varit i lag i snart nio år. Vi har haft våra bra och dåliga stunder, så som det är i alla förhållanden. Men på sista tiden har det bara varit dåligt. Jag vill reparera och få det bra, men jag vet dock inte hur jag ska gå tillväga. Jag vet hur jag vill ha det i vårat förhållande, men det är en lång väg dit. Men jag vet inte hur vi ska komma dit, och ännu mindre vart man ska börja någonstans.

Både han och jag har våra dåliga sidor. Båda är lika envisa, båda vill ha lika mycket att säga till om i förhållandet och hur barnen ska uppfostras. Jag mår dåligt psykiskt, och mår sämre av att han är lat och inte är ekonomisk, enligt min synvinkel. Han har taskig ekonomi, som gör så att han mår dåligt.

Han gillar att slösa pengar, han tänker inte så mycket på priset, han vill gärna ha saker med kvalite och kan tänka sig att betala lite extra för saker. Medans jag är mer för att spara pengar och köper i stort alltid det billigaste och nästan allt på rea.

Om jag ber honom att åka på affären och köpa några enstaka saker som fattas hemma, så som tex mjölk, bröd och smör, så kan han komma hem med tre fullproppade kassar med en massa med andra saker. Har ifrågasatt honom flera gånger varför han gör så när han vet att han vet att vi inte har så mycket pengar kvar och bara skulle köpa lite granna.

Men allt jag vill är att reparera vårat förhållande och få det bra mellan oss. Men jag vet som sagt inte hur jag ska gå till väga för att lösa det.

#sparaellerslösa #reparere #envisa

Likes

Comments

Jag älskar mina barn så otroligt mycket. Jag skulle kunna göra allt för dom. Men ack så dom tär på mitt tålamod, emellanåt så känns det som om jag skulle kunna betala för att bli av med dom. Även om jag inte skulle göra det, så känns det som så ibland.

Men ibland så känner jag att mitt tålamod inte orkar med dom, så att ibland så vill jag bara lämna dom där vi är just nu. Det känns som om det bara är mina barn som inte lyssnar, att alla andras barn lyssnar på sina föräldrar och gör det dom blir tillsagda.

Mina barn gör sånt som man har sagt till dom att dom inte får göra, dom ska röra allt fast man har sagt till dom att dom inte får röra. När man är i affären så springer dom alltid runt överallt och leker och härjar och tjatar. Jag blir tokig på dom.

Jag ser ser andras barn gå snällt bredvid kundvagnarna och är så snälla och inte tjatar om något, jag ser aldrig andra barn springa omkring och tjata och leka.

Vad gör jag för fel? Varför lyssnar aldrig mina barn på mig för?

Likes

Comments

Många tankar som ofta snurrar runt i skallen på mig. Många känslor som yr omkring i mig, många av dom är inte bra. Viljan att må bra, finns där, men det som inte finns där är att jag inte vet hur jag ska må bra. Så att just nu så får jag vara glad över att vissa stunder inte ha några känslor och tankar alls som snurrar runt. Hellre att jag inte känner något alls än att må dåligt.

Men jag vill känna något, jag vill känna lycka oftare än jag gör nu. Jag vill må bra, jag vill slippa mina tankar, min ångest. Ibland så känns det som jag bara vill avsluta mitt liv, bara för att slippa känna allt det negativa. Men det är mina barn som håller mig kvar vid livet, det är dom som gör mig lycklig, det är dom som gör livet värt att leva.

#känslor #känslokall #negativ #värt

Likes

Comments

Denna förbaskade jävla ångest som äter mig långsamt innefrån, vill bli av med den. Har försökt att skriva om den i min andra blogg, den blogg som kan läsas av dom som vet vem jag är. Men då blev jag bara ifrågasatt varför jag mår som jag gör. Nån skrev att jag inte vara så öppen så att alla kan läsa om det jag skriver, att jag måste tiga om mina problem. Sambon sa att jag inte kan skriva om mina problem så pass öppet, för att han mena att folk kommer tro att han inte finns med i mitt liv.

Blir så trött på allt och alla. Vill bara försvinna, men vill inte lämna barnen, vill inte att dom ska växa upp utan en mamma. Vill finnas där för dom och hjälpa dom genom livets bekymmer.

Men jag hoppas att jag inte förstör mer för dom genom att vara närvarande och må dåligt. När jag mår dåligt så känner jag själv att jag blir grinigare och surare. Då känner jag att jag bara vill stänga in mig någonstans och bara vara själv, och slippa alla dessa måsten så som att jag måste fixa mat, städa, fixa med disken och tvätten.

Inte blir det bättre av att sambon aldrig tar hand om varken disken eller tvätten. Den enda tvätt han tar hand om är att tvätta sina egna arbetskläder, annars så är det jag som måste se till att det finns rena kläder till barnen.

När det gäller disken så kan han lämna smutsdisk över hela lägenheten, har bett honom att ta in det in i köket iallafall. Har även bett honom att plocka ur diskmaskinen när det är rent och ställa in smutsdisken. Men det är överkurs för honom, han skyller bara att han får så himla ont i ryggen när han gör det.


Likes

Comments

Är så himla trött på att ha det så dåligt ekonomin. Jag jobbar heltid, får en heltid lön, men ändå så har jag dåligt med pengar i slutet av månaden. Kan aldrig köpa det jag skulle behöva eller skulle vilja ha. Skulle vilja köpa nya kläder åt mig själv, för att jag har inte så mycket kläder som jag kan ha. Skulle vilja göra en tatuering, men pengarna finns inte där. Men har börjat spara pengar till att få göra det i framtiden, sparar iallafall minst 50 kr i månaden, så om kanske om tre, fyra år så kan jag kanske göra en tatuering om jag sparar 50 kr i månaden.

Försöker att finna något extra jobb som jag kan göra hemifrån, utöver det jobb som jag har redan. Men de jobb som jag har hittat hittills måste man betala så mycket pengar för att kunna lyckas, om man överhuvudtaget lyckas.

Har även sett att vissa köper hem ett stort parti av nånting billigt och sen säljer det vidare och tjänar pengar på det. Men för att det ska lyckas så måste man ha pengar för att kunna köpa hem det, plus så måste man ha lager för detta. Och sen måste man hitta något som är lätt sålt, det är inte alltid det lättaste.

Sen så måste man ha kontakter för att kunna sälja sakerna man köper in, och kontakter har inte jag. Jag som är folk skygg vet inte hur jag ska kunna ta kontakt med folk.

Har tänkt om jag ska börja blogga åt nått företag, typ att jag bloggar om företagets produkter i utbyte för att jag får deras produkter. Men vet inte hur jag ska gå till väga för att börja, vart jag ska hitta dessa företag som är villiga med detta utbyte? Hur ska jag fråga ifall nått företag vill ha ett samarbete?

Likes

Comments

Händer allt oftare att jag bara vill försvinna och inte säga vart jag ska ta vägen.
Försvinna och börja om på nytt någonstans.
Men modet finns inte där.
Vart skulle jag ta vägen någonstans?
Jag som inte vet hur jag ska bete mig bland folk, hur ska jag klara mig i samhället?
Jag som aldrig riktigt har varit en i gänget någonstans, jag som alltid har känt mig utanför vart jag än vänder mig.

På senare tid har jag funderat mycket på min uppväxt, på min familj. En far som inte har varit närvarande, när jag väl var hos honom så kände jag mig aldrig välkommen. Som jag idag inte har någon kontakt med alls. En bror som jag växte upp med, som jag aldrig träffar nå mer, som jag inte känner längre. En massa med systrar som jag inte känner, var av en av dom träffade jag väldigt ofta när hon var liten, hon vela alltid vara med mig när hon var liten, men som idag inte vill veta nått av mig. En mor som anser att jag har gjort fel val i livet, som tycker att jag ska tänka på vem jag umgås med och hur jag beter mig så att andra människor inte ska tro att jag är konstig. En mor som jag träffade väldigt ofta förr, men nu för tiden träffar jag henne typ en gång var 2-3 månad.

Men jag är konstig redan. Jag är redan annorlunda. Jag är inte som alla andra. Det är iallafall som jag känner mig. Jag önskar att jag hade någon som jag kunde prata med om allt det som jag har inom mig. Ingen av mina syskon kan jag prata med om detta, inte heller mina föräldrar, min far har som sagt aldrig varit närvarande och brytt sig om mig. Min mor kan jag inte prata med för att hon är så dömande, hon är en del av mitt dåliga mående. Min sambo kan jag inte heller vända mig till, för att han är en del av problemet han med.

Jag skulle behöva ha någon utomstående som jag kan prata med. Men vem kan lyssna på mig? Vem orkar lyssna på mig? Vem kan lita på? Vem kan jag öppna mig för?

Jag har så himla svårt att lita på folk. Det känns som alla människor kollar ner på mig, som om jag vore värd mycket mindre än dom.

Likes

Comments

Varför kan jag inte bli accepterad för den jag är? Jag har försökt att anpassa mig till omvärlden hela livet, men har aldrig lyckats då allt går åt helvete.Vad jag än gör så känner jag att jag aldrig blir accepterad. Jag känner att folk inte räknar in mig. På jobbet kan dom prata med mig, men jag vet att dom inte vill umgås med mig annars utanför jobbet.

Senast igår satt jag tillsammans med två arbetskamrater, hörde då att dom planera en liten fest hos den ena tillsammans med några andra på jobbet. Hörde hur dom prata om att dom skulle bjuda in en till tjej. Fast dom frågade aldrig mig ifall jag hade lust att hänga på och jag hade ingen lust att bjuda in mig själv.

Jag har försökt att vara social med dom andra, men känner själv att jag inte är en social människa, att jag aldrig blir accepterad den jag är på jobbet. Blir bara accepterad som en arbetskamrat som dom umgås med på jobbet.

Likes

Comments