Idag var det dags för 6 månadskontrollen, allt gick jätte bra och hon följer sina kurvor bra. Så nu är hon 70cm lång och väger 8,9kg. Min stora fina tjej!

I eftermiddag ska jag till frisören och ljusa upp mitt hår ännu mer. Ser så fram emot det! Vill verkligen uppnå en grå ton i håret. Hoppas vi kan få de så idag.

Vad ska ni hitta på denna fredagen?

Likes

Comments

Idag var Otilias gudmor här en runda, lika mysigt varje gång. Jag fick födelsedagspresent och Otilia fick med en liten present hihi! Vad har ni gjort idag?

Likes

Comments

Vad skulle jag göra utan dig?

Likes

Comments

I dag är det min stora flickas 6 månadsdag. Det är helt sjukt vad tiden går. Mnns när hon var så där ytte pytte liten men nu är hon helt plötsligt stor. Stoppa tiden någon!!

Likes

Comments

Varför ska de vara så svårt att söva ett barn?

Otilia är verkligen hemsk i perioder här hemma på kvällarna. De skriks, slåss, rivs, nyps och stretas imot. Vi får sitta som idioter på sängkanten eller pilatesbollen och studsa upp och ner tills hon somnar. Detta repeteras säkert 10gr innan hon verkligen sover djupt. Inga andra sätt funkar och jag håller på att bli tokig. Kommer bokstavligen ha grått hår innan 30..

Hur nattar ni era barn? Vad är era bästa tips?

Likes

Comments

Ibs, ångerst och panik.. 3 saker jag lider av vilket hindrat mig från att kunna jobba i hela mitt liv. Från att vara "normal" och jobba 7-16 eller sjuka 12 timmars pass.

När jag var liten drömde jag om att vara frisör. Får fixa andras hår dagarna långa. Som vuxen gick jag på frisörlinjen på gymnasium. Jag kämpade mig i genom dem 3 åren med min psykiska ohälsa. Sista året var en katastrof, min närvaro var i botten pga alla dagar jag var hemma med magsmärta och panik attacker. MEN! Jag klarade det. Jag tog studenten, jag blev utbildad frisör.

Efter studenten drog jag till en stad i Norge kallad Hamar. Jag hade fått ett jobb, min allra första riktiga anställning på en frisörsalong. Allt värkade så perfekt och jag skulle få göra de jag ville mest, jobba med människor. Men dagarna gick, jag saknade min familj och vänner i Sverige. Jag fick jobba sjuka pass mån-sön. Jag fick ingen vila. Jag var helt slut och magen kollapsade och psyket började spöka. Jag började vara "hemma" oftare och oftare pga smärtan, "hemma" i min lilla lägenhet i ett främmande land. Inga vänner eller någon att prata med.
Jag var knäckt...

Dagarna gick och chefen undrade vad som stod på.. jag berättade som de var. Jag längtade hem, jag ville hem. Men.. han skrattade mig rakt i ansiktet och sa "Du skal ikke noen sted. Du må bli. Du må bli voxen, du kan ikke löpe hjem til far og mor din" Jag fick alltså ingen stöttning.. jag var hans slav.

Han började trycka ner mig, kalla mig fula saker, särbehandlade mig bara för att jag var svensk. Han pratade skit om mig till mina kollegor och skrattade mig bak ryggen..
Varje kväll ringde jag hem till mamma och grät "kom och hämta mig, jag vill inte mer". Men de kunde inget göra.. jag hade TRE månaders uppsägningstid och under den tiden försvann jag mer och mer. Jag var som en zoombie.. smärtan från magen och ångersten tog krafterna ur mig.

Dagarna gick ännu långsammare nu och jag ville inte gå upp på morgonen. Jag sket i jobbet, jag sket i att jag behövde pengar för mat och hyra.. jag kom ihåg att jag tänkte " jag hamnar hellre på gatan än att gå tillbaka dit" jag ville bara hem. Men som en räddning blev jag sjuk, riktigt sjuk. Jag hade 40° feber, hostade och var såå sjuk. Jag blev sjukskriven 1 vecka. Jag låg hemma och sov den veckan.. Veckan därpå blev jag sjukskriven en vecka till.. Men jag vägrade ligga och rutna i sängen.. jag packade en väska. Tog mina sista pengar och åkte hem till sverige. När mina föräldrar hämtade mig från tåget slängde jag mig i deras famnar och grät floder.. Jag ville inte tillbaka till Norge igen.. Efter några dagar i sverige så hostade jag sönder 2 revben, bleb sämre.och blev sjukskriven yttligare.. här hemma gav mamma mig modet att ringa min chef och säga att jag inte kommer tillbaka.. jag brydde mig inte om mina 3månader. Eller ja 2 månader som var kvar av uppsägningstiden. Jag skulle stanna i sverige och de gjorde jag...

Efter det har jag inte vågat jobba.. Varje gång jag fått ett jobberbjudande har jag bara kunnat vara kvar max 1 mån sen har jag fått sluta.. Magen kaosar och psyket krashar.. så under de 3 senste åren har jag inte kunnat behålla ett jobb. Inte hittat en arbetsgivare som förstå, som ger mig en ärlig chans som spelar med öppna kort. Jag känner mig helt värdelös..
Vad är en människa som inte kan bidra till samhället? en flopp.. en börda.. Så känner jag...

Men för 1 månad sedan kom en blixt från en klarblå himmel. Mitt nya jobb, min nya möjlighet. Att kunna jobba hemifrån, själv men ändå inte, kunna styra mina tider efter mitt liv och inte tvärt om. Slippa gå upp tidiga mornar och ha ont i magen för att gå till ett jobb som jag ändå vet jag inte kommer få stanna på.. Har jag ont i magen eller mår dåligt så är de okej att vila, okej att säga nej. Att ha ett jobb där ingen dömmer mig utan hjälper mig. På mindre än en månad har jag kommit längre än vad jag gjort under hela mitt jobbliv. Jag är så lycklig och glad för att jag fått denna chansen att jobba med så underbara människor! Att ha människor som tro på mig. Männsikor som tycker jag är värdefull och duktig. Dem uppskattar MIG, lilla mig som haft hela världen emot mig. Här är jag för att stanna!

Likes

Comments

Mina favoriter just nu! Ni finner dem på min grupp "Beauty By Ämma Rickardsson" på facebook. Välkomna in att kika!

Likes

Comments

I förmiddag kom S farmor och farfar på besök. Super mysigt! Var uppe tidigt i morse och bakade glutenfria chocolate chip cookies. Super goda!

Vad har ni gjort hitentills?

Själv väntar jag på att klockam ska slå 15 så jag kan ta O till tandläkaren då hon stöp från soffan här innan idag och slog i tänderna i golvet. Inte alls kul, gör sååå ont i mamma hjärtat att se henne i sådan smärta.
Men nu liggee hon lungt här på mattan och kollar på babblarna. Mammas ögonsten!

Likes

Comments