Om livet skulle vara ett spel, vad skulle ditt roll vara då, skulle du välja de liv som du lever just nu? Eller skulle du välja någon annans liv? Skulle du vilja byta kön eller vara populär? Skulle du vilja byta bara några situationer i ditt liv eller sklle du ändra på precis allting? I vilket fall som helst så är det inte möjlig,t fast man skulle så gärna byta roll, och vid svåra tider så skulle det vara "lättaste" att skippa och låta någon annan ta över,

Åtminstone i mitt eget liv, skulle många saker vara annorlunda. Skulle skippa några motgångar och välja mera kärlek och värme, jag har alltid varit en social och glad tjej som var i förskolan redan villig att hjälpa yngre barnen att te.x. att sätta ytterkläderna på eller spela när man inte ville gå och sova. Allting ändrades för flera år sedan, när allt det trygga och säkra minskades.

JAg kommer att berätta om mitt liv hur jag har vuxit till det roll som jag har och hur det kändes för mej när " mattan drogs undan fötterna" Som sagt jag är en 19 tjej som alltid har blivit mobbad. Jag är inte " den vackraste rosen i busken" Kan jämföra mej själv med en kaktus. Nu som då lite svår att hantera, men de som visar att man bryr sej ärligt om mej så för dem är jag lätt att komma överens om.

I lågstadiet var jag en outsider, de ända vännerna som jag hade var pojkar, så av motsatt kön. Alla andra tjejerna höll samman och ville aldrig ha mej med i lekarna eller  något annat. Blev utsatt för mobbning både fysiskt och psykiskt. Mitt modersmål är finska, så jag har lärt mej svenska bara i skolan och vid dagis/förskolan, Det var en stor orsak till att jag var ensam, jag blev kallad dum om jag läste något fel under lektionerna och blev knuffad runt om i korridorerna. Lärarna stängde ögonen för verkligheten, och sade bara " inte kan det finnas såntdär i vår skola, du bara inbillar dej." Så hamnade föräldrarna i de situationen att de måste välja endera skulle jag fortsätta i samma skola, eller byta till en finskspråkig alternativ. Mamma stod hård men måste på med på vad pappa bestämde. Han ville att jag skulle fortsätta i samma skola som förut, för det skulle ju vara hemst att hans dotter inte skulle klara sej som andra på samma klass, och pappa har själv också gått i samma skola som jag. Jag hade inget val, måsta bita ihop och jobba ensam med mina svårigheter.

Hemma var det inte mycket bättre, min ända komppis var min egen hund. Han var en blandras av en terrier och Collie. Allt det som jag hamnat ut för i skolan, kan inte jämnföras med de fula och sårande orden som min egen pappa sade. I skolan sa lärarna att jag är otrolit lat, att om jag skulle idsa så skulle mitt skolgång vara lättare. Pappa tyckte ju likadant som skolansperonal. Det största felet var i mej, alla andra försökte göra sitt "bästa" för att hjälpa mej men jag var dum i bollen. När jag fyllde 8 år, fick jag en lillebror. Jag hade väntat på honom länge men det var inte så lätt att ta hand om honom. Han behövde otroligt mycket vård, när han var så mycket sjuk. Det förstörde ytterligare relationen med min pappa, allt som betydde något för honom var bara min lillabrossa. Det tog så sjukt att acceptera, min roll i pappas liv var minimalt., Allt som jag hade kvar var min hund, han tröstade mej varje gång när jag grät mot hans tjocka trygga päls. Mamma försökte ge tid för båda av oss, men såklart fick min lillabror mest kramar och omsorg. Läxorna gjorde jag ensam, jag hämtade tröst från godisar, jag upptäckte av mej själv att jag har tröstätande. Jag ville alltid hjälpa andra fast jag sällan fick något tillbaka, annat än att bli utskälld och knuffad mot korridorväggen.

Hösten före högstadiet lovade vår skolkurator att jag skulle få en ny klass. Jag skulle kunna börja med ett nytt kapitel och få mera självförtroende, hon lovade mej och mina föräldrar. För första gången någonsin var jag glad och full av hopp för att få en ny klass, kanske nu skulle jag ha möjlighet att få mina första vänner. Allt blev fel, fick samma helvete i högstadiet för alla mina "klasskompisar" från lågstadiet var på samma klass i högstadiet. Jag blev lämnad ensam, grät nästan varje dag när jag kom hem, när jag var i nöd så kunde jag alltid lita på min hund. Han lyssnade varje gång och låt mej krama honom för att hämta skydd. Den 16.4.2010 dog min hund, canser vann över honom. Kampen var hård, det var det största motgången som påverkade mej totalt. Min lillabror grät när jag berättade om vår hund, jag hamnade att glömma min egen sorg för att kunna trösta honom.Mamma hade flyttat bort pga. min och pappas "krig", Pappa har sagt åt mej för länge sedan att " vetdu, du är världens sämsta dotter som man kan önska sej, får jag ringaa rnt och säga hu skit du e." Detta kommentar sårade mej djupt. Har försökt att glämma det, tänka att han menade inte det han sa, det bara när jag inte uppnått målet som han satt upp för mej och han sa det bara när han var så arg. När det är lättare att komma överens med farsan så e ja rädd att när kommer han att säga något likadant igen. Föräldrarna har aldrig slått mej eller något sånt, men orden sårar nästan lika mycket.

Under högstadiet hamnade jag att gå till psykologen, hamnade att göra depressionstestet, svaret kom genast. Psykologen sa att jag har mellansvår depression och att jag hamnar at gå dit ännu länge för att kunna må bättre. Fick aldrig medicin eller nå tabletter för att jag är så ung. Jag var sårad och ville känna det ordentligt, så då tänkte jag testa att skära mej själv, det hjälpte, jag kännde att jag var  levande, ja känner smärta men det störde mej inte det gjorde ganska bra på nå sätt. Men när man tänker såhär i efterhand känner jag mej så otrolit dumm. Skärde i flera år, när jag berättade åt min psykolog om det så kastade hon ut mej. " jag kan inte hjälpa dej, där e dörren ha de så bra och försök att klara dej" Hon pekade mot dörren och jag säg på henne smällde igen dörren och tänkte att aldrig mera ska jag lita på en professionell människa när de ändå int bryr sej.

För över ett år sedan blev jag våldtagen. Mannen var en panssonär alltså över 60 år och en släkting för mej. Jag skulle jobba som dogsitter för hans hund och han fixade min mammas bil. Vi var bara på 2 när det hände på en lördag.Han drack och våldtog mej. Han har hamnat att sittä i fängelse för flera år sedan men vet inte att varför, så vågade inte att sätta imot ordentligt. Jag hade litat på honom och sagt att han var lite som en pappa för mej, när min egen farsa var så kall och hård mot mej. Han sa att han är värd mitt förtroende att han kommer aldrig att skada mej på något sätt. ALDRIG varade bara några veckor. Jag berättade för församlingens ungdomsledare om det och han meddelade polisen. Om jag inte skulle ha varit på skriban så skulle jag inte vara säker om jag skulle finnas mera och berätta om mitt liv nu för er. Hade ofta tänkt på självmord och att ja orkar inte mera med allt dethär skitet men ändå lever jag ännu här och nu.

Jag kommer att ha rättegång i slutet av året och är ootroligt rädd. Vad om jag inte kommer att klara det, va om jag faller samman.. Pinsamt att skriva men e skit rädd, mamma vill inte förstå mej hon vill inte tro på mej när jag inte berättade allt för henne strax utan väntade och berättade lite åt gången. Mannen hade försökt mamma flera gånger och jag trodde att han skulle dra gränsen någonstans men nix. Han förstörde mitt liv! Jag har int kunnat lita på män något mer eller låta någon röra mej. Om någon rört mej vid axlarna bakifrån så kan jag inte andas, spänner till och skulle vara färdig att slå på käften.

För över en månad sen körde jag en bilolycka, om ja sklle ha kört hårdare så skulle det hända att ja inte sku finnas mera. min bil blev helt förstörd. Vindrutan sprack och airbag sprängde ja har inte kunnat köra normalt efter det. Så man kan säga att ja e ganska förstörd innuti, livet är lättare men skulle vilja byta mitt roll.. Vill gå tillbaka i tiden och leva annorlunda vara den glada och vilda tjejen och inte den som e rädd och som känner sådant hat mot mej själ. Ja hatar mej själv för allt man hamnat för bara när man är för snäll för andra. Att vara för snäll, innebär att man är ett "lätt offer" för att bli sårat.


Tack ifall du orkat läsa, ni får gärna kommentera :) 

Likes

Comments

När jag var i högstadiet så snackade alla tjejerna på min klass om Twilight. Jag förstod ingenting och ville inte förstå för då skulle jag vara som alla andra på min klass, och jag ville inte göra det. Jag ville sticka ut. Tjejerna hade 2 grupper och båda hade sin egen favorit "kille" för Belle. De av flickorna som höll mest ljud av sej höll Edwards sida och de andra tyckte att Jacob passade bättre för henne. Nästan i två år hamnade jag att lyssna på twiligt- fans och tänkte aldrig att jag skulle själv ta reda på att hurudan är den mest spekulerade filmen. När högstadiet tog slut så var det länge att jag inte brydde om twilight men nu under den senaste tiden så har jag blivit själv en av fansen, i tonåren så var det absålut nej till att vara som andra. Men nu känns det att jag kommer långt efter, när andra släppt taget om filmen så har ja blivit "beroende" man blir liksom aldrig trött på att se twiligt. Fast det är bara en film så drömmer ja om att vara som Belle. Hon har 2 otroligt snygga och omtänksamma killar runt om sej som vill bara hennes bästa. ( själv tycker ja mera om Jacobs utseende pga. hans otroligt heta, vackra bruna ögonen o han har en viss utstrålning, som skulle passa för mej också ;) ). Men Edwards förmåga att ta hand om Belle o hans sätt att rädda henne från olyckor gång efter gång är också en sådan sak som sticker ut o rakt in i mitt hjärta. Har int vågat titta på sista delen av Twilight att hur det kommer att gå för henne, men kanske här någon dag så skulle man kanske våga se på det. Under högstadiet så hade jag några affischer av filmen där det stod "New Moon" och en till som jag inte tyvärr kommer ihåg, hade fått dem ur någon ungdomstidning. Har haft dem upp på väggen och först nu flera år senare så förstår ja vad allt handlade om då för länge sedan. Önskar att jag skulle hitta någon blandning av dem båda killarna. Med bruna ögon och att man skulle känna sej trygg med honom. Som skulle bara vila mitt bästa och skulle lita på att jag inte kommer att försvinna någonstans från hans sida, och mest av allt att han skulle vara trogen för mej och skydda. Inte som på övernaturligt sätt men kanske ni förstår. Mitt hjärta är smält för twiligt. Hoppas att ni som läser dethär och vill säga era åsikter om filmen eller något annat tex. att vad skulle jag skriva till näst, så kommentera så svarar jag på det och sen kan vi se vad som händer :D

Likes

Comments