Nu tänkte jag berätta mer om varför jag skapade denna blogg och vilken situation mitt liv är idag.

Som man såg i förra inlägget berättade jag att jag lider av diagnosen depression, som jag anser de människorna flesta vet existerar och de flesta känner någon som drabbats. Relativt vanlig psykisk sjukdom nu för tiden, vilket är synd för den är obehaglig som fan.
Jag lever inget normalt liv, som vissa med depression ändå klarar. Jag gjorde det ett tag, men inte längre.
Jag har försökt två olika gymnasielinjer på två olika skolor, men ingen av dom har funkat. Inte så att jag inte gillade linjerna, men just ordet skola, det låter bara så hemskt i mina öron.

Det är svårt att förklara men med en aktiv depression så går det inte övertala sig själv att faktiskt gå upp ur sängen och göra det jag borde eller måste så som skola, jobb och andra saker. Det går bara inte.

Mellan mina olika gymnasielinjer jobbade jag heltid på ett gatukök, när jag var 16/17 år. I ca ett halvår jobbade jag 8-10h om dagen 5-6 dagar i veckan utan någon som helst rast. Inte det ultimata men det funkade ett tag. Just då bodde jag och jobbade i en större stad ca 5 mil från min hem-by.
Simpelt sagt var jobbet det som höll mig flytande, jag tryckte bort alla mina tankar när jag jobbade, det var liksom en fristad. Men jag har inte jobbat något sen jag kraschade, vilket var i mitten av juli.

Men nu efter "sommarlovet" så började ju jag gymnasiet igen, ny linje, ny skola, nya människor, gick under de 3 månaderna jag var skriven i skolan sammanlagt 2 veckor ungefär. Inte det ultimata.
Så jag och mina föräldrar beslutade att jag hoppar av skolan än en gång, men nu ska jag inte jobba utan faktiskt fokusera på att bli bättre.

Så nu sitter jag här, fast i en etta i en främmande liten stad med min älskade mor och inte gör någonting om dagarna, då jag kan sova 12-15h per dygn mina värsta dagar. Idag har jag inte gjort någonting då jag lärt mig känna på min kropp när jag borde göra saker och inte. Många kan tycka att; jamen du kan inte bara ligga i sängen hela dagarna, du är bara lat.
NEJ, både läkare och psykologer och min mamma som även har egna erfarenheter med depression säger att jag måste lära mig känna kroppen så jag inte överanstränger mig.

Har du någon fråga så får du gärna slänga iväg ett meddelande till mig eller skriva i kommentarerna, då min önskan med denna blogg är att kunna hjälpa andra som sitter i liknande situation 👇🏻

Kram på er alla fina där ute / Amanda

Likes

Comments

I mitten av Juni 2016 besökte jag barn och ungdomspsykiatrin för första gången, när jag var 17 år. Det var efter att jag "gick in i väggen" som man så fint kallar det, även om det kändes som en totalkrasch med en Ferrari rakt in i Mount Everest. Sen dess förändrades mitt liv extremt och det senaste halvåret har varit en berg-och-dalbana med tårar och lärdomar.
Jag började på bup pga en händelse som knäckte mig och jag ringde då min mamma i panik och skrek att jag inte ville leva längre. Dagen efter kom jag in till bup och sedan började jag behandlas för ångest och panikattacker. Efter en tid kom min kurator och sjuksköterska fram till att jag istället led av en medelsvår depression, vilket jag än idag har svårt att smälta. Jag har från många fått höra att jag har en naturlig begåvning för att skriva och startade där av min blogg för att skriva mina tankar kring olika saker.

Jag har hoppat av två olika linjer från gymnasiet och just nu går jag inte i skolan mer. I dagens läge gör jag det jag känner och orkar med. Följ med mig bland mina tankar m.m. På en väg till tillfrisknad från en av alla svåra psykiska sjukdomar. Jag kommer förklara mer detaljer när jag orkar.

Enjoy
// A

Likes

Comments