Fredag morgon och jag har precis skickat iväg pojkarna till skolan.
Det var en bra morgon idag utan bråk och skrik vilket känns väldigt skönt...
Jag sitter i soffan och tittar på nyhetsmorgon med mitt kaffe och bara njuter av lugnet.
Katterna är nöjda efter sin frukost som dom alltid får under tiden när mitt kaffe blir färdigt,


Det är ganska länge sen jag skrev här nu men det är så mycket som händer igen, eller ja det tar ju aldrig slut rättare sagt.
Bland annat har ju Nicko å Ivans sk far hört av sig och tycker att han ska ha umgänge med barnen,
iom att han tyvärr är vårdnadshavare har HAN rätt till detta.
Ingen av pojkarna vill ha kontakt med honom då han varit fruktansvärt elak mot dom, framför allt mot Ivan då han inte lyckats få Ivan dit han vill.
Deras far är ett riktigt fyllo som inte vet hur man ska uppföra sig mot andra människor.
Jag vill skriva allt han gjort, men den ilska jag känner mot det avskummet kan bara förklaras med svordomar men det kommer säkert en dag då jag kan lyckas formulera mig på ett civilicerat sätt.

Hur som helst så spelar det ingen roll hur man behandlar vare mig eller pojkarna för iom att han är vårdnadshavare så har HAN RÄTT till umgänge med barnen.
Vad han än gör och hur han än behandlar barnen så är det hans rättighet, han har inga som helst skyldigheter utan bara rättigheter gällande barnen.
Hur kan jag säga det undrar ni då för så kan det ju inte vara.
JO exakt så är det för både socialtjänsten och familjerätten utsätter mina söner för detta utan att blinka.
Allt för att den förbannade idioten är vårdnadshavare!!!!!!!

Barn i detta vrickade samhället har inga som helst rättigheter utan det är bara föräldrarätten som räknas.
SVERIGE JOBBAR JU ENLIGT BARNKONVENTIONEN tänker ni nu...
NEJ det gör dom inte överhuvudtaget, eller jo det gör dom ju på papper, men så ser inte verkligheten ut.
Dock så tror jag inte att jag skulle komma undan med detta beteende utan då skulle nog barnen bli omhändertagna innan jag ens hunnit öppna flaskan.
Nu tänker ni HUR KAN JAG SÄGA SÅ...
JO för att detta vider till människa har aldrig fått sin föäldraförmåga utredd utan han får rätt till umgänge utan att socialtjänsten ens blinkar, min föräldraförmåga har dock blivit utredd på både höjden bredden och längden....
En gång startades det till och med en utredning på MIN föräldraförmåga pga att idioten blev omhändertagen av polisen på parkeringen UTANFÖR vår lägenhet, då han kört på fyllan och betedde sig som ett riktigt psykfall och låg och skrek på Ivan som då var ca 4 år gammal.
Då utredde socialtjänsten om jag verkligen kunde skydda barn från detta vider, ingen utredning gjordes dock för att se om det kanske var så att denna sk far skulle utredas och kanske skulle få umgängesförbud.

Detta är vår vardag just nu med telefonkontakt 2 ggr i veckan - mot barnens vilja!!

Mitt i allt detta och vad detta gör mot barnen, och deras olika reaktioner som detta medför ska jag försöka att både jobba och ta hand om alla måsten som man har som ensamstående förälder.
Som toppen på tårtan har jag ett mående som för det första bara blir sämre och sämre och för det andra en nyställd diagnos som jag måste försöka acceptera och mediciner som ställs in.

Jag har ständig ångest/panikångest och känner mig totalt utmattad.
Mina tankar snurrar runt hela tiden, jag vet inte ens vad jag tänker längre och min hjärna är totalt slutkörd men ändå far tankarna runt som en rollercoaster.
Jag orkar knappt ta mig ur sängen och att sedan ta hand om alla sysslor här hemma är som att bestiga en klippavsats.
Det är en massa andra symtom jag har också som jag inte orkar skriva just nu.
Detta inlägget har tagit mer än 1,5 timme att skriva, det är inte alls likt mig då jag i vanliga fall har jättelätt för att uttrycka mig i text men nu står det bara still i huvudet och jag måste läsa om allt hela tiden då jag till och med glömmer vad jag skrivit 3 rader innan.

Det enda jag har som ger mig lite distans till alla problem och alla tankar som far omkring i huvudet 24/7 är mina katter.
Jag älskar verkligen mina små ögonstenar och dom gör att jag kan skingra tankarna lite grann i alla fall.
Jag har haft katt mer eller mindre hela mitt liv förutom de sista 4 åren då jag levt med en karl som inte ville ha katt, dock hade vi hund men jag är verkligen ingen hundmänniska och känner att jag inte kan erbjuda en hund vad den behöver.
Nu när jag äntligen blivit av med karln så kunde jag äntligen skaffa katt igen.







Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

En fråga jag ställer mig själv nästan varje dag,
HUR SKA JAG KOMMA UPP PÅ FÖTTER IGEN?
Svaret är: Jag vet inte...
Jag sitter fast i ett ekorrhjul som går fortare och fortare som obviously inte kommer sakta ner i första taget.
Jag löser ett problem, då kommer 3 nya och så håller det på.
Bara att vi varit 9 ggr på akuten på 3 veckor är ju ganska påfrestande.
En son bröt armen, den andre blev opererad för misstänkt testikelvridning, den tredje bröt 2 tår och som toppen på tårtan cyklar jag omkull och bryter 3 revben🤦🏼‍♀️
Det är ständigt tjafs med minste sonen, han har ständiga problem i skolan och mycket mer där till.
Näst yngste sonen mår jättedåligt pga sin lillebrors beteende plus oro att jag inte ska orka, då han känner hur jag mår.
Mitt uppe i detta ska jag försöka hantera mitt psykiska mående, som är allt annat än bra.
Har GAD, panikångest, social fobi, nedstämdhet samt ADD sedan innan och har precis fått reda på att jag är bipolär.
Jag har länge misstänkt att jag är bipolär, men när läkaren sa det så var det som ett slag i ansiktet.
Ett stort nederlag samtidigt en lättnad, för att jag fått en förklaring till varför jag inte funkar som alla andra.
Mitt uppe i det här ska jag jobba och ta hand om allt vad ett hem innebär, och samtidigt försöka finnas för mina stora barn med...
Det känns som om jag står på en gungbräda och vet inte åt vilket håll jag kommer falla, jag vet bara ATT jag kommer falla...

Likes

Comments

Jag heter Lin och jag är 37 år gammal.

Jag är ensamstående mamma till 4 barn, 1 tjej och 3 killar.
Jag bor i Tranås tillsammans med dom 2 yngsta sönerna och våra 3 katter.
Jag jobbar deltid som personlig assistent och trivs jättebra på mitt jobb.
Min fritid ägnar jag åt min familj.
Då jag är helt ensam med dom 2 yngsta sönerna, varav den ene är väldigt krävande, så räcker inte
tiden till något annat.
Därför är jag jätteglad att vi har våra katter.
Det är min energikälla och när jag pysslar med dom så kan jag skingra tankarna lite, det blir
en liten flykt från verkligheten.

Jag har under hela mitt vuxna liv mått dåligt psykiskt, och detta har lett till att jag gjort en del dumma val, vissa dummare är andra så att säga.
Jag har haft många depressioner genom åren som blivit värre och värre för varje gång dom kommit.
Jag har haft ständig ångest som periodvis varit sämre.
Mitt mående har gått väldigt mycket upp och ner, periodvis har jag mått hur bra som helst och jag har varit i himmelriket för att sedan falla ner i ett svart hål och mått hur dåligt som helst.
Jag har varit arg som ett bi i perioder och folk har inte kunnat säga flaska till mig utan att jag tänt på alla 110.
Jag har börjat i samtalsterapi många gånger men avbrytit när jag kommit upp i mitt himmelrike, för då har jag ju mått bra.
Jag har ätit antidepressiva mediciner som inte gett någon som helst nytta.
För varrje gång depressionerna kommit har jag fått mer och mer suicid-tankar och för första gången för ett par år sedan så mådde jag så dåligt att jag hade planerat att avsluta allt.

Som alla vet så har det blivit svårare och svårare att få komma till psykiatrin och när man mår väldigt dåligt så orkar man inte ligga på och tjata, så då ger man hellre upp.
Jag hade dock en extrem tur att jag fick en läkare på vår vårdcentral som jag fick förtroende för.
För första gången blev jag trodd och hon hon kämpade för mig så jag fick komma till remiss och bedömningsenheten här, och där misstänkte dom direkt adhd/add och/eller bipolär sjukdom.
Jag fick ganska snabbt komma till öppenvården här i stan.

Jag fick ganska snabbt en ADD-diagnos och började medicinera för det.
Mitt mående fortsatte svänga väldigt, så jag fick en stämningsstabiliserande medicin.
Jag fick byta ADD-medicinen efter ett tag då den inte verkade längre.
Jag mådde bättre efter ett tag och höll mig flytande fast måendet har svängt an hel del men jag har kunnat hantera det fram tills på försommaren detta året.

Då gick jag upp i hypomani och körde på som en duracellkanin, sov 2-3 timmar per natt i ett par månader och mådde hur bra som helst enligt mig själv sen rasade jag fullständigt.
Blev sjukskriven i 2 månader och höjde mediciner, jag började må bättre och gick tillbaka och jobbade lite, men kom inte riktigt upp igen utan föll igen.
Jag fick justera medicinen ytterligare samt fick en ny insatt.
Jag fick dessutom bipolär-diagnos som jag själv egentligen misstänkt länge, men det kändes som en chock när läkaren sa det.

Den största anledningen till att jag vill börja blogga är att jag hoppas att det kommer hjälpa mig att bearbeta det som hänt och hela tiden händer i mitt liv, en ventil på något sätt.
Mitt liv har i ärlighetens namn inte varit och är fortfarande inte en dans på rosor.
Visserligen har vi väl alla våra "up´s and down´s" men jag känner väl på många sätt att jag har fått väl mycket down´s genom livet, mycket har jag orsakat själv men definitivt inte allt.

Detta inlägget blev väldigt rörigt känner jag, men det är väldigt rörigt i mitt huvud med så det blir inte bättre än så här just nu.
Men det kommer fler inlägg som förhoppningsvis inte kommer handla om alla ämnen på samma gång :))


KRAM!!




Likes

Comments