Tappat respekt för så otroligt många, livet känns längre inte glatt och underbart som förut. Tonåren suger, och jag vet seriöst inte vad jag håller på med. Detta äckel samhälle gör mig så otroligt jävla äcklad, och ingen verkar förstå hur jag känner och mår. Jag visar upp ett leende som folk oftast påpekar som vackert. Men detta leende som de ser, är inte alltid äkta. Jag får fejka glädje, bara för att försöka tänka bort det som får mig att må dåligt.

Jag är en person som älskar att träffa nya människor och umgås och ha roligt. Jag varken dricker eller röker. Jag har fina vänner och familj som finns där för mig hela tiden vare sig jag vill eller inte. Jag borde väl inte vara olycklig då? Eller? Fast med tanke på det som hänt/händer så känner jag att jag inte klarar av att vara lika glad och positiv alla gånger. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, det är det sista jag vill. Jag vill få ett stopp på att vi människor ska behandla varandra illa. Jag tror verkligen inte Gud skapade oss för att vi ska hata varandra, och speciellt inte om vi är oskyldiga och endast vill sprida glädje.

Jag har varit med om mycket i mitt liv, saker jag kan berätta, och saker jag inte vill berätta (och inte ens skriva om här, anonymt). Tårar börjar kännas som en vardag för mig. Jag tror inte någon vet hur jag mår, men jag vill bara kunna må bra igen.....

Vi avslutar här för denna gång, Godnatt

Likes

Comments