Inte mycket har förändrats sen sist. Allt känns väldigt tungt och jobbigt nu och som vanligt snurrar tankarna dygnet runt. Julen närmar sig och jag vill verkligen inte. Ser ingen mening med det överhuvudtaget. Men jag ska försöka göra det bästa av det. Jag vill bara äta god mat och umgås med dom jag bryr mig om, inte mer än så. Men det kommer kännas tomt, för att han kommer inte att vara där med oss.
Vi går mot mörkare och mörkare tider. Och det gör väl egentligen ingenting bättre. Men jag försöker fokusera på jobbet just nu, så får vi se hur länge det håller helt enkelt.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Ska jobba imorgon egentligen. Jag sover inte ännu. Ni kan nog räkna ut resten.
Ångesten ligger som ett tryck över bröstet och jag kan nästan ta på mina känslor. Jag har haft så sjukt nära till gråt hela dagen. Jag tror saker och ting börjar falla på plats nu. Jag börjar sakta men säkert förstå att det är såhär det kommer att vara nu. Jag kommer aldrig få höra hans skratt igen, få se hans fina leende eller få lyssna på hans kassa skämt. Och det gör så ont. Han försvann för snabbt och det gör så ont i mig. Det känns nästan som att jag inte tog vara på tiden, trots att jag tog vara på varje minut jag bara kunde. Det känns liksom inte tillräckligt.
Jag har tid hos min psykolog imorgon och tur är väl det. För just nu känns det som att allt bara rasar samman...

Likes

Comments

Idag är det farsdag. Min första farsdag utan pappa här med mig. Vi brukade väl aldrig riktigt fira farsdag. När jag var mindre brukade jag pyssla ihop något kort och ge bort och på äldre dar så köpte man något enkelt eller så umgicks vi bara. Vi var väldigt enkla med varann på det sättet. Vi begärde inte så mycket utav varann. Hur som helst. Jag hade sån ångest inatt inför idag, hade jättesvårt att somna. Vaknade ganska skapligt men förstod helt ärligt inte vitsen med att gå upp och se allas farsdags hälsningar på varenda socialmedia. Så jag somnade om och vaknade när det började bli mörkt. Åkte till graven och tände två ljus och snackade lite skit och sen åkte jag till min mamma.
Alltså jag är så tacksam över att just han var min pappa. Han var långt ifrån perfekt, men jag skulle aldrig någonsin byta ut honom.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Ta hand om era nära och kära, man vet aldrig vad som kan hända.

Likes

Comments

Jag tog mig igenom min födelsedag utan några större problem. Bör väl nämnas att jag jobbade mellan 14.00-23.15 och det var nog lika bra att jag hade tankarna på annat.
Jag vill dessutom passa på att tacka er fina människor som gratulerade mig. Jag hade verkligen inte sett fram emot den här dagen pga alla förändrade förhållanden så tack för att ni tog er tiden. Det uppskattades verkligen.

Men nu till nästa punkt...farsdag. Från en ångest till en annan. Och det värsta är att efter det är det inte över än. Vi har jul, nyår, sen kommer hans årsdag och sen hans födelsedag. Usch, känner i hela bröstkorgen hur jobbigt det här kommer vara. Dom säger att första året är värst, jag kan nog inte riktigt hålla med där. Jag tror nog att dom första åren kommer vara värst, iallafall för mig och så som det känns nu.

Imorgon ska jag bli firad utav mina vänner, vi ska bara umgås och äta en gemensam middag på stan. Men jag kan inte bestämma mig för om jag ser fram emot det eller inte. En del av mig gör det, men en annan del vill bara stänga in sig och inte träffa någon. Det är så himla jobbigt när man känner så men nu är allt planerat och bokat så jag hoppas att det blir trevligt trots allt.

Ja hörni, det börjar bli rutin med alla nattliga tankar jag har.

Vi var vid graven idag, jag farmor och faster. Och gjorde lite fint inför höst och vinter.

Likes

Comments

Min allra första födelsedag utan pappa. Känns för jävligt. Vad finns det att fira ens?
Jag har ingen ångest för att jag blir äldre. Jag har ångest över att pappa inte är här och kan fira min födelsedag med mig. Helt åt helvete är det. Fan.

Likes

Comments

Jag har fått tag i min psykolog och det var inget snack. Hon tog in mig direkt. Jag var där förra torsdagen och hon säger att jag har trauma och stress sorg. Med andra ord att jag har trauma efter allt som jag har sett och hört och har stress sorg för nu kommer allt ut, som har varit inom mig i alla dessa år som pappa varit sjuk. Förstår ni nu hur trasig jag är? Trodde först att hon skojade men hon har nog rätt i det hon säger. Hon har fått mig att inse att för att vara 22 år gammal så har jag gått igenom en hel del skit, inte bara med pappa men även med vänner som har gått bort och liknande. Hon sa något i stil med ”Du har gått igenom alldeles för mycket sorg än vad en 22 årig tjej borde ha gjort, så det är inte så konstigt att du mår som du gör”.

På senaste tiden har jag funderat mycket på hur livet hade varit om pappa faktiskt fanns kvar här. Hade jag varit lycklig? Och mycket annat. Hade jag till exempel tagit det här jobbet jag har nu eller hade jag valt att köpa en annan soffa som pappa kanske tyckte skulle vara bättre. Förstår ni? Undra hur mycket som hade varit annorlunda om han var här.
Jag kan spinna iväg hur mycket som helst. Ni ska bara veta vad som rör sig i mitt huvud.
Fick iallafall beröm av min psykolog för att jag skriver här, hon tror att det kan vara bra för mig.
Jag var och hälsade på honom idag, min bästavän.

Likes

Comments

Jag minns inte ens sist jag sov en hel natt. Alltså vi pratar flera år nu...men det senaste året har ju helt klart varit värst. Jag vaknar minst 3 ggr varje natt, härom natten vaknade jag 8 ggr. Är det normalt ens? Varför vaknar jag hela tiden? Jag antar att det är för att jag har oro i kroppen, och ibland kanske det kan bero på att jag drömmer mardrömmar som jag inte minns när jag vaknar. Men det är så fruktansvärt jobbigt. Jag känner mig aldrig utvilad, aldrig aldrig aldrig. Och jag är 22 snart 23 år gammal liksom. Jag borde få känna mig utvilad ibland kan man tycka.
Jag har mått kasst sedan jag skrev här sist och har därför inte tagit tag i något i stort sett. Så i morgon ska jag ringa min psykolog och be om att få ta upp kontakten med henne igen och få någon form av tablett som kan hjälpa mig att få sova ordentligt igen.

Wish me luck

Likes

Comments

Jag är så trasig. Så fruktansvärt trasig. Jag lurar mig själv konstant att jag mår bra, men det gör jag inte. Jag sover dåligt om nätterna och jag äter dåligt, känner oftast inte ens hungerkänsla längre. Jag är alltid trött och mitt humör pendlar hela tiden. Känns typ som en ständig PMS som aldrig tar slut.
På riktigt nu. När vänder det? Det har gått 9 månader nu...när ska jag få må bra igen?
Dum som jag var så ringde jag min psykolog dagen efter pappa hade gått bort och sa i princip att jag inte behövde henne längre. Ack så fel man kan ha. Tror bestämt jag får ta och ringa henne imorgon, i hopp om att hon kan hjälpa mig på traven.
Jag vet inte ens vad jag ska skriva längre. Jag känner mig ledsen, besviken och så jävla trött på livet. Han förtjänade inte det här. Inte vi heller för del delen.
Om exakt en månad fyller jag år. Har aldrig haft något emot de fören nu, jag vill verkligen inte. Min första födelsedag utan min pappa. Och när jag har överlevt det så kommer strax därefter första julen utan pappa...
Fyfan för det här

Likes

Comments

Alltså hörni. Efter mycket om och men så skriver jag på papperna för att ta över lägenheten nästa måndag. Det krävdes många möten och tillslut byte av bank men jag får behålla lägenheten som jag bor i. Det är en enorm lättnad för mig. Men samtidigt så känns det lite sorgligt att behöva byta ut pappas namn på dörren som varit där i 12-13 år till mitt namn. Det är lite bitterljuvt om ni förstår vad jag menar.
Annars så är väl allt som vanligt. Jag längtar efter honom varje dag och det kommer aldrig bli sig likt utan honom men jag försöker bygga upp en vardag som funkar. Men det är svårt när man fortfarande känner sig trasig inombords.
Han är och kommer för alltid förbli världens bästa pappa och min absolut bästa vän.

Likes

Comments

När jag skulle sova igår kväll kunde jag inte slappna av. Jag var trött men jag kunde inte somna.
Jag låg och tänkte på vart du är nu. Vad du gör och hur du mår. Ser och hör du allt jag gör? Jag förstår inte. Men jag vill veta.
Jag låg och tänkte på sista natten vi hade med dig. När du ibland skrek "jag dör, jag dör nu, hjälp mig" och räckte efter någons hand i ren panik. Det måste vara hemskt att känna så. Men hur känns det? Hur ser det ut där du är nu?
Vissa nätter vaknar jag i panik, då har jag drömt om dig, oftast att du skriker att du håller på att dö. För det kommer jag aldrig någonsin att glömma. Det fanns inget jag kunde göra mer än att ta din hand och visa min närhet.
När vänder det? När blir det fina glada drömmar istället för mardrömmar? Jag har så mycket frågor som ingen kan svara på.
Ren jävla smärta livet ut.
Kommer aldrig förstå varför just du skulle försvinna och varför just vi ska gå igenom detta helvete?
JAG SAKNAR DIG

Likes

Comments