Hörrni, ta er tid att läsa detta.

För ett år sen hade jag skrattat om någon sa till mig att min pappa skulle gå bort. Jag skulle förmodligen ha skrattat dom rätt i ansiktet. Så overkligt var det för mig. Det fanns liksom inte ens i min vildaste fantasi att han skulle kunna försvinna.

Men livet kan vända så snabbt utan att man ens har en aning. Av många olika anledningar. Och jag vill att ni som har familj runtomkring er inser hur lyckligt lottade ni är. Har ni jobbiga syskon? En tjatig mamma eller sträng pappa? Bitter farmor eller mormor? UPPSKATTA DOM. Livet har sina vändningar och tro mig, ni kommer ångra er om ni inte tar vara på tiden. Umgås med din familj, visa tacksamhet, visa omtanke, visa respekt och kärlek innan det är försent. Ta vara på det ni har innan det är borta. All tid räknas och all tid uppskattas av dessa människor.

Jag är så sjukt tacksam över att jag och pappa la allt gammal bakom oss och tog vara på tiden, jag är tacksam över att min mamma och jag gick i terapi för att lösa alla problem vi hade under mina tonår, jag uppskattar att min farmor och min faster släpper allt i deras händer för min skull, jag är tacksam över att min mammas ex man fortsätter låta min vara en del av familjen och jag är tacksam över att jag har en syster som får mig att tänka på annat.

Det här är bara en bråkdel av alla människor som jag skulle dö och döda för, min familj. Jag tar varje chans jag får för att umgås med dom. Dom här människorna är mitt liv.

Snälla, ta vara på människorna i ditt liv. Innan det är försent.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

För er som har undrat. Jag klarade av mitt nya jobb, men insåg ganska snabbt att det inte var något för mig och avslutade det idag och går istället tillbaka till mitt gamla jobb som jag vet att jag trivs på.

Hur som helst. Inte så mycket som har förändrats. Jag håller mig för mig själv, träffar så lite människor som möjligt och är precis lika trött som vanligt. Dygnet har jag inte lyckats vända på ännu.

På måndag är det dags för pappas urnsättning. Min sista chans att ta ett sista farväl, någonsin.

Trodde jag var okej med hela ursättnings grejen men känner nu att det är känsligare än jag trodde. Usch, jag vill men jag vill ändå inte. Förstår ni min känsla?

Imorgon ska jag till kyrkogården och mysa. Det var ett tag sedan jag var där.


Likes

Comments

Jag har hamnat i någon svacka och det verkar vara en lång sådan. Jag har mått sämre än vanligt en lång period nu. Som ni kanske har märkt. Jag vet inte själv varför, men det har blivit så. Jag har hållit mig inne mycket, för mig själv. För när jag mår såhär har jag ingen ork till någonting. Jag som är så pedant får kämpa med att ta tag i städningen, och träningen som jag älskar har också fått legat på hyllan ett tag. Jag känner mig så trött och orkeslös, helt utan anledning. Jag är trött på människor av massa olika anledningar som jag inte bör nämna här. Så jag har valt att i princip vara ensam.
På tisdag börjar jag jobba på mitt nya jobb. Och jag är livrädd. Livrädd för att jag inte ska orka prestera fast jag egentligen känner mig redo. Jag är dessutom livrädd för ett bankmöte som också äger rum på tisdag, som handlar om min och pappas lägenhet. Och inte nog med det ska jag jobba helger i Stockholm hela september och oktober. Det betyder 7 dagars jobb i 2 månader. Jag hoppas innerligt att jag kan stå ut och ta mig igenom det. Men just nu får jag ångest av bara tanken.
Vet ni vad som precis slog mig? Det här är det första inlägget som jag skriver som jag inte har haft tårar rinnandes på kinderna samtidigt som jag skriver.
Fast det betyder ju inte att jag inte har gråtit idag, för det har jag.
Nåväl, jag är livrädd inför den kommande veckan. Jag försöker vända tillbaka mitt dygn men det är svårt när man har sömnproblem...

Likes

Comments

Jag har känt av min ångest nu i två dagar. Jag förstår inte riktigt varför den visar sig just nu. Jag menar jag har ju haft betydligt värre dagar än igår och idag men ändå så känner jag av den. Avskyr det verkligen. Man känner sig så maktlös.
Hur som helst, ännu en natt utan sömn som ni ser. Känns som att mina sömnproblem blir värre och värre.
Kan inte något gå bra snart? Jag vill att det här vänder nu.

Likes

Comments

Jobbig dag med mycket tankar och känslor. Skulle vilja sälja allt och bara dra. Tänk om det var så simpelt? Att bara få börja om.

Likes

Comments

Jag sitter här i min säng, mitt i natten och tårarna kan inte sluta rinna. Ett halvår har nu gått och jag vet fan inte vart jag ska ta vägen. Jag trodde att jag hade börjat må bättre, men jag trodde fel. Jag har gått ner mig helt. Vill inte äta, vill inte träna, vill inte träffa folk. Detta är alltså saker som mina vardagar i vanliga fall består utav. Nu sitter jag för det mesta hemma, ensam. Det krävs massor för mig att bara orka dammsuga eller komma in i duschen. Det är hemskt och det är inte alls likt mig. Jag hatar att må såhär. Jag hatar att behöva gå igenom det här. Varför just han? Av alla människor så var det min pappa som skulle försvinna. Vad hade han gjort för att förtjäna det? Vad har jag och min familj gjort för att förtjäna att gå igenom detta helvete. Jag förstår verkligen inte.
Jag satt och kollade igenom bilder och papper från begravningen idag. Jag har fortfarande inte insett att han är borta och saknaden knäcker mig på mitten. Jag bryter ihop flera gånger varje dag av bara tanken på pappa, att han hade kunnat vara här med mig.
Jag trodde verkligen att han hade flera år kvar. Att han skulle få se mig skaffa en bra kille, få lämna över mig på mitt bröllop, få se mig skaffa barn och få se mig lyckas i livet. Så blev inte fallet...

Jag har varit trasig i ett halvår nu och min lycka känns väldigt långt bort.
Imorgon är det lördag och det innebär ett besök på kyrkogården. Jag älskar att vara där för det känns som att han är nära då.

Likes

Comments

Alltså jag har så sjukt mycket tankar som snurrar runt i huvudet hela dagarna. Hur hade mitt liv varit nu om pappa fanns? Hade jag varit lyckligare? Hade jag mått bättre?
Jag tänker massor. Jag tror inte folk i min närhet vet om det för det är inte så ofta jag säger något. Men jag kan relatera pappa till nästan allt. Platser, ord, dofter. Det är helt sjukt vad en människa kan göra sig påmind. Oftast tycker jag om det, men ibland är det hemskt. Totalt hjärtskärande.
Jag tänker mycket på vart han är. Hur mår han nu? Har han fortfarande lika ont?
Jag tänker på honom i nästan alla beslut jag tar. Mer än vad jag gjorde förut, när han levde.

En sak jag har funderat över är när man träffar nya människor, som inte vet ens historia. Om någon skulle fråga mig om mina föräldrar så skulle jag nog inte klara av att säga orden "min pappa är död". Jag vill fortfarande inte inse att du är så långt borta. Fast det har gått sex månader nu. Sex jävla månader har jag varit utan dig, och det värsta av allt är att det här bara är början...

Likes

Comments

Det gör så ont i mig att inte ha honom nära mig. Att inte höra hans skratt eller kunna ringa honom när jag vill.

Och jag blir så förbannad när folk säger till mig att "tiden läker alla sår" NEJ det gör det inte. Men däremot lär man sig att acceptera och leva med det. Men den smärtan jag känner kommer aldrig någonsin försvinna. Jag kommer aldrig någonsin radera pappas telefonnummer och jag kommer alltid höra pappas röst i huvudet.

Det gör ont. Så jävla fucking ont. Och livet är så jävla fucking orättvist. Fuck cancer.

Likes

Comments

Allting började 2013. Jag hade precis tagit studenten och var lika glad som vilken 18-åring som helst. Då kom svaret på varför pappa hade mått så dåligt och haft så mycket problem med magen. Cancer. Så fort jag hörde det gick jag sönder, jag hade miljontals med frågor som ingen kunde svara på. Pappa blev skickad till Uppsala till en privat praktik med en väldigt duktig specialist, Haile Mahteme. Allting gick väldigt fort och pappa genomgick sin första operation. 12 långa timmar väntade vi på att få veta om han ens skulle överleva. Jag minns att jag, min farmor och faster gick runt inne i stan i Uppsala på helspänn. Kunde inte tiden gå snabbare? Tillslut ringde en sköterska och sa att operationen var klar och att det var en väldigt lyckad operation. Cancern som pappa hade var väldigt ovanlig och kallas PMP. Det är ca 1-3 på miljonen per år som blir drabbad. Förstår ni oddsen? Den här typen av cancer startar oftast på blindtarmens lilla svans och utvecklas därifrån. Man får alltså tumörer utanpå alla organ i buken och du samlar på dig en hel del vätska. Det dom gör är att dom öppnar upp från buken upp till första revbenen och opererar och tvättar med en speciell vätska så att cancern ska dö. Under pappas första operation tog dom bort flera kilo tumör och flera liter med vätska. Minns att jag inte alls fattade hur han hade fått plats med allt i sin buk tillsammans med alla sina organ.

Vi fick äntligen träffa honom och jag kommer ihåg att sköterskorna hade varnat mig för att det skulle se läskigt ut, och det gjorde det...Han hade massa slangar överallt och var inkopplad i flera olika maskiner. Det var en hemsk syn.

Efter ett tag fick han komma hem igen men han hade en lång väg att gå innan han skulle må helt bra igen.

Kirurgen fick inte bort allt på första operationen så dom skulle komplettera med cellgifter. Jag minns att pappa provade flera olika och fick mängder av biverkningar av flera utav dem. Tiden gick och allt funkade väl helt okej för att vara sånna omständigheter. Mycket läkarbesök, beslut, cellgifter, röntgen och mycket mer.

Sen kom det beskedet som vi inte alls hade räknat med. Han behövde en till operation. Alltså göra samma sak, en gång till. Och även denna gång tog det runt 12 timmar. Kan ha varit dom längsta timmarna i mitt liv.

Denna operation blev väldigt lyckad och kirurgen kände sig nöjd och menade på att med lite cellgifter så kommer pappa kunna leva ett helt normalt liv i flera år till. Jag minns vilken jävla lättnad det var. Inte bara för mig, men att få se pappa så glad. Dom bytte cellgift och han fick ett som funkade riktigt bra. Han blev lite trött, men det var typ allt. Så dom dagarna som han var pigg så passade han och jag på att umgås. Allt ifrån att shoppa till att åka båt eller äta mat.

Jag och min pappa hade faktiskt ingen vidare relation innan han fick sitt cancer besked. Jag bara gav mig fan på att jag skulle finnas där för honom och det gjorde jag, dag som natt. Vi byggde en väldigt fin relation, en relation som jag inte tror är speciellt vanlig mellan far och dotter i 18-19 års åldern. Men jag älskade att umgås med honom och ta igen all tid som det kändes som att vi hade tappat pga utav bråk och missförstånd. Vi gjorde verkligen allt tillsammans, jag och min bästa vän.

Tiden gick och cellgifterna funkade fint. Pappa och jag byggde upp en vardag som bestod av;

1. Läkarbesök

2. Mat

Och det funkade faktiskt riktigt bra. Vi trodde att helvetet var över, att det var våran tid att njuta nu.

Vi bokade en resa med familjen till Spanien för att fira min fasters födelsedag. Pappa var ovanligt trött men vi trodde det berodde på antibiotikakuren som hade precis hade tagit. Vi hade en fin semester som pappa tyvärr mestadels spenderade på hotellrummet om inte jag tvingade ner honom till lobbyn eller lånade en rullstol och tog med honom ut på stan. Vi började få lite misstankar men försökte att inte tänka mer på det.

Vi kom hem igen och pappa fick svårare och svårare att äta pga halsbränna. Alla doktorer gjorde mängder med tester och tog prover för att se vart felet satt men utan framgång. Tillslut blev pappa inlagd, läkarna var oroliga för att han skulle bli undernärd då han inte ens kunde dricka vatten längre. Där låg han ett bra tag. Jag åkte alltid dit efter jobbet och satt där med honom. Han låg där över jul och nyår och jag minns att jag var så ledsen för hans skull för han hatade verkligen sjukhus. Mer än något annat.

Jag fortsatte jobba som vilken människa som helst. Och en dag så fick jag ett meddelande av min faster. Tyckte det var konstigt för hon brukar aldrig störa mig på jobbet annars.

Öppnar och det står "Kom direkt till farmor när du slutar". Jag fick så jävla ont i magen. Jag förstod att något var fel. Jag kämpade mig igenom resten utav dagen med gråten i halsen och åkte till min farmor efter jobbet där min faster också var. Jag behövde bara öppna dörren så fattade jag. Det var kört. Jag skulle förlora min pappa. Jag satt vid köksbordet i total chock. Det tog mig en timme för att kunna få fram ett ord. "När?" sa jag. "Hur lång tid har vi med honom?". Och det var det såklart ingen som visste.

Pappas cancer hade alltså spridit sig till ryggraden och det fanns inget mer dom kunde göra.

Jag skickade ett sms till pappa och frågade om jag fick komma till honom på sjukhuset och jag fick till svar att han ville vara ensam den kvällen. Jag blev helt förtvivlad. Såklart jag inte ville att han skulle vara ensam när jag inte visste hur mycket tid han hade kvar, min allra bästa vän.

Jag hälsade på honom dagen därpå och jag visste inte vad jag skulle säga till min egna pappa. Vad säger man till en döende människa? Jag var helt förkrossad och fick inte fram ett ljud.

Han hade en önskan och det vara att få komma hem sin sista tid. Sagt och gjort, hem fick han komma och jag minns hur nöjd han var över det.

Jag fortsatte jobba för att få tänka på lite annat och gick såklart över dit varje dag efter jobbet.

Ännu en gång var jag på jobbet när min mamma ringer mig och säger "Diza, Jag är utanför ditt jobb. Du måste komma ut och vi måste åka till pappa. Det är nära nu". Där står jag, i personalrummet på min rast och bara bröt ihop. Mina gulliga kollegor styrde upp allt så jag kunde åka. Jag ville bara träffa honom, se honom. Den var den längsta jävla bilresan någonsin.

Jag kom upp i lägenheten och ja, läget hade försämrats och hans kropp hade slutat ta emot droppet. Jag la mig bredvid honom i sängen och gick knappt upp för att gå på toaletten. Jag låg och lyssande på hans andetag och höll hans hand. Klockan blev sent och för er som inte vet det så hade min pappa panikångest som han åt medicin för och eftersom han inte ens kunde äta så fick han inte i sig sin medicin. Vi påbörjade en vaka som till en början var ganska fin. Han hade klara stunder då han satte sig upp och pratade med oss och till och med åt lite. In mot natten så fick pappa en hemsk ångest, panikångest blandat med dödsångest. Han mådde så dåligt och jag kunde inte göra annat än att försöka prata honom lugn och hålla hans hand, vilket funkade i flera timmar faktiskt. Och såhär höll hela natten på, ångest ångest och mer ångest. Jag försökte säga till honom att han kunde sluta kämpa nu, men envis som han var så gav han inte upp. Tillslut bad jag min faster att ta min plats en stund. Jag själv har också panikångest och hans ångest triggade igång min, så jag behövde en liten paus.

Jag la mig på en säng som stod i vardagsrummet och lyckades somna en stund. Pappa hade lugnat sig och alla slappnade av en stund. Jag minns hur lugn jag blev av att pappa lugnade sig. Jag vaknade av att min faster skulle gå ut med hunden och jag reagerar på att jag inte hörde pappas andetag som jag hade gjort under hela natten. Jag går in i sovrummet och ser att farmor sover där bredvid, jag väcker henne för att jag ville ha sällskap samtidigt som jag försöker prata lite med pappa utan någon typ av reaktion. Jag lyfter lite på täcket och känner på hans fötter, dom är kalla. Jag minns att jag sa till farmor att "Nu händer det". Min mamma kom in i sovrummet med oss och min faster kom in ifrån sin promenad med hunden. Jag bad henne komma in till sovrummet direkt. Vi alla var samlade i samma rum, till och med hunden, när han tog sitt sista andetag och jag förlorade där och då min pappa och min allra bästa vän.

Tack vare Haile Mahteme så fick jag fyra extra år med min pappa. Jag vet inte vart du är eller vad du gör idag eller om du någonsin kommer att se det här men jag vill tacka dig från HELA mitt hjärta för att du gav min pappa mer tid. Jag hade inte bytt dom fyra åren mot något annat.

Tack till alla er som stått vid min sida dom här åren. Utan er hade jag aldrig orkat.

Och till er som valde att lämna. Kom aldrig mer tillbaka.

Likes

Comments

Vill ni veta något ganska sorgligt? Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Det känns som att det bara fanns jag och pappa i hela världen förut och när han försvann lämnade han mig ensam kvar. Precis så känns det och jag har ingen aning vad jag kan göra för att sluta känna såhär.
Är det någon som har något tips? Dela gärna med er isåfall.

Kram 🌸

Likes

Comments