Igår raderade jag min instagram. Jag började med att söka runt på internet hur man gjorde det. Det visade sig vara en ganska omständig process. För instagram, ägt av Facebook, är luriga jävlar. Giriga. Alla ska vara ombord! Ser framför mig hur vackra personer i kostym sitter runt ett icke så brett rektangulärt konferensbord och diskuterar "hur ska vi göra det så svårt som möjligt för våra användare att lämna tjänsten?"

Iallafall, det här var inget förhastat beslut. Tanken att lämna instagram har funnits som ett embryo inom mig under en längre tid. Men kvalet har alltid kommit ikapp mig. En sorts känsla av plikt. Plikten mot mina följare. Plikten mot att vara social. Plikten att visa upp sitt "underbara" liv. Om jag skulle radera instagram, skulle jag radera mig själv då? Igår hade väl embryot kommit ungefär 6-7 månader, om man jämför processen med ett människoembyro. Så barnet föddes en aning för tidigt. Men hittills mår barnet bra, utan några vidare komplikationer. Visst, barnet är rädd för världen, men samtidigt nyfiken. Det känns ljusare här ute än i den mörka livmodern.

(Vad är det för dåre som resonerar så här? tänker ni. Varför gör han en sådan stor sak av det?) Varför jag har beslutat mig för att göra detta till synes töntiga beslut har flera orsaker bakom sig. I traditionell ordning gillar jag ta det i punktform:

  • Instagram visar bara toppen av isberget av ens liv. Om ens det. För er som inte är bekanta med termen isbergstekniken, så myntades begreppet av den välkände författaren samt alkoholisten Ernest Hemingway. Hans böcker var inte sällan korta och till beskrev sällan saker/händelser mer än nödvändigt. Ofta fanns det en tillstymmelse att någonting hade hänt innan bokens början, som läsaren aldrig blev introducerad av. Det här ledde till att läsaren var tvungen att göra sina egna tolkningar av historien. Jag kommer bort från ämnet, dryga 99% av instagramanvändarna lägger enbart upp inlägg på instagram när hen är lycklig/när roliga saker har hänt. Jag anser att det är till det närmaste tabu att vara ledsen på instagram, vilket är fel, då livet inte enbart är soligt (långt ifrån faktiskt).
  • Eftersom livet är långt ifrån soligt, och att man därför sällan lägger upp bilder, blir då varje bild en stor grej. Det sker inte sällan att man får höra "det här skulle jag vilja lägga upp på insta, men det var så längesen nu så det blir bara stelt." Det här känns bara löjligt, men är frekvent förekommande i den drägliga förort som jag bor i.
  • En annan känsla en kan erfara på grund av instagram är rädslan av vad andra ska tycka. Och det här är antagligen den viktigaste anledningen varför jag har valt att radera mitt konto. Efter ett helvetesår till stor del på grund ut av ett destruktivt förhållande, kände jag mig genuint lycklig några veckor. Jag hade efter inte alls för lång tid efter uppbrottet med min tidigare flickvän lärt känna och börjat träffa en annan tjej. Jag blev nykär och det var nytt och det var härligt. Det kändes som om marken lutade nedför ett tag och allt gick lättare. Så gick vi på fest tillsammans, vi var uppklädda och det knappades några foton av oss. Jag fick bilderna skickade till mig dagen efter och jag tänkte "wow, vilken härlig bild!" medan jag gick in på instagram-appen för att tänka ut en lämplig caption. Efter en halvtimmes diskussion med mig själv, valde jag ett säkert gott - en emoji. Likesen rullade in i lite sämre takt än tidigare, men det var en sån fin bild och det var wow och det var tjoho och det var härligt. Så var jag på en studentskiva i helgen. Varför hälsar inte folk på mig? Varför är de otrevliga? Var inte vi bekanta? Då är det naturligtvis så att min före detta flickvän har gett en snäv bild av uppbrottet och skyllt allting på mig, och nu anklagas jag för att var en skitstövel för att ha lagt upp en till synes hämndbild på min nya tjej.


Så jag kände att det här är en del jag inte vill vara en del av. En "social" värld där man inte ens kan få lägga upp en bild med en tjej man tycker om. Det blev droppen för mig. Jag rekommenderar dig som läser det här att göra detsamma.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​Som en filmintresserad person har jag åtskilliga gånger sett det på film. Den perfekta kärleken. Boy meets girl. Perfekta tandrader syns större delen av filmerna för allting är så bra, så lyckligt, så perfekt. Men frågan som jag senaste tiden har börjat ställa mig, antagligen på grund av diverse händelser i mitt egna liv - existerar verkligen perfekt tvåsamhet? Är det fel att använda ordet själsfrände? Är det så, att det är möjligt att vara lycklig hela tiden?

Jag har alltid varit fascinerad av frågan, så vitt jag minns har jag alltid varit det man kallar i folkmun en "hopplös romantiker". Jag har ständigt varit ute efter "den rätta" och med mina antagligen orimliga förväntningar på kärlek och livet i sig, så har fallet efteråt blivit stort, till gränsen till förödande. Jag har burit med min naivitet och haft diverse high school-filmer inetsat i mitt inre till alla viktiga milstolpar i livet. Och alla har varit... en besvikelse. Därför blev jag, och många andra väldigt glada när SKAM släpptes och kärlekslivet, med betoning på livet, realiserades. Noora och William hade sina problem med sig själva och tillsammans. Samtidigt som de var glada, hade de också ångest. Olyckan väntade hela tiden bakom krönet. 

Vad jag tror det är jag försöker säga är nog egentligen att jag är besviken. Besviken på kärleken. På förhållanden. På livet. Det kan aldrig gå för bra för en. Upplever du medvind i livet? Jobbet, kärleken och träningen går bra? Njut! Snart kommer det ske något mindre lyckligt. Vardagslivet är fyllt av mikro-besvikelser. Du råkar säga något som kommer ut fel. Du hör av dig för mycket. Du får inte det svaret du vill ha. Du blir rädd att bli lämnad. Du oroar dig att du gjort något fel. Men är det så kärleken ska vara? Hör det till? Eller är det bara så enkelt att jag ännu inte har hittat den rätta? Att den hopplösa romantikern inom hela tiden har haft rätt? Tanken kittlar och skrämmer mig. Kittlar för att det låter vidunderligt att få leva med någon man älskar fullt ut, skrämmer för att om det bara finns en sådan person där ute, är det en övervägande risk att jag aldrig kommer få träffa henne.



Likes

Comments

Det tredje inlägget på bloggen blir något så trivialt som veckans sista veckodag - söndagar. Varför då kanske ni undrar? Mitt förhållande med söndagar har under större delen av mitt liv varit komplicerat. Jag kom så väl ihåg då jag var möjligtvis 10-12 år. På den här tiden var det fortfarande inte mitt beslut vilken tidpunkt jag skulle lägga mig, det var mina föräldrar som avgjorde det. Det här ledde till åtskilliga sömnlösa timmar i ett ensamt och mörkt pojkrum. Jag tror dock inte att det här är det främsta skälet till min knepiga relation till söndagar, utan jag tror att vi måste zooma ut en aning och se det från ett vidare perspektiv.

Som bekant, är söndag veckans sista dag. Du vet att en ny vecka är på intåg och att helgen är över. Du ska antagligen tillbaka till jobb/skola och tillbaka till rutinerna. Du blir mindre fri, söndagen håller dig kättjad i sitt hårda grepp. Redan här är det naturligt att känna en viss nedstämdhet. Men det slutar inte där. Jag tror även att söndagen är en symbol för något större - livets förgänglighet. Det kommer komma en dag, den behöver inte vara vacker, då du och jag kommer vara maskföda i marken och vara bortglömda. Men universum och dess regler bryr sig inte om det, utan allt kommer att fortgå i sin makliga takt. Söndag blir måndag, en vecka blir en ny vecka, 2016 blir 2017 och tillslut så är du där. Det här pågår ständigt runt om oss, ändå skådespelar vi och låtsas inte bry oss om det. Missta mig inte för att vara cynisk. Tvärtom! Jag uttrycker den här till synes deppiga livssyn enbart för att jag älskar livet för mycket. Jag vill inte uppleva söndagar, för då påminns jag att tiden fortfarande fortlöper i sin takt mot livets slut.

Men det finns inte bara enbart mörker. Det här faktumet bringar även ett visst ljus av hopp. Vad kan vi dra för slutsats av det här? Du har ett liv. Okej. Du kan inte göra något åt det. Fan då, men okej. Jag är väl medveten om att följande sägning är en het kandidat till att vara världens mest triviala klyscha, men - ta vara på tiden du har! Ta vara på alla gråa söndagar! Lev livet, hur förgängligt det än må vara.

Likes

Comments

Den senaste tiden har diverse tankar cirkulerat i mitt arma huvud. De flesta tankar tycks återkomma till samma sak - alkohol och dess betydelse/ställning i samhället. Det har för mig den senaste tiden blivit till det närmaste ohållbart att konsumera alkohol. Och till det skall detta inlägg tillägnas.

Till sammanhanget bör en kort resumé skrivas. Jag började min så kallade "drickarkarriär" som en osäker och nog ganska cool 15 åring. Jag var redan då (det här var 2012) nog ganska dålig på att dricka. Det var inte sällan jag drack för mycket och där min förplägnad från dagen återkom och återigen fick se dagens ljus. Det var naturligtvis inte hållbart, men samtidigt gick jag fortfarande i högstadiet då det var coolt att dricka. Men i takt med att jag började träna mer samt tävla mer, började jag långsamt inse att drickandet samt personers inställning till alkohol är något som jag inte vill vara en del av. Därför blev tillfällena då jag drack mer sporadiska och nu sker det ytterst sällan, i regel 2-3 gånger mellan tävlingssäsonger.

Under den här tiden har jag hyst agg mot de som dricker mycket men framförallt har jag känt förtrytelse mot alkoholen som stort. För om man använder sitt sunda förnuft och börjar se på fakta så kan man konstatera följande:

  • Alkohol är en drog som precis som andra droger är beroendeframkallande
  • Alkohol bidrar till psykisk ohälsa (depression, nedstämdhet)
  • Mängder av personer dör av alkohol årligen
  • Det bidrar till att man dör i förtid

Efter att ha listat upp de här punkterna så kan det tyckas att alkohol naturligtvis inte borde få säljas. Det utgör ju en stor fara för allmänheten, och till vilket pris egentligen? Trots detta faktum lever vi idag i ett samhälle där de icke-drickande tvingas stå till svars för sina handlingar. Borde det inte vara tvärtom egentligen? Istället för att fråga varför någon inte dricker, borde man istället fråga "varför väljer du att avsluta ditt liv i förtid?"

Likes

Comments

Jag väljer att börja min bloggkarriär med ett icke okontroversiellt ämne, nämligen religion.

Det ska sägas att religion har funnits i mitt huvud under ett längre skov, men det är framförallt under distanspassen som de till början abstrakta tankarna började fatta en mer konkret form. Det är några saker jag finner något störande:

  • Om man ska vara rationell och lista upp de olika argumenten från både ateisternas och de religiösas perspektiv så kan man konstatera följande: ateisterna tror i regel på vetenskapen, och vetenskapen i sin tur baserar hela sin faktabestämning utifrån empiri. För er som inte är bekanta med ordet, så betyder det enkelt uttryckt "erfarenhetsbaserat". Alltså, man kan bestämma vad som är fakta och vad som inte är fakta genom att om och om igen testa olika saker och teorier. När det kommer till universums begynnelse, så finns det starka indikationer på att universum som vi känner den idag är ungefär 14 miljarder år gammal och att den uppkom genom något som kallas "big bang". Allt som jag hittills skrivit torde vara allmänt känt.
  • Om man ser frågan ur tre (kristendomen, judendomen samt islam) av de fem världsreligionernas perspektiv så kan följande slutsats dras: Anhängarna följer deras religiösa stamböcker bokstavligt talat. Den gemensamma nämnaren i de tre böckerna är att jorden skapades av Gud för 6000 år sedan. Ni känner igen storyn. Vad man däremot inte har frågat är detta: vem skrev egentligen bibeln? När skrevs den? Finns det något belägg eller bevis på att någon biblisk händelse faktiskt har ägt rum? Kristna kan stoiskt säga "nej men det är så, det står i bibeln". Och det är det här som skrämmer mig. De troende går alltså runt och har en världsuppfattning om det här ämnet utan att ha något som helst bevis för det, de tror på något som "någon gubbe någon gång har skrivit om". Det känns löjligt och det känns naivt.

Likes

Comments