Jag har alltid haft väldigt lätt för att vara personlig här på bloggen eftersom att jag alltid inställt mig på att ingen kommer läsa. I början kan det vara väldigt skrämmande när man inser att människor läst och att man gett andra chansen att döma och kritisera. Men det finns även något så himla fint i att öppna sig och få ett ärligt förstående av både bekanta som främmande folk som sitter på andra sidan rutan och läser. Ibland har man även haft äran att hjälpa andra som kanske kännt sig ännu mer vilse. Och den känslan, att både bli uppskattad och att få vara någons stöd, den känslan hade jag aldrig bytt ut mot någon annan.

Jag är en människa som tänker väldigt mycket. Som väldigt ofta blir uppäten av egna tankar och som kan tänka på det minsta lilla tills det minsta blir störst. Jag har dock alltid vetat att jag hellre skriver om mina känslor än pratar om dem. För när jag outtar känslor muntligt kan de ofta komma ut på helt fel sätt. Även fast jag älskar att prata och pratar väääldigt mycket och gärna så har jag en tendens att bli lite föör ivrig och där med bli en väldigt oklar berättare. Och när det kommer till att prata om personliga ting så går den egenskapen kanske inte helt ihop... (Hehe, tror jag har en hel del vänner här som känner igen mig nu).

På sistone har jag mått lite så där. Mest dels mår jag så himla bra. Sitter och ler för mig själv och känner mig trygg i mig själv och vem jag är. Finns en hel del stunder senaste månaderna jag typ måstat nypa mig i armen pga. hur lycklig jag är. Men så finns det också stunder på sistone, rätt ofta, som dessa lyckliga och glada känslor inom mig är som bortblåsta. Har från en natt av lycka kunnat vakna upp och mest känt mig värdelös, ensammast i världen och bara otillräcklig. Och det värsta är att jag inte vet hur man skall tackla dåliga dagar längre. För jag är ingen deppig person. Ingen som föredrar att spendera en hel dag ensam i min säng. En som inte vill äta glass till tröst, för ärligt - gillar typ inte ens glass, inte att äta ensam iaf, en som har väldigt svårt för att gråta nu mera, och en som inte vill må dåligt. För det är inte något som passar mig.

Jag har blivit väldigt dålig på att tackla negativt. Jag vill absolut inte ta skit från någon men tar de hellre än att göra problemet större med att våga säga emot. Jag låtsas hellre må bra ensam än att ärligt säga hur rädd jag är för ensamhet och hur illa ensamhet gör åt mig. En som skakar av dåliga nyheter istället för att tacklas med dem. En som väldigt ofta inbillar sig må väldigt bra trots att jag vet att jag har dålig dag, bara för att slippa deala med det hela. Och allt detta äter upp en tillslut. Och trots att jag märker detta så blundar jag ännu hårdare för att slippa se.

Ensamheten är väll den som pinar mest för tillfället. För trots att jag har de mest fantastiska människorna i mitt liv som är där i vått och torrt så känner jag mest att det är tråkigt att vara ensam. Jag har ändå varit singel i snart 4 år och har ändå alltid vetat att jag är mer relationstjej än singel-ready to mingle tjej. Och ta mig inte fel här. Jag känner inte mig som Bridget Jones här. Och jag känner inte ensam depp 24/7. Det är när det kommer som jag inte riktigt vet hur jag skall känna och vad man skall tycka. 

Innan kände jag att det var behövligt att vara ensam. Att ensamhet gjorde mig bra och att det var MIN tid att hitta mig själv och bli klar med mig själv först. Men nu när man äntligen kommit hästlängder med sig själv så känns det endast tråkigt att vara ensam. Och denna tråkkänsla kan lätt börja spöka som en otäck känsla av självdömande.  Och den känslan skrämmer mig. För det jag inte tänker låta ensamheten ge är känslan av otillräcklighet. För det är exakt den jag jobbat på i år och nu äntligen känt mig samman med.

Nu känns detta inlägg som en löjlig kontaktannons. Men den är långt ifrån det. Det är ett ärligt outtande om hur det kan kännas ibland. Men även ett erkännande om hur jäkla lycklig och stolt jag också är. Det svåra är att känna sig vilsen i balansen mellan dessa. Lite som att både gilla salt som sött. Fast det gör jag i och för sig inte ens. Gillar inte sötsaker... så får väll ta detta som ett sign. Att balans kanske inte är så enkelt och inte för alla, spec inte för mig. Eller så är detta hoppeligen bara en period i mitt liv när det känns så här.

Ensamhet är en fin sak. Och en sak som är så otroligt viktigt. Men när ensamhet blir ångest och ett hinder för en så känns det nödvändigt att tacklas med. Och just inatt kände jag väll för att skriva av mig om det. För i min värld just nu, hade jag så mycket hellre delat en ensamhet med någon annan.

Godnatt.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments