Header
View tracker

Rubriken till detta inlägg syftar på en effekt jag tycker mig märka av på sistone. Nämligen ställningstagande efter logiken "Jag är feminist - därför röstar jag på F!" Givetvis köper jag att man kan gilla F! om man köper hela konceptet, men att endast koppla feminismen till F! är problematiskt. Varför? Därför att F! inte endast kommer med feminismen - utan också med socialismen, det vill säga den ideologi vi finner i Vänsterpartiet och Syndikalisterna. För den som är oerfaren politiskt - socialism är inte helt och fullt detsamma som socialdemokrati osv.

I det svenska samhället verkar det finnas någon snedvriden uppfattning om att feminist - det kan man bara vara om man är vänster. Det är inte sant. Det finns gott om feministiska tankar även i liberalismens tecken. Att vara liberal innebär inte att blunda för samhällsproblematik och orättvisor till följd av könsmaktsordningen - det innebär, för att citera Tove Henriksson, bara att man ser andra lösningar på problemen.

Personligen tycker jag att feminism bättre kombineras med liberalism än med socialism. Liberalismen sätter individen i första hand, och med individer menas givetvis både män och kvinnor. Feminismen är inte en kvinnofråga - det är en samhällsfråga, och i samhället måste vi alla verka tillsammans för att få saker och ting att funka. Jag vill inte ha något könskrig byggt på "hatet mot män" - jag vill ha jämställdhet. Jag har sagt det förr, jag säger det igen - min feminism är inte byggd på manshat. Den är byggd på att jag älskar män, och att jag vill se ett samhälle där deras intelligens värderas nog för att man ska inse på allvar att de har ansvar för sina handlingar och för hur de beter sig mot sina medmänniskor, i detta fall kvinnor. Att gå ut på krogen och bli antastad av någon mot min vilja är inte endast ett sexuellt övergrepp, utan också en inskränkning mot min frihet. Friheten jag har rätt till som individ. Socialismen bygger på tänket "vi mot dom". Det är "klass mot klass", "kvinnor mot män" och så vidare. Och det vill jag inte ha. Jag vill att vi ska strunta i det där lagspelandet - och gå ut på planen alla tillsammans istället. Jag vill inte ha en "vinnare" och en "förlorare". Jag vill att alla ska vinna - hur dagisfrökenaktigt det än må låta. Vill vi verkligen ha ett samhälle byggt på tänket "Män är förtryckare ", "Män skadar", "Män vet inte hur man gör" - eller vill vi ha ett samhälle som bygger på tanken "Män kan bättre än såhär"? Jag vet i alla fall vad jag väljer. Jag upplever att F!:s feministiska agenda bygger på tvång. Exempelvis, det här med kvotering. Jag vill då inte bli invald någonstans för att jag är kvinna - jag vill bli invald för min kompetens, min styrka, min smarthet - min whatever, men INTE på grund av mitt kön. Ska vi uppnå ett samhälle där jämställdhet råder på riktigt måste vi flytta största fokus från just könen - och istället lägga fokus på individen. Jag vill inte att någon ska tvingas att acceptera och uppskatta mig - jag vill ha möjlighet att ordna så att det går naturligt till, på egen hand, något den liberala feminismen har möjlighet att ge mig verktyg till. För att citera Mary Wollstonecraft "Det är RÄTTVISA, inte VÄLGÖRENHET jag vill ha". 

Det här är alltså min uppfattning och åsikt. Min anledning till att min feministiska EU-vals röst går till Folkpartiet och inte till F!. Sedan kan man tycka att jag har fel, och det får man tycka. Vad jag försöker säga är bara att feminism inte endast går att köpa i övertydlig förpackning. Man kan få den packeterad på annat sätt också. Själv gillar jag min i ljusblått papper, med små blåklintar på. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

ABBA är fantastiska. På så himla många sätt. Förutom det faktum att de var i princip först med musikvideos, och att Björn och Benny tillsammans lyckades skapa ljudslingor som än idag "håller" trots ett förändrat musikklimat, så är ABBA också symbolen för något som under sjuttiotalet var långt ifrån accepterat i Sverige. Trodde du att ABBA var landshjältar efter segern i Brighton med "Waterloo"? Tror du det så tror du fel. Att gilla ABBA var något fult - de var ju för bövelen kapitalister! Och kläderna sedan! Och texterna?! Nä, Dancing Queen och Gimme! Gimme! Gimme! är ju inte riktigt samma sak som Nationaliteaterns "Bängen trålar" eller Ebba Gröns "Staten och kapitalet". Ingen samhällskritik. Ingen vänstervåg. Bara pop. Glitter. Pengar. Kändisskap. En dröm som blev sann - men som först i efterhand skulle komma att få den enorma kultstatus som ju ABBA faktiskt har idag. Hur strypt av jantelagen man än kan tycka att Sverige är idag - så är i alla fall en sak sann - Det har varit värre. ABBA är nämligen inte bara musik - utan också givetvis resultatet av ett väldigt lyckat enteprenörsskap. Något som inte sågs på med allt för blida ögon förr.

Att säga att man gillar Abba är i vissa kretsar lite som att officiellt gå ut med att man är en schlagertönt, vilket jag inte skäms över. Vore jag religiös skulle jag dyrka Abba om något - jag tror mer på glitterbrallor än på Adam och Eva, så att säga. Och jag tror på det där med drömmar. På att lyckas. Att gruppen sedan splittrades i tårar och till viss del bröt kontakten med varandra är en annan sak - det är inte ABBA privat jag syftar på, utan ABBA som ett fenomen. ABBA som någotslags frihetsfyrverkeri. Som en slags kontrast. I en tid där bh:ar brändes, där kroppsbehåringen växte fritt och där Vänsterpartiet fortfarande inte hade tvättat bort epitetet "Kommunisterna" ur sitt namn syntes helt plötsligt Agneta och Annifrid i tvrutan - på bästa sändningstid, med alldeles för tighta brallor, glitter runt ögonen och bakdelar som skapade huvudnyheter ända borta i Australien. Som om det inte räckte kunde dom sjunga också. Och som dom sjöng. Föräldrarna oroade sig såklart - för vad skulle nu lille Stig-Jörgen få för bild av kvinnan och var inte det hela ett aldeeeeles för amerikaniserat spektakel och kunde inte sådan där musik vara skadlig? 

Men ABBA struntade i det där. Fortsatte med sin grej. Erövrade en hel värld. Blev listettor. Hade konstiga kläder. Tjänade pengar. Som en flis i ögat på ett Sverige där människor skrev debattartiklar till fördel för kommunistiska ideal. Sverige fick sina första riktigt stora, gigantiska, superstjärnor - men det var inte främst i Stockholm människor skrek av glädje, jagade deras bilar, sjöng med i låtarna och trotsade såväl regn som kyla för att se sina idoler i det underliga popbandet sjunga sånger om att kyssa sin lärare eller att dansa hela natten med en främling. Om ett ABBA-museum kommit på tal för fyrtio år sedan hade det troligtvis aldrig blivit verklighet. Idag har vi dock kommit längre. Och i ärlighetens namn - Gud, vad jag är tacksam över det.

Om jag någon gång får barn och dom klagar över att jag spelar schlagertöntig Abba-musik i bilen kommer jag bara att hytta med fingret och säga "NU ÄR NI TYSTA, FÖR DET HÄR MINA BARN, DET ÄR LJUDET AV FRIHET."

(Ja, det är klart att jag generaliserar en aning - givetvis fanns det folk här hemma som älskade ABBA redan då. Vad jag menar är bara att, ur ett rent historiskt perspektiv så har ABBA haft en större betydelse för Sverige än bara rent musikmässigt. Det var en slags revolt - och ju, faktiskt, en slags samhällsprotest i sig - likt Ebba Grön, fast åt andra hållet.)

Likes

Comments

View tracker

Någonstans i samhället reproduceras myten ständigt om att det som är nytt, alltid är fräschast - vilket till viss del även appliceras på oss människor. Ett uppenbart exempel på det är talesättet "förlora oskulden". För att citera Jonas Gardell - vad är man efteråt? Skuld? Smuts?

Jag tänker endel på det där. Särskilt tänker jag på det när jag hör diskussioner som går i banorna om att "spara sig", att "vänta på den rätta", att det är ofint att "ställa till med scener". Sistnämnda kan jag förstå - att likt en treåring lägga sig raklång på golvet inne på Ica och gråta för att man glömt plånboken hemma är kanske inte den mest stabila handling en människa kan utföra. Men i övrigt? Skitsnack. Är du arg? Skrik. Ledsen? Gråt. För, tänk efter. Hur många gånger har du inte fått höra "Bit ihop. Var stark. Du klarar det." När det enda man vill - och faktiskt kanske också behöver - är att bryta samman. Inte ens i filmens värld är det ofta vi får se tårarna spruta på det där snorkladdiga, förnedrande sättet. Det är fult på något sätt, det där med känslor. På något sätt är det som om människor med många känslor och som inte är rädda för att visa dessa lite snabbare förlorar i värde. Dramaqueens. Attentionwhores. Likehunters. Listan på epitet kan göras lång. På samma sätt som vi värderar en bil verkar det också som att vi ibland värderar människor. Ju mer känslor och stötta kanter som syns utanpå - ju lägre andrahandsvärde. "Varför köpa begagnat när man kan köpa nytt?"

Ibland slår det mig också att det är lite läskigt med känslor. Att bli riktigt jävla arg eller riktigt jävla ledsen är inte helt och fullt okej, alltid. Kanske är det den inbillade svenskheten som spelar oss ett spratt - eller också är den moderna människan avvänjd det där nakna, såriga som ändå finns i oss. För det gör det. Vi är djur, vare sig vi vill eller inte. Och i ärlighetens namn tror jag att den där hopbitna käken, de bortträngda tårarna, den förnekade kåtheten eller den tilltryckta glädjen bara skadar oss. Varför le med halva munnen när man kan skina upp med hela ansiktet? Varför blinka bort tårarna när vi lika gärna skulle kunna gråta ut allt det där som faktiskt gör ont, för att sedan börja om på ny kula? När vi är barn kan vi ju. Varför inte sen? 

Vi är gjorda för att känna. I en värld där inspo på WeHeartIt, Pinterest och Tumblr sätter normen för vad som anses fräscht är det dock inte konstigt att vi skäms för våra tårar - för säg den kvinna eller man som kan hulka ur sig hjärtesorg och fortfarande se ut som en filmstjärna efteråt? Det är ej heller konstigt att vi inte vågar ta det där första steget för att hångla upp någon ute på nattklubben - för säg den dödliga individ som inte dras med småsvettiga händer och påsiga ögon dagen efter, när man vaknar upp tillsammans efter måttligt intag av alkohol. Men vi är gjorda för att känna. Vi kommer inte ifrån det. 

Vi skrotar allt det där tycker jag. Vi skotar oskuldsbegreppet, Hollywoodtårarna, skräcken och nojorna. Vi lämnar det hemma. Vi öppnar dörren istället, går ut, och är just det vi är designade att vara. Kännande människor. Älskande människor. För ärligt talat, varför köpa ett nytt, anonymt matsalsbord på Ikea när man kan få ett slitet, originellt, jäkligt värdefullt och mycket snyggare på Bukowskis? En människa som vågar känna är en vacker människa. En människa som vågar gråta, är också lätt att skratta med. Och en människa som skiner upp med hela ansiktet när hen ser dig - är inte det himla fint ändå? Jo. Åtminstone tycker jag det. Var du än går - gå med hela hjärtat. Gör det du känner för i stunden. Och du, ångra ingenting efteråt - för en gång var ju just det där precis vad du ville. Känslor och erfarenheter lämnar spår, som små mönster i oss. Och det är roligare att beskåda ett mönster, än ett tomt, vitt, pappersark.

Likes

Comments

Är inte det här somrigt så vet jag inte. Grillad entrecote, rödvin och en riktigt god grekisk sallad med fetaost - njutning. Kvällen spenderas på glasverandan, den blir så härligt uppvärmd i solen under dagen så man kan bara sitta där på kvällen och njuta utan att det blir kallt värst fort. Tänk att det bara är april! Hoppas verkligen att det fina vädret håller i sig. Var ute och powerwalkade förut och blev sugen på att ta upp golfspelandet.. Jag spelade när jag var yngre, och även om det är way too late för att bli något proffs så är det ju alltid trevligt att slå en runda någon gång då och då när andan faller på.. Vinet på bilden, Ecologica, är förövrigt ett tips för den som i vanliga fall inte gillar rödvin så mycket (typ jag, föredrar vitt alla dagar i veckan!) men detta är riktigt gott. Känns inte så "tungt" som jag upplever att andra röda viner känns. En dröm är ju att en dag ha en egen vinkällare.. undrar hur många poäng som läggs till på "lillgammal"-skalan där, haha. Hoppas att ni alla får en trevlig fredagkväll!

Likes

Comments

Gud vilken god smoothie jag fick till förut. Apelsin, hallon, honungsmelon, banan, grädde och mjölk - helt perfekt.

Jag var på körskolan förut idag och pratade med Peter gällande mitt körkort. Det går så himla trögt för mig - mest för att jag inte har tid att köra så mycket, det är mycket annat som kommer i vägen. Det teoretiska har jag inga problem med, men så är det med allt för mig. Jag är en teoretiker och akademiker ut i fingerspetsarna - det praktiska är det värre med. Jag går i tankarna om jag ska "börja med att ta körkort för automat" och sedan uppgradera till manuell när det gått en tid, men samtidigt vore det ju så jäkla skönt att bara ha allt fixat direkt. Alltså jag vet inte.

Likes

Comments

Det finns ett X antal politiska partier i Sverige som mer eller mindre öppet värnar om kärnfamiljen. Mamma, pappa - barn. En konstellation som sett densamma ut sedan urminnes tider - och som även i framtiden troligtvis kommer utgöra en majoritet för hur människor väljer att leva sina liv.

Men vad innebär det egentligen att värna om kärnfamiljen? Jo - att värna om kärnfamiljen är att värna en norm som faktiskt inte behöver värnas om alls. Kärnfamiljen sköter sig själv. Ska vi värna om något, så ska vi värna om de familjekonstellationer som inte utgör en norm i samhället - och vi borde även uppmuntra dessa genom att skapa ett samhälle som passar just alla olika typer av familjer. Bara för att något utgör en majoritet så betyder det inte att det är det enda rätta. Ett dåligt - men ändå ofta förekommande argument emot exempelvis homoadoption är att detta ger en grund för mobbning och utanförskap. Ett resonemang som lägger ansvaret på offret. Tycker du att barn ska slippa bli mobbade? Ett bra sätt att förhindra detta kan vara följande: Börja med att lära dina egna ungar att inte mobba.

RFSU - Riksförbundet För Sexuell Upplysning - är i dagarna aktiva med att ta fram ett nytt idéprogram. Tanken med det är att börja röra sig mot vad man kallar "morgondagens sexualpolitik" - och visst är det tid för en uppfräschning? Det är mycket som kan bli bättre i Sverige. Missförstå mig rätt - det finns mycket som är bra, men det finns fortfarande saker som behöver ändras och moderniseras för att bättre matcha hur människor idag faktiskt väljer att leva. I allt större utsträckning hittar vi regnbågsfamiljer, polyfamiljer och andra typer av familjekonstellationer i Sverige. Mångfald berikar - och just därför vill jag se ett samhälle där dessa familjekonstellationer finns representerade. Sexualundervisningen i svenska skolor bör genomgå en reform - idag lägger vi allt för mycket fokus på kunskap som utgår från en heterosexuell, monogam norm där allt annat är undantag - och vi talar alldeles för lite om sådant som unga troligtvis i själva verket undrar mer över. Lyckas vi bygga en skola och en sexualundervisning som klarar av att lyssna fram transfrågor, frågor som rör polygami, provrörsbefruktning, olika typer av skydd och andra viktiga frågor så tror jag att vi även kommer lyckas med bygget av ett öppnare Sverige - på riktigt. Moraliska floskler om allas lika värde är enkla att haspla ur sig - men att sätta ord i praktisk handling är en annan sak. 

I ett samhälle där vi från början får ta till oss information om sexualitet UTAN det snedfokus på det normativa som idag råder så tror jag ej heller att någon kommer fortsätta gå på myten om att kärnfamiljen måste "värnas om". Bara för att vi skulle ge en klarare bild av hur sexualitet och samlevnad fungerar utanför kärnfamiljens gränser innebär inte det här att kärnfamiljen kommer gå förlorad - utan bara att vi tillsammans börjar bygga en stabilare samhällsgrund där alla familjekonstellationer kan ses som normala och fina, oavsett om det gäller två pappor, två mammor, två pappor och en mamma - listan kan göras lång. Det är nämligen brist på kunskap som lägger grunden för att något ska upplevas "farligt", "skadligt för samhället" eller rentav som ett "hot". Men kärleken är inget hot. Den har aldrig varit - och den kommer aldrig att bli. Bristen på kunskap kan däremot klassas som just detta - vare sig den bygger på religiösa föreställningar eller rena fördomar.

Så nej, vi behöver inte slå vakt om kärnfamiljen. Vi behöver inte värna om den. Kärnfamiljen sköter sig själv - och min förhoppning är att andra familjekonstellationer också en dag ska ha möjlighet att göra just detta, utan en ständigt påträngande oro för omgivningens bemötande. Genom en reform i sexualundervisningen lägger vi inte bara grunden för ökad självkänsla, självförtroende, förståelse och förnuft hos kommande generationer, utan också för ett samhällsklimat där myten om att det som inte helt stämmer överens med normen på något sätt skulle vara farligt.

Likes

Comments

Alltså. Det här med god ton. Ni vet, debatten som är så himla i ropet just nu. Att det är härskarteknik att åberopa "god ton". Jag både håller med, och håller absolut inte med. 

Jag, och säkerligen en majoritet av befolkningen i övrigt, vet hur det känns att vara riktigt jävla asförbannad i debatt. Att bli så sjukt provocerad, arg, ledsen, upprörd och stött av vad någon säger, att man inte vet annat än att ta till släggan - och ibland till och med utstöta ordentliga elakheter. Inget fel i detta - vi är alla människor med förmågan att känna och tycka, men problemet uppstår istället i vilken typ av kritik vi här framför. Konstruktiv? Knappast. Istället mynnar det hela ofta ut i pajkastning och förnedring. Ibland kan också det vara målet - kanske speciellt när det rör politik. Givetvis vill man ju att "motståndarlaget" ska framstå i sämre dager! Men när jag för några dagar sedan gav mig in i en debatt rörande regeringens förslag om att studielånet inte bör skrivas av blev kallad såväl "verklighetsfrånvänd" och "att diskutera skolpolitik med en liberal är som att diskutera veganism med en haj" kände jag bara - vänta lite nu, what? Vad hände med debatten? Vad hände med sakfrågan? Och kanske framförallt, vad hände med den vanliga jävla hyfsen? Det är just det där jag inte köper. Människor som använder sig av uttrycket "God Ton är Härskarteknik" och sedan spyr galla över människor med andra åsikter "bara för att". Det är inte bara fel i debatt, utan rent utav omoget på en nivå som får mig att längta tillbaka till sandlådorna på dagis. Herre min gud. "Sen när förlorar man på att vara trevlig?" frågar jag mig själv - och inser då att det faktiskt funnits många situationer genom historien då människor förlorat väldigt mycket genom att vara just trevliga, tysta, lågmälda och tacksamma. Kanske framförallt kvinnorna - men också rasifierade och HBTQ-personer. Det finns förmodligen fler exempel på segrar för jämlikheten som vunnits med hjälp av att just INTE hålla God Ton - att ta plats, vara obekväm, skrika, ta plats fast man kanske egentligen inte får. Såväl suffragetterna som Rosa Parks och Nelson Mandela hade säkerligen kunnat vittna om detta.

Jag är vit och CIS - priviligerad på många sätt. Just därför kanske jag också väldigt ofta kan kosta på mig att vara väldigt trevlig i debatt - även om det finns flertalet exempel där jag totalt spårat ur och i princip kallat min motståndare "dum i huvudet". Jag slåss inte för något erkännande, eftersom människor som jag redan är erkända på flertalet olika plan i samhället. Jag är en representerad människa. Detta får mig att tänka att God Ton på många sätt är ett privilegium. God Ton vittnar nämligen också om en viss akademisk kännedom - en förståelse för de debatter vars ord och syften kan verka invecklade, komplicerade. Trots krångliga ord och formuleringar känner man sig inte utelämnad. Språk är makt - och att kunna använda språket på ett artigt sätt ÄR inte alla förunnat även om man kunde önska att det vore det. I en idealvärld är språket och debatten på en lagom nivå för alla - och där och då kommer jag förmodligen slippa bli kallad för både det ena och det andra när jag ger mig in i diverse debatter. Tills dess får jag nog faktiskt ta det där med att bli påhoppad. Ibland måste man lära sig att se bakom orden. Personen som kallar mig för "dryg jävla borgarfitta till fanskap" menar ju faktiskt egentligen något annat, i grunden. Vad finns bakom frustrationen? Vad finns bakom svordomarna? Det är där man måste leta. Detta ursäktar dock inte det faktum att vissa människor av ren princip är osakliga, elaka och rentutav vidriga i debatt TROTS sin förmåga att egentligen hålla sig på en saklig nivå, för det där skiner igenom, tro inget annat. Tyck att jag har så fel du vill. Men använd inte mina åsikter som ett verktyg för att se hur långt du kan nå i "VM för elakheter" - så gör inte jag det heller. Kasta sand, det vet jag hur man gör - men varför kasta den när man kan bygga slott? Jag tror att så himla många urspårade debatter hade kunnat lösas om vi varit duktigare på att fråga varandra vad den andre egentligen menar, och att på så vis faktiskt behålla den Goda Tonen. Hellre ett "kan du förklara det där djupare" än ett "du är helt jävla körd!". Förstår du inte? Be mig förklara! Uttrycker jag mig krångligt? Be mig omformulera mig. Jag ändrar gärna så att det blir lättast möjligt för dig, och det tror jag inte att jag är ensam om. 

Frihetskamp och jämlikhetssträvan kanske ibland faktiskt bäst förs med ilska och frustration - det är åtminstone en effektiv metod för att lyfta en fråga och få den att hamna på tapeten. Men i grund och botten kommer man nog allra längst med artighet. Och om inte artighet - så i alla fall tålamod. Det är den här dryga jävla borgarfittan beredd att skriva under på.

Likes

Comments

"Eleutheromania. An intense and irresistible desire for freedom"

Det är underligt vad det ska finnas ord för allt. Det finns ord för precis allting om man bara tar sig tiden att kolla i ett lexikon. Bara en sådan sak som att någon tagit sig tid att döpa varenda liten fisk är ganska fantastisk. Det är en sådan där tanke man kan bli smågalen av. Hur kom man på alla ord? Sten? Vadå sten? Mjölk? Vadå mjölk? Varför är inte sten mjölk och varför är inte mjölk sten? Och varför heter det kullerbytta och tycker någon på riktigt att det är rimligt att ordet "val" både fungerar som benämning för en väldigt stor fisk och en demokratisk handling? Som sagt. Smågalen. Och så finns det då en benämning på längtan efter frihet. Säg någon tredjeringare som inte just nu lider av den här benämningen. Längtan till frihet. Vilken frihet? Jag ska plugga igen i höst. Och under sommaren ska jag jobba. Det är sådant som får mig att ifrågasätta mig själv och mina egna drömmar. Jag säger att jag vill ha friheten, men vill jag det, egentligen? Trivs jag inte ganska bra med mina ramar, checklistor och inbokade möten? En nedklottrad liten kalender, fylld av klockslag och människor jag ska träffa. Säga hej till. Ta i hand. Jo, jag trivs faktiskt. Jag mår. 

Vad jag försöker säga, är att frihet är ett diffust begrepp. Vem vet egentligen vad det är? Det torde vara individuellt. Jag säger att jag vill känna mig fri, men om jag får frågan "När känner du dig fri?" så har jag nog svårt att svara. Frihet för mig. Det är nog rätten att vara jag. Jag har mött så många människor i mitt lilla liv som försökt ändra på mig. Som sagt "jag tycker om dig. Jättemycket. Fast du skulle vara ännu bättre om du.." eller "jag gillar allt med dig utom just..." eller "du vore sötare som brunett". Friheten att vara bara jag. Att inte ändra något. Så är det nog för många unga människor. Innan man har kommit upp sig med självförtroende och vassa knogar så hinner man träffa personer som ligger steget före - sådana som gärna passar på att trycka till. Ändra. Fila i kanterna. Det behöver inte vara fel, men det behöver nödvändigtvis inte alltid vara positivt heller. 

Jag är typen som tycker om att skriva om kärlek, därför att jag finner ämnet fascinerande. Jag är nog lite kär i kärleken emellanåt, just för att jag förundras av den där biologiska mekanismen som faktiskt kan få två människor att gå igång på varandra samtidigt. Det är primitivt på ett sätt som man inte riktigt kan greppa. Men den är också ett frihetens minfält, den där kärleken. Ett snedsteg och så går en viktig bit förlorad. Kanske är det just därför bra att definiera sin egen frihet innan man ger sig in i något for the long run. Jag hörde nämligen någonstans att en av de vanligaste orsakerna vid skiljsmässor är att ena eller båda parter känner sig fångade. Inlåsta. Djur i bur. De kände det som att någon tagit deras frihet och slängt iväg den. Jag kan inte låta bli att undra om de kom på vad just deras frihet innebar under själva processen. Man kanske trampade på en såndär mina, där på fältet. Något sprängdes bort. Men man reflekterade inte över det så mycket till en början - det var först senare som man började känna att den där delen faktiskt saknades. Herregud, vad den saknades. Så mycket att man tillslut tittade på människan man höll i hand, och gav denne skulden, trots att hen kanske egentligen inte menat något illa alls. Vad som är frihet för dig är ju nödvändigtvis inte frihet för någon annan. En bortsprängd lilltå kan vara döden för någon och en petitess för en annan.

"Älska dig själv först. Så kan du älska andra sen." till viss del tror jag stenhårt på det där. Men i en annan del av mig själv känner jag snarare "Definiera din egen frihet först, så kan du se om den går att kombinera med någon annans senare." Kanske inte fullt så vackert, måhända. Inget man tatuerar in på handleden. Men - minst lika viktigt. Om inte viktigare.

Likes

Comments

Jag är inte mycket för läsk egentligen. Föredrar iste eller juice om det ska vara något annat än vatten eller mjölk, men en iskall sockerdricka i solen slår aldrig fel. Sommarsmak! Någonslags Astrid Lindgren-kliché i drickbar form.

Jag tänkte på det där med högtider förut idag. Vore det inte skönt om man kunde slopa alla röda dagar, och istället så fick man ta ut dom som man själv ville? Vissa kanske helt skulle välja att slopa påskledigheten och istället vara ledig under någon annan religiös högtid inom t.ex. islam eller buddismen, för att nämna två religioner. Troligtvis är det här en tanke som är väldigt svår att omsätta i praktiken, men själva idén tycker jag är bra. Som @ToreK skrev till mig på twitter så skulle man ju kunna börja med att "avskaffa" Kristi Himmelsfärd, pingst och första maj, exempelvis. Dagar som man kunde få ta ut någon annan gång om man känner för det! Nu fungerar ju samhället inte riktigt på det här sättet alla gånger, men önsketänkande har väl ingen dött av. Ett bra sätt att bemöta alla människor som faktiskt lever och verkar i vårt land - att ge varje individ rätten att själv bestämma när ledigheten passar bra. Kanske väljer man att "ta ut pingst" på sin son eller dotters födelsedag - eller om man skulle känna för att åka på spontansemester över en helg så kan man ta ut en långhelg. Varför inte, liksom.

Likes

Comments