Har ni tänkt på hur mycket hat det finns i världen. Hat som grundas på okunskap. Hur ord och hån skickas så lättvindigt men orsakar så mycket skada utan att nån någonsin fattar vad som hänt.

Alla generationer har sina saker. Jag kommer ihåg när mina klasskamrater kallades för homo, det var så tufft då att kalla någon det. För det tog sån effekt. Det nya ordet som ingen egentligen visste betydelsen med.

Samma sak gäller idag, fast idag så är det osynligt för de flesta. De nya orden är inte skällsord längre, det är utstuderad jävelskap. Som att inte kommentera profilbilder, inte "lika" din kommentar. Eller så kan det vara att faktiskt kommentera det och vara sarkastisk, ironisk. Människor som jag sagt innan kräver sin bekräftelse genom de sociala medierna. Men vad händer om nån alltid kommentarer din selfie negativt, nån skriver tönt under varje inlägg? eller att fler faktiskt hakar på och det blir en kedja med ord som slår långt under bältet.

JO jag pratar om mobbning. Inte på det viset jag upplevde det i skolan. inga knuffar, inga slag. Inga skratt och viskningar bakom ryggen utan de osynliga. Dom där trollen som sitter bakom en skärm och kallar personen i sig för de mest nedriga sakerna. Hur folk hetsar nån att ta självmord. Människor kan verkligen vara nedriga mot varandra. Och dom tror att skärmen är nått slags instrument som ger dig rättigheter att säga vad man vill?

Det finns några riktigt fega människor som tycker det är så kul att klanka ned på andra medmänniskor. Det har också blivit så slentrians att folk accepterar att bli förnedrade på nätet. Sen när tolererade vi mobbing? OCH vem ska förhindra att detta sker? För jag blir rädd och chockad när jag ser att det inte är 15 åringar som gör detta, utan även vuxna människor? män och kvinnor som tycker det är så himla kul att klanka och håna. och vem tar efter? jo våra barn och ungdomar? Så vart ska vi börja informera att det faktiskt inte är okey att mobba någon på nätet, FÖR även om du tror att det är kul att jävlas, så har du ingen aning om hur viktigt det är för person just då att bara få nått positivt sagt om dom. Det finns ett gammalt ordspråk som fungerar jämt. " har du ingen snällt att säga, så säg ingenting"

Vi är de vuxna, och vi ska sätta ett exempel på god etikett och kamratskap. VI är deras förebilder. Vi är dom som måste informera våra barn om människor lika värdighet, Acceptans och tolerans, listan kan göra lång. Vi är dom som måste se till att nästa generation lär sina barn att respektera sina medmänniskor. Vi kan inte säga att det är fel på dagens ungdom, för det är vi som skapat dom. Det är dags att ta tillbaka ansvaret för våra ungar. Det är och finns inga lärare som både hinner med att uppfostra och lära våra barn allt.

Vi måste informera våra barn hur världen skall fungera. Vi skall lära dom hur andra skall behandlas....Lär dom hur fel det är att kränka någon, om det så är i verklighet eller bakom skärmen.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Om jag säger att jag verkligen avskyr måndagen så kan nog många känna igen sig? vad är det med måndagar egentligen. För min del är det att Helgen verkligen är slut. Och den gick fort. Det går fort utan barn och den går ännu fortare med barn. Måndagen betyder också att det endast är arbetsdagar kvar av veckan och som denna veckan med barnet. Att Pappa hämtar på fredag, när det knappt känts som om man fått nån tid alls.

Dagisfröknarna känner barnet bättre än jag ibland, trotts att jag verkligen försöker lägga 99 procent. Så egentligen, förutom din riktiga familj, vem är egentligen dom människor som du träffar mest i vardagen. Att man lägger 7-16 med ett x antal galna arbetskollegor som man börjar få kläm på nu. eller nja hyfsat iallafall.


Att man drar sig för att hitta på saker på dagarna efter jobbet för genast ska man sova ändå. Det känns som om jag försöker springa med ett hamsterhjul som går så fort. För fort. Istället för veckor som flyger så är det år. År som har försvunnit utan tankar och minnen. För egentligen? vart tog 2016 vägen?


Har nån sett det där spelet på Facebook(jo jag är inne där ibland), när man får ett årtal av en vän. Så ska man beskriva skillnaden på den årtalet och nu.. ex Bil då och nu osv. När man är i hamsterhjulet (vardagen), blir det verkligen den förändring som man eftersträvar? Jag upplever att det mer och mer blir så att jag skjuter saker framför mig. Åh jag som skulle åkt dit denna sommaren.. jaja det får bli nästa. (5 år går).. Det är som om det står en åkattraktion på ett nöjesfält som heter Vardagen. Du sätter dig i den och pang har det gått 5 år. Det eviga trampandet.

Vad ska man egentligen göra för att få lite variation i vardagen? är det verkligen så svårt att bryta den?

Hur gör man?

Likes

Comments

Kan jag inte jobba över så får jag sneda blickar, fixar jag barnvakt för att jobba över så får jag sneda blickar. Jag kanske är extra känslig i vissa lägen, men varenda gång jag måste förklara att jag är ensamstående så blir jag dömd Att dom ändrar uppfattning om mig. Utan att veta vem jag är?


Får man en stämpel som ensamstående? Ställs det för höga krav på mig som förälder?

- För du betalar en hyra i en lägenhet som definitivt är anpassad för två vuxna och ett barn.

- alla avgifter, alla avtal. Anpassade för två.

Vi behöver jobba för två, för ingen annan kan hjälpa oss om lönen inte räcker. Räkningarna är endast mina. Samtidigt vara där för den lilla människan som helst heltidsförälder.

Trevlig, glad, aldrig trött. Det bör sitta två månadslöner på sparkontot(för det är bäst sa banken)

- jag får inget lån, även fast jag betalar en hyra som är dubbelt så dyr som ett hus i månaden.


Att vara ensamstående betyder väl att man faktiskt är dubbelt så stark? För det finns faktiskt inget som jag inte klarar av..



Likes

Comments

God kväll.

Mina tankar har varit väldigt svävande idag. Därför kan jag inte komma på nått konkret som jag kan skriva om. Kanske skulle jag skriva någonting som jag själv råkat ut för. Kanske skulle jag förklara mig själv?

Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att jag kan se tillbaka på mitt tidigare liv och undra vad jag höll på med. För det känns som jag levt två liv, kanske ännu mer? hursom så började allting för snart 13 år sedan. Jag träffade mitt ex. Vi kan kalla honom R. R och jag var vänner innan vi faktiskt tog steget att bli mer än så. han var jordnära, ödmjuk och allt det där. Det tog dock inte lång tid innan jag började ana att någonting var knasigt. Nu i efterhand ser jag ju såklart alla tecken mer än tydligt men just då kändes det som om jag var ett känslo vrak. Hela tiden super fokuserad på mig, vad det var för fel på mig. Hur jag skulle bete mig. Men i själva verket så var det R som sakta började kontrollera mig. Jag vet faktiskt inte hur det började, jag bara vet att han fick mig väldigt osäker. Jag började skärma bort mig lite från alla, låste in mig. Stressade ofta upp mig, försökte förutse saker. omöjliga saker. Ibland var han respektlös, ibland pratade han bara skit om alla runtomkring mig. Satte sig själv på nån typ av tron. det spelade egentligen inte någon roll vad jag gjorde, för jag kunde minsann gjort mer eller annorlunda. Han hånade mig ofta inför sina vänner, kommenterade mina kläder. Tyckte inte jag skulle gå ut och festa. Han litade ju på mig, men inte på alla andra(yeah right.)


Sedan kanske några år in i förhållandet slutade han stötta upp mig, han kramade aldrig om mig om jag var ledsen. Kanske skulle jag rycka upp mig, eller så tyckte han det var jobbigt att jag var ledsen så ofta(fick ännu mer skuldkänslor). Han började gnälla på att jag alltid var gladare innan. och när han väl blev arg,så blev han arg så det flög saker. Han sparkade nästan igenom en dörr en gång för vi hade shafsat. muggar som for i väggen osv. Men det var ju aldrig så farligt, han blev ju bara arg. och det var ju såklart jag som retat upp honom. Han började i nån veva här att prata illa om mina syskon, mina föräldrar osv. Ingenting dög åt honom. Inte gjorde det saken bättre att jag inte hade nått riktigt jobb heller. Han skyllde allt på mig. Och här tycker man kanske att jag borde börjat ana nått, börjat se nått mönster på det som hände. Men jag var liksom i denna bubbla hela tiden. Jag kände att jag inte dög, hur skulle jag klara mig själv? nåt R gärna påpekade ofta.


Jag vet att jag började packa en gång, jag sa att jag skulle flyttat för jag orkade inte med att han var så arg på mig jämt. Jag sa att jag inte tyckte om att komma hem längre. Men han bönade då och bad, jag var den ända för honom. han älskade mig över allt annat. osv... jag blev svag, så jag valde att bo kvar. Det var perfekt nån månad, sedan fortsatte det bara. Nått år gick, jag slutade göra saker som han tyckte var jobbigt. ändrade på mig sakta men säkert till någon som inte var jag. Försökte förutse saker som skulle få honom att gå i taket. Undvek det mesta. För husfriden... Bestämde jag mig för att hitta på nått så lyckades han alltid övertala mig att låta bli. Han gnällde eller shatade så man tappade lusten. Kanske så fjäskade han med nått annat som en myskväll hemma. Äta nått gott osv. Men när jag väl stannaae hemma så struntade han bara i det.

Här började min ångest komma, jag kommer ta upp den mer nån annan dag. men som sagt, här dök den upp. Kanske inte helt oväntat då jag inte längre visste varken in eller ut. jag höll fast vid någon som hade nån slags makt över mig. Han sa ofta att jag var dum i huvudet, jag skulle söka hjälp. psykfall, ja sådana saker man verkligen vill höra när man börjat tvivla på sitt förnuft. Min ångest gjorde saker och ting mycket värre än det var. Jag kunde få panik om jag kört bilen och den gått sönder(ex punktering) han skyllde jämt på min vårdslöshet. Och jag trodde honom, för vem var jag att ifrågasätta nån som alltid hade rätt.

Ingen kärlek kan förändra någon med en misshandlande och kontrollerande personlighet. Sanningen är att de flesta män, som drivs av ett behov av makt och kontroll och som beter sig respektlöst på mer eller mindre subtila sätt, inte är kapabla att förändra sig eftersom de får många vinster med sitt beteende och eftersom deras egen problematik är djup.

R var känslokall och egoistisk. Han hade min hjärna i ett grepp som jag nu i dagens läge tycker är läskigt.

hur han kunde få mig att få panik av ett ögonkast? Och jag pratar nu om en person som aldrig slagit mig, iallafall inte som ni tänker. Nån gång kastade han ut mig( tog mig i armen och kastade ut mig. bokstavligen). Det är misshandel av ett slag. Han berättade alltid för mig, hur jag tänkte. Definierade min person som om han kunde mig in och ut. Talade om att jag minsann aldrig sagt vissa saker till honom. Att jag tänkt dom i mitt huvud, aldrig sagt dom högt. Att jag var förvirrad. Detta kunde exempelvis vara om jag gått ut en vecka tidigare och sagt att jag skulle ut på fredag, och när fredagen kom så stod han där som ett fån, för jag hade ju inte sagt nått. osv.

Verbal misshandel är: att medvetet och ständigt hålla tillbaka känslor, tankar eller information i en parrelation samt att ignorera i syfte att bestraffa, att ständigt kontra i diskussioner, att förminska någon annan, att skämta på annans bekostnad, att blockera eller avleda i diskussioner, att anklaga och skuldbelägga, att kritisera och fördöma, att trivialisera, att underminera, att hota, att kalla fula ord, att ständigt "glömma bort" viktiga saker, att manipulera/crazymaking, att ge order, att förneka sådant som faktiskt har hänt samt raseriutbrott.

R och jag flyttar, vi har hittat en underbar gård. Detta är ju vad jag drömt om, en ny start. komma ifrån den lilla huset som vi hyrt. vi har vårat egna ställe. Jag vill ha barn, han har lovat mig barn fort vi flyttar till eget. Men helt plötsligt vill han inte, han tycker våran ekonomi är för dålig osv. Här blir jag faktiskt arg, jag kommer ihåg det ganska tydligt. Och jag vet att jag ryter ifrån. han ursäktar sig såklart och menar på att han haft det jobbigt på jobbet och att det kommer bli bättre när han bytt. jag lugnar mig. Fast jag var på väg bort ifrån honom på riktigt! Istället slutar han ta på mig, inget sexliv alls. han vill att jag sitter jämte honom i soffan, men jag får inte röra han.

Träffar en bekant ute på krogen i denna veva. Vi umgicks mycket innan jag och R blev tillsammans. Hon sa då rätt ut till mig att R inte var bra för mig, och att vårat förhållande var dåligt. Jag blev så arg på henne, vi hade det ju väldigt bra(någonstans trodde jag nog det) tyckte hon var fånig. (har nu i efterhand hört av mig till henne och sagt att hon hade helt rätt)

Jag jobbar nu, heltid. jag är lika trött som han, men det är jag såklart inte enligt honom. han ska ligga på soffan när han kommer hem, och påpeka att det ser ut som fan överallt. Han blir rasande när hans jeans inte är tvättade, allt är mitt fel. Jag duger inte till någonting. jag börjar undra om jag verkligen klarar av att leva så här? Jag överdriver jämt säger han, hittar på saker i mitt huvud. Ignorerar, överreagerar för att sedan låtsat som inget har hänt. Vet att jag sa flera gånger till honom att han dumförklarade mig. Han sa jag var löjlig. Något sånt skulle han ju aldrig göra.

Om mannen slår sönder föremål, sparkar eller slår i väggen, håller fast kvinnan mot hennes vilja, låser in henne i ett rum, kör skrämmande fort med bilen under ett gräl, hotar att bli våldsam, höjer näven mot kvinnan som om han är på väg att slå, kastar saker mot henne eller knuffar henne, har han redan använt sig av fysiskt våld för att kontrollera henne. Alla dessa ovanstående handlingar ingår alltså i det som är fysiskt våld

Ibland blev han arg, sådär galet arg. Jag var alltid rädd för honom då. Ibland kunde han köra fort, som han visste att jag avskydde. Jag vet att han blev irriterad en gång när vi var ute och åkte fyrhjuling. Han körde som en idiot hem. Jag vet att han visste att han skrämde mig, för jag sagt så många gånger att jag avskydde farten. Varför valde han att göra så ändå?

Och så blev jag med barn. Jag gick på piller men gick skift och hade väl inte tagit dom regelbundet, plus att min mage var känslig(konstigt va?) Vårat barn kom till världen och helt plötsligt hade jag en ny person att ge 100%. Jag vaknade sakta upp, som ur en väldigt lång dvala. Jag kunde stå som en åskådare och faktiskt få grepp om vad du sa till mig? hur du betedde dig. Men jag ville ändå inte lämna dig, även fast du vägrade mig nån närhet. Du fick mig att känna mig osäker och rädd men framför allt oattraktiv och klumpig. Jag var ingen innan barnet kom. Sedan var det som även jag föddes. Starkare, medveten... och nu väldigt skuldmedveten. Jag hade satt ett barn till världen med någon jag inte ville tillbringa mitt liv med. TVÅ år tog det mig att lämna dig. och när jag väl bestämde mig så ville jag ifrån fort. Du pratade om familjerådgivning. Men nej,jag tänkte inte sitta där och gråta. Jag visste knappt in eller ut, men jag ville inte fortsätta. Det fick ta slut på allt. Du prövade många knep, försökte vända dina föräldrar mot mig. Fast dom i själva verket stod på min sida och kunde förstå varför jag valde att gå. Han sa att dom var arga på mig, jag trodde honom tills jag ringde till hans mamma och ville förklara mig. Hon var inte alls arg. Vi har än idag väldigt bra kontakt.

Så fort jag flyttade så gav du upp, det var som om nån stuckit hål i nån ballong. Fast du ringde ibland, sa att du lika gärna kunde gå ut och hänga dig. En del av mig önskade att du kunde göra det,för då skulle jag inte behöva dela mitt barn med dig. För Barnet var inget jag ångrade, det är min skatt. Det är barnet som är mitt ljus i livet. Fast jag får bara ha barnet varannan vecka. Vilket plågar mig nått fruktansvärt, för vem kan någonsin ta hand om det bättre än jag.


Jag tror du är en god pappa, fast jag vet att du är precis lika dan som du var då. Du har en ny nu, hon är verkligen en mjuk och mild kvinna. Snäll och god mot barnet. Men jag vet att du påbörjat samma sak med henne, jag vet hur dina ord har börjat gro i henne. Kanske börjar hon tvivla på sig själv? För allting är ju så fantastikst mellan er(enligt facebook) Gr en massa saker som R aldrig ville göra med mig. Jag hoppas ni blir lyckliga, och Lycka till. Det kan ni behöva!!


Barnet är idag 4½år, jag var varit ensamstående i 2½år. Och jag är fortfarande kantstött, och delvis trasig. Du har fått mig att överanalysera varenda människa jag träffar. Ångesten som du framkallat i mig avhåller mig från saker jag borde uppleva. Jag kan skriva i en evighet om händelser i vårat förhållande, händelser som jag äntligen vet vad dom betyder. Och ingen kan faktiskt få mig att ändra mig, jag vet vad jag råkat ut för. Jag är inte galen...

Jag har motbevisat dig, men framför allt mig själv. För jag trodde inte jag skulle klara mig själv, men det gör jag. Jag klarar mig fruktansvärt bra!Kanske nån dag, är jag tillräckligt stark och trygg så jag kan gå vidare. Men inte än...


Gå gärna in och läs här

http://www.varningstecken.n.nu/

Ramlade in på denna sidan för nått årsedan. Och idag vet jag faktiskt varför han var som han var( varför han är som han är)


Likes

Comments

Jag har varit beroende av facebook Kanske är jag det än, men sen jag tog bort appen på telefonen har mitt sug försvunnit. Facebook, det sociala nätverket. Jag föraktar det lika mycket som jag älskar det. Jag är nog inte den mest aktiva människan och behöver inte lägga statusuppdateringar hela tiden. Jag har inte heller rekordmånga vänner, men definitivt mer än vad jag umgås med. För inte kan man kalla det umgås? Likes och kommentarer är ingenting.

Är det bekräftelsen vi letar efter? Är det våran hjärna som får en belöning av att samla likes för bilden vi lade upp? Jag tycker helt ärligt att alla människor framstår som lögnare på Facebook. Deras utsida är så perfekt polerad att det gör ont att titta på den. Man jämför sitt liv med något som är orealistiskt. Jag jämför, speciellt när jag är så trött att jag inte orkar annat än att lägga mig när jag kommer hem. Alla ni som så duktigt varit på gym, städat huset, lekt med barnen, sprungit tre mil, lagat tre rätters, myst med gubben osv... Varför skriver vi detta? Måste vi få höra hur duktiga vi varit? och vad spelar det för roll om du får tio likes av dina (vänner) , människor du kanske aldrig träffat, eller kommer träffa mer i ditt liv. Är det viktigt med deras åsikter......

Vi måste bli bättre på att tycka om oss själva.... Jag behöver bli det. För jag jämför mitt liv med alla andras, sätter orealistiska krav och mål. Och jag vet att du precis som jag har damm i hörnen, kanske står gårdagens disk kvar. Jag vet att förhållanden med människor går upp och ner. Allt är inte socker sött hela tiden. Är ytan så viktig? för vet inte alla vad som egentligen är verklighet och inte? Måste vi spegla oss i en annan verklighet än den som kallas vardag.


Ansiktsboken är precis vad det låter. En framsida av någon jag vill vara, men inte är. Framsidan av det liv ni tror jag lever, men jag inte gör. Sanningen är bara den vi lever med.

Likes

Comments

​Hej. Min plan att starta en blogg började för många årsedan. Har gjort halvhjärtade försök genom tiderna men vi får se hur det blir med denna.

Jag är en helt vanlig person, med antagligen helt vanliga problem. Jag är precis lika unik som alla andra. Denna bloggen är egentligen inte för nån annan än mig rent tankemässigt. Men ramlar ni in här så HEJ!

Har tankar om att kunna lufta min hjärna lite här, dels för att jag tycker om att skriva och dels så har jag mycket i huvudet som behöver komma ut ibland.

Idag vet jag inte riktigt vad jag vill skriva om, kanske räcker det med detta tills nästa inlägg kommer. 

Tänkte lufta en tanke i varje inlägg.

Likes

Comments