Idag är en sån där dag när man är stressad, fast på ett bra sätt.
En dag när allting går oförskämt bra och man fasiken inte kan klaga på mycket.
En dag när man är så uppe i sitt arbete så man glömmer bort att äta lunch, men att det faktiskt inte gör något.

Snart får jag åka hem till mina älsklingar, snart skall vi få pussas och kramas alla tre.
Snart är både denna arbetsdag och denna arbetsvecka slut. Snart tar jag helg.

I helgen skall vi hinna med att vara utomhus, att ta promenader, att städa, att åka på utflykt och att handla. Samtidigt som mitt stora hjärta skall få tid att fortsätta med altanen, samtidigt som jag skall hinna blogga, duscha, ta hand om mig själv och samtidigt som vi båda två skall mysa med mini allt vad vi bara kan.

Det blir en fullspäckad helg, men ack så underbart det är att få ytterligare två dagar med mina hjärtan, när en sexdagars-vecka på jobbet väntar.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Sedan min broders död så har livet egentligen varit en enda stor dimma. Jag minns inte speciellt mycket av vad jag gjort, vad jag sagt eller saker som hänt.
I många år gick jag hos barn- & ungdomspsykiatrin för att få bukt med alla känslor och tankar jag brottades med var eviga dag men ingenting verkade hjälpa.
Tills jag kom på mängder av varianter på självskadebeteende.

I flera år drack jag som om det inte fanns någon morgondag, jag fick panik när alkoholen inte fanns hemma och kunde många gånger komma onykter till skolan. När mängden alkohol hela tiden behövde trappas upp för att kunna trycka bort känslorna insåg jag att jag behövde någonting starkare, någonting med mer kraft i, någonting mer bedövande.

Jag kom i kontakt med massor av killar, på alldeles fel sida av världen och verkligheten. Än idag förstår jag inte varför jag var den enda tjejen som var där, varför jag var den enda tjejen som var villig nog att förstöra mitt liv?
Dessa killar, eller ja pojkar var nog det rätta ordet på den tiden. De var ju lika gamla som mig, vi hade ju knappt åldern inne för att köpa energidryck på ica. Dessa pojkar, introducerade mig för droger. Något som jag aldrig ens tänkt tanken på att använda, något jag tidigare hade avskytt att ens höra talas om.
Nu satt jag där själv, med otrolig panik när man behövde ha tag i pengar. Hela kroppen skakade i närheten av andra människor av rädsla för att bli påkommen.

Samtidigt som jag mitt i detta rus, trodde mig bli kär i en av dessa killar och därpå också börja missbruka mina egna känslor och min egen kropp. Jag slöt lyssna på mina känslor, jag struntade i mina egna gränser och bara levde för dagen. Jag hade relationer som jag idag nästan skäms över, hur jag sålde mig själv för att få tag i droger för dagen. Hur jag tyckte ruset var viktigare än min egen kropp och vilja.

Jag som gick till psykiatrin för att få hjälp med alla mina problem, slutade gå dit. Jag visade upp det välmående jag egentligen aldrig hade, det jag tappat bort för länge sedan.

Om jag bara hade haft någon som tagit mina konstiga känslor och mitt osammanhängande mående på allvar, som kanske hade sett hur jag faktiskt bröt ner mig själv. Eller om jag för den delen insett det själv, att det jag gjorde med mig själv var fel. Jag skadade mig själv mer än vad jag läkte de sår som redan var öppna. Jag valde att skära djupare och djupare i alla mina sår, tills jag en dag kollapsade.

Den där dagen när jag föll ihop, minns jag än idag med klara bilder i huvudet. Både min kropp och själ var så otroligt trasiga, till den grad att jag knappt ens visste vem jag själv var. Jag såg inget värde i mig själv eller människor runt mig, jag tog ingenting på allvar och var så vårdslös i mitt beteende att jag borde plockats in för länge sedan för mitt eget bästa.

Min kropp skakade, jag grät hejdlöst och trycket över bröstet gjorde att jag knappt kunde andas. Jag förstod ingenting och var så fruktansvärt rädd över vad som skulle hända, jag hade ju faktiskt aldrig mått såhär dåligt förut. Sedan svartnade allting.

Idag när jag tänker tillbaka på allting, så blir jag så förbannad på mig själv. Förbannad över att jag förstörde mig själv, förbannad över att jag gav upp, förbannad över att jag aldrig bad om hjälp. Det krävdes något så allvarligt som att jag skulle falla ihop mitt på öppen gata för att jag skulle förstå hur skadligt det faktiskt var att hålla på som jag gjorde.

Likes

Comments

Godmorgon, god förmiddag eller vad som helst egentligen.
Idag är det onsdag & första arbetsdagen utav tre denna vecka vilket känns otroligt skönt.
Just nu har jag placerat rumpan på en stol i fikarummet och tänkte kolla in här lite snabbt samtidigt som jag försöker få i mig min lunch som idag igen fick bli overnight oats.

Stressad på jobbet som vanligt, känns väl sådär. Tre timmar kvar innan allting skall vara klart och det är ännu massor kvar. 😩
Jaja nu skall jag sluta klaga, dricka upp min cola och traska iväg och göra något vettigt.
Vi hörs senare 😘

Likes

Comments