View tracker

Jag hatar mitt liv och jag har ingen att berätta det för. Eller jo egentligen har jag det, men jag vill inte tynga ner mina kvarstående vänner med mina problem så jag skiter i det istället.. Så har jag alltid gjort och det är antagligen det som är mitt problem. Jag pushar iväg folk istället för att öppna upp mig till dem. Men efter sllt som hänt mig så vågar Jah inte öppna upp mig längre. Så MÅNHA har svikit mig när jag väl har gjort det.. Det suger, jag klarar inte mer.

Känns inte som jag har någonting att leva för längre. Jag mår så psykiskt dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen och det gör ont i mig. Stt känns mig vilsen i mig själv och ensam. Jag är inte kapabel till kärlek så som jsg känner nu, så istället sårar jag personer jag faktiskt älskar. Har gått upp så mycket i vikt och fått så mycket bristningar så jag blir ledsen. Sluta äta godis är för mig näst intill omöjligt då det är meningen med livet för mig just nu.. Iaf så slutade jag i typ en månad men bristningarna växte ändå så nu känns allt omöjligt och jag blir sjukt ledsen över det.. Så jag liksom skiter i de istället och blir ännu mer ledsen och äter ännu mer godis.. Bra logik där..

Det kommer liksom när som och jag kan inte stoppa det, och det stör folk. Jag intalar mig själv att min mage bara är svullen för jag har mens eller har druckit mjölk den dagen (jag är laktosintolerant) istället för att kag ska må dåligt över att min mage står ut över byxorna eller hänger. Jag sa till mig själv sedan länge tillbaka att om kag blir tjock så tar jag livet av mig. Jag är inte långt ifrån just nu om jag ska vara ärlig.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

  • 14 readers

Likes

Comments

View tracker

Just nu försöker jag göra allt för att hålla greppet om livet.. Ingenting känna värt det och ingenting känns rätt.. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag drunknar i mig själv. Allt är för Mycket och allt är för tungt.. Det känns inte som min ledsamhet någonsin kommer släppa.. Jsg kämpar gör glatta livet men ingen ser mig. Ingen ser MIG, bara den jag är utåt, bara det jag inte kan hjälpa.

Alla tror jag är arg, på dåligt humör eller inte vill prata med dem, men egentligen är jag ledsen, förkrossad och kämpar för att hålla ihop. Det känns som att börjar jag prata med någon så kommer kah brista ihop och då bryter helvetet lös.

Jag känner mig ensam ich övergiven.

Likes

Comments

View tracker

Idag vaknade jag på helt fel sida. Jag har drömt mardrömmar hela natten och inte kunnat sova bekvämt heller. Då blir det ännu svårare för mig att hantera vardagen och jag blir jätte grinig, Det är en av mina många försvarsmekanismer. Jag blir grinig så att folk ska hålla sig borta ifrån mig och inte prata med mig så att jag bryter ihop där och då. Det är rätt sorgligt att jag har den mekanismen men vad ska jag göra? Jag vet inget annat, det är så jag lärt mig hantera min vardag..?

Många, näst intill alla, av mina vänner klarar inte av att hantera det längre. Många lämnar mig ute från aktiviteter och gruppsammankomster för att jag har ett dåligt humör. Ja jag har ett dåligt humör och alla mina vänner vet varför, eller i alla fall de som va mina vänner.

Dem lämnar mig alltid utanför och hänger allihopa (vårt lilla gäng) och dem ger inte MIG någon anledning. JAG har berättat för dem många gånger att jag inte kan hjälpa det och att försöka säga till mig för då försöker jag lugna ner mig. Ibland har inte jag gått ut för att hag vet hur vresig jag är just den dagen, men allt Jah gör och hur mycket jag än försöker så är det aldrig bra nog. Jag förlorar alla jag älskar pga någonting som jag inte
Lärt mig kontrollera än.

Mina vänner spelar hellre PC spel med min lillebror än med mig, det är också någonting som kan göra en rätt illa ibland. Men jag kan inte säga det för då överreagerar jag. NEJ jag överreagerar inte. JAG tycker det är jobbigt. Är det så JÄCLA svårt att respektera den jag är som person?

Världens bästa låt

Likes

Comments

Det är inte alltid lätt att göra vanliga vardagssaker som andra gör när man lever med mina diagnoser (depression, socialfobi och panikångest). Tillexempel kan det vara jätte svårt att bara fråga vart mjölken finns i en mataffär, eller fråga en kompis om en cigg. för att när man har social fobi (i alla fall min) gör så att man tycker att ALLT är pinsamt. Man tänker hela tiden "vad tror den här personen om mig nu? Vad tänker han/hon om mig? Skämmer jag ut mig nu?" Så det slutar med att man istället håller sig ifrån sådana situationer helt, och bli en ensamvarg.

Jag har alltid tyckt att ensamt är bättre, sålänge jag kan minnas. Jag har alltid tyckt det var jobbigt med sociala sammankomster och trånga utrymmen. Men ibland går det inte att undvika och det har alltid varit jobbigt för mig. Jag fick reda på att detta kallades socialfobi (behöver självklart Inte vara det) och att det går att förbättra med tid och träning, av en psykolog. Av samma psykolog fick jag reda på att jag har svår depression och att det är anledningen till att jag alltid mår så dåligt och är så nere. Nu har jag börjar gå hos en kurator och där fick jag även diagnosen panikångest. Jag ska gå till en specialist inom det och försöka reda ut varför jag har det också.

Min panikångest är associerad med "seriösa samtal" eller stunder, alltså när man tillexempel pratar med en lärare så slår panikångesten till.

Likes

Comments

Gomorron. I helgen har jag spenderat massa tid med Martin. Han är som en bror för mig så vi satt ute en hel kväll och bara snackade. Vi pratade mycket om meningen med livet och rymden och sånt, mycket kul och mycket intressant. Han är en av de få som älskar mig och vill umgås med mig trots hur jag är.

Sen har jag träffat Kristoffer lite, men tror mest de va för att jag skulle köpa cigg och så, men de va mysigt iaf.
Igår kom min pojkvän till mig och vi umgicks lite och kollade lite film och mös.

Annars har jag mest bara varit ledsen och nere, känns som ingen vill vara med mig pga hur jag är med alla diagnoser, för ja, jag har förändrats. Förändrats är inte heller rätt ord men jag är inte den glada personen som jag var innan, typ ett skal har tagit över.. JAG försöker kämpa mig ut men lyckas bara ibland och då får jag kämpa som fan för att vara kvar, men diagnoserna tar alltid över tillslut, så är det ett tag tills nästagång jag är mig själv..

Likes

Comments

Att leva med socialfobi, svår depression och panikångest är inte alltid enkelt. Vissa dagar är lättare än andra, men man är aldrig riktigt där helt vägen. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det är som om man inte kan vara glad.. Man är alltid neutral eller känner sig ledsen, aldrig någonting bra. Men är alltid besviken på sig själv och man gör aldrig någonting bra. Ens bästa är inte gott nog, inte ens för sina vänner. 

Likes

Comments