Jag hade aldrig trott att jag en dag skulle känna mig såhär. I 10 år så har jag kämpat med att få bukt på mitt blodsocker och äntligen så kan jag säga att jag har lyckats. I flera veckor nu så har mitt blodsocker legat under 10 mmol/l vilket är ett normalt blodsockervärde. Jag har nog aldrig varit gladare än vad jag är just nu. Jag kan äntligen klappa mig själv på axeln och säga bra kämpat. Det tog alltså 10 år att nå hit där jag är idag, livet tar en helt ny vändning. Nu gäller det bara att fortsätta såhär, det kommer ju alltid löna sig i slutändan. :)

Likes

Comments

Sommaren 2006 blev mitt liv förändrat. Min familj märkte att något inte stod rätt till med mig, jag drack mycket, fick synstörningar, gick på toaletten mer än normalt och började att gå ner i vikt. Jag skulle börja i årkurs 5 till och med mina klasskompisar såg också att allt inte stämde. Jag minns att andra dagen var väldigt jobbig, vi skulle äta lunch och jag tog så mycket mat som jag bruka men blev mätt efter bara några tuggor. Jag lade mig på en bänk i korridoren och väntade på att fröken kom, fick gå in till vilorummet och sen kom både rektor och skolsyster. Hon tog ett blodsocker och ringde efter en ambulans, mamma kom till skolan och det var dags att åka till sös. Väl där väntade ett gäng läkare och sjuksköterskor, fick infarter och blev kopplad till en massa dropp. Sent på natten blev jag flyttad upp till IVA och blev inlagd där i någon vecka. Några dagar efter kom min dåvarande läkare och det första han sa var att jag inte behövde sluta äta godis, ingen i min familj eller jag hade trott att det var diabetes. Därefter blev jag förflyttad till avd 74 där barn och ungdomar med diabetes var inlagda. Strax efter att jag fick reda på att det var diabetes typ 1 så var min pappa, faster och mina kusiner på besök, jag tog ett blodsocker på pappa och det visade sig att det låg väldigt högt i värde, han blev också inlagd fast på Karolinska också han med Diabetes typ 1. Dagen då jag fyllde 12 år så var det äntligen dags att åka hem, jag hade mobilen i handen när min lärare ringde och hela klassen sjöng Ja, må hon leva för mig. Jag trodde att hela min värld skulle hamna upp och ner men efter några månader så förstod jag att mitt liv inte är slut bara för det här. Idag lever jag ett helt vanligt liv även fast jag måste ta blodsocker och insulin. Mycket har förändrats på 10 år, idag lever jag lyckligt med en väldigt stöttande pojkvän som alltid finns där för mig när jag behöver det även underbara vänner plus familjen såklart

Likes

Comments