View tracker

Julafton kan tyckas vara en besvärlig dag för diabetiker; massa mat och framförallt onyttigheter. Men så är det, generellt, naturligtvis inte. Under dagen har jag ätit massor med olika mat, godis och fika och ligger, för stunden, på 5,5 i blodsocker vilket är optimalt. Anledningen till att jag ligger så bra i blodsocker trots att jag fått i mig massa socker är för att jag doserar insulin till allt. Min hjärna + insulinpumpen och blodsockermätaren fyller samma funktion som andras bukspottkörtlar. Så länge man är villig att sköta sig och lägga ned den tiden diabetesen kräver når man mina resultat; fina blodsockervärden, bra mående för stunden och en lovande framtid.

Många diabetiker har relativt höga blodsockervärden såhär på julaftonskväll vilket har sin bakomliggande orsak i att man slarvat med doseringen. Kanske har man inte velat ödsla tid på att smita undan och mäta blodsocker under firandet. Därför vet man inte hur man ska anpassa dosen för att justera det rådande blodsockervärdet. Annars kanske man har en klänning på sig, och vill varken lämna sällskapet för att dra upp den och dosera insulin, eller dra upp den vid matbordet vilket skulle dra till sig frågande blickar. Bekymren leder till att man slarvar, hamnar högt och mår sämre för stunden.

Tro inte att diabetes förhindrar en till allt det goda julen erbjuder! Med det sagt, önskar jag er alla en fortsatt god jul och hoppas eran julafton levt upp till förväntningarna! 


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig eller behandla mig som om jag vore en ovetande bebis. Jag vill heller inte att folk ska tro att diabetes är en sjukdom som tas med en klackspark. När jag blir bortbjuden vill jag inte att folk ska visa för mycket omtanke, kopplat till diabetesen, men samtidigt vill jag att känner till att jag har diabetes. Jag inser själv att det hela med hur man, som diabetiker, vill bli behandlad och uppfattad är ett invecklat kapitel. Alla diabetiker har olika syn på detta, men jag ska berätta om hur jag vill att folk ser på mig. Vore det inte en förutsättning om ni vet hur ni ska agera angående min diabetes, för att göra rätt och inte förarga mig?

För det första måste jag tala om vilken uppfattning jag avskyr. Jag sitter med en samling folk, äter mycket olika typer av mat och personerna i sällskapet fäller kommentarer som ”stackars Ellen, det kan inte vara lätt att dosera till detta” och ”kan du verkligen äta detta, du har väl diabetes?” Jag vill inte att folk ska tro att jag har någon extrem funktionsnedsättning eller liknande. Som jag sagt tidigare, jag kan äta precis allt som alla andra kan. Dessutom hatar jag diabetes. Hur kul är det då att bli påmind om det och alla dess innerbörder hela tiden? Och när någon tagit upp diabetesen, har man därmed påmint resten av sällskapet att jag har diabetes vilket gör att en rad frågor följer om hur jag mår och hur det går med diabetesen. Vips har vi hamnat i ett samtalsämne som kretsar kring det absolut värsta jag vet: diabetes.

För att vända på steken och se från mitt sällskaps perspektiv finns en logisk orsak till kommentarernas och frågornas uppkomst. Folk vill visa omtanke; visa att de bryr sig och visa förståelse för diabetesen. För att besvara motargumentet kan jag börja med att säga att du kommer aldrig förstå hur det är att ha diabetes så länge du själv inte drabbats. För det andra, ta inte upp saker som du tror du kan för du kan det inte. I alla fall inte så bra som jag kan det. Det irriterar mig när folk tror de kan saker men egentligen är fullkomligt ovetande, som när jag dricker sockerfri läsk och folk får för sig att jag är förbjuden från att dricka vanlig.

Avslutningsvis måste jag berätta hur jag vill ha det. Behandla mig som om jag inte hade diabetes för jag vill inte bli påmind av det. Tyck för all del inte synd om mig. Visst, det är en börda att ha diabetes men det blir inte bättre för att folk påpekar och påminner om det jämt och ständigt. Vad jag däremot uppskattar är när folk köpt sockerfri läsk för att de vet att jag föredrar det. Då har man tänkt till men inte gjort det till någon stor grej och det är så jag vill ha det. Det är viktigt att inte göra det till en stor grej, som att göra det uppenbart att den sockerfria läsken är till mig bara för att jag har diabetes. Helst av allt vill jag vara som alla andra och dricka vanlig läsk så låt därför min dricka smälta in bland de andra och få det att se ut som att det är fullkomligt vanligt att välja sockerfri dryck som vanlig.

Om ni nu, efter denna text, tycker att det är komplicerat och omständigt hur man ska behandla diabetiker så kan ni ju tänka efter hur det är att vara den drabbade. Det jag nyss skrev, adderat med oändligt fler tankar ligger i mitt huvud 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året.

 

Likes

Comments

View tracker

De som känner mig väl vet att jag aldrig äter banan. Jag säger att jag inte tycker om det, inte gillar konsistensen. Ska jag vara ärlig så är det inte mycket i föregående mening som är sant. Orsaken till att jag undviker att äta banan har inget med dess smak eller konsistens att göra. Förr åt jag ofta banan men för lite drygt tre år sedan, när jag diagnosticerades som diabetiker, har jag bara ätit ett fåtal stycken. Detta kan i många öron tyckas låta konstigt för visst är banan en väldigt nyttig frukt? Varför undviker jag bananer?

Banan är den frukt som innehåller mest kolhydrater av alla frukter. Sockersättningen är till och med större än i coca- cola. Visst, coca- cola innehåller en mängd onyttigheter som bananen saknar men anledningen till att jag inte äter banan har med sockersättningen att göra. Alla som läser denna blogg känner förhoppningsvis till att den som har diabetes saknar egen insulinproduktion och måste därmed sköta den själv. Man kan göra det lätt för sig och man kan göra det svårt för sig. För att göra det lätt för sig väljer man sådan kost med mindre sockersättning, då undviker man blodsockertopparna och det blir på så vis enklare att stabilisera sin blodsockerkurva. Har man ingen jämn kurva eller går runt med konstant högt blodsocker, alltså missköter sin diabetes, drabbas man av hemska komplikationer i framtiden. Komplikationerna är något som, ur min synvinkel, är enormt skrämmande. Den skrämmande faktorn är vad som gjort upphov till att jag har valt att gå den enkla vägen och undviker därför, i största grad, kost med mycket socker, som bananer.

Efter att ha läst den egentliga orsaken till varför jag inte äter banan antar jag att det inte är särskilt obegripligt varför jag alltid säger att smaken av banan inte tilltalar mig? Jämför ”jag gillar inte banan” med föregående stycke så ser ni hur mycket mer komplicerat det skulle vara att säga sanningen.

Avslutningsvis måste jag klargöra en sak om detta. Att jag väljer att inte äta banan innebär INTE att diabetiker inte får äta det. Vi kan äta precis vad vem som helst kan. Dessutom, när diabetiker äter banan behöver inte det betyda att de inte sköter sin sjukdom. Alla diabetiker har olika lätt att äta vissa saker och olika lätt att hitta en lämplig isulindos. Tro aldrig att om man har diabetes så får man inte äta vissa saker för vi får äta precis vad vi vill, det handlar bara om hur lätt man vill göra det för sig och hur svårt man anser att det är att dosera till vissa saker.

 

Likes

Comments

Som jag tidigare skrivit, besvarar jag emellanåt diabetesrelaterade frågor jag ofta ställs mot. Anledningen till att jag gör det är för att ni ska undgå att grubbla. Det är definitivt inte för att uppmuntra er till att undvika att ställa frågor till mig. Fråga gärna, jag svarar med nöje. Allt för att utbilda samhället om diabetes, reducera allmänhetens okunnande och därmed utrota fördomarna jag personligen avskyr.

Dagens fråga: Hur ofta mäter du ditt blodsocker?

Frågan är svår att besvara eftersom det varierar för hur dagarna ser ut. Det är inte alltid lämpligt att mäta blodsockret vid alla önskade tidpunkter men min målsättning ligger vid fem gånger om dagen. Då tar jag innan frukost, lunch, mellanmål, middag och strax före läggdags.

Anledningen till att det är extremt viktigt att mäta sitt blodsocker ofta är för att kontrollbehovet är, som diabetiker, en extremt viktig faktor. Inför en måltid är det fördelaktigt att veta vad man ligger på i blodsocker för att kunna anpassa sin måltidsdos. Därmed har man möjligheten att justera blodsockret om det inte ligger på en önskad nivå. Varför är det så oerhört viktigt? Jo, som de flesta känner till så måste diabetiker sköta sin sjukdom, exempelvis se till att sockret ligger stabilt, för att undvika komplikationer i framtiden.

Trots att mätningen har stor betydelse vid alla tillfällen jag tidigare nämnde, så är det allra viktigast att kontrollera blodsockret på morgon och kväll. Det beror på är att morgonens värde lägger grunden för dagens mående. Att starta dagen bra, blodsockermässigt, bidrar till ett bra dagligt värde. Anledningen till att jag även lyfter fram att det är väldigt viktigt att mäta blodsockret innan man somnar har en logisk orsak. Det dröjer innan man har möjlighet att mäta nästa gång. Skulle sockret ligga högt hela natten bidrar det till höga långtidsvädren eftersom det höga värdet håller i sig hela natten. Höga långtidsvärden lägger, på längre sikt, grunden till den stora skräcken: komplikationer.

Hoppas jag gett er ett bra svar på den vanligt förekommande frågan och hör gärna av er om ni vill ha fler frågor besvarade! 

ellen—98@hotmail.com

Likes

Comments

För ett par veckor sedan var jag på läkarbesök vilket infaller var tredje månad för min del. Jag tog då upp att jag legat väldigt lågt i blodsocker de senaste veckorna och behövt minska mina doser enormt mycket. Dessutom talade jag om att det kändes som att min kropp producerade lite insulin ibland och på så vis hjälpte mig att stabilisera blodsockret eftersom jag tyckt att jag legat oväntat bra på senaste tiden. Min diabetesläkare kunde inte ge mig några konkreta svar utan tog några blodprover för att analysera det hela.

Igår fick jag ett brev om resultatet på proverna. Sammanfattningsvis var det inget fel på mig utan läkarens hypotes var att jag inte behövde lika mycket insulin för att jag tränat mer och ökat ordentligt i muskelmassa. Min diabetesläkare lade även till att hon såg detta som något mycket positivt och ett optimalt bevis på att träning är ett utmärkt sätt att stabilisera diabetesen.

Med detta inlägg vill jag understryka hur viktig träningen är för hälsan, inte bara för diabetiker utan för alla. Att träningen gjort upphov till att jag ibland tycker att det känns som att jag inte har diabetes, bortsett från att jag injicerar insulin vid måltider, är ett ypperligt bevis på att träning är oerhört bra för att stabilisera blodsockervärden. Träning, sett ur ett diabetesperspektiv, hjälper en till välmående för stunden vilket dessutom lägger grunden för välmående i framtiden. För er utan diabetes gäller också föregående mening, bortsett från ordet ”hjälper” eftersom ni själva slipper balansera blodsockret så välmåendet kommer automatiskt då man är fysiskt aktiv. Alla dessa fördelar med träning har lagt grunden till min fysiskt aktiva fritid och jag hoppas att jag nu fått fler att få förståelse för att träningen gör så mycket mer är bara ger en snyggare kropp.

  

Likes

Comments

Ni som läst min blogg under en längre period känner säkert igen att man som diabetiker bör äta två- tre timmar innan fysisk aktivitet. Gör man inte det ökar risken att utsättas för känning (lågt blodsocker) under träningen och man klarar heller inte att prestera som vanligt för att energin inte finns där helt enkelt. Hur går man till väga då träningen ligger tidigt på morgonen egentligen?

Anledningen till att jag tar upp hur morgonträning fungerar för diabetiker just nu är för att jag just kommit hem från en. Denna lördagsmorgon inleddes, precis som alla andra lördagsmorgnar, med laget i en gympasal för en och en halv timmas fotboll, eller futsal som det egentligen heter när man spelar inomhus.

För min del tar det mindre än fem minuter att cykla till träningen vilket i praktiken skulle innebära att jag behöver kliva upp en halvtimma eller 45 minuter innan träningens start (08.30). Men som vi alla vet så har jag diabetes och då görs inget i en handvändning. Jag står inför ett val som innebär att antingen sova en stund längre och därmed inte kunna äta i tid vilket bidrar till att träningen blir 1000 gånger jobbigare och min prestationsnivå ligger på sin bott. Mitt andra alternativ är att gå upp bra mycket tidigare men då kunna ge mig enormt mycket bättre förutsättningar för att göra en bra träning.

De som känner mig väl vet att jag inte är den personen som ger upp i första taget och dessutom att jag alltid går in för vad som komma skall. Därför kan man enkelt lista ut att jag gör vad jag kan för att ge mig själv bra förutsättningar. Kräver min diabetes att jag ska gå upp två timmar innan fysisk aktivitet är det vad jag gör. I min värld existerar inte det här med att gå på en träning och göra den lite halvbra eller till och med dålig, det är inte då man utvecklas. Ibland är det min diabetes som styr mitt liv och trots att det är extremt motvilligt att lägga sina beslut efter denna förbaskade sjukdom så är det ibland den enda vägen att gå om man vill lyckas.

 

Likes

Comments

En av de många saker jag avskyr med sjukdomen är när folk blandar ihop typ 1 med typ 2 diabetes. Kanske tänker man att det bara skiljer en siffra och att de olika typerna är identiska utan några som helt skillnader vilket är helt fel. Vad folk utan diabetes dessutom inte förstår sig på är hur det kan vara så fruktansvärt frustrerande för framförallt en typ 1 diabetiker när någon inte känner till de avgörande skillnaderna. Eftersom detta är något jag personligen alltid hakar upp mig på och förbannar mig över har jag valt att berätta för er varför det är viktigt att känna till skillnaderna mellan typ 1 och typ 2 diabetes.

Hur en diabetiker uppfattas av en person, vars kunskap om de olika typerna och diabetes i helhet är bristande, ser generellt sett ut såhär: ”Du fick diabetes för att du åt för mycket socker”, ”din hälsa är värdelös och det är på grund av misskötsel av hälsa du har diabetes”, ”sköt din hälsa bättre och din diabetes är puts väck”. Du som läser detta kanske ser de ovanstående exemplen som vanliga fördomar som jag jämt och ständigt tar upp här på bloggen. Där har du fel. Dessa exempel är faktiskt i många fall sanna, men bara om det gäller en typ 2 diabetiker.

Diabetes typ 1 kan drabba vem som helst och offret är slumpvis valt utan motivering. Hälsan har inget att göra med varken orsaken till drabbningen eller om sjukdomen ska försvinna, diabetes typ 1 är dessutom kronisk vilket innebär att den är livslång oavsett hur bra hälsa man har.

Att som typ 1 diabetiker få höra att folk tror att uppfattningen av en typ 2 diabetiker även stämmer överens med typ 1 diabetes är ingen hit direkt. I och med att någon förväxlar mig, som har typ 1, med vad diabetes typ 2 innebär så har han eller hon skapat sig felaktig information om mig, exempelvis att det är mitt fel att jag fick diabetes för att jag slarvat med skötseln av min hälsa. Det är verkligen inte kul att vara medveten om att folk tror att jag kan bli av med min diabetes genom att bättra på min hälsa. Som motargument säger jag för det första att min hälsa inte kan bli mycket bättre än vad den är idag och för det andra skulle jag, med ett leende på läpparna, kunna vända upp & ned på hela mitt liv och mycket mer om det vore så enkelt som att förbättra hälsan för att bli av med diabetes. Min diabetes är livslång i dagsläget oavsett vad jag gör och det sitter som en mygga i ögat och retar mig dag in och dag ut, och så kommer det alltid att vara.

Likes

Comments

Jag kommer nog aldrig acceptera att jag fick diabetes. Mitt första år som diabetiker var helt klart den tuffaste perioden i mitt liv hittills. Exempel på frågor som konstant låg i min hjärna och som än idag förekommer är ”varför drabbades jag av detta?”, ”vad har jag gjort som är fel?”, ”kunde det inte varit någon annan istället för mig?”. Jag kunde inte acceptera vad jag utsatts för och det kommer jag nog aldrig göra.

Att drabbas av diabetes typ 1 är ett av många exempel på ren orättvisa. För min del hade jag svårt att förstå varför just jag blivit utsatt för denna börda och det är något jag eller någon annan fortfarande inte vet. Däremot har jag på senare tid insett att jag inte gjort något fel och att det inte är mitt fel att jag sitter här som diabetiker.

Jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att utrota denna sjukdom just på grund av orättvisan den medför. Att förstöra någons liv utan någon som helst anledning är för mig helt oacceptabelt. Dessutom att det kvittar hur bra man sköter sjukdomen så kommer den aldrig att försvinna gör saken ännu värre.

Diabetes typ 1 är en orättvis sjukdom och inte bara för att den drabbar oskyldiga människor. Man måste alltid tänka till innan man stoppar i sig något och alltid sticka sig flera gånger om dagen, man kan inte hoppa över någon måltid trots att man är mätt och inte minska sina portioner för önskad viktnedgång. Dessutom måste man alltid ha full kontroll hela tiden var man än är och man måste alltid ha i åtanke att ens nuvarande hälsa kommer att avgöra ens framtid.

Med detta inlägg vill jag inte bara rabbla upp massa anledningar till att diabetes är en enormt orättvis sjukdom, vad jag framför allt vill ge er är ett budskap som handlar om att man ibland råkar ut för saker som kanske inte känns helt rättvist men att man då måste hitta ett sätt att leva sig igenom det. Trots att jag aldrig kommer att acceptera att jag drabbades av diabetes så tvingades jag hitta ett sätt att leva med det. Jag vill inte sköta min sjukdom över huvud taget men jag har insett att jag inte har några val. På så vis hittade jag ett sätt att leva med sjukdomen och det är fruktansvärt viktigt att göra det, oavsett vad det handlar om och oavsett hur svårt man har att acceptera det.

 

Likes

Comments

Kvällens aktivitet bestod av en tre timmar lång kurs, en introduktionskurs som är obligatorisk för de som ska börja övningsköra vilket är precis vad jag ska göra. Jag fick dels ta del av grundläggande information om bilkörning men blev också medveten om en sak som, trots att det var nytt för mig, inte överraskade mig så värst mycket.

Jag fick reda på att det är krångligare att skaffa sig ett körkortstillstånd om man har diabetes vilket är ett krav för att få ge sig ut och övningsköra. Detta överraskade mig inte särskilt mycket eftersom diabetesen snurrar till mitt liv på oberäkneligt många vis och detta var ett ytterligare sätt.

Alla som ska bli tillåtna att övningsköra måste genomgå många moment som t.ex. introduktionskurs, synundersökning och fylla i en ansökan om körkortstillstånd. Många tycker att det är en jobbig procedur med många moment. Som diabetiker måste man addera ett par moment till vilket gör proceduren ännu krångligare. Jag måste exempelvis ansöka om läkarintyg och det kommer dessutom att dröja flera veckor längre för mig att få körkortstillståndet än vad det gör för andra.

Trots att det är krångligare att skaffa körkort som diabetiker måste jag stå upp mot fördomen jag ibland får höra att diabetiker inte får ta körkort eller i alla fall har extrema svårigheter att få tillåtelse att befinna sig ute på vägen. Denna fördom skulle jag kunna tänka mig har uppkommit på grund av att diabetiker inte medges C, CE, D, E och taxiförarleditamation och att folk därför blandat ihop det och fått för sig att vanlig bilkörning också ingår där. Den enda gången fördomen faktiskt stämmer är för de diabetiker som har svårt att märka av lågt blodsocker vilket skulle kunna resultera i medvetslöshet under bilkörningen. Men har man inga problem med sin diabetes är det bara ett par ytterligare moment som måste göras för ett körkortstillstånd än vad alla andra behöver.

Likes

Comments

Som diabetiker förekommer det ofta att man skäms för att man har just diabetes, alla gör det inte men många. Som till exempel att man anstränger sig för att ta insulin på ett diskret vis för att inte bli uttittad, dessutom att man undviker att ta blodsockret när man är omgiven av människor för att inte folk ska se att man är diabetiker. Just detta är något som jag personligen kan relatera till och jag tänkte skriva lite om vad som gjort upphov till detta och även varför det är viktigt att det inte skämmas.

Till att börja med så tror jag att den grundläggande orsaken till att man inte vill att folk ska veta att man har diabetes är för att majoriteten av allmänheten är fruktansvärt ovetande om diabetesens innerbörd och har därför skapat sig fördomar om oss diabetiker. Den klassiska är att man tror att diabetes typ 1 uppstår av för dålig hälsa eller att man ätit för mycket socker. Att få reda på att folk har sådana fördomar om mig är inget som tas med en klackspark eftersom jag hade en optimal hälsa innan jag diagnosticerades vilket är ett klockrent bevis på att diabetes typ 1 och dålig hälsa inte har några samband. Jag gör allt i min makt för att folk inte ska gå runt med sådana eller liknande fördomar om mig vilket är vad som gjort upphov till att jag alltid försöker dölja min diabetes och låta alla andra vara ovetande om att jag har sjukdomen. På så vis förhindrar jag min omgivning att ha fördomar om mig.

Även fast mitt tillvägagångssätt bidrar till att folk runt mig inte bär på fördomar om mig så kommer det inte leda till ett mer utbildat samhälle om diabetes. Som jag brukar skriva här så krävs mer kunskap om diabetes bland invånarna för att undvika fördomarna. Eftersom ingen fakta om diabetes når ut till allmänheten genom skola eller liknande idag ligger ansvaret på att utbilda folk om diabetes på våra axlar. Vi som är diabetiker är de som kan innerbörden bäst och vi måste därför göra vår omgivning medvetna om vad diabetes faktiskt är och då kommer aldrig mitt nuvarande tillvägagångssätt att leda till framgång. Istället måste jag och många andra diabetiker lära oss att bita i det sura äpplet och visa att man är diabetiker, stå upp mot fördomarna som man möts av och berätta hur det faktiskt är. Detta kommer självklart inte göras i en handvändning men tyvärr är det vad som måste göras för att utrota fördomarna.

Då samhället slutligen fått kunskap om sjukdomen kommer inte fördomarna att existera. Inga allmänna fördomar om sjukdomen leder i sig till att diabetiker slipper skämmas, eftersom omgivningen då kännertill den grundläggande faktan om diabetes, vilket skulle vara ett drömscenario ur en diabetikers synvinkel.

Likes

Comments