En dag bestämde jag mig att klippa banden. Rädslan över att jag skulle ångra mig gjorde att det blev en process, det började med att vänja mig vid tanken på att du inte skulle finnas i mitt liv.


När tanken fanns där och kändes okej så slutade jag höra av mig, mest kanske för att se hur du reagerade. Hur kunde jag bli förvånad över att 6 veckor passerade innan vi pratade. Jag vet sedan länge att du inte bryr dig.


Dagen kom lite tidigare än planerat, jag kunde bara inte stå ut med tanken på att du skulle påverka mig så fruktansvärt negativt längre. Jag var hemsk den dagen, alla känslor bara stormade ur mig, jag var elak, rabiat. Men jag behövde det för att gå vidare, för att må bra. Ändå så tror jag idag att du ändå inte förstår vad du har gjort, hur du har skadat mig. För i din värld finns bara du.


En vecka efter att jag sade upp kontakten med min biologiska mamma så upptäcker jag hur bra jag mår. Jag mår bättre än någonsin tidigare faktiskt och tänker inte låta någon förstöra mitt liv så igen. Jag förtjänar detta!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Sanningen:

Min egna mamma har slagit mig.


Dessa ord är så fruktansvärt svåra att skriva. Men jag måste, de måste ut och jag måste sluta försöka tränga undan det som faktiskt har hänt.


Jag var 15 år och som om det inte räckte med att gå på högstadiet och allt som det innebär så var även mitt liv hemma ett helvete. Efter många år med en "låtsaspappa" som var hemsk mot mig så tog nu min mamma över. I ett år levde jag i rädsla innan hon lämnade mig till min mormor.


Jag brukar försvara henne med att hon inte mådde bra, men innerst inne så tycker jag inte att det är en ursäkt för vad som hände. Jag får höra att jag var så jobbig, trotsig och inte hjälpte till hemma. Jag vill poängtera: jag var 15 år!


Jag diskade inte direkt när hon sa till mig, det blev bråk för att hon tjatade på mig, jag blev arg, hon ännu argare och slog eller jagade mig till mitt rum.


Jag satt vid datorn för länge. Bråk uppstod.

Jag hade kompisar på mitt rum. Bråk uppstod och hon skrek så dem var tvungna att gå.


Jag kan aldrig glömma rädslan när jag gömmer mig i sängen och hör hennes arga klampande steg närma sig rummet, slagen som sedan kom. Min mobiltelefon tog hon när jag en dag ville ringa polisen. Jag försökte prata med kuratorn på skolan, hennes lösning var att ta dit mamma och prata om det tillsammans. Som att be om att det skulle bli värre. Min mentor såg hur jag hade skurit mig i armarna, jag låtsades som att allt var bra, de vuxna hade redan svikit mig tillräckligt.


En händelse är ändå värre än allt annat, en dag när vi började bråka. Hon slog och var helt vansinnig, jag hamnade på golvet, hon drog i mitt hår och skrek att hon skulle bryta nacken av mig. Morfar satt utanför och ignorerade mina rop på hjälp. Jag försökte försvara mig, hon fick en smäll och näsblod, det är synligt och går att fota. Jag fick skulden, det var nu jag som hade gett mig på henne.


Jag stod ensam, utan makt att rädda mitt eget liv. En tonåring som egentligen bara borde ha ångest över finnar och killar. Sådant fick inte ens plats i mitt liv.


Än idag får jag ofta höra hur jobbig jag var som tonåring.

Likes

Comments

​Jag skriver inte för att ge någon skuld. Men det blir så i alla fall för någon är ändå ansvarig för hur min uppväxt blev. Frågan är om inte alla vuxna omkring mig är skyldiga.


Självklart blir det mest familjen, de som var mig närmast, som får störta skulden. Ni som aldrig såg mig, ni som aldrig hörde mina kvävda gråt och rop på hjälp.


Att läsa mina dagböcker från när jag var barn gör så otroligt ont. Jag var förskräck över att det talades om att jag skulle få gå och prata med en kurator när jag var 9 eller 10. Nu i efterhand så önskar jag att jag hade fått det. Kanske hade jag varit en friskare människa nu.


Jag önskar så mycket att jag inte hade blivit född när mina föräldrar var så unga. Dem var inte färdiga, inte redo att ha någon annan att ta hand om. Nu när jag själv är nära 30 så inser jag att jag aldrig skulle kunnat ha ett barn innan jag var 25, jag var fortfarande på några plan ett barn själv.


Tänk om de bra stunderna i min barndom ändå kunde få ta överhanden, radera ut allt det hemska som har hänt. 

Likes

Comments

Jag minns allra första gången min värld föll samman, jag var 8 år. Mina små fötter klev in i köket och utan ett förklarande ord, utan något ord alls så förstod jag vad som hade hänt. Endast genom en blick, en rörelse, en stämning så visste jag att från och med nu så förändras allt.


Min trygghet försvann, en person som var hela min värld var borta. Jag var 8 år och trodde att denna personen var död eftersom att vi inte sågs varje dag längre. Jag var förkrossad, du levde men ville inte finnas hos mig längre.


Det var då allt försvann, det var då kaoset trädde in i mitt liv. Min barndom var över, från och med nu så gällde det att överleva.

Det lilla barnet saknade plötsligt en mening och framförallt kärlek. Jag minns hur jag började dricka vatten ur min lillebrors nappflaskor, min tanke var att någon skulle reagera, en 8-åring använder inte nappflaska. Jag var osynlig.


Familjen splittrades och ingen tänkte på barnen. Det bråkades, det gräts, det var sena kalla nätter, rädsla, ovisshet. Allting hände framför mina ögon, varje ord som sades förstod jag. Ingen skyddade barnen.


Mitt kaos hade börjat, ni skapade det och 20 år senare får jag fortfarande ta konsekvenserna efter ert handlande.

Likes

Comments

För dig är allting ett spel, en yta. För dig är allting så lätt, du låtsas om att saker inte har hänt och då är det så.


Men jag minns allting, jag minns nätter av rädsla, jag minns hur allting annat gick före, jag minns dina slag när du blev orimligt arg för något, jag minns hur du lämnade mig för att jag inte fick plats i ditt liv, för att jag alltid har varit en börda.


Hur kan man lämna sina barn till någon annan. Hur kan man låta bli att bara finnas där hela tiden. Jag hör alltid hur starkt man känner för sina barn, att man skulle dö och döda för dem. Hur kan du känna annorlunda?


Varför kunde inte du vara stark och klara allting? Du som ska vara superhjälten i mitt liv, min bästa vän. Men du är ingen, ett hål i själen, en spricka i hjärtat.

Likes

Comments

​Det är två år sedan läkaren talade om att min hjärna är trasig. Den har glömt hur man producerar glädje och jag måste nu äta medicin för resten av mitt liv. Min kropp har gett upp tanken på att lycka finns, att den någonsin kommer hända mig. Jag är strax under 30 år och redan dömd att leva i ständig olycka. 


Jag är just nu i obalans. En dag då medicinen glömdes, det straffar sig dagen efter. Jag vet knappt hur jag hamnade här på bussen, hur jag fick på mig kläder. Min hjärna hänger inte med det jag tvingar kroppen att göra. Jag måste jobba oavsett tårarna som strömmar, oavsett hur yr i huvudet jag är, oavsett om allting bara är  på rutin   


Jag kan inte låta det onda vinna över mig längre! 

Likes

Comments

Jag undrar när allt egentligen började, kanske redan från första sekunden. Det är för sorgligt för att tro på.


Du skyller ifrån dig, att det är andra som har tagit sönder mig. Men vart var då du när det hände? Varför skyddades inte jag?


Jag har aldrig betytt något, jag har aldrig hörts eller synts. Jag har bara funnits som ett måste. Jag har slängts fram och tillbaka, till den av er som för tillfället orkar med mig, tillslut ingen av er med ord som "det är bäst för dig", vi vet att det är en lögn. Det var bäst för er. Ett ensamt barn i behov av att bli sedd och få kärlek. Ett litet barn även 20 år senare, i behov av tryggheten som aldrig funnits.



Hur kan mina ord bli viskningar i dina öron, nästan ljudlösa i din desperation att få fram det du vill säga.

Likes

Comments

Det finns så mycket saker som jag inte kan säga. Det finns så mycket som fortfarande tar sönder mig. Jag har försökt skriva fysisk dagbok, kanske är digital bättre, helt anonym bara för mig.

Hur mycket ilska kan man spara inom sig innan man exploderar? Det senaste året har jag varit redo att avsluta livet oftare än någonsin. Varför tog du sönder mig? Du som skulle skydda mig mot allt ont i den här världen, du som ska älska mig villkorslöst. Hur kan ditt ego vara större än kärleken till det du själv har skapat, det som skriker efter hjälp.


Du fortsätter att ta sönder mig och jag tillåter det. Jag är för svag, du har gjort mig svag. Jag kämpar för att vara bättre, jag vet att jag är bättre, men du är blind. Det finns ingenting utanför ditt synfält. Jag kämpar för att få dig att förstå, för att få dig att sluta ljuga för dig själv.


Jag tror att när jag är redo så är denna bloggen svar på dina frågor. Det är nu du får lära känna mig och det är nu det är för sent. När jag är redo så klipper jag bandet mellan oss.


Likes

Comments