View tracker

So last time I wrote everything was going kinda bad and I just had a bad day. This doesn't mean that what I wrote was less true, it just means that I had a bad day and I thought about my life and just realised that what I'm doing with my life right now is not what I want to do.
I called my mom, crying and talked with her, and even if she sucked at giving me advice (because she's just not that good at that), afterwards she told me something that has kept me thinking since then. She said that maybe I should move back to Spain, and it's really weird that I have never thought about that until she mentioned it. I mean, I am not going to move to Spain forever because I still want to be a teacher and study, but just not right now. So the plan would be to move to Spain for a year or so and work and save some money while living at home with my parents (which I haven't done in 4 years), and then maybe travel a little bit and WHEN I'M READY get back to studying.
In July it's my 20th birthday and people in my age are still living at home, are working or traveling or just chilling idk, but I seriously don't know anyone else in my age who lives alone, who pays the rent, who buys everything that others take for granted, who studies, who works, and who lives an adult life as a teenager. It's not crazy that I can't do it either, I'm only 19 and I have my whole life in front of me to do this, I don't need to live like this right now.
But well, it's not as easy as it sounds to just move to Spain. I mean what will I do with all my stuff? I can't just leave them at my grandparents' house. What if I don't get a job in Spain? What happens if Spain doesn't help me at all? And most importantly, WHAT THE FUCK WILL I DO WITHOUT MY BEST FRIEND? I can't just leave her here, I need her as much as she needs me. Just thinking of not seeing her a whole year and not being able to call her anytime or just see her when I need her would suck. I am with her almost every day and if it weren't for her I wouldn't have been able to bare this whole thing. She and I don't usually talk about serious stuff or deep thoughts, but if we need to we know that we can and we never judge each other and we can simply be  ourselves. We tell each other everything, even things that we are ashamed of. And we had our first big big fight the other day, which was about ice-cream, so yeah...
So basically, both staying in Sweden and moving to Spain have their ups and downs. These are about myself and my mind, my life, my money, my friends and my future. Even if I've never thought about how much I miss Spain, I've just been wondering about what has happened to me. Let me explain that better, since I moved here I've heard things like "When you were little you just rund around all the time and had a lot of energy, what has happened?", and I've been wondering the same thing while looking at those pictures on my wall, but I've actually never realised that I changed when I moved to Sweden, and maybe, just maybe, even if my brain says that I want to stay here my heart doesn't.
That is also why I want to travel, to find my place on earth. I want to see different cities, meet new people, try exciting and exotic things and just trying and doing mistakes and learning from them. It was a mistake to plan my whole life in such an early age, it was a mistake to even plan anything at all. Life is precious and we should be able to live it, and some people are made to study and work their whole life, and some are made to follow their big dreams and taking chances. My mistake was thinking I was part of the first group without trying to be part of the second, and I think it's time to actually try.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

So my life rally sucks at the moment, nothing goes as I want it and even if I actually planed my whole life kinda early, I think that was the problem. As you might know, right now I'm studying to become a teacher and twice a week I'm working at a restaurant as a waitress. I don't really like my job because of many different reasons, for instance I don't get paid as much as I could be paid at another job, I never know when I finish working so I can't really make plans after work, and I'm tired of working as a waitress as that is the only thing I have ever worked as.
So, i started searching for other jobs and I didn't get anything so I kinda had to accept that this was what I was going to work with. But, my best friend's mom found me a very decent and very well paid job 10 minutes from where I live and I got really excited. However, a lady called me today and told me that they were only hiring people that could work any time, which I can't because I'm studying. They said they wanted me, and that they had heard so many good things about me, but they didn't have any positions for me.
Like you may see, this is called "My Life Sucks", which is pretty accurate and very true. What I just explained shows that, but don't worry, I'll give you another example. I am super poor. Of course, I don't need to sit outside a store and beg for money, which is better than what some people have to do, but yesterday I had to leave some stuff at the store because I couldn't pay for them, and I have never in my life felt so embarrassed. There is something I could do about my money problem, and that is getting this job that I want. But that would cause another problem, which would be having to stop studying and working all the time. Don't get me wrong, this is actually something I really want to do,  but I'm afraid of how people in my life would react, because my family have so high hopes and if I'm being honest, I can't bare trying to stand up to those expectations anymore. The biggest problem though, is that I would lose my apartment giving that it is a "study" apartment and I have to study to have it (dah).
Thinking about it day after day, this is actually something that I see as a possibility. I don't want to study because it kills me, I am tired all the time and stressed about what might come next and I don't want to feel like that. What I want to do right now is work, get money, save money, use money, simply having money would be nice. I want to live my life before it's too late, and I want to chase my dreams, I want to travel, I want to meet new people, I want to do exciting things... And that is nothing that I can do right now; I can't even buy a frozen pizza.

I'm discovering things about me that I wished I didn't have to discover. For example feeling a depression grow bigger and bigger, which I really want to ignore. I have pictures on my wall of me and my old friends from when I lived in Spain, and I have pictures of me as a child. When I see the little me on those pictures, the innocent, the happy, the energetic child I wonder what happened to her because it doesn't feel right looking at those pictures and not recognising  myself. I want to be happy, have energy to do different kind of things, be optimistic about stuff instead of pessimistic, have money to do things that I like to do, and achieve mind peace, for myself.

Still, even if I have a feeling that this might help me and knowing that I have all the time on earth to study when I've reached my inner-self, I have doubts about it. I have doubts about how my family will react, I was supposed to do this, I was supposed to study and become something, but what if I don't want that anymore? I also have doubts about how my life will go if I change everything so drastically, I am not sure that this will work, I don't know that at all, but I feel that I have to try. I have to try.

Likes

Comments

View tracker

I don't know how this happens or why it happens, but it does and I hope I'm not the only one that suffers from this because in that case I feel sorry about myself.
I try to stay as positive as I can but sometimes, even if it feels that everything is going perfectly, I find myself feeling sad. It can happen all sudden, it comes from nowhere sometimes, and sometimes it happens because I've had a shitty day, but that is not the case today.
Today I was actually feeling good, I was happy, until 5 minutes ago, and that's why I started writing this post. I woke up late this morning, so I had to run but I came in time so nothing weird there, then I had a super boring lecture, I bought a sandwich and went home. I've watched The Vampire Diaries all day and I made something easy to eat, then i went to the store and bought a Ben & Jerry's because i felt that I needed it but now i feel like shit. Shouldn't I be able to eat some ice-cream without feeling bad about myself? I guess not
The last couple weeks I've hardly eaten and the days I ate the less the best I felt. What is wrong with me? All my life I've heard that I'm a big girl and I'm so tired of hearing that. All my life I've heard that I should lose some weight and I'm so tired of hearing that. All my life I've compared myself to everyone else and I'm so tired of doing that. I'm so tired. I wished I could just live my life without ever hearing that I don't look as fine as I could, because I already know that, I don't have to hear it from you.
I know that if I were skinny I would have anyone I'd like to. I'm not bad looking and I'm fucking awesome but I don't have the body and I guess that is what everyone cares about these days. It's sad but it's true.
I wanna become something, I wanna do something special with my life and I feel that I'm never gonna reach it. I'd like to sing, I'd like to be an actress, but you have to be skinny for that. I feel really bad for saying this but usually the fat famous people act i comedies, they became famous because they were fat and funny... I really don't wanna believe it but it's true.
Every time I see a skinny girl I ask myself why I'm not her or why I don't look like her, I want that so badly.
I was the happiest child ever, what happened to me? I don't remember much from my life in Spain, but I don't recall ever feeling this bad back there, not this emptiness... and I've felt like this almost all the time since I moved here. I have a wall full of pictures from Spain, where I see myself and I see my old friends and in some pictures I was so skinny. Why did I feel fat back then when I wasn't even big? Why did I still hear that I was a big girl? Who said that to me and why? Maybe, just maybe, I would have gotten to be a perfect secure, skinny, girl with no problems if I'd never heard that. Or maybe I would be even fatter, who knows?
Don't get me wrong because I'm not writing this to blame anyone, I'm just writing whatever pops up to my head because I'm feeling bad. But I mean, this is my fault, I'm so good at finding excuses and having better things to do with my time than actually doing something about my physic. I can't count how many times I wished I had the strength to not eat anything, to starve myself. I know that is a sickness and it's called anorexia but I wished so many times that I had it, that it sounds more like a gift.
I actually don't know what I wanna do with my life, If I could dissappear I would. Everyone has always told me that they're so proud of me because i always do the right things and because I learn from my mistakes, but I actually don't. I always take the safest path so nothing bad will happen, so I won't have to make an effort. And when I've actually tried something new I've always failed.
I look up to the dream of myself, if that makes any sense to you... I look up to the person I would like to be, to the beautiful skinny girl that has everything figured it out, that studies at least 2 hours per day (because that is what I should do), that trains and eats healthy, that has everything she wants.
I wish I could be this girl, but as I wrote, that's a dream.
  • 57 readers

Likes

Comments

Watching a movie, or better said a documentary, so emotional and so strong that it makes you wonder and think twice, THAT is something. I just watched Amy, and it was the best thing I've watched in a long time. I cried, i laughed and i felt something, something that usually isn't there, something powerful. This woman (i belive 'girl' would be a better word) was incredible and i would have loved to meet her, actually i saw bits of myself in her. How she could give everything she had into something, into music, inte love, into drugs... She would give all she had, because that was what she was good at.
It's sad that she had to leave this world but i guess that's it, everyone has a purpose and hers was to make besutiful music, to make something that everyone would know her for, and i can tell you that even if people will remeber the drug addict, everyone will know her as the fantastic jazz singer. Cause that was what she was.

But anyway, the documentary was great and i recommend it to everyone who likes music, especially hers. It made me think about life and that it is important to have people that you actually like around you, cause those are the ones that are going to support you and mold you into who you gonna become. That can both be good people or bad people, and you are the one choosing wich people you going to hang with. But the movie also showed me that it's not easy to choose or to know which people that actually are the best at the moment and that it can be too late, so always try your best and do what makes you happy, cause at the end it's you who has to deal with it.


Likes

Comments

Igår var den sämsta kvällen på länge, jag har aldrig varit så full och jag kan ärligt talat säga att jag betedde mig som ett jävla as, men jag var inte den enda och fortfarande var det bara jag som fick skit för det. Jag är ärlig när jag säger att jag drack en hel flaska vodka innan jag kom till festen, jag är ärlig när jag säger att den vodkan inte satt fint för fem öre, och jag är ärlig när jag säger att jag blir en helt annan människa när jag dricker vodka.
Jag är jätte ledsen för det som hände igår, så gör man helt enkelt inte, man kallar inte folk för grejer och man orsakar inte onödiga tjöt, men när nån puttar mig så hårt att jag hamnar på golvet o slår till huvudet så har jag bara benen kvar för att försvara mig, och tro mig eller inte, men då använder man dem.
Men men, 70 % av det som hände igår va mitt fel och jag ber om förlåtelse, men vill du få ut nån från en fest för att hon/han är full så kan man börja med att använda ett vanligt språk, man behöver inte skrika och man behöver inte använda fula ord mot någon som är jätte full, tro mig, det hjälper inte.
Nu var det jag som hamnade i den sämsta situationen någonsin, och de tjejerna gillade inte mig så då var det okej att behandla en jävligt full tjej som inte ens visste vem hon var som skit... Det hade varit stor skillnad om dessa tjejer faktiskt hade känt mig eller om jag hade varit deras bästa polare, för då hade dem behandlat samma fulla tjej på ett helt annat sätt, kanske till och med så som man behandlar en annan människa.
Hyr man en lokal där det kommer jätte många ungdomar som super skallen av sig ska man vara beredd att nån blir full, och då ska man vara beredd att be den personen att gå därifrån utan att skrika och kaxa mot den fulla människan, det löser verkligen inga problem. Full som jag var, kaxade jag tillbaka och jag trodde verkligen att ingen kunde vinna över mig. Jag var bäst och det var bara så, jag kunde göra vad som helst (som att klättra över ett fem meters högt metall galler två gånger utan att slå ihjäl mig), jag var starkast och jag var smartast. Detta var vodkan som snackade skit och fick mig att göra sjuka grejer, detta hade jag aldrig gjort nykter för jag är inte så. Det får mig att må jävligt dåligt att veta hur jag betedde mig igår, och som sagt så är jag jävligt ledsen över det, men nu får man helt enkelt leva med det. Det kunde ha varit vem som helst, men det var jag, det var just jag...
Men det är inte det som stör mig, bråket var mitt fel och det vet jag, och jag hade bett om förlåtelse om jag hade sett dem idag, men det värsta av allt som sårade mig väldigt mycket var att mina närmaste vänner, som jag hjälpt under kvällen, som jag sminkat före mig bara för att de skulle vara glada, som jag litade på, sket fullständigt i mig. Jag förstår att jag förstörde deras kväll, men hade en av mina vänner hamnat i en sådan situation och om hon/han hade bettet sig som jag gjorde igår då hade jag tagit hand om denna personen. Jag hade bett om förlåtelse till dem som hyrde lokalen och sett till att min fulla kompis mådde bra. För mig är mina vänner viktigare än vilken jävla fest som helst, men jag antar att det inte är så tillbaka.
Jag hatar att ha vänner som egentligen inte är mina vänner, som har en mask på sig och som inte är vilka de säger att de är. Jag hatar att ha vänner som bara tänker på sig själva och inte bryr sig om en så fort det inte har med dem att göra. Jag hatar att ha vänner som inte hade gjort samma sak för mig som jag hade gjort för dem. Jag hatar att ha vänner som skrattar åt mig, som mobbar mig och som behandlar mig som skit för att det är kul. Jag hatar det. Men det är så det är, jävla orättvist.
Nu var det jag som hamnade i den sämsta situationen någonsin, men tänk om det hade varit en av dem... Då hade allting varit annorlunda, då hade han/hon inte behövt stå ute o vänta på mig i flera timmar för att hens grejer och nycklar var hos mig, då hade inte hen stått ute i flera timmar och funderat på om jag brydde mig om hen, för det hade jag gjort. Då hade jag inte låtit alla skratta åt hen, jag hade bett dem om förlåtelse, jag hade bett dem att hålla käften och lämna hen ensam och jag hade sett till att hen kom hem safe and sound.
Men om jag nu hade skitit i min kompis som de sket i mig under hela kvällen så hade jag iaf inte gått förbi hen när hen satt helt ensam i en busskur och gjort som att jag inte ens visste vem hen var. Det minsta de kunde göra var att faktiskt säga "hej, hur mår du?". Men nej, som vanligt hade de bättre grejer att göra, bättre människor att vara med... De pratade om mig, de gick förbi mig, de stannade till, de kollade på mig, de gick vidare.
Jag var på väg hem till en av dessa kompisar när jag ringde o fråga vart de var, då var de inte ens på väg hem. Så jag var halvägs hem till honom när jag kom på att jag inte hade möjligheten att ens ta mig in i byggnaden. Jag var väldigt nära på att sätta mig vid porten o sova ute i kylan den kvällen, men sen kom jag på att jag kände andra som bodde i Kba, så jag ringde en kompis och jag fick sova där istället. Sov i 2 timmar ungefär, sen vaknade jag, jag gick hem till den som hade mina grejer, jag ringde men ingen svarade så jag fick vänta tills nån öppnade porten. Sen knackade jag på o ringde på dörren, tills hans bror öppnade, vilket var väldigt skönt för jag hade inte lust att kolla i ansiktet på någon som hade passerat mig igår o lämnat mig ensam mitt i Kållered... Jag tog mina grejer och stack.
Det är kanske bara jag som överdriver, men även om jag skämde ut både mig själv och dem så är det inte ens okej att göra det dem gjorde. Men skitsamma, det är inte vad dem gjorde som stör mig, det som irriterar mig är att jag oftast väljer att umgås med fel folk. Jag väljer oftast människor som ALDRIG hade gjort samma sak för mig som jag hade gjort för dem.
Varför är det så svårt att hitta några som faktiskt bryr sig om hur jag mår? Jag har varit för naiv i mitt liv och trott att folk faktiskt kommer finnas kvar om det inte är jag som hör av mig, men i guess not.
Jag ska ändra på mitt liv. Är det någon som vill mig nåt så får de gärna höra av sig, resten kan dra åt helvete för jag vill inte ha nåt med er o göra! Ni har bevisat för mig att ni inte ens är värda mig, hoppas ni inser hur äckligt ni egentligen beter er, och tänk två gånger innan ni gör nåt liknande mot nån annan. Det sårar mer än vad ni tror, även om ni tycker det är kul att trycka ner folk så tycker inte dem det är lika kul att blir nedtryckta.
Hellre 1 riktig vän än 10 falska. Jag har gjort allt för att försöka bevisa att jag var en av er och allt för att försöka få respekt från er, men jag har tröttnat, t.o.m jag har en gräns. Jag borde ha tröttnat för länge sen, men när man har levt som jag och flyttat till ett land där man inte känner nån och inte har några vänner så gör man vad som helst för att passa in. Jag lovade mig själv när jag flyttade hit att jag inte skulle slicka någons röv och att jag skulle bestämma över mig själv, and it's damn time for me to make that come true.
Sluta försöka passa in, sluta stå bakom folk som inte vill ha mig dig där, sluta vara så jävla naiv, sluta umgås med folk som inte ser på mig lika högt som jag ser på dem, sluta helt enkelt. Ibland får man tänka på sig själv och ge upp på alla andra, och det är det jag gör just nu.
Hoppas det var detta ni ville, för nu är det sant.

Likes

Comments

You know what? Fuck you. Fuck you hard. Or you know what, no cause you'd wish that and I'm not gonna satisfy you any longer. If you fuck me up I'm gonna do the same right back at you, the difference is just that you deserve it and i don't. First i was so sad, so sad cause i was just thinking that the person that meant most to me didn't care about me at all, and that made me so sad. But now I'm just angry, angry at me cause i was a stupid bitch that belived that i could have any future with you but no you ducking ass. And angry at you cause why wouldn't i be? You made me wait, you were a coward that couldn't tell it to my face and had to wait until i asked you. A person that didn't feel anything had to wait until the person that felt the most had to do it...isn't that unfair?
You know why you deserve this and i don't? Cause i believed in this and i believed in you, but you were a faggot who had me doing the shitty job to make yourself feel better. And you know what the worst thing is, that you didn't even care, so why were you waiting? What the fuck were you waiting for? I didn'thave the time to wait for you, i don'thave the time to wait for anyone.

Likes

Comments

Jag fattar inte vad jag gör för att få så mycket skit, ärligt talat. Jag kan inte kontrollera att jag snarkar, hade jag kunnat det så hade jag ju slutat direkt för att få dig att må bättre, för mig är det bland det viktigaste att du ska må bra. Men du ska inte glömma att samtidigt så ska du bry dig om mig och få mig att må bra. Ibland kan jag inte kontrollera de grejer jag gör, men hade jag kunnat så hade jag såklart gjort det. För det är så det är när man är tillsammans med någon.
Men att du bara springer iväg bara sådär sårar mig. Att du skriker på mig i natten för att jag omedvetet inte låter dig sova sårar mig. Att du skiter i mig sårar mig. Så nu kan jag inte sova, jag ligger här kl 04:20 o kollar på friends för att jag inte kan sova o mår dåligt. Men antar att det inte spelar någon roll för du har det gött där och sover och drömmer vackra drömmar.
Jag har gråtit i typ 20 minuter utan stopp, är inne på mitt tredje avsnitt av friends och just nu kan jag verkligen inte sova. Hade jag kunnat hade jag åkt hem, men tyvärr så hade jag ingen bil och hade ingen möjlighet att ta buss så det fick bli källaren här. Hoppas du inser att jag inte mår bra av detta och att jag hade velat göra allt för din skull, men jag har inte den möjligheten. Tyvärr.
Du är jätte viktig för mig och jag hoppas jag är lika viktig för dig.

Likes

Comments

Det måste finnas någonting som är fel med mig, för det är ju det de säger om mig. Det är fel på mig och allt som får mig att blir arg eller ledsen är på grund av mig. Allt är på grund av mig, för det är ju det de säger om mig.
Jag har en chef som har världens dubbelmoral och snackar skit om allt o alla, jag har vänner som inte bryr sig ett skit om mig, jag har ett jobb där jag tjänar en skitlön och få stå ut med jobb kamrater som tror att de är bättre än mig, jag har dem som inte bryr sig om hur jag mår och jag känner, och allt är mitt fel enligt dem. Att jag berättar om mina problem betyder att jag måste få ut det från mitt system och få någon annan att förstå hur jag känner. Men det går inte för då betyder det att jag klagar, att jag snackar skit eller att jag försöker hoppa på någon, men så är det inte. Jag försöker lösa någonting så att jag inte ska behöva må dåligt ensam och känna att jag inte har någon där för mig, men det är det de bevisar. De bevisar att jag inte kan prata med dem och de säger att allt är mitt fel.
Man ska inte behöva vara rädd för att prata eller uttrycka sig men det är jag när det kommer till dem. Vara rädd för att få skit när man vill säga vad man tycker om en viss grej, vara rädd för att de ska säga att man är dum i huvudet när man tycker olika eller vara rädd att man ska bli ned trampat när man försöker få fram en åsikt. Men det mest tragiska av allt, att vara rädd över att säga att man har problem med något eller någon, för då är det mitt fel.
Några tar för givet att man kan behandla någon annan som skit eftersom man har gett denna personen någonting först. Till exempel, så skulle jag ha rätt att säga att du är ful eftersom jag köpte glass till dig innan, för då är det okej. Men jag är ledsen för att informera er om att det inte alls är så. Livet handlar om respekt för varandra, och om jag inte känner att jag får respekt av dem som jag umgås med så kommer inte jag heller respektera dem. Det är viktigt för mig och det är något som jag kommer följa.
Förstå mig inte fel, allt i mitt liv är inte dåligt. Jag har några få vänner som faktiskt bryr sig om mig och jag är så tacksam över att jag har dem vid min sida, jag har en underbar kille som får mig att må bättre när jag mår sämst, och jag har en lägenhet som jag ska flytta in till nu i början av augusti. Så livet rullar ju, men det finns ett antal personer som ibland får mig att glömma av allt det positiva i mitt liv och fyller allting med grå dimma och negativa tankar o energi. Men detta vill jag inte ha! Jag vill inte ha människor i mitt liv som bestämmer över mig, jag vill inte ha människor i mitt liv som tror att de är bättre än mig, jag vill inte ha människor i mitt liv som får mig att tro att allting är mitt fel. För det ska ingen behöva ha!

Ibland blir jag lite rädd av mig själv. Ibland undrar jag vad som har hänt med mig, vad som kan ha gått så snett för att få mig att tänka på fruktansvärda grejer. Hur har jag kommit hit? Hur har det gått så långt? Och då vet jag, ingenting är mitt fel. Ibland önskar jag hemska grejer, men det värsta av allt är när jag inte ångrar det jag önskar. Det är då jag blir så rädd av mig själv, hur kan jag tänka så? Hur kan jag önska något så hemskt? Och då vet jag, ingenting är mitt fel.
För det är det inte. Jag har inte varit sådanhär, och jag är inte alltid sådanhär. Rebecca är en social och glad person som älskar att vara positiv och göra spontana och roliga grejer. Men det finns människor som förstör det, som får Rebecca att bli ledsen och arg och bara tänka på negativa och hemska grejer. Och då ska man bli av med sådana människor. Ingen ska behöva leva sådar, INGEN! Inte ens min värsta fiende ska behöva leva sådär. Men synd nog, så finns det vissa som lever så, och jag är en av dem.
Men snart förändras allt. Mitt liv kommer förändras, mina vänner kommer förändras, mitt sociala liv kommer förändras. Och jag längtar så mycket till det, att kunna ha mitt eget och att jag äntligen ska kunna bestämma över mitt eget liv. Kunna tycka och tänka vad jag vill, kunna göra vad jag vill, kunna säga vad jag vill, för det är mina konsekvenser, ingen annans. Det ska dem veta.
Jag kommer äntligen få sluta höra att allting är mitt fel, för vet ni vad? Allting är INTE mitt fel.
  • 41 readers

Likes

Comments

Ligger i min sköna säng i pyjamas o kollar på serie kl 23.00 medan andra av mina vänner antingen dricker,festar eller är på student mottagningar. Känner mig som en gammal tant som är för trött för sitt eget bästa och förbereder sig inför morgondagens arbete.
I fredags tog jag studenten och det var en av de bästa dagarna i hela mitt liv. Sen i lördags var jag med Joar och vi var på bio o hade as mysigt. Sedan har jag inte gjort så mycket sen dess och det känns så konstigt att 3 dagar av veckan har gått och man inte har behövt gå till skolan... Vad är det man gör på dagarna nu? Finns ju ingenting att göra och det enda man kan göra är att faktiskt se fram emot jobbet, som jag innan avskydde.
Så som sagt, så ligger jag här i sängen o är trött och förbereder mig inför imon. Börjar 17.30 imon, sedan samma sak på fredag och samma sak på lördag. Nu vill jag faktiskt jobba mycket så jag kan få ut mer pengar, MÅSTE HA PENGAR!
Jag är en fattig ungdom, som precis tagit studenten och som inte har nåt bättre att göra på dagarna än att ligga o kolla på serier o se fram emot jobbet, där jag inte tjänar mer än 90 kr i timmen. Borde det verkligen vara så? Inte vet jag.
Jag tycker det är jätte skönt att vara ensam och inte göra ett jävla piss, men efter att man gjort det i flera dagar så tröttnar man på det och man vill ut från huset! Jag vill ut härifrån och därför ser jag fram emot jobbet.
Samtidigt så ser jag fram till Midsommar helgen då restaurangen är stängd och jag slipper jobba och kan fira Midsommar med Joar och hans vänner. Det är första midsommar som jag firar här sen jag flyttade hit och kan inte tänka mig ett bättre sätt att fira det på. Är jätte taggad 😊
En annan sak som jag har tänkt på är att jag vill börja träna, jag vill börja göra någonting. Vägde mig häromdan och blev verkligen inte glad och nu när jag har mer tid över och det är slut på prov och stress o sånt så får man ju passa på. Jag har ju fortfarande gymkortet på Friskis o måste passa på innan det går ut. Det behöver inte va mycket men att jag iaf gör någonting och börjar någonstans för att jag kan inte fortsätta på detta viset. Det har blivit för mycket godis o gott gott de senaste månaderna. Mest när man suttit o pluggat på Fyren i typ 8 timmar varje dag, man skulle ju klara av det på nåt sätt o då blev det godis på det... Men nu jävlar ska jag se till att fixa detta 💪






  • 46 readers

Likes

Comments

Asså allvarligt va händer med mitt sociala liv? 😂 Jag trodde aldrig att jag skulle fastna för detta så himla hårt, innan har man ju alltid tänkt att det var bara nörda som kollade på detta men det är fan bra asså! Samma som Marvel och superhjältar antar jag, det är ju folk som har fördomar om det, men det är awesome och jag har alltid gillat det! 👌
Men aa nu är jag inne på min tredje anime serie som heter Parasyte och har redan kollat på Attack on Titan som jag såg på några dagar, Tokyo Ghoul som jag såg på två dagar och nu börjat på denna. Den bästa hittills har varit Attack on Titan och den rekommenderar jag starkt! De andra två är också jätte bra o ni borde kolla på alla! 😊

Det sjuka av allt är att jag innan hade en lista på 24 serier som jag kollade på och nu har jag inte kollat på en enda av dem sen jag började med detta... Snart får jag se till att ta tag i dem serierna igen för det är också skit bra.
Jaja, vet inte varför jag ville berätta om detta men antar bara att jag ville visa att anime är inte som alla tror och det är skit bra och fler borde kolla på det!



  • 45 readers

Likes

Comments