​Vår största likhet (förutom att vi är människor och bor på Jorden) är att vi är olika. I dagens samhälle ser vissa människor fortfarande något negativt med att vara olika. Man klär sig olika, har olika utseende, tycker om olika saker och så vidare. Är man någorlunda lik andra tillhör man normen. I Svaleryd, K. & Hjertson, M. (2012) kan man läsa om vad begreppet norm innebär. En norm kan enligt författarna beskrivas som hur vi förväntar oss att det ska vara.

Om vi jämför dagens normer med hur det var för 15–20 år sedan, så har mycket förändrats. Det är vanligare att både killar och tjejer har smink och nagellack, killar kan ha kjol och rosa är inte en färg enbart för tjejer. Fler och fler färgar håret i regnbågens alla färger och det är okej. Mycket som påverkar normerna ligger i hur framgångsrika personer ser ut och vad vi ser i media. Vi färgas av det, vi ser att det är okej och vi vågar göra saker vi inte gjort förut. När fler använder eller gör något som anses som ”onormalt” blir det inte längre det, det blir mer accepterat. Svaleryd & Hjertson (2012) skriver att man istället för att använda benämningar så som vanligt/ovanligt och normalt/onormalt, istället ska utgå från om något är vant/ovant. Författarna menar här att man genom att tänka att något är ovant för mig kan stimulera till nyfikenhet och öppenhet samt skapa förutsättningar för att kunna lära sig mer om sådant man inte känner till.

I skolan genomförde vi en övning där vi skulle leta likheter med andra klasskamrater. Detta visade sig vara svårt. Det är enklare att leta olikheter och med tanke på att vi är olika så är det ju inte så konstigt. Jag skulle därför vilja säga att den största likheten alla människor har, är just att vi är olika. Det är okej att vara olika. Det är en del av vår identitet. Det är när olikheter ses som något negativt som kränkningar och diskriminering uppstår.

”Av 6 kap. 10 § i skollagen framgår att en lärare, förskollärare eller annan personal – som får kännedom om att ett barn eller en elev anser sig ha blivit utsatt för trakasserier eller kränkande behandling – ska anmäla det till rektorn eller förskolechefen, som ska se till att händelsen utreds, åtgärdas och följs upp.” (Svaleryd & Hjertson, 2012, s. 25)

Frågan är om vi har blivit bättre på att anmäla eller om trakasserier och kränkande behandling verkligen ökat så drastiskt de senaste åren. I Svaleryd & Hjertson (2012) kan man läsa att antalet anmälningar har mer än fyrdubblats de senaste tio åren, från 305 anmälningar per år till 1315 anmälningar per år, och enligt Barn- och elevombudet(BEO) fortsätter siffrorna öka för varje år.

Dessa siffror är oroväckande samtidigt som jag har en känsla av att det endast är en bråkdel som anmäls. Vi måste jobba ännu mer förebyggande för att få ett stopp på detta. Ingen ska behöva utstå trakasserier eller kränkande behandling!


Referenser
Svaleryd, K. & Hjertson, M. (2012). Likabehandling i förskola & skola. (1. uppl.) Stockholm: Liber.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

”I Juul, J. och Jensen, H. (2003) står det att kvaliteten på vuxnas ledarskap och den grad av ansvarstagande som demonstreras av de vuxna är avgörande för barns och ungdomars väg till personligt ansvarstagande.” Detta är något jag anser är relevant för det jag skrivit nedanför om konflikthantering, ledarskap och sociala relationer.

Konflikthantering
Varje morgon när jag och min treåriga son gör oss klara för att åka till förskolan, försöker han öppna dörren. Varje gång säger jag nej, vänta tills alla är klara. Denna konflikt hade vi varje gång vi skulle någonstans, vilket resulterade i att jag tillslut blev irriterad. En dag, efter en föreläsning, där de hade pratat om barnens egna beslut och eget ansvarstagande så fick jag upp ögonen. Jag tänkte att vad är det värsta som kan hända? Han kan inte ta sig någonstans, han kommer bara till hissen. Så jag lät honom öppna dörren, utan att jag sa någonting. Vad gjorde han? Jo, han gick ut och tryckte på hissknappen. Han ville bara göra någonting själv, utan att jag talade om för honom vad han skulle göra. Han tog eget ansvar, han ville bara hjälpa och trycka på knappen. Tänk om jag hade vetat detta innan, då hade detta inte behövt vara någon konflikt och vi hade sluppit bråka varje morgon. Jag lärde mig någonting, att låta barnen ta mer plats och utforska saker utan mina direktiv. Något som jag har tyckt varit svårt med konflikthantering är att alla barn löser konflikter på olika sätt. Man måste verkligen se till varje barn, för alla barn kräver olika behandling. Vissa barn kan du sätta dig ner med och diskutera vad som hänt, medan med andra barn så behövs det klara direktiv. Man måste verkligen ha alla känselspröt ute hela tiden och känna av vad varje barn behöver. Något som vi pedagoger också måste göra är att ta ett steg tillbaka ibland och låta barnen försöka lösa sina konflikter själva. Självklart ska vi alltid stå bakom och finnas där som stöd, men barnen kan lösa konflikter mellan varandra utan att vuxna lägger sig i. I vissa fall finns det barn i barngruppen som är väldigt omhändertagande om de övriga barnen. Dessa barn kan som tredje part hjälpa till att lösa konflikter. Det är såklart inte alltid barnen kan hantera situationer som innefattar konflikter själva och det beror också på hur allvarligt det är. I de fall de inte kan komma fram till en lösning är det vår roll som vuxna att lösa situationen åt dem, dock ska alla inblandade parter vara med under hela processen så att de förstår och kan relatera.

Sociala relationer
Idag finns det många relationer runt om oss. Vi har en relation med familjen, en annan med våra vänner, bekanta eller arbetskollegor. Barn har också många relationer, olika relationer med varje människa. Det tror jag oftast glöms bort, så som när småbarn alltid ska behöva träffa nya människor. Behövs det verkligen? Nej, det tycker inte jag. De måste själva kunna välja vem de vill vara hos och ett litet barn kan inte uttrycka vad de känner eller tycker. Det är då vi vuxna måste göra en insats, sätta ner foten och säga ifrån. Ta ställning till barnet, inte vad andra vuxna säger. Något som jag reflekterat under min förra praktik, var när barnen ville leka själva utan att alla skulle behöva vara med. Som ett exempel, två barn leker ensam inne i ett rum. Plötsligt dyker ett annat barn upp, vill vara med men de två andra barnen säger nej. Jag tycker att det måste vara okej ibland, så länge det sker under rätt omständigheter och att det inte leder till att något barn blir uteslutet på regelbunden basis. Det jag menar är att barnens lekvärldar måste respekteras och vi vuxna inte tvingar in fler i leken. Under min tid i både förskolan och skolan fick man höra att alla skulle få vara med hela tiden. Men det anser inte jag, barnen måste få skapa egna relationer.

Ledarskap
Mitt mål som ledare är att vara en rättvis ledare, en sådan som gör det bästa för barnen och att de ska kunna komma till mig om det är någonting. Allt för ofta kan jag känna att pedagoger idag blir lite överlägsna, på så sätt att barnen uppfattar att det alltid är dem som bestämmer. Så vill inte jag ha det, jag vill att barnen ska kunna känna att de är delaktiga och att det är demokrati på förskolan. Att deras frågor och åsikter är precis lika viktiga som pedagogernas. Skendemokrati är lätt att hamna under, att vi egentligen redan har bestämt vad vi ska göra och vi låter barnen tro att de väljer bara för att vi ger dem två olika alternativ att välja mellan. Jag tycker vi måste ge barnen mer eget ansvar, att de ska kunna få välja oftare vad de vill göra. De lär sig saker ändå, hela tiden genom allting. Det är vi vuxna som har kontrollbehov, ta ett steg bakåt och låt barnen få bestämma. Vi pedagoger på förskolan är inte enhälliga kungar som bestämmer allting, det ska vara en demokrati på förskolan och allas åsikter är viktiga. Barnens känslor och åsikter är viktigast, i alla fall enligt mig.


Referenser
Juul, J. & Jensen, H. (2003). Relationskompetens i pedagogernas värld. (1. uppl.) Stockholm: Runa.


Likes

Comments

Estetiska lärprocesser i förskolan är väldigt viktigt. Inom Reggio Emilias kommunala förskolor anser man att det finns tre pedagoger; den första är de samarbetande barnen, den andra är de vuxna och den tredje är miljön. Det finns en del av en dikt som Loris Malaguzzi skrivit som fastnat hos mig. ”alla barn har hundra språk men berövas nittionio”[1]. För att barnen ska få möjlighet att använda sig av så många språk som möjligt krävs det att man bland annat skapar miljöer som inspirerar och uppmuntrar barnen till utforskande och lärande. Miljöerna ska också utformas på ett sådant sätt att de skapar möten samt inbjuder till kommunikation och lek. Detta kan man läsa om på reggioemilia.se (länk finns under referenser).

Den tredje pedagogen leder mig in på de hundra språken, jag tänker att estetik är några av dessa hundra språk, genom skapande och olika metoder att uttrycka sig får barnen möjlighet att hitta det språk som passar dem bäst. Vare sig det är drama, dans, musik eller målande så är det en form för att kunna förmedla budskap, tankar och sin fantasi. Hur miljön är utformad påverkar i hur stor utsträckning barnen får möjlighet att utforska estetik.

En bild säger mer än tusen ord, det är ett budskap som ligger mig varmt om hjärtat och det ligger så mycket i detta. Barn kan ha svårt att uttrycka sig genom tal, men kan måla helt fantastiska berättelser. Ett sätt att se världen genom ett barns ögon är att ge dem möjlighet att filma och fotografera det som intresserar dem. Jag tror att genom att använda ordbehandlingsprogram kan barn i många fall skriva längre berättelser än om dem skrev för hand. Jag resonerar som så att handskrivning lägger mycket fokus på utformandet av bokstäver och tålamodet kan tryta. Detta ger möjlighet till att fantasin får fritt spelrum, kanske kan ett manus skrivas som sedan används till teater eller film?

Om jag relaterar till mig själv så har jag alltid haft lättare att lära genom att utföra praktiska uppgifter i tillägg till ”teori”. Detta gör att man då bearbetar informationen på ett annat sätt. Ett exempel på detta kan vara att lyssna på musik, för att sedan måla det man uppfattat vid lyssnandet. I Pramling Samuelsson, I. (2015) står det att man använder sig av olika redskap i form av kategorier och distinktioner när man lyssnar aktivt. Dessa redskap hjälper oss att urskilja aspekter och relatera företeelser på många olika sätt. Vid lyssnande hör man såsom något specifikt och inte något i största allmänhet.

Jag uppfattar det författaren skriver som att man associerar det man hör till något man känner igen. Lyssnar man på klassisk musik till exempel så kanske man kopplar det till musiken i Askungen eller något annat som man känner igen.


Referenser
Pramling Samuelsson, I. (2015). Konsten att lära barn estetik: en utvecklingspedagogisk studie av barns kunnande inom musik, poesi och dans. (3. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

http://reggioemilia.se/pedagogiken/mer-om-reggio-emilias-pedagogiska-filosofi/miljon-som-den-tredje-pedagogen/


[1] Hela dikten finns att läsa här:
http://reggioemilia.se/pedagogiken/mer-om-reggio-emilias-pedagogiska-filosofi/de-hundra-spraken/

Likes

Comments