Header

Idag tillbringade jag hela dagen fram till kl 16 mitt eget sällskap. Det var ingen som ville hänga med mig idag. Jag hade planerat att bila upp i bergen - så därför blev jag själv. Jag förstår det.
Jag tittade ut en rutt som började ganska nära där jag är och som slutade vid Playa Ingles (för där var min nästa plan att promenera utmed sanddynerna i Maspalomas i eftermiddagssolen). GPSen sa att det skulle ta ca 1 timme och 40min upp och lika lång tid tillbaka. Det stämde. På måfå plockade jag ut en ort i mitten av ön som såg ut att ha en väg dit och en annan väg tillbaka. Alla hade inte det. Det började bra. Vackert, slingrigt, höga berg och blommor och palmer. När jag kommit väldigt långt delade vägen på sig och jag skulle vänster, uppåt. Det var skyltat med korrekt vägnummer. Jag körde först förbi vägskälet för jag har lite svårt med höger och vänster. Vände och körde rätt. Efter någon kilometer blev jag väldigt tveksam. Vägen var inte längre som en väg utan började mer likna en fd väg - en dessutom väldigt brant fd väg. Jag blev övertygad om att jag kört fel. Vände när jag kunde (det var inte så enkelt) och körde tillbaka. Lättad över att jag var klok i tid. Kom fram till en jättegullig by och granskade kartan. Jag skulle ha fortsatt på den tveksamma vägen. Det fanns ingen annan väg... Funderade en stund över om jag skulle mesa mig och bara köra tillbaka hem igen - eller om jag skulle skärpa mig. Jag smakade på den där känslan av att sedan ångra mig - och insåg att det inte var någon tillfredställande känsla. Så jag körde tillbaka upp igen, till den fd vägen. Det blev ännu värre. På ettan, full gas för att överhuvudtaget komma upp, fram och runt krökarna på den vinglande fd vägen. Tanken om punktering eller avkörning slog mig men jag hade ju "Road assistans"... hehe, jag lovar att inget större än min lilla hyrbil eller en crossmotorcykel hade kunnat ta sig fram där - absolut ingen bärgningsbil... Här fanns inte heller plats för möte, kan jag säga. Varningsskylt för brant och kurvig väg 4200 meter, dök upp efter ett tag. Men jag lyckades ta mig fram och upp och över bergskammen och sen bar det nerför. Den fd vägen blev väg och jädrar vad det kändes lyxigt. Det var vackert och hisnande. Stannade och tog kort precis när jag ville. Ingen annan i bilen som protesterade och ingen annan bil på vägen som jag kunde hindra eller bli påkörd av. Tog inga kort på den fd vägen - det var inte läge att varken stanna eller släppa ratten där. Började fundera över hur fångad jag skulle bli om det bröt ut en skogsbrand. Ganska dumt att fundera över. Man blir ju bara ängslig. Det är rätt kört om det börjar bli en skogsbrand, faktiskt.
Tre och en halv timmes bilfärd på mestadels tvåans växel - och jag var framme i fruktansvärda Playa Ingles vid 16tiden. Ungdomarna mötte upp mig (använde Google Maps för att kommunicera vart jag var och vart vi kunde hitta varann) och vi skulle vänta in mamma och pappa som var på väg ner från Las Palmas för att umgås. Jag har visat mamma hur Google maps funkar, sett till att hon hittar appen som hon har i sin telefon och visat hur den funkar. Jag smsar gatan som jag står på och mmsar en kartbild. Det hjälper föga. Jag och de unga hinner hitta varann, hitta en turistig restaurang, vänta in den låååångsamme servitören, beställa och äta och betala maten och gå därifrån - innan mamma och pappa hittar fram. Gissa om jag har ringt och pappa svarat i mammas telefon och ropat "Jag hör inte vad du säger, Anette!!"... Då har vi bestämt att vi inte vill vara kvar i Playa Ingles (för det blåser dessutom nästan halv storm så att promenera i maspalomas är inte att tänka på) och vi tänker att vi vill åka till stranden där vi bor istället. Alla vill gärna ha en sista strandstund innan vi avslutar semesterveckan. DÅ hittar vi pappa och mamma. Pappa är så arg att till och med barnen inser att det är inte läge att inte vara kvar...!! Pappa är arg på att de inte hittade oss. Svårt att hitta någon skyldig i sammanhanget och det gör den arge ännu argare, såklart. Vi sätter oss snabbt på ett kafé, tar en kaffe och glass och låtsas som att det var precis det här vi väntat på att få göra hela dagen. :) Pappa lugnade ner sig. Sen åkte vi hem någon timme senare. Då var solen inte kvar. Det blev således inget strandhäng idag.
Alla unga tog en bil hem och jag körde själv i min. Passade då på att svänga av i andra delen av maspalomas (där fyren är) för att kanske få en liten sväng bland sanddynerna och kanske ta lite kort. Det var stört omöjligt att komma i närheten av sanddynerna. Hotell och parkeringsplatser såg till att göra det omöjligt och otillgängligt för besökare som inte "hörde till" att komma fram. Precis som i USA. Vill man till Malibu tex så är det tvärstängt för alla exkluderade. HATAR att allemansrätten inte finns överallt. Så det blev inga sanddyner för mig. Fick i alla fall ett kvällsdopp när jag kom hem - när jag fick vända för att åka och handla frukostmat till imorgon. Jätteskönt dopp. Nästan tomt på stranden och alldeles stilla. Inte tillstymmelse till den halvstorm som härjade nere i Playa Ingles. Sen fick jag åka och handla en gång till för vi var slut på öl, denna sista kväll. Då var ICAt stängt så vi fick klara oss utan. Spelade Plump och Med Andra Ord - jag vann inte idag heller. Dags att åka hem.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

  • 74 Readers

Likes

Comments

Vaknade av ett plötsligt blixtnedslag och hörde hur regnet piskade på utsidan. Det var en dörr som drog igen av korsdrag och vinden som prasslade i palmerna på utsidan. Fint väder idag med - tur.
Jag försökte få med familjen till stranden i Puerto Rico idag. Det kan ju vara trevligt att ha vart på olika stränder. Men vi vände direkt när vi kom fram. Mina nerver - vilken kommers och vilket gytter. Vi körde tillbaka till Playa de Amadores (där vi var häromdagen). Det är lördag idag. På lördagar är alla stränder i hela Spanien överbefolkade. Oavsett vilken del av Spanien. Tvärsäkert. Då går även spanjorerna till stranden. Spanjorer har sina bebisar direkt i solen - nakna, med eller utan blöja. Våran bebis skyddades intensivt från solstrålar - med parasoll, skynken, solcreme, solhatt, UV-tröja mm. Han lyckades bli lite solkysst ändå. En äldre lördagsspanjor var väldigt sällskapssjuk. Han pratade med alla i sin närhet. Han pratade med mig och 27 i en härlig blandning av spanska/italienska/engelska. Han ställde en fråga som jag 1) försökte förstå, 2) försökte komma på en bra kommentar till men 3) jag kom inte på något alls att säga och blev tyst för länge - nästan med öppen mun som det inte kom något ur. Då fräste 27 till mig att inte vara så otrevlig att inte ens svara på tilltal. Kära nån, jag hann ju inte med...jag förstår tillrättavisningen men blev mest bara förvånad över situationen.
Playa de Amadores är en liten sandstrand. Här finns många restaurangchapp som serverar likadan mat och man kan få se maten på bild och peka. Man kan hyra trampebåtar för 15 euro/Tim. Det finns en hoppborg ute i inhägnat område i badviken - kostar också pengar. Den är antagligen tänkt för barn men det fanns en del vuxna män där med - såklart ;) Det finns solstolar med tillhörande parasoller att hyra och man kan även hyra enstaka parasoll som parasollmannen kommer ut med och sätter ned i sanden (välutvecklad teknik där) - kostar 4 euro. Det finns ett exklusivt Beach Club där man kan få komma in om man betalar 40 euro/person - då får man sitta på vita skinnpuffar och dricka drinkar i vacker miljö. Inglasade från övriga dödliga. Till denna lilla strand hör en oändlig mängd parkeringsplatser. Längst ute mot havet finns en sorts "man made" pir (som antagligen håller sanden kvar på stranden och som ser till att badtemperaturen håller sig på 25 grader). På denna piren finns också solstolar med tillhörande parasoller. Här ligger nästan bara äldre personer, med solskyddskräm och böcker. De badar antagligen inte. En kvinna ville bara betala för en av liggstolarna (de erbjuds i paket om två liggstolar ink parasoll) - jag såg hur uthyrningsmannen laddade för en tröttsam diskussion. Jag hoppas han inte gav sig. På havssidan om piren satt män och fiskade. Ganska förutsägbart alltihopa. På bergssluttningarna byggs det hotell för fullt. Det byggs till och med på en lördag. Detta hade min pappa svårt att förstå. Jag fattar - det handlar om kostnader och gästarbetare.
Resten av dagen präglades mest av att ingen hade lust att göra något speciellt och ingen ville direkt styra upp övriga heller. Så vid 21/22 sa jag åt alla att gå och lägga sig och titta på film eller nåt. Ingen var svårövertalad. Nu är hela huset tyst, (det är inte tyst utanför huset för det är ju lördag och spanjorerna har kommit ut till sina sommarhus och skrattar och pratar så det hörs), jag har hela altanen för mig själv, har en stor kaffelatte bredvid mig och ingen stör sig på att jag gör det jag gör just nu. Det visade sig (i en tidigare diskussion vi hade idag) att telefonen håller reda på hur mycket batteritid som går åt för de olika apparna. Ungdomarna använder 50-75% av sin batteritid till snap, insta och (nåt spel som jag inte förstod namnet på) - de förväntade sig att min skulle säga 95% FB men så var det inte minsann!! Jag hade 16% FB - för jag använder min lilla padda till att facebooka... ;) hehe

Likes

Comments

Kl 11 skulle vi vara startklara för dagens äventyr - det var vi inte men halv 12 kom vi iväg. Dagens idé (mest min idé) var att köra bergsvägar genom ön ut till nordvästkusten. Mamma och pappa tyckte att jag väl självklart skulle köra GC1 (som är motorvägen) till Puerto de Las Nieves (lilla fiskebyn på västsidan som jag ville åka till) - pappa förstår inte tjusningen med att köra ringlande bergsvägar, han förstår det verkligen inte alls. Så bergsvägar blev det. Det skulle ta två timmar enligt GPSen och det gjorde det. Det var otroligt vackert och jag har aldrig kört SÅ ringlande vägar nånsin. Vi stannade till på vägen när vi hittade ett shapp som sålde färskpressad mango-banan-apelsin-juice. Sen gick det inte att stanna till fler gånger. Vägen hade inga stanna-och-titta-på-utsikten-platser. Hur kan man inte ha det?!? I USA har de det överallt. När vi väl kom ut till kustsidan var det så hisnande vackert och inte en enda gång kunde jag stanna och ta kort. Eftersom det var jag som körde kunde jag inte ta kort under bilfärden heller. 19 var så bitter över att ha missat uppkörningen - annars hade han ju kunnat köra (tänkte han va, hehe, inte alls då, kan jag säga, hade inte släppt ratten till NÅGON annan är Britt). 19 var inte nöjd med att jag körde långsammare än 27 och försökte stressa mig att köra ikapp. Icke då. 19 fick vara kartläsare (vi hade både papperskarta och GPS) och jag släppte kontrollen över kartläseriet - inte helt tillfreds med det. Vi stannade till i en utav småstäderna som vi skulle passera på vägen. Passade på att smsa mamma (varför vet jag inte för hon läser ju inte smsen) att vi skulle bli lite sena (hon och pappa skulle möta upp i byn - de skulle köra direkt från Las Palmas - GC1 såklart). Vi sätter oss i en bar och tar en kaffe - bara för att. Då blir jag varse att vi är framme i byn dit vi skulle. Så går det när man släpper kontrollen över kartläseriet. Så då ringer jag mamma för att säga att vi redan är framme. Eftersom hon kör bil så svarar pappa i telefonen. Han hör inget (för han har hörapparat - och då kan han inte använda sitt headset som han måste ha för att höra i telefonen. Pappa svarar ungefär "jag hör inte vad du säger, Anette. Kan du träffa oss på den stora parkeringen??". Helt meningslöst. Jag har ingen aning om vart den stora parkeringen är och jag kan inte heller säga det för han hör ju inte. Som väl är så är den lilla byn så himla liten att man inte kan undgå att hitta varann - så vi gör det ganska snart. Byns främsta sevärdhet är en enorm klippa som heter "Dedo de Dios" (Guds finger). Allt är uppkallat efter den. Det är bara det att Klippan har rämnat och finns inte mer. Så mycket för den sevärdheten. Och så mycket för att lita på att berg och klippor är säkra... Men vi åt iaf sen lunch på en "restaurante Dedo de Dios". En sån där restaurant som har kö, är fullproppad med folk, där hela familjen och deras närmaste lagar och serverar maten, högt i tak, fasligt buller (så att barnskrik inte hörs) och mängden mat är riklig. Det blev en trevlig lunch :)
Härifrån fanns två alternativ: 1) köra andra bergsvägar tillbaka hem och 2) köra in till Las Palmas och kika på mammas och pappas lägenhet - mitt på Las Canteras (som jag aldrig varit i). Det blev alternativ Nr 2 (jag tog inte strid för alternativ 1). Passade på att titta förbi lägenheten där jag bodde som 22-åring då jag pluggade spanska och hängde i staden under något halvår. Det var jag, Eva och Brita. Vi fick stipendie från skolan (Hvitfeldtska) för att plugga språk utomlands. Jag och Eva fick 7500kr var och Britta fick 15000kr. Brita var lite bättre än jag och Eva i skolarbetet. När jag tänker tillbaka på den tiden så är det mest saker som jag skäms över än bra saker,som jag minns. Typiskt. Men det var en rolig tid iaf.
När vi skulle köra ut ur den stora staden (och 19 var kartläsare) körde vi lite fel (gjorde någon helt olaglig sväng) och kom bort från 27 - de kom snabbare ut på GC1 (nödvändigt då vi ska köra runt mer än halva ön för att komma hem). 19 gillar ju inte när vi (läs jag,mamman) kör på efterkälken och han hade som idé att spela sin musik på hög volym (sådan musik som han vet att jag INTE gillar - stress-skrik-vansinnesmusik) för han tänkte att det skulle få mig att köra fortare för att 1) jag skulle bli stressad och/eller 2) det skulle få mig att frivilligt köra fortare för att snabbare komma fram och slippa höra musikhelvetet. Vi körde ikapp 27 - kan jag säga.
Avslutade kvällen (inte med Plump utan) med "Med andra ord". Så j-a roligt spel. Jag vann inte idag heller. 17,5 wynade högt när han blev tvungen att köra mot mig, mamman. Han tyckte att jag var dålig. Så dålig är jag att man förlorar, om man spelar med mig. Han kom sist - kan jag tillägga.

  • 115 Readers

Likes

Comments

Slappedag :)

Lämnade inte det fantastiska huset på hela dan (förutom för att handla mat). Dagens mest anmärkningsvärda händelser är (och de är egentligen inte särskilt anmärkningsvärda alls):
* vi är inte överens pappa och jag, om den spanska korven som jag köpte i det spanska ICA, var spansk eller ungersk. När min pappa råkar på något som han inte känner igen (och han inte har något ord för det) så är det inte spanskt. Därmed basta. Detta var en stark, rökt korv. Såna finns inte i Spanien. Så den kan inte vara spansk. Ungrare däremot, brukar göra rökt, stark korv. Därför är den ungersk. ...jag ska kolla med tanten i charken på det spanska ICAt om hur det är med korvens ursprung - imorgon.
* Det finns färsk solmogen mango, papaya och avokado på ICAt - DET är värt att skriva om - sååå gott :)
* vi dricker öl blandat med schweppes limon - det kallas många saker på spanska men det vanligaste verkar vara: Champu eller una Clara.
* KlockanTvåLunchen blev klar halv fem - tur vi inte har bråttom :)
* Bebin fick glass idag igen - lycklig!
* Vi har råka slarva bort disktrasan...hur är det ens möjligt...?
* Det källsorteras inte så väl i Spanien. Det är så SVÅRT att slänga papper, plast, plåt, kartong och PANTBURKAR i soporna osorterat. Jättesvårt. Nästan så att det gör mentalt ont. Jag förstår på riktigt inte hur folk INTE kan källsortera?!?!?!?
* Idag har det varit tryckande och fuktigt varmt, nästan 29 grader. Ingen vind. Det trodde jag inte om Kanarieöarna. Är det inte alltid 25 grader här och fläktande...??
*jag tog en barnvagnspromenad med bebin. Hittade Calle Suecia. Vi bor på Calle Portugal. Det hade ju vart kul att bo på Calle Suecia istället. Där fanns ett litet oansenligt äldre hus och en enorm lyxkåk. Här är för övrigt en härlig blandning av små äldre charmiga hus och stora vräkiga villor - jag anar att de vräkiga inte gillas så särskilt. Det brukar vara så. Nästa roliga insikt är att området heter "Urbanizacion Hälsodalen". Hehe. Hälsodalen på GC - ja ja.
* Vi avslutade kvällen med ett parti "Plump" igen och jag vann inte. Kom trea. Fick bara skitdåliga kort.

  • 96 Readers

Likes

Comments

Vaknar pigg och utsövd kl 08. Då har 27 varit uppe sedan 06 med bebin och hunnit gå och lägga sig igen. Been there, done that. Sånt är livet. Fixar mig en stor latte, sätter mig ute på altanen (med morgonutsikt) och tar fram minipaddan med tangentbord. Relax. Hinner ta ytterligare en stor latte innan resten av familjen vaknar till liv. Semester :)

Vi tar en sen frukost och åker ner till en strand för att ha strandliv idag. SMSar mamma och skriver till vilken strand vi åker. Hon ringer senare när hon står utanför vårt hus och undrar vart vi är. (Jag skrev ju det i smset...) Men livet är olika lätt och mamma behöver göra saker på sitt sätt. Helt OK. Hon får instruktioner och kommer sedermera med pappa till stranden.
Alla utom bebin bränner sig i solen idag (inte mina föräldrar då). 17,5 blir inte bränd just där jag kletade solskydd på ryggen - och man ser senare på kvällen, tydligt spåren efter mina händer. 19 får en light bränna, 27 och fru likaså. Jag klarar mig - såklart. Mamma (som behandlas för malignt melanom) sitter under parasollet med min sarong omkring sig. Vattentemperaturen är antagligen mellan 22-25. Märkligt varmt, för det är ju Atlanten. Men stranden är inhägnad av konstgjorda stenpirer så cirkulationen är väl ganska begränsad. Vattnet var också ganska smutsigt vid strandkanten. Trodde inte att Atlanten skulle vara märkbart nedsmutsad - fattar att Medelhavet är det, men inte stora havet...? Pappa sa att det är fullt av olja (från inkletade människor) men jag såg att det var alger - ingen idé att ta strid i den diskussionen. Det blev långlunch på ett turistigt strandhak - helt OK. Servitörerna älskade bebisar även här. Bebin fick en bägare med glass (för sånt ger man bebisar i Spanien) och sockerförbudet ställdes på sin spets. Det gick bra (för föräldrarna) och bebin var väldigt nöjd med smakupplevelsen. Bebin fattade snabbt att det var en klok idé att lämna ifrån sig skeden - om den ville få mer glass - att lämna ifrån sig skedar är annars inte det första bebisar gör när de väl fått tag på en ;)
Det blir siesta hemma på eftermiddan. Vi handlar lite grillmat på det spanska ICAt och glömmer inte is och toapapper. 17,5 försöker lära mig och Maggie lite nya kortspel (mina nerver vad komplicerat) såna där spel som rektorn på skolan förbjudit eleverna att spela (för de spelar om pengar). Och sen, Martina och Niklas, hade vi en sån där lång kväll med DISKUSSIONER på viktiga teman, till klockan sent på natten. Såna där diskussioner som vi gillar att vi har i den här familjen men som vi inte gillar att vara i i stunden för vi tycker så olika och vi blir så engagerade (läs upprörda). Själv avslutade jag kvällen/natten med att diska och göra rent köket - sånt därnt som jag gärna gör för att avsluta något hypotetiskt med något praktiskt. På jobbet börjar jag gärna att städa när det händer kaosartade saker - det funkar för mig för att hålla någon sorts yttre struktur när jag tappar kontrollen över min och andras inre strukturer.
Imorgon skall jag smsa mamma och säga vart vi ämnar åka/göra - får se hur den informationen landar. :)

  • 100 Readers

Likes

Comments

Kommer upp till en fantastisk utsikt... det här huset, va. Resten av resan kan bli hur som helst - det här huset väger upp allt. Det är ju en lovande start på semestern iaf!
Börjar dagen med att jag tänkte att jag skulle försöka få tag på min mamma. Hon svarade inte alls igår när jag ringde henne. Plötsligt ringer hon och säger "Vi är ... och vi hittar inte vart ni bor..." Inser att modern informationsteknologi inte har landat hos mamma. Det där med "Har du kollat på GPSen" var liksom inte verksamt. Jag får sätta mig i bilen (helt oordninggjord på morgonen) och åka iväg och leta. Jag vet ju faktiskt inte heller vart jag är så det gick ju sådär. Försöker förstå om hon är norr eller söder om mig - funkade inte heller. En hjälplös mamma med en säkert ilsk pappa i bakgrunden och den här dotter kämpar med att inte falla tillbaka i gamla mönster och bli irriterad. Gick sådär. Hur kan man åka väg och inte ha koll på vart man ska?!? Inser att det är precis så jag gör själv, alldeles för ofta. Hittar dem till slut, precis utanför där vi bor (efter att ha kört norr- och söderut några gånger). Blir så glad när jag ser dem och irritationen är som bortblåst. Tack!
Nu äntligen skall min pappa, barnens morfar, få träffa sitt barnbarnsbarn. Det blir rörande glatt :)
Jag och Maggie bestämmer oss för att åka iväg och handla så att vi kan göra lunch hemma. När jag trixar ut bilen ur garaget lyckas jag skrapa upp halva långsidan mot betongväggens kant. OK, 15 cm lång bred reva. Fan. Jag har tecknat den där extra dyra försäkringen - YES! - men den kommer ju säkert inte göra mig helt ekonomiskt skadeståndsfri - det fattar man ju. Jag sa till Maggie "Vi går inte ens ut och tittar - vi bara kör. Vi tittar sen."
Resten av dan handlade om altan- och poolhäng, mat, öl och babyjoller. När alla unga vuxna behövde sova middag hamnade jag med de äldre - diskussionen om 1) vart ska vi bo? 2) hur länge till kommer vi att leva? 3) Du har visst sagt och du har visst IINTE sagt att... 4) varför bor vi där vi bor?, tog återigen plats. Inga bra svar föddes, men nya ord sades. Allt som vanligt :) Det är ganska skönt när allt är som vanligt även när det ibland skapar frustration och lättare ångest...
På kvällen åkte vi till den lilla vackra byn Puerto de Mogan för att äta middag. Sååååå pittoreskt och annorlunda. Googlandet sa att det var värt ett besök och det var det verkligen :) Det är något speciellt med medelhavsservitörer och små barn - det verkar som att de på riktigt älskar små barn. Våran bebis uppförde sig såklart klanderfritt och älskade uppmärksamheten från alla i restaurangen. Jag tror att ingen av mina barn vill vara den som får barnbarn nr 2 för vi inser alla att den kommer bli en illbatting i jämförelse - och någon kommer få igen för att bebis nr 1 fick hela dosen av "snällbebis". Hehe.
Vi avslutar kvällen med ett parti "plump" igen. Jag vann igen - såklart ;)

  • 118 Readers

Likes

Comments

Kl 05.50 ringde klockan. Eftersom det är måndag och jag vet hur måndagstrafiken kan vara så var jag ute i god tid. Hade en alternativ rutt att ta till omifallatt det skulle vara stopp på E6. Men tack vare Wayz-appen så hade jag koll. Hann fram i tid. Yes. Incheckningstanten på Landvetter bjöd mig på en ny upplevelse; "Är det mormor som är med?", frågade hon lille bebin. Jag är ju (inte mormor men) farmor. Och jag fattar att det är uppenbart. Och det är ju helt riktigt.Men det är första gången som jag blir tagen för "någon ur den äldre generationen". Det kändes verkligen inte bra. Jag gillar och är OK med att vara farmor, men nu blev det så krasst ordsatt. Jag blev ju iaf uppmärksammad och får väl vara nöjd med det. I slutet av flygresan kommer en äldre dam förbi (på väg till toa) och stannar till (för det är kö) och pratar med lille bebin och konstaterar lite svepande att mormor är med (igen). Jag kämpar med att förhålla mig till epitetet. Jag vet faktiskt hur man ser skillnad på en mormor och en mamma och JA jag fattar men vad faaaaaan...?!!?!?

Bebin uppför sig hur bra som helst under hela resan. Han sover, jollrar, är lättsysselsatt, dricker välling och skriker inte en enda gång. 19 satte sig frivilligt på en plats flera stolsrader bort eftersom han var övertygad om att bebin skulle skrika och göra livet pinsamt för alla familjemedlemmar. Han hade fel.


Det går hur smidigt som helst att få ut hyrbilarna och vi kommer snabbt ut på vägen. Först kollar vi rutinerat alla repor som finns på bilen och dokumentera dessa - man blir ju lurad annars. Sen får vi avvakta trafikstockning inne i P-huset orsakat av en svenska (som inte kunde köra bil). Väl på väg får jag koncentrera mig på att köra i rätt fart. 19 är iPhonekartläsare, 17,5 sitter bak och är smidig. 26,5 kör den andra hyrbilen med fru och bebis. Bilkörare kan med bilkroppsspråk kommunicera ganska tydligt. Jag fattade att jag körde lite sakta. Ökade på farten till 110 (tänk på att jag är van vid Kian...).Var helt beroende av kartläsaren för att veta när vi skulle svänga av. Kartläsaren var inte med riktigt och det blev en snabb och oväntad motorvägslämning vilket gjorde att 26.5 missade avfarten och fick vända någon mil senare...

Vi hittade hyrhuset lätt och blev helt överväldigade. Casa Vistamar i Taouro. Det var tom bättre än på bild - bara en sån sak :) Nu kunde jag andas ut och inte längre vara beredd på att ha blivit lurad på hela paketet. Det har man ju hört talas om - man bokar och betalar men det finns inget hus... Några slänger sig genast i poolen och några åker och handlar mat, goa grejer och öl - gissa vem...?

Det är 27 grader varmt, sol, en enorm terass med mild fläkt, högt läge med utsikt över dalen och havet, pool och loungemöbler. Vi rörde oss inte ur fläcken resten av dagen. Vi spelade kort, Plump, och jag vann. Såklart ;)

  • resa
  • 153 Readers

Likes

Comments

Den där mannen i målarbutiken, han förtjänar en berättelse - till. :) Idag skulle jag ju måla fönsterfodret med täckfärg och det gick sådär. Det blev konstiga smulor kvar på bräderna - som om jag målat i något dammigt. Jag sandpapprade och torkade och målade igen, jag gjorde rent penseln och målade igen. Samma resultat. Jag packade ihop färgburken och penseln och ångade in till stan och målarbutiken. Möttes genast av samme man när jag kom in. Bingo! Kanske inte jobbar det fler än honom och en till där - vem vet, men ändå. Rätt person direkt. Jag förklarade mitt bekymmer. Jag la mig platt på rygg och anklagade absolut inte varken honom, penseln eller färgburken för det inträffade. Han lyssnade och kom snabbt med förklaringen: "Jaha, men jag vet precis vad problemet är - du har inte väntat tillräckligt länge mellan grundningen och färgstrykningen", sa han. Hallå, jag väntade 24 timmar - räcker inte det...?, sa jag snällare än vad jag skrev här. Han gjorde då det som jag tänkte att han skulle göra och som jag inte önskade att han skulle göra - han hämtade en bräda och började måla med färgen. Såklart uppförde sig färgen inte lika illa då som den gjorde hemma hos mig. Inte en enda smula uppenbarade sig på brädan. Typiskt. Det kunde man ju räkna ut på förhand, såklart. Så jag fick säga så där fånigt: "Men sådär blev det inte hemma när jag målade...". Just här och nu tar hela situationen en fin vändning. Jag ser att han målar med lite mer färg än jag (jag smetar ut den mer) och när jag säger detta så blir han så nöjd! Nu har han lösningen på problemet! Det är jag, kunden, som inte kan måla!! Och i lättnadens eufori följer en rad berättelser och anekdoter ur hans målarliv som samtliga syftar till att jag inte skall känna mig ledsen eller misslyckad för att jag inte lyckades helt denna första gång som jag målade. (Det var inte första gången jag målade, men jag sa inte det.) Berättelserna handlade lite om torktider, kemikalier och historik versus moderniteter. Han antydde att det inte var ovanligt att han fick rycka in och hjälpa nära och kära som målade hellre än bra. Jag kunde riktigt se honom, målarhjälten, likt en stålmannen sladda in och undsätta hemmahobbymålare i klanterinöd. Jag lämnade butiken med en känsla av att jag var rätt standard, ungefär lika stackars mig som stackars alla andra som inte kan måla så bra - och med känslan av att det är inte kört! för hjälp och tröst finns alltid att få i butiken! och ingen - varken jag eller någon annan - skall tänka något beklagansvärt om mig och mina förmågor. Det var lite "seså, upp med hakan!" över honom. Jag åkte dit arg och lämnade tröstad. Intressant. Jag köpte en pensel till med. En rund. För det är allmogelister och de är krångliga att måla.

Likes

Comments

För två, tre eller kanske fyra år sedan så satte jag (hantverkaren) in några nya fönster i huset för de gamla var trasiga. Jag fick nya, jättefina och bra fönster. Fodret (på insidan) runt de nya fönstrena byttes också ut men de blev liksom inte målade. De har varit trärena ända sedan dess. Inte så snyggt. Man blir snart hemmablind och ser inte längre hur det ser ut... Men jag har faktiskt stört mig på detta, inte varje dag, men då och då när jag oväntat lägger märke till dem och tänker: "Fula fönster...!". Jag har tänkt att någon gång under någon hemmasemester så borde jag ju kunna måla dem själv. Att ta in en målare för en sån enkel grej är lite väl magstarkt. Nån måtta får det vara. Men det är långt från tanke till handling. Väldigt långt.

Idag - första dagen på min hemmasemester åkte jag och köpte färg. Jag har gjort en to-do-lista över saker som jag borde göra under dessa hemmasemesterdagarna och just denna punkten var med (den stod inte högt på listan dock...). Så idag förvånade jag mig själv både med att komma ihåg mitt uppdrag samt att faktiskt åka och köpa färg. Inget uppskjutande beteende idag inte! Jag åkte till Jannes Färg & Tapet i Kungsbacka. Där var nästan folktomt - yes! Jag hittade en vänlig manlig expedit i mogen ålder. Förklarade snabbt mitt ärende och han tog mig med bort till färghyllorna. Jag hann i farten nämna att jag gärna kanske ville ha vit lasyrfärg. Han började mycket pedagogiskt att förklara skillnaden mellan lasyr och täckfärg (jag kunde redan det men jag lyssnade lydigt). Han förklarade mycket ingående hur svårt det är med lasyr. Jag anade tidigt hans taktiska upplägg (han ville sälja täckfärg till mig - att gå därifrån med lasyr var inte aktuellt - insåg jag snabbt). Han började förklara hur svårt och krångligt det är med vit lasyr och hur ganska lite sannolikt det är att jag blir nöjd med slutresultatet - för att för att gå över till hur enkelt det är med täckfärg. Jag bara väntade på att få slut på förklarandet (lite mansplaining här, va...?) för att få komma till avslut och säga att "Ja, tack vi tar täckfärg, tack tack och hejdå". Jag sa ungefär att "nu har jag lyssnat noga på dig och förstått att jag borde ta täckfärg och jag är så glad att du har förklarat det här för mig så att jag blir nöjd med resultatet". Alltså, när man inte orkar ta diskussionen va, hm. Jag ville bara få en vit jävla färg och åka hem - jag har semester och har inte hela dan på mig. Vidare till hyllan med grundfärg och täckfärg. Hur mycket behöver hon ha...? Han dividerade nogsamt med sig själv och jag bröt och sa den lilla burken blir JÄTTEbra. Vidare till penselhyllan och jag bestämde görasketasnabbt (som Britt brukar säga) att 50mm blir perfekt!! 395 kr och jag åkte snabbt hem i min lilla Kia (ganska snabbt). Och nu kommer jag till poängen med hela inlägget. Det tog ganska exakt en halvtimme att täcktejpa och en timme att grundmåla alla fönster. Inte längre tid än så!!!! Och 395 kronor - inte dyrare än så!! Varför har jag dröjt med detta i alla år?!?!?!? Anette, hur svårt kan det va?!? Tar mig för pannan och suckar.

Likes

Comments

Efter en tids irritation över ickefungerandet hemma (läs chilla tonåringar) började jag under några dagar skriva ner punktvis vad jag stör mig på och idag var listan tillräckligt lång för att hålla ett uppfostringens tal till de tre (17komma5, 19 och låne19) som bor hemma fortfarande. Frågor som jag laddat med var tex: Hur många gånger kan man använda en handduk, hur varmt duschar man (eftersom jag blir skållad när jag kommer in efter någon annan), hur blir varmt vatten varmt??? - har ni funderat på det?!?, hur mycket schampo använder man, hur ofta byter man sängkläder, hur länge går en tvättmaskin och hur många handdukar kan man stoppa i en tvättmaskin, vad drar el i ett hushåll, vad kostar mat etc. När det börjades invändas mot mitt resonemang när jag var inne på dusch, varmvatten och dyra elräkningar - så tystnade jag och sa kort: "OK, då höjer jag hyran." Punkt. Och det blev tyst. Några order: gör rent handfatet efter dig (det är inte mysigt med utspottad tandkräm och rester av rakat hår), gör rent toan när du bajsat (MED rengöringsmedel), ta upp din rena tvätt från tvättstugan och sluta tro att tvättstugan är din garderob, disk skall in i diskmaskinen och inte stanna i diskhon (inte en gång till vill jag vakna till disk i vardagsrummet, hitta ingrodd disk på era rum, inte en gång till jag kommer hem och diskmaskinen är full med ren disk och diskhon full med äcklig disk för att ni är för lata för att tömma) OCH vi källsorterar ALLT i detta huset - även soporna i badrummen och papperskorgarna i era rum - och, en tom mjölkkartong till som lämnats på diskbänken för att NÅGON ANNAN skall källsortera den och jag blir riktigt ilsk. Jag la också till några dödens synder; 1) den som tar mitt kaffelatteglas ligger illa till (jag har fyra latteglas som jag vill ha mitt morgonkaffe i och ni får gärna använda dem men det SISTA glaset rör ni INTE), 2) den som tar min shakemugg ligger illa till (jag har tre och jag vet exakt hur många som är kvar rena och nästa morgon när jag gör min lunchshake så ska det finns EN kvar till mig - annars jävlar) och 3) den som tar mina smultron (som jag har plockat tills ryggen gick av) och lagt i frysen, ligger illa till. Jag har ju egentligen ingen realistisk förhoppning om att detta uppfostringstal skall ha någon effekt - men man kan ju hoppas. :)

Likes

Comments

Jag har ju blivit farmor. Den lille är ett halvår nu och jag fick äntligen vara barnvakt (på riktigt) i helgen. Den lille skulle sova över hos mig när föräldrarna skulle gå på Coldplay. Pappan kommer och ska lämna den lille strax efter lunch. Han har sååå svårt att lämna (det är ju första gången och vi erfarna vet ju precis vad han går igenom) så vi får säga till honom att: "Gååååå. Nu."Jag är noga med att fråga om rutiner och förväntningar och får tydliga instruktioner. Instruktioner om tider, mängder, gosefiltar, sovtider etc Jag känner igen det där, jag gjorde precis likadant själv. Jag vet att det bästa är att lyssna ordentligt och svara förtroendeingivande så att den lämnande föräldern känner sig trygg med att bebin kommer behandlas exakt efter instruktionerna. Man ska absolut inte säga något alls som kan få föräldern att tro (ana) att man kommer göra precis som man själv vill och bedömer - det blir inte bra.

Vi, är jag och Robin. Hemma är också 17,5 och 19. Den lille är glad och märker såklart inte att pappan går. De gör inte det i den ålder. Det vet ju vi som är erfarna. Vi gullar och skojar, kör barnvagn, byter blöja, ger välling och håller på. Det kommer ett sms från pappan 18.37: "Går det bra?" Jag ser inte smset direkt men sen upptäcker jag det med ett efterföljande sms "??!" Jag svarar med att skicka bilder på messenger. Allt går hur bra som helst. Lite senare ringer pappan för att höra hur det går. Han ringer när han vet att det är dags för den lille att nattas. Jag gör nattavällingen och förbereder för nattning. Sen ska vi laga mat, grilla och äta lite gott. Hehe. Det är nu inget går som det ska. Redan här borde jag anat att middan inte skulle bli bebisfri. Den lille dricker sin välling och är sedan på ett strålande humör. Ingen av oss har hjärta att insistera på insomnande. Vi passar på allihop att gulla och mysa med honom. Middan fixas underhand. Den lille är vaken och jollrar under hela middagen. Jag tänker att han kommer ju somna som en stock snart. Jag hade fel. Den lille blir ju såklart övertrött och går från jollrande över till gråt, hjärtskärande hulkande gråt och fastnar. Robin säger tidigt att "Vi ska nog kanske lägga honom i vagnen och gå en sväng?" Inte alls svarar jag. Dumheter. Inte behöver jag ta till barnvagnslösningen. Det är ju för orutinerade. Jag fortsätter trösta den lille. Efter en stund säger Robin igen att "barnvagnen kanske inte är någon så dum idé...?" Jag fnyser. Dumheter. Jag fortsätter. 17,5 rycker in och lyckas lugna lite bättre än vad jag gör. Sen inträffar det värsta. Det kommer ett sms 20.50. "Sover han?" Jag ser inte smset förrän efter 20 minuter. Jag stirrar i panik på Robin och 17,5. Vad ska vi göra?!?!?!? Den lille borde ju ha somnat kl 20 - efter pappans instruktioner. Jag vet inte vad jag ska göra med telefonen. Ska jag svara? Inte svara? Vad ska jag svara isf??? 17,5 säger: "LJUG och skriv att han sover". Robin säger: "Svara inte!" Själv säger jag: "Jag kan ju inte ljuga!!" Jag skulle kunna smsa och skriva: "Strax". Men då kommer pappan inse att vi har failat och han kommer ånga hit, tveklöst. Om jag inte svarar så kommer han att ringa och undra varför jag inte svarar. Om han ringer NU så kommer han höra hur den lille skriker och DÅ ÄR DET KÖRT!. Jädrar vilken ångest och panik som utbryter. Inte för att den lille är ledsen och inte somnar (det hanterar jag och vi utan större ångest) - utan för rädslan för att pappan ska gå i taket och ånga hit för att rädda sin son från ansvarslösheten. Det är just den här aspekten som är det galna och anmärkningsvärda i hela denna historien. Varför hamnade fokus just där...?? Nu ger (erfarna) jag upp och säger till Robin att: "Nu blir det vagnen!!" Och sen sover den lille efter fem minuter. Sen smsar jag pappan: "Jepp :) " Och vi andas ut. Den lille sover sen gott hela natten. Jag vaknar såklart en gång i timmen. Jag våndas den stund han kommer vakna, se mig och brista ut i panikgråt. Det hände inte. Han vaknade med ett leende. :) Och jag kommer säkert få förtroendet att barnvakta igen. :)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Vi lämnar Ocean Park Inn på morgonen och tar en sista promenad på beachwalken innan vi lämnar stan. En lätt dimma rullar in över havet, stranden och shoppinggatorna. Inget strandväder idag. Det kändes rätt bra... Det blir inget annat än att vänta på att få åka hem - hela dagen. Roger lyckas köra raka vägen till "rental car return" utan att köra fel eller vilse. Rackarns bra. Incheckning och security control går snabbt. Vi har tre timmar att slå ihjäl på flygplatsen. Sen 10,5 timmars direktflyg till Arlanda. Det var vääääldigt segt. Fy vad jag längtar efter mina barn nu när det är så nära... Sen hann jag med ett tidigare tåg till Göteborg.

Vi har under vår resa åkt genom 13 delstater. Vi körde exakt 4973 Miles och det är 803 vanliga mil. Vi har kört väldigt långt. Skulle jag göra om det? Hm. Är jag nöjd och glad med min resa? Absolut. Den första delen av roadtripen var inte så vacker och den hade man bilmässigt kunnat skippa. Men jag är glad att jag fick se Chicago, bo på Grand Hotel i Natchez, se Välkommen till The Wild Westbågen i S Luis, uppleva den där onsdagskvällen i Memphis, hänga på Bourbon street i New Orleans, promenera på riverwalken i San Antonio och se oljefälten i Texas. Jag hade heller inte fått se alla trailerboenden. Alla dessa mobile homes i olika stadier av ruckel. Alla dessa alternativa bosättningar som förorter eller mitt i ingenstans. Och all dessa enorma skrotupplag överallt. Men det var först efter detta som det började bli vackert. Efter Andrews (orten mitt i ingenstans i Texas). USAs natur är så vacker och så annorlunda. ag har tagit säkert 4000 bilder (som skall sållas) men det här storslagna går inte att fånga på bild. Det måste upplevas. Hade jag vetat så hade jag förberett mig bättre på att vandra/hika i naturområdena. Och jag skulle haft en app som visar stigar och gärna en App som visar hur man åkt och gått. Och jag önskar att jag hade vetat att det finns appar som ger en guidningsinfo vart man än är... Och jag önskar att jag hade vetat varför man skulle se solnedgången i The Arches - det fattar jag fortfarande inte... Det värsta jag såg var orten Trona. Önskar att jag vart lite rappare med kameran när vi körde förbi.

Det var väldigt lätt att hitta i USA. Man kör efter vägnummer, inte så mycket ortsnamn. Och man håller reda på vilket vädersträck man ska köra. Det räcker med kartan i iPhonen (utan uppkoppling) för att man ska veta om man är på rätt väg och rätt håll. Det som vi haft oerhörd tur med är att vi åkte under lågsäsong. Det var inga köer till någonting. Jag hade inte velat göra detta under högsäsong - det är mitt starkaste tips. Fick jag göra denna resan med den här erfarenheten i nacken så hade jag haft andra kläder med mig, också. Fler än ett par jeans typ. Gärna någon mer varm tröja. Keps behövdes. (Jag såg inte en enda "Make Amerika great again" - keps. De kanske bara gjorde en - åt herr Trump.) Jag hade lätt kunnat skippa alla klänningar och finkläder. Skippat klackskorna. Amerikanare klär sig faktiskt helst i T-shirt, träningskläder och gympadojor, oavsett var de är. En gång klädde jag upp mig, det var på Grand Hotell i Grand Canyon. Jag kände mig helt felklädd.

En sak som jag såg och som iaf inte jag sett tidigare är en sorts avfarts-och-broms-ramp för lastbilar när man kör nerför de höga bergen på slingriga vägar. Det betyder alltså att om en lastbil får fel på bromsförmågan så brukar det komma en sorts avfart lite här och där som lastbilen kan köra av på - som går tvärbrant uppåt och bort från vägen. De flesta vägar i det här landet är ju som bekant raka, platta och neverending, men ibland finns det berg som man kör över och igenom.
Väldigt ofta läser man förkortningen RV i bilsamanhang. Oftast handlar det om att RV får eller inte får, parkera överallt. Jag undrade så vad en RV var för nåt. RV står för Recreation Vehicle. Det tog över tre veckor innan jag kom på att jag kunde googla detta. Och ATV står för All Terrain Vehicle. Det visste inte ens Roger, fast han trodde att han visste det.
På den senare delen av roadtripen såg vi oftare och oftare vindkraftverk och solenergi. Inte i Texas då förstås... Vi såg inte så mycket boskapshjordar, överlag - jag undrade lite vart de hade alla djuren med tanke på hur mycket kött de äter.
Det där med dricks är svårt. På kvittona erbjuds man möjligheten att lämna 15, 18 eller 20% dricks. Någon sa att man ska bara lämna dricks utifrån hur många gånger servitören kommer fram och frågar om man vill ha påfyllning på kaffet. Dvs, hur bra service fick man. Men jag tycker att allt över 10% är dyrt. Maten kostar ungefär som hemma. Det är bara bensin som är billigt i USA.

Under bilandet i USA har vi lyssnat mycket på radio och country&westernmusik. Här är tips på det som verkar vara tio-i-topp-listan och som vi hört till leda (fast jag gillar ju sån musik ,) :
Any ol' Bar stol, Jason Aldean
Hometown girl, Josh Turner
Blue Aint your Colour, Keith Urban
Hurricane , Luke Combs
Yeah boy, Kelsea Ballerini
Body like a back road, Sam Hunt
In case you didnt know, Brett Young

Tack alla ni som följt mg på resan, det har känts roligt att skriva när jag vet att nån läser. Roger tycker jag skriver för långt och orkar inte läsa färdigt. Hehe, så jag har skrivit om honom mestadels i slutet... ;)

Likes

Comments

Vaknar upp till en strålande solskensdag i "Sunny California"! Denna sista dagen skall vi bara "vara" här - imorgon åker vi hem. Vi bor på ett mysigt litet Inn (Ocean Park Inn), i ett litet rum ovanför receptionen, med egen trappa upp utanför huset. Hela natten har jag hört havets brus och känt brisen. Trodde jag. Det var trafiken som var bruset och den megastora 1x1 metern golvfläkten som blåste på mig. Men jag sov gott iaf ;)
Vi promenixade ner en km för att komma ner till havet och där sladdade vi in på en Perrys Beachbar och fick en perfekt frukost. Vi blev sittandes där ett bra tag. Många morgonpigga människor går, joggar, cyklar, skatar, åker rullskridskor, Segway och en och annan åker rullstol, springer fort eller tar sig fram på annat vis, på beachwalken. Jag fotade lite i vimlet och en och annan ensam själ stannade och bad mig snällt fota dem (med deras egen telefon). Jag antar att jag ser snäll och förtroendeingivande ut. Det är väldigt olika människor som passerar förbi. Alla de slag. Sen lyckades jag övertala Roger till att hyra cyklar för att cykla beachpromenaden. Roger var igår instinktivt emot detta, men utan att han märkte det så fick jag honom att själv föreslå aktiviteten. YES! Det kostade 10 dollar för en timme eller 25 dollar för hela dan. Det blev hela dan. Eller till kl 17, sen stängde de. Vi cyklade fram och tillbaka och det var sååå nice! Santa Monicas beach är ordentlig, långa raka cykelvägar och fina hus och rika människor. När man kommer bort till Venice Beach så ser det lite annorlunda ut. Det är drogliberalt, ungdomskulturen flödar, uteliggare, graffiti, folk som tigger pengar till "Wheed"(helt öppet och ärligt), snirkliga cykelvägar, gatuförsäljning, folk som klär ut sig och säljer foton-ihop-med-mig för en dollar, musik och ruffigare hus mm mm. Det är inte samma kultur på beacherna - trots att de ligger invid varandra. Jag önskar alla som är 22 att få tillbringa en sommar på venice beach. Det måste vara det goaste man kan göra i den åldern. När man ser dem så önskar man att man var 22 igen och inte 52... Jag såg några snygga kroppar som vandrade omkring och önskade att de kunde fortsätta att se ut så där även när de passerat 50, suck.
Vi lunchade på Venice Ale House. Roger ville (igår) instinktivt inte hänga i Venice men han kom på andra tankar. YES! Vi fick bästa uteplatsen och åt sallad. Gott! Vi doppade fötterna i Stilla Oceanen (det var kallt) och sen blev roger trött och behövde åka hem och vila lite. Tror han kallade det för gubbvila. Jag fortsatte att cykla fram och tillbaka och njöt av vädret, värmen, folket och sammanhanget.
Middag blev ute på Santa Monica Pier på "Bubba Gump" - från filmen Forrest Gump. Rogers högsta önskan. Solnedgång i bergen och inte i havet - det var ju lite synd.
Sen spårade kvällen ur. Först drar Roger med mig till Victorias Secret (för tredje gången), det tar en halvtimme inne i butiken, de stänger och jag väntar utanför. Sen ska vi bara ta en sista öl och vi hamnar till Rogers outsägliga lycka på en bar som bjuder på burlesque. Dollface Dames Burlesque. Där sitter alltså roger med sin Victoria Secretpåse och bara ÄLSKAR DET :) Det går inte att göra annat än att vara glad för rogers skull och hänga på. Publiken påminns att man inte får röra the ladies. Inte alls. Inte ens om the Girls kommer fram till en och ålar sig lite grann. Bra med förtydligande av ordningsreglerna. Varje uppträdande avslutas med att the girls TATA!!! (typ överraskande) slänger av sig BHn och visar brösten (fast brösten är lite dolda av någon påklistrad stjärna eller nåt annat). Tredje gången är det varken överraskande eller spektakulärt.
För ordningens skull vill jag bara skriva att detta är ett sammanhang som jag har mycket svårt att vara i. Gränsen mellan burlesque och striptease är hårfin och förnedringen ligger nära. Tack och lov så stannar vi inte jättelänge.

Imorgon blir det en sväng till Victorias Secret innan vi kör till flygplatsen. Hur många känner en man som dras likt en magnet till den där butiken...?

Likes

Comments

Vaknade onödigt tidig. Checkade ut från Motell 6 (som inte erbjöd frukost) och tog en kaffe å bagel på ortens starbucks. Helt otroligt att det ens fanns ett starbucks här :) Jag hade en frustrerande konversation med starbuckstjejen och återger inte den här. Starbucks är väl franchise? Ska väl erbjuda samma saker på alla caféer? Så var det inte här. Problemet var bageln, inte kaffet. Idag hade vi en transportsträcka att se framemot. Målet var Santa Monica utanför Los Angeles. Strålande sol även denna dagen och det blev varmare och varmare. Vi började med sedvanliga raksträckor på platt, torrt och tråkigt landskap men hamnade snart i berg där vi körde upp och ner på slingriga vägar och återigen häpnade över hur vackert det kan vara. För första gången ser vi blommor. Det kändes mer som Colorado och ibland som Medelhavet än som Californien. Vi blev fler gånger omkörda av motorcykelåkare som söndagskörde görasketafort i kurvorna. I Vagabondtidningen stod det att man borde räkna med att bli stoppad av Higway Patrol någon gång under en roadtrip. Idag hade roger en polisbil som låg länge och lurade bakom oss. Till slut kom blåljusen på och vi sa med skräckblandad förtjusning tilll varann att: "Nu äntligen blir vi stoppade!!" Men polisen körde bara om. De hade tröttnat på Rogers långsamma fart. Så var det med det.

När vi kommit ner för de sisa bergen och kommit ut på gamla Highway One, hamnade vi snart i bilkö utanför Malibu. Det är söndag (förklarade en dam senare när roger frågade) och "beachday". Det tar timmar i bilkö att komma från Malibu tillbaka till LA, sa hon. Jahopp. In till Malibu kan man inte köra. Det är stängt med grindar för de rika som bor där. Utmed hela strandremsan ligger villor vägg i vägg och ingen annan är de boende får komma ner till sanden. De har väldigt långsmala tomter och en del hus står på pålar i sanden (för det finns liksom ingen mark kvar att bygga på). Efter rikemansområdena så kom en public strand. Det fick man betala inträde på - och parkering. Gissa hur mycket folk det var där..? Många. VI stannade på ett litet köpcentra i Malibu och slog ihjäl tiden lite. Jag passade på att ringa min yngste 17,0 - han smsade att han behövde pengar och att hans telefon inte gick att ringa till. Han svarar mig fint på sms att han inte kan prata nu för klockan är 23 och han behöver sova. Det lät ju ordentlig. Men, jag är ju inte helt dum - det är Valbergsässoafton hemma...

Sen efter någon timme blev möjligare att köra in till Santa Monica. Bensinpriset är högre här än i resten av landet. Billigast var det i Texas. Vi ligger bakom en Tessla - den har en registreringsskylt som jag inte minns exakt vad det var på engelska men det betydde "ingen förorening". Snyggt :)

Lite reflektioner kring könsroller:
roger tankar bilen och tvättar bilrutorna - jag slänger skräp (jag tvättade bilrutorna en gång och sen sa Roger att han kunde göra det)
Roger kör - jag läser iphonekartan och säger om den blå pluppen kör åt fel håll
Roger parkerar bilen - jag checkar in på hotellen
Roger betalar allt vi gör (som mat, fika, dryck, aktiviteter) - jag håller räkningen på utgifterna
Roger lyfter in och ur resväskor ur bilen - jag håller reda på rumsrummer och nycklar
Roger säger ofta: "Du kan få ge mig mina solglasögon om du vill" (de ligger som bekant i min handväska) - och då ger jag honom dem. För han kör ju.
Jag gör en sista check av rummet innan vi lämnar så att vi inte glömt nåt - Roger går ut.

Vi checkade in på Ocean Park Inn. Det ligger mellan SantaMonicapiren och Venice Beach. Det är litet, rent och gullligt. 139 dollar, gratis parkering men ingen frukost - helt ok. Vi snabbade oss ut på piren och insöp atmosfären. Från att ha varit mestadels i tysta nationalparker de senaste tio dagarna så har vi hamnat i absolut värsta myllret av turister - och vi gick ju såklart ut på piren och strosade. Det gick ganska fort att vänja sig. Vi hittade ett burgerställe via tripadvisor. Det såg ut som ett vanligt amerikanskt snabbmatshak, men de gjorde grymt goda burgare (och väldigt goda pommes) och de serverade vin och öl till maten. Det var inget vanligt snabbmatshak. Det hette Burger Lounge. På många restauranger är de noga med att ange varifrån köttet kommer, att djuren är uppfödda på riktigt gräs, kalorier och annat viktigt. Det känns modernt. Så och på denna. På kvällen hamnade vi på ett riktigt lokalt hak med livemusik. The Trip. Först var det ett band som spelade. Sångerskan såg ut som en yngre variant av Gunilla Persson och jag anade Gunilladrag i hur hon uppträdde och behandlade sina bandmedlemmar. Hela publiken (typ 15 personer) var hennes vänner och det applåderades intensivt efter varje sång. Hm. Sen kom nästa, det var en duo med en hon och en han. Bedrövligt. Gunillabandets fans ägnade nu all uppmärksamhet åt dryck och varandra och ingen såg eller lyssnade på den ylande irländska duon. De hade en fan och hon visslade och applåderade vilt efter varje låt. Jobbigt alldeles oavsett. Det var alldeles oavsett uppträdarna, ett genuint ställe och en upplevelse.

För första gången är vi i värmen och för första gången har vi ingen aircondition på rummet - vi har en takfläkt som för oväsen och en en meter i diameter stor golvfläkt. Ska bli intressant att se hur natten blir...

Likes

Comments

Natten gick bra, vi sov ordentligt trots buffématen och Casinoklientelet. Vi checkade snabbt ut. Det satt redan originella människor och spelade med cig i mungipan. Jag inser att det som jag fått se och uppleva på det här Casino Nuggets är på riktigt. Här är de riktiga spelarna. Las Vegas är fejk i jämförelse. Jag vet inte om det är sorgligt eller komiskt.

Vi lyckas få frukost på casinot bredvid. Det är precis likadana människor här. Frukosten är rejäl och när jag besöker "restroom" så passar roger på att spela lite. Han vinner 0.10 dollar. Vi har kaffeaklimatiserats och dricker nu amerikanskt kaffe utan att grina. Vi skippade tom Starbucks idag.

Dagens mål är Death Valley. Det var inte alls som jag trodde. Jag trodde att det var en lång dal som man körde igenom som var öken, torr oh varm - och att det tog nån timme. Death Valley var så vackert. Det fanns flera vägar att köra och många utsiktspunkter. 25 dollar entré. Vi planerade en rutt och fick se mycket. Vi var som högst uppe på 1670 möh och sedan som lägst i saltöken på minus 85 muh. Där uppe var det rätt kallt och där nere var det 35 grader. Det var en märklig känsla att gå i saltöknen. Varmt, lite mjukt på marken, vansinnigt starkt ljus (det reflekterades i saltet) och det var som att gå på en frusen sjö. Vi körde omkring hela dagen i Death Valley och det var nog det vackraste jag upplevt på resan. The Arches, Grand Canyon, Antelope caves och Horse Shoe Bend var också topp.

Vi lämnade vid 17-tiden och skulle ta transportsträckan vidare till första bästa motell mot Los Angeles. Transportsträckan var givetvis också den väldigt vacker. Men den var framför allt oerhört lång och rak. Idag körde vi på den absolut längsta och rakaste väg någonsin. Den var så lång att vi skrattade högt båda två - den sträckte sig ända till horisonten och vi kunde se LÅNGT. När vi väl kom fram till den ort där vi hade tänkt att övernatta så... Trona, heter den. Det började med de vanliga skrotupplagen och diversehandlare som inleder de flesta orter. Sen kom "förorten". Det brukar vara de skröpliga husen (eller husvagnarna). Roger höll hårt i ratten och jag kröp ihop och drog in fingrar och tår. Här var det inte bara skröpligt utan ruckligt, utbrända hus, sopor, förfall, misär, sönderslagna och sönderfallna ruckel till boenden. Vi väntade på att det skulle gå över och att den vanliga staden skulle börja ta form. Det hände inte. det blev bara värre och värre. Det dök upp en väldig fabrik. Tåg och lastvagnar. Avspärrade områden med taggtråd där det stod "Danger - Keep out". Mera fabriker, rör, galler och elände. Det kom en bensinstation. En man var på väg ut med drickor i handen. Han var stor, hade långt grått skägg, svarta solglasögon och en bandera över huvudet. Han såg rätt farlig ut, om en säger. Att de enda övriga människorna vi såg var ett gäng rödhåriga typer (kanske en familj), fick roger att dra slutsatsen att alla invånarna var förgiftade. Radiokanalen spelade kyrklig musik - dödsångestmusik. Vi googlade senare på Trona och det var ingen rolig läsning. De lever på att utvinna någon mineral. Det såg mer ut som att de höll på att dö av den där mineralen... Inte ens gräs växer där... Vi bestämde oss för att vi inte alls ville sova där utan körde vidare. Vi fick köra kanske åtta mil innan vi hittade något som var OK. Den mest iögonfallande reklamskyltar jag såg idag var här och det stod; "Syfilis i a silent killer - protect your baby".

Vi hamnade till slut i Mojave. Det är en till stad som Pahrump där det inte finns nåt alls. Här finns det inte ens ett casino. Vi erkände att vi hade varit mycket nöjda ikväll om vi hade fått rum på ett Casino Nuggets. Gärna rökrum. Gärna party i rummet bredvid. Vi skulle inte ha gnällt över Casino Nuggets igår. Ikväll hamnade vi på en superbillig motellkedja som heter "6". Det kostade 55 dollar, var rent, fint och ordentligt. Så vi kunde andas ut. Och vi hamnade på ortens enda Burgarställe; Primo Burger. Det var en hit (inte matmässigt men upplevelsemässigt). Det var som att stiga in i 60-talet. Här satt ortens yngre och åt mat (i överflöd som vanligt). Av de kanske 10 personer som var där när vi kom så var tre rödhåriga. Odds på det?

Likes

Comments

Lite sovmorgon idag (upp 8.30) och en gooo frukost på Willies Wildcat och sen gav vi oss iväg mot Death Valley utanför Las Vegas. Vi hade ca 30 mil transportsträcka framför oss - trodde vi. Vägen ut från Springdale och Zion National Park var såklart vacker och slingrig mellan höga berg. Vi kör igenom två gulliga orter med gulliga hus och det ser ut nästan som i Californien. Nästan lite genuint. Här finns skyltar som säger tex: "Hunting area - no target shooting" och "No loaded guns allowed". Man börjar vänja sig vid vapennärvaron.

En reflektion:
USAs orter och städer verkar vara uppbyggda utefter den gamla Westernstadens princip: en lång, rak huvudgata kantad med salooner, hotell och affärer. Vi känner igen det från de gamla westernfilmerna - man red in i stan och ut genom stan på samma "gata". Dagens moderna städer ser exakt så ut med den skillnaden att den gamla sandvägen som man red in på har bytts ut mot en fyrfilig asfaltsväg. I övrigt ser det likadant ut. En lång, rak väg in och ut. Inga krusiduller eller gamla stadskärnor med mysiga gränder eller fik. Amerikanska städer ser ut som industriområden.

Vi lämnade den stora leden mot Las vegas och tog en liten mindre väg (för vi hade inte bråttom och gillar inte de stora lederna) och hamnade i en nationalpark igen (20 dollar inträde) och återigen hamnade vi i ett nytt, annorlunda och vackert landskap. För det mesta torrt. men plötsligt dyker det upp en oas av vackra stora villor och palmer (och golfbanor). De rika har skapat sig lite utrymme. Här rinner Virgin River ner från Zion och Colorado River, de hamnar i en sjö, Lake Mead. Lake Mead har kommit till eftersom man har dammat upp de här floderna med Hooverdammen. Överallt i den här nationalparken var det skyltar som varnade för Spring flood (vårflod). Vi såg bara uttorkade flodfåror - svårt att tänka sig en vårflodsöversvämning här. Vi stannade till vid Hooverdammenn för att titta och känna på höga höjder. Man kunde köra bil över dammkanten (den är rätt enorm) och man kunde promenera på bron som går över Colorado River - det som är kvar av floden efter att Hooverdammen stoppat upp. Det var mäktigt. Och läskigt. Tänk om dammen skulle brista... vilken katastrof... På dammkanten (där man kan gå) finns "Restrooms" och de har dörrar i guldfärg. Pampigt. Och bron som går över är 300 meter över floden och det är obehagligt högt. Det var äntligen lite varmt och det var såklart mycket turister. Det fanns en särskild väg man kunde gå för att promenera över bron. Vägen var ca 80 trappsteg upp. Vi såg att det också fanns en gångväg i Zick-Zack bredvid trapporna. Först tänkte jag att det nog är för att ställa alla turister i kö under högsäsong (som på Liseberg). Sen sa Roger att det nog är en rullstolsväg upp. Sen insåg vi att det är en enklare väg för mätta människor som inte orkar gå i trappor.
Vi tog en sväng inom Las Vegas bara för att se The Strip. Vi körde gatan upp och filmade. Detta ska jag visa för mina barn. Stan är ju som en drömsaga för vuxna. På väg ut ur stan möts vi av stora reklamskyltar för "Get marijuana legally - dial... och ett nr och www.adress" och "Need help with erection permanently?" Och vi ser en Drive-throug-Pharmacy. Det finns faktiskt en och annan förskräckt liten kyrka i Las Vegas med - inte bara de som viger folk på löpande band.
Sen var det raka vägen både bokstavligt och bildligt till Pahrump - den lilla orten som vi tittat ut som ett lämpligt övernattningsställe inför Death Valley imorgon. Pahrump var fullbokat. Alla fyra hotellen. Det fanns rum på ett av ortens kasinon: "Nuggets". Rum för rökare och 209 dollar. Vi hade inget val. (Och vi hade lämnat vegas där vi hade kunnat bo för halva priset... inte tänka på det nu.) Nuggets är ett fruktansvärt casinohotell. Värsta parodin. Fullt med original som hänger framför spelapparater med cig i mungipan. White trash. Jag frågade den tjuriga receptionisten om tips på nåt gott "burgerställe" och hon tipsade mig om Burger King. Jahopp. Vi letade igenom hela stan efter nåt ställe att äta på men det enda som fanns var buffén på Nuggets. De erbjöd "Surf&Turf". Det var glufs-glufs-människor i kvadrat. Obeskrivligt. Stenabåten till fredrikshavn är en dröm i jämförelse. Vi åt och skyndade oss upp på rummet. Rummet jämte (dörren stod öppen) var en enorm bar och ca 10 gubbar 60+ festade loss.
Nu håller vi tummarna för att ingen av oss vaknar med magsjuka inatt.

Likes

Comments

Vaknade upp på det adorabla motellet Bumbelberry Inn och frukost serverades på Willies Wildcat - mot voucher. Det var en riktigt bra frukost. De har också många roliga skyltar på väggarna (se bilderna längre ner). Antar att Springdale är måna om att folk äter ordentligt innan de ger sig iväg på hiking i nationalparken. De orkar säkert inte plocka upp turister som svimmar pga att de inte ätit ordentligt eller så. Smart. Detta stället är inte alls lika nördigt som Moab vid The Arches. Här är mer turistfriluftande. Vi serverades en grönsaks- och baconspeckad omelett och till den fick vi välja bröd: "White or wheat?" ... vitt eller vete? Vitt bröd eller vetebröd? Är inte vete vitt? Wheat betyder fullkorn, förstod vi sen, för vi valde en av varje. Efter frukosten gick vi till Bumbelberry Bakery (för där fick vi 10% rabatt som motellgäst, såklart) och köpte varsin megabumbleberrrymuffins att ta med på dagens vandring. Man kan ju undra vad som var i muffinsen? Här i butiken sålde de frön som man kunde så för att få egna bumbelberries. De skulle grävas nere typ några meter ner på den torraste platsen man visste och så väntade man 40 år på resultatet. Om man inte var nöjd fick man pengarna tillbaka. Roger köpte en fröpåse. Fröna var plastpärlor. Äntligen lite riktig humor i det här landet. HAHAHA!

Vi tog sedan den gratis shuttelbussen till Zions nationalpark. Där fick man sedan ta en annan shuttelbuss upp i själva nationalparken. Privata bilar är förbjudna i området. Bara de som bor på den skitdyra Lodgen i parken, får köra in sina bilar. Typiskt. Springdale har organiserat sig väldigt bra med sina shuttelbussar. Smart. Folk bor på motell och ställer sina bilar där och sen ser staden till att alla kommer till rätt ställe. Jag antar detta på nåt sätt ingår i de 30 dollar vi betalade för att få komma in i nationalparken. Ordning och reda. Busschaufförerna var alla väldigt trevliga. De pratade och berättade och skojade i högtalaren. De var personliga hela tiden. "Nu stannar jag här - är det nån som vill av så ropa JA!", tex.

Zion är svårt att beskriva, men man går små vandringsleder, trails, mellan och bland väldigt höga berg. De sträcker sig rakt och väldigt, upp flera hundra meter (det kanske är mer men det är iaf väldigt höga berg). De får inte plats i kameran. Man får göra panoramabilder hela tiden både åt sidan och nerifrån och upp. (Det sista lärde mig Roger idag.)
Vi hade bestämt oss för att börja längst upp i parken och därmed hela tiden gå neråt. Smart. Det som också är himla smart är att inte komma hit under högsäsong. Inser att det inte är särskilt mycket folk här nu och jag kan säga att jag vill INTE vara här när det är lite mer folk. Detta var perfekt men inte en människa till. Shuttelbussen hade 9 stop. Det översta och sista var River Walk. Asfalterad promenadväg. Så vackert. Igen. Man promenerar längs med en bäck som senare blir en flod. Men här är den fortfarande en bäck. Det vimlar av ekorrar här som man inte får mata. "Do not feed Wild life", som det står på skyltarna (och det betyder inte "Mata inte indianerna"). En asiat ropade förskräckt varnande till mig (efter att ha bekantat sig närmare med en ekorre):"They a vely aglessive!!" A, jag förstod vad han menade.

Amerikanarna är jättteduktiga på att skylta. Det gick hur lätt som helst att hitta sig omkring. Vid minsta tveksamhet var det bara att fråga vem som helst och alla är väldigt hjälpsamma. Jag vet inte om detta är för att de är "hikers" (vandrare)? Alla hikers klär sig i hikerskläder. Jag hade jeans, guldiga jympadojor från Johanssons skor på Avenyn i Göteborg (med inbyggd högklack för att få snyggare hållning), T-shirt och jeansjacka. Jag var inte hike-klädd men klart bästa outfiten om man ser till mina tidigare försök. Jag var nöjd iaf. Jag hade min snygga handväskeryggsäck i svart skinn - hikers har riktiga ryggsäckar. Flera hikers hade också bärselar som de bar barn i (både fram och bak). Jag såg en amerikansk kvinna med tre barn - en på ryggen och en 3- och en 5åring springandes omkring. Och detta på en av de längre och svårare trailsen som jag gick. Eloge - eller ogenomtänkt. Låter det vara osagt. Annars var det inte så mycket övervikt på japaner. Mest amerikaner som vandrade tror jag och inte så många mätta människor. Men ganska många äldre människor, som gick med stavar och höll varann i hand. Fint.
Hikers släpper artigt förbi folk som vill om och/eller som man möter på de smala stigarna. De hälsar och säger excuse me. Jag tar efter och hälsar och säger excuse me och pratar glatt med alla som vill. Trevligt.
Idag har jag vandrat 12 km och 13000 steg i vacker bergsmiljö och oftast i ganska snäll terräng. Otroligt vackert. Jag har gått fyra olika trails. Den första gick jag med roger och de andra gick jag själv. Den andra var lång och innehöll lite väl mycket klättring men det var det värt. Den sista var inget kul. Det var en sandväg där det rids med hästar så den var tung att gå. När jag gick var det ingen alls mer än jag som gick och när jag hade bestämt mig för att jag faktiskt var vilse och tänkte att jag vänder och går tillbaka vid nästa krök - då såg jag skylten och jag har väl aldrig känt mig så lättad. Sen fick jag syn på två rangers som bekräftade att jag var rätt och att jag hade tio minuter kvar till mål: shuttelbussen som skulle ta mig tillbaka. Bussen kom (de kommer var 10e minut) och den var full. Full av turister som vandrat men som inte orkat gå ner - de ville ta bussen ner. Jag insåg igen att jag inte vill vara här under högsäsong... Två bussar senare kom jag på. Den här busschauffören pladdrade oavbrutet och berättade roliga historier. Jag log. :)

Jag var tillbaka vid halv sex. Slängde mig i bubbelpoolen. Det blev en go middag och rödvin och en lång sittning på restaurangen Willie's Wildcat igen. Man får 10% här om man är gäst på Bumbleberry Inn - såklart.

Likes

Comments

Vaknade upp på detta underbara filmstjärnehotell Parrys Lodge, mitt i ingenstans. I en stad som heter Kanab som man man aldrig hört talas om. Det är frukost i matsalen, ingår i priset. Väggarna i matsalen är prydda med signerade foton på filmstjärnor som bott här under tiden filmerna spelats in i trakten. Hotellet har funnits i 85 år, står det på skylten utanför. Det kan hända att även skylten är lite gammal... Det fanns också flera inramade tidningsurklipp som berättade historien om hotellets del i detta. Jag hittade ett foto på Bure Boxleitner...! Minns ni?!? Luke Macahan... Så söt. Det fanns en länga med rum som var namngivna efter hollywoodstjärnor och i poolen hade Anne Bancroft badat. Det var många bilder på tex John Wayne, Sophia Loren och Steve McQueen. Jag stannade ett par timmar extra på hotellet och bläddrade i en tjock bok om Parrys Lodges historia. Grymt. Sen tog jag en promenad i stan och skulle fota lite genuiniteter men det fanns just inget mer av den varan än Parrys Lodge. Jag hittade en kameraaffär och blev glad - nu kunde jag köpa ett extra minneskort till GoPron (för det är snart fullt) men det satt en lapp på dörren: "Call us if you need something 435-689-0443." Jag ringde inte. Stan kändes lite död, om en säger.

Vi kör vidare vid 13-tiden. Vi ska nu till Zion National Park, 10-15 mil bort. På vägen in i nationalparken läser vi "Do not feed wildlife". Mata inte vildlivet. Det ska vi inte göra. Det är entrékostnad på 30 dollar - ungefär samma prissättning som in till Grand Canyon. Och vi börjar köra ännu mer uppåt. Återigen blir man helt hänförd över naturen. Återigen bjuds vi på ett scenario som vi inte sett förut. Man undrar ju hur många olika sorters naturupplevelser som moder jord kan bjuda på...?? Bergen är jättehöga, rödgula, branta och vi kör snirkligt och ibland genom tunnlar. Det är flera turistbussar på vägen. De stannar titt som tätt och släpper ut 54 japaner varje gång som skall ta selfiesar med selfiepinnar. Det är inte klokt vad många japaner. Det kan hända att det även är kineser. Låter det vara osagt.
Vi har otrolig tur med vädret. Det har vi haft hela resan faktiskt. Solen lyser upp och gör allt ännu vackrare. Vi kör igenom hela parken (eller ett litet hörn av den för Zion är enormt) och sen kommer vi ner i orten Springdale där vi har bokat hotell. Vi bokade på booking.com i förväg - trots att vi inte skulle det aldrig mer. Vi fick rum på Bumbleberry Lodge, Bakery and Gifts. Man hör på namnet att det är nåt speciellt här. Man blir nyfiken va. Vi är utlovad rum med balkong och utsikt över bergen. Spännande. Det visar sig vara ett fint motell, med ett tillhörande bageri (där hoppas vi på gott take-away-coffee imorgon) och som också har en turistshop där man kan köpa alt möjligt.
Jag går in i den öppna och ljusa receptionen och där sitter två väldigt runda kvinnor på varsin kontorsstol. De är jätteglada och hjärtliga och effektiva. Inga "Amazingtanter" utan bara som enorma jättegullliga bumbleberries. Vi har uppvärmd utomhuspool och utomhusbubbelpool. Roger är nöjd. Jag med. Vi fick rum på nedervåningen, med uteplats (inte balkong) med utsikt mot bergen (iofs) men gatan och vägarbetare var i främsta blickpunkt. Ja ja. Nu har hela dan gått utan att vi har ätit (igen) så vi hastar iväg till Wilies Wildcat - grill och allt möjligt. När vi bad om att få sitta vid ett bord med utsikt så svarade servitrisen att hon inte brydde sig om vart vi satt. Hon var ungefär 21,5 år. OK, alla kan ha en dålig dag. Maten var iaf väldigt god och vi blev mätta. Vi spenderar resten av soltimmarna i utomhuspoolerna. Så skönt. Sen kommer ett par i 30-årsåldern med ett barn i femårsåldern och vill ner i bubbelpoolen. De är spansktalande amerikanare. Inte indianer eller mexikanare.
1) de går i bubbelpoolen med kläderna på. Jepp. Shorts och T-shirt. Såklart underkläder under och såklart oduschade.
2) de är enormt stora båda två - vattennivån stiger.
3) de lägger sig (vältrar sig) i ett hörn - tätt inpå varann som om de försöker bli mindre eller gömma sig i varandra. Svårt.
4) han blir varm och tar av sig T-shirten efter ett tag.
5) hon börjar klämma finnar (i hans ansikte) och gissa vart hon sköljer av sina fingrar...? Hon gör det inte i smyg utan med stor inlevelse och noggrant.
6) jag sätter mig på kanten och drar upp fötterna ur vattnet.
ÄCKLIGT! Hur är det ens möjligt att något sådant här kan hända?!?!? Jag tappar hakan! Var jag precis med om detta?!? Jag tog smygkort på dem - de var väldigt "mätta", som Britt brukar säga.

Bumbleberries är en korsning av två olika bär (minns inte namnet på dem) som växer på en buske i skogen som heter "Giggelbusch". Och om man föreställer sig hur någon är som kommer på en sådan historia, så förstår ni hur receptionstanten var. Hehe.

Likes

Comments

Idag vaknade vi redan kl 07 på det fina Grand Hotel i Grand Canyon. Jag fixade kaffe på sängen till Roger. Sånt brukar jag inte göra (särskilt inte åt män) men jag kände mig snäll och omhändertagande denna morgon. Det kommer inte hända igen. Det gick bra. Grädden skar sig lite i kaffet men det smakade fint. Sen åt vi frukost, det var buffé och det blev både äggröra med bacon och pannkakor med lönnsirap. Man fick en egen liten kanna med varm lönnsirap. Socker&fettfrukost. Gött. Efter frukosten satte vi oss framför brasan (med det amerikanska kaffet). Brasan visade sig vara fejk. Det var en gasbrasa med låtsasved. Men den värmde lite iaf. Det är kallt här. Kvinnan i incheckningsdisken sa lidande: Snälla, säg att det är kallare i Sverige än här!" Och jag svarade snällt att självklart är det det. Jag sa inte att jag aldrig har frusit så mycket inomhus som här i USA. Hon behövde nog höra att någon hade det värre än hon. Jag är snäll idag. Alla väggar i den väldiga foyén var klädda med djurhuvuden (från vilda djur som älgar och sånt) - de var också fejk. Vi passade på att handla lite i Grand-shopen. Roger köpte två T-shirtar. Vi hittade en bok med titeln: "Over the Edge, Death in Grand Canyon - gripping accounts of all known fatal mishaps in the most famous of the Worlds seven natural wonders". Intressant - vi köpte den inte.
Vi checkade ut och körde in i Grand Canyon National Park. Det kostade 30 dollar - för 1-7 dagar. Ett årskort kostade 60 dollar. Jag förstår prissättningen. Vi tittade först på en presenationsfilm (som amerikanare gör så bra, jag grät nästan av vördnad inför canyonen). Sen började vi promenera. Vi gick 5,3 km. Och det är bara en liten snutt på södersidan, South Rim. Vi sprang ut på alla utblicksställen som hade staket. Vi och alla japaner och kineser och fransmän och italienare. Och vi tog kort och filmade. Roger vågade sig ut på ett par klippavsatser utan räcken. Han var rädd, han kröp ut på den ena - men ut skulle han - jag var också rädd (se till att ge mig bilnyckeln innan du ger dig ut på klippavsatsen..! sa jag och skojade lite, fast egentligen va...) Du ser bilden längst ner i inlägget. Jag tog några bilder på mig där jag satt på nästan farliga klippavsatser, där det fanns mark en meter nedanför fast det inte syns på bild - fejk.
Grand Canyon är så vackert, så stort och så majestätiskt. Det går inte att beskriva med ord, inte heller med bilder, det måste bara upplevas. Colorado River ringlar sig igenom och man ser den nästan. Jag önskar jag hade kunnat flyga så att jag hade kunnat ta in och bara vara överallt. Man vill liksom försvinna in i naturen och bli ett. Eller så önskar jag att jag hade fått uppleva Vilda Västern när det begav sig. För en dag bara... Vi tog bilen 4 mil vidare och stannade på en utsiktsplats till. Där satte vi i oss varsin pizza - klockan var plötsligt redan 15 och vi hade glömt att äta och dricka igen. Rogers humör sjönk i botten och han höll nästan på att uppföra sig illa mot en långsam och obeslutsam tjock amerikansk kvinna i matkön. Roger fick sätta sig och jag fixade fram maten. Tog ett sista kik på canyonen och sen drog vi vidare. Vi hade 30 mil till nästa anhalt; Kenab.
Landskapet skiftade som vanligt. Vi körde upp och nerför berg, vi körde utmed raviner och canyoner, över Colorado River igen på Navajo Bridge. Vi körde utmed Vermillion Cliffs i solnedgången. Vi körde snirkliga vägar och lååååånga raksträckor. Vi satt tysta hela tiden. Ingen mottagning på telefonerna och ingen radio. Helt dött. Vi kände båda två att vi nått max av vad man klarar av att ta in. Dels det enorma intryck som Grand Canyon gett idag och dels alla de intryck vi fått varje dag de här 16 dagarna. Det går inte att smälta.
Innan vi kommer in i lilla staden Kanab så kör vi förbi en gammal tapp med skylten: "Lots of Guns and ammo, beer and T-shirts". Märkligt att en sådan skyltning kan vara helt normal här och helt galet iögonfallande för mig. Vi är i USA.
Väl framme letar vi hotell på booking.com och hittar ett urgulligt gammalt hotel som heter Parrys Lodge. Stället har tydligen varit med i gamla Hollywoodfilmer och hela foyén är full med signerade foton av och på filmstjärnor. Roger påpekade att det där med att det stod "President Ronald Reagan" inte var riktigt korrekt för när Ronald var här så var det som en B-skådis och inte som president. Faktiskt. Roger sa inte det till personalen, utan han sa det till mig. Bra där. Vi har ett rum med var sin dubbelsäng. Inte var sin King Size, som det brukar vara, utan varsin dubbelsäng. Inte klokt. Kvällens restaurangbesök blev till Iron Horse - rakt över gatan. Ett riktigt cowboyställe (fast Hollywoodaktigt). Åt den godaste burgaren hittills på resan. Innan maten tog vi in varsin drink. Roger ville ha en Strawberry Daiquiri - gissa hur feminin den var när den sattes på bordet..?!? Inte ens jag hade känt mig bekväm med arrangemanget. Hehehe - till och med servitrisen skrattade, men hon väntade med skrattet tills jag och roger skrattade. Bra där.
Nu är vi i en ny tidszon igen. Svårt att hänga med - tur att iPhonen löser det själv.

Likes

Comments

Klocka ringde 05.30 - dagens äventyr börjar. 06.15 samlas vi för en tur till Antelope Canyon. Navajoindianerna är de enda som får gå in där och de guidar turister och tjänar pengar på det, såklart. Vi ska besöka en sorts grotta. Vi bussas ihop med ett gäng turister och vi får en guide som heter Nite. Grottan är som en enorm spricka i berget och vi går med guiden igenom den här sprickan som är ca 200meter lång och som max 48meter hög. Hela idén är att få fota där inne. Guiden är så snäll (eller luttrad) att han fotar åt alla turisterna med deras egna kameror. Det blir bäst bilder så och alla blir nöjda. Han tom ställer in rätt bländare mm åt alla som har systemkameror. Min med. Grottan är helt magisk. Indianerna tror att vindarna startar här inne och de har stor respekt för grottgången. Vi slussas effektivt in och ut genom gråttgången och tillbaka till Page. Det hela tar ca 1,5 timme. Sen tar vi motellfrukost och den är helt OK. Det fanns våfflor som man fick grädda själv. Jag studerade noga hur mannen framför mig gjorde och lyckades med våffleriet utan att kleta till det. Mannen före mig tog det som jag trodde var gräddsprutan och sprayade sin våffla. Jag undrade vad det var (eftersom det uppenbarligen inte var grädde) och läste på flaskan. Det var smörjmedel som man skulle spraya våffeljärnet med. Jag sprayade inte min våffla med det. Efter detta blev det starbuckskaffe on the road again. Denna gången bokstaverade jag inte mitt namn och fick mina kaffelatte uppropat som "Latte for A". Vad ska man säga...? Det var inte samma indiankvinna som igår, dock.
Vi kör söder ut mot Grand Canyons södra sida (det är den som är öppen). Navajolandskapet skiftar i jadegrönt och ändrar sig efter varje timme. Vi blir inte längre förvånade utan förväntar oss dessa förändringar. Långa raksträckor igen. Det blir blåsigt och vägskyltar varnar för "smoke ahead". Vi har gott om tid idag så vi bestämmer oss hastigt för att ta en sväng om Sedona och äta lunch där. Sedona ligger ca 20 mil längre ner. Det är helt galet att man blir så avståndsblind. Men avstånden är enorma här. Vi hamnar en kortstund på gamla historiska route 66 (som inte finns mer)och vi kör igenom Flagstaff. Vi stannar inte här, det är för stort. Vägen ner till Sedona är också den helt enastående. Vi kör från 2000möh ner genom slingriga vägar och vackra berg. Vi kommer ner till Sedona som är en snygg stad. Fin (trots att den är sådär amerikansk och tillrättalagd som alla andra städer) och mysig. Den har en mindre huvudgata och ett gytter av affärer och restauranger. Ovanligt. För de flesta städer har typ fyrfilig huvudgata och bara stora butiker med enorma parkeringsplatser utanför. Jag fattar att ingen går till affären här, alla tar bilen - till varje ställe de ska handla på. Därför är det så stort och industriområdesaktigt. Vi hittade en restaurang med fantastisk utsikt och åt hamburgare. Det är ett säkert kort. Ett halvt pund kött. Jag kollade sen och ett halvt pund är 450 gram. Jag förstår att alla tar med sig doggybag hem.

Jag har slutat att ha en uppfattning om kartor, väderstreck, riktningar eller något annat som handlar om att veta hur eller vart vi ska köra. Roger har ett otroligt lokalsinne. Den enda gången jag hade rätt och han hade fel, var i Chicago. Sen har jag haft fel hela tiden.

I Sedona gick vi in i Harley Davidsonaffären. Jag köpte mig en keps (för jag får för mycket sol i ansikte) och Roger köpte sig en T-shirt. Damen i butiken gav såklart Roger extra uppmärksamhet och 5 dollar rabatt. Det fick inte jag. Men jag har vant mig nu.

På vägen tillbaka från Sedona till Flagstaff ser landskapet lite svenskt ut. Från Flagstaff till Gran Canyon är det platt, torrt och rakt. Vi bokar på bokning.com (trots att vi lovat oss att aldrig boka i förväg igen) men vi fick rum på Grand Hotel för 100dollar - helt otroligt. Och de har en uppvärmd inomhuspool och bubbelpool - så roger blir jättejöjd. Han gillar ju att bada. Eftersom vi är på Grand så klädde vi oss lite fint och gick ner i baren. Amerikanare är T-shirtmänniskor. Så och på Grand. Den kvinnliga bartendern gav Roger särskild uppmärksamhet - inte mig. Vi avslutar kvällen redan kl 21. Kryper ner i jättegoa sängar och tittar på TV, facebookar och bloggar. Gött. Det finns en sån där riktig liten kaffemaskin på rummet som brygger kaffe med såna där kaffekapslar. Riktigt kaffe! Jag har klurat ut hur man gör och imorgon ska roger få kaffe på sängen. Känner mig på snällt humör.

Likes

Comments