Header

Den där mannen i målarbutiken, han förtjänar en berättelse - till. :) Idag skulle jag ju måla fönsterfodret med täckfärg och det gick sådär. Det blev konstiga smulor kvar på bräderna - som om jag målat i något dammigt. Jag sandpapprade och torkade och målade igen, jag gjorde rent penseln och målade igen. Samma resultat. Jag packade ihop färgburken och penseln och ångade in till stan och målarbutiken. Möttes genast av samme man när jag kom in. Bingo! Kanske inte jobbar det fler än honom och en till där - vem vet, men ändå. Rätt person direkt. Jag förklarade mitt bekymmer. Jag la mig platt på rygg och anklagade absolut inte varken honom, penseln eller färgburken för det inträffade. Han lyssnade och kom snabbt med förklaringen: "Jaha, men jag vet precis vad problemet är - du har inte väntat tillräckligt länge mellan grundningen och färgstrykningen", sa han. Hallå, jag väntade 24 timmar - räcker inte det...?, sa jag snällare än vad jag skrev här. Han gjorde då det som jag tänkte att han skulle göra och som jag inte önskade att han skulle göra - han hämtade en bräda och började måla med färgen. Såklart uppförde sig färgen inte lika illa då som den gjorde hemma hos mig. Inte en enda smula uppenbarade sig på brädan. Typiskt. Det kunde man ju räkna ut på förhand, såklart. Så jag fick säga så där fånigt: "Men sådär blev det inte hemma när jag målade...". Just här och nu tar hela situationen en fin vändning. Jag ser att han målar med lite mer färg än jag (jag smetar ut den mer) och när jag säger detta så blir han så nöjd! Nu har han lösningen på problemet! Det är jag, kunden, som inte kan måla!! Och i lättnadens eufori följer en rad berättelser och anekdoter ur hans målarliv som samtliga syftar till att jag inte skall känna mig ledsen eller misslyckad för att jag inte lyckades helt denna första gång som jag målade. (Det var inte första gången jag målade, men jag sa inte det.) Berättelserna handlade lite om torktider, kemikalier och historik versus moderniteter. Han antydde att det inte var ovanligt att han fick rycka in och hjälpa nära och kära som målade hellre än bra. Jag kunde riktigt se honom, målarhjälten, likt en stålmannen sladda in och undsätta hemmahobbymålare i klanterinöd. Jag lämnade butiken med en känsla av att jag var rätt standard, ungefär lika stackars mig som stackars alla andra som inte kan måla så bra - och med känslan av att det är inte kört! för hjälp och tröst finns alltid att få i butiken! och ingen - varken jag eller någon annan - skall tänka något beklagansvärt om mig och mina förmågor. Det var lite "seså, upp med hakan!" över honom. Jag åkte dit arg och lämnade tröstad. Intressant. Jag köpte en pensel till med. En rund. För det är allmogelister och de är krångliga att måla.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

För två, tre eller kanske fyra år sedan så satte jag (hantverkaren) in några nya fönster i huset för de gamla var trasiga. Jag fick nya, jättefina och bra fönster. Fodret (på insidan) runt de nya fönstrena byttes också ut men de blev liksom inte målade. De har varit trärena ända sedan dess. Inte så snyggt. Man blir snart hemmablind och ser inte längre hur det ser ut... Men jag har faktiskt stört mig på detta, inte varje dag, men då och då när jag oväntat lägger märke till dem och tänker: "Fula fönster...!". Jag har tänkt att någon gång under någon hemmasemester så borde jag ju kunna måla dem själv. Att ta in en målare för en sån enkel grej är lite väl magstarkt. Nån måtta får det vara. Men det är långt från tanke till handling. Väldigt långt.

Idag - första dagen på min hemmasemester åkte jag och köpte färg. Jag har gjort en to-do-lista över saker som jag borde göra under dessa hemmasemesterdagarna och just denna punkten var med (den stod inte högt på listan dock...). Så idag förvånade jag mig själv både med att komma ihåg mitt uppdrag samt att faktiskt åka och köpa färg. Inget uppskjutande beteende idag inte! Jag åkte till Jannes Färg & Tapet i Kungsbacka. Där var nästan folktomt - yes! Jag hittade en vänlig manlig expedit i mogen ålder. Förklarade snabbt mitt ärende och han tog mig med bort till färghyllorna. Jag hann i farten nämna att jag gärna kanske ville ha vit lasyrfärg. Han började mycket pedagogiskt att förklara skillnaden mellan lasyr och täckfärg (jag kunde redan det men jag lyssnade lydigt). Han förklarade mycket ingående hur svårt det är med lasyr. Jag anade tidigt hans taktiska upplägg (han ville sälja täckfärg till mig - att gå därifrån med lasyr var inte aktuellt - insåg jag snabbt). Han började förklara hur svårt och krångligt det är med vit lasyr och hur ganska lite sannolikt det är att jag blir nöjd med slutresultatet - för att för att gå över till hur enkelt det är med täckfärg. Jag bara väntade på att få slut på förklarandet (lite mansplaining här, va...?) för att få komma till avslut och säga att "Ja, tack vi tar täckfärg, tack tack och hejdå". Jag sa ungefär att "nu har jag lyssnat noga på dig och förstått att jag borde ta täckfärg och jag är så glad att du har förklarat det här för mig så att jag blir nöjd med resultatet". Alltså, när man inte orkar ta diskussionen va, hm. Jag ville bara få en vit jävla färg och åka hem - jag har semester och har inte hela dan på mig. Vidare till hyllan med grundfärg och täckfärg. Hur mycket behöver hon ha...? Han dividerade nogsamt med sig själv och jag bröt och sa den lilla burken blir JÄTTEbra. Vidare till penselhyllan och jag bestämde görasketasnabbt (som Britt brukar säga) att 50mm blir perfekt!! 395 kr och jag åkte snabbt hem i min lilla Kia (ganska snabbt). Och nu kommer jag till poängen med hela inlägget. Det tog ganska exakt en halvtimme att täcktejpa och en timme att grundmåla alla fönster. Inte längre tid än så!!!! Och 395 kronor - inte dyrare än så!! Varför har jag dröjt med detta i alla år?!?!?!? Anette, hur svårt kan det va?!? Tar mig för pannan och suckar.

Likes

Comments

Efter en tids irritation över ickefungerandet hemma (läs chilla tonåringar) började jag under några dagar skriva ner punktvis vad jag stör mig på och idag var listan tillräckligt lång för att hålla ett uppfostringens tal till de tre (17komma5, 19 och låne19) som bor hemma fortfarande. Frågor som jag laddat med var tex: Hur många gånger kan man använda en handduk, hur varmt duschar man (eftersom jag blir skållad när jag kommer in efter någon annan), hur blir varmt vatten varmt??? - har ni funderat på det?!?, hur mycket schampo använder man, hur ofta byter man sängkläder, hur länge går en tvättmaskin och hur många handdukar kan man stoppa i en tvättmaskin, vad drar el i ett hushåll, vad kostar mat etc. När det börjades invändas mot mitt resonemang när jag var inne på dusch, varmvatten och dyra elräkningar - så tystnade jag och sa kort: "OK, då höjer jag hyran." Punkt. Och det blev tyst. Några order: gör rent handfatet efter dig (det är inte mysigt med utspottad tandkräm och rester av rakat hår), gör rent toan när du bajsat (MED rengöringsmedel), ta upp din rena tvätt från tvättstugan och sluta tro att tvättstugan är din garderob, disk skall in i diskmaskinen och inte stanna i diskhon (inte en gång till vill jag vakna till disk i vardagsrummet, hitta ingrodd disk på era rum, inte en gång till jag kommer hem och diskmaskinen är full med ren disk och diskhon full med äcklig disk för att ni är för lata för att tömma) OCH vi källsorterar ALLT i detta huset - även soporna i badrummen och papperskorgarna i era rum - och, en tom mjölkkartong till som lämnats på diskbänken för att NÅGON ANNAN skall källsortera den och jag blir riktigt ilsk. Jag la också till några dödens synder; 1) den som tar mitt kaffelatteglas ligger illa till (jag har fyra latteglas som jag vill ha mitt morgonkaffe i och ni får gärna använda dem men det SISTA glaset rör ni INTE), 2) den som tar min shakemugg ligger illa till (jag har tre och jag vet exakt hur många som är kvar rena och nästa morgon när jag gör min lunchshake så ska det finns EN kvar till mig - annars jävlar) och 3) den som tar mina smultron (som jag har plockat tills ryggen gick av) och lagt i frysen, ligger illa till. Jag har ju egentligen ingen realistisk förhoppning om att detta uppfostringstal skall ha någon effekt - men man kan ju hoppas. :)

Likes

Comments

Jag har ju blivit farmor. Den lille är ett halvår nu och jag fick äntligen vara barnvakt (på riktigt) i helgen. Den lille skulle sova över hos mig när föräldrarna skulle gå på Coldplay. Pappan kommer och ska lämna den lille strax efter lunch. Han har sååå svårt att lämna (det är ju första gången och vi erfarna vet ju precis vad han går igenom) så vi får säga till honom att: "Gååååå. Nu."Jag är noga med att fråga om rutiner och förväntningar och får tydliga instruktioner. Instruktioner om tider, mängder, gosefiltar, sovtider etc Jag känner igen det där, jag gjorde precis likadant själv. Jag vet att det bästa är att lyssna ordentligt och svara förtroendeingivande så att den lämnande föräldern känner sig trygg med att bebin kommer behandlas exakt efter instruktionerna. Man ska absolut inte säga något alls som kan få föräldern att tro (ana) att man kommer göra precis som man själv vill och bedömer - det blir inte bra.

Vi, är jag och Robin. Hemma är också 17,5 och 19. Den lille är glad och märker såklart inte att pappan går. De gör inte det i den ålder. Det vet ju vi som är erfarna. Vi gullar och skojar, kör barnvagn, byter blöja, ger välling och håller på. Det kommer ett sms från pappan 18.37: "Går det bra?" Jag ser inte smset direkt men sen upptäcker jag det med ett efterföljande sms "??!" Jag svarar med att skicka bilder på messenger. Allt går hur bra som helst. Lite senare ringer pappan för att höra hur det går. Han ringer när han vet att det är dags för den lille att nattas. Jag gör nattavällingen och förbereder för nattning. Sen ska vi laga mat, grilla och äta lite gott. Hehe. Det är nu inget går som det ska. Redan här borde jag anat att middan inte skulle bli bebisfri. Den lille dricker sin välling och är sedan på ett strålande humör. Ingen av oss har hjärta att insistera på insomnande. Vi passar på allihop att gulla och mysa med honom. Middan fixas underhand. Den lille är vaken och jollrar under hela middagen. Jag tänker att han kommer ju somna som en stock snart. Jag hade fel. Den lille blir ju såklart övertrött och går från jollrande över till gråt, hjärtskärande hulkande gråt och fastnar. Robin säger tidigt att "Vi ska nog kanske lägga honom i vagnen och gå en sväng?" Inte alls svarar jag. Dumheter. Inte behöver jag ta till barnvagnslösningen. Det är ju för orutinerade. Jag fortsätter trösta den lille. Efter en stund säger Robin igen att "barnvagnen kanske inte är någon så dum idé...?" Jag fnyser. Dumheter. Jag fortsätter. 17,5 rycker in och lyckas lugna lite bättre än vad jag gör. Sen inträffar det värsta. Det kommer ett sms 20.50. "Sover han?" Jag ser inte smset förrän efter 20 minuter. Jag stirrar i panik på Robin och 17,5. Vad ska vi göra?!?!?!? Den lille borde ju ha somnat kl 20 - efter pappans instruktioner. Jag vet inte vad jag ska göra med telefonen. Ska jag svara? Inte svara? Vad ska jag svara isf??? 17,5 säger: "LJUG och skriv att han sover". Robin säger: "Svara inte!" Själv säger jag: "Jag kan ju inte ljuga!!" Jag skulle kunna smsa och skriva: "Strax". Men då kommer pappan inse att vi har failat och han kommer ånga hit, tveklöst. Om jag inte svarar så kommer han att ringa och undra varför jag inte svarar. Om han ringer NU så kommer han höra hur den lille skriker och DÅ ÄR DET KÖRT!. Jädrar vilken ångest och panik som utbryter. Inte för att den lille är ledsen och inte somnar (det hanterar jag och vi utan större ångest) - utan för rädslan för att pappan ska gå i taket och ånga hit för att rädda sin son från ansvarslösheten. Det är just den här aspekten som är det galna och anmärkningsvärda i hela denna historien. Varför hamnade fokus just där...?? Nu ger (erfarna) jag upp och säger till Robin att: "Nu blir det vagnen!!" Och sen sover den lille efter fem minuter. Sen smsar jag pappan: "Jepp :) " Och vi andas ut. Den lille sover sen gott hela natten. Jag vaknar såklart en gång i timmen. Jag våndas den stund han kommer vakna, se mig och brista ut i panikgråt. Det hände inte. Han vaknade med ett leende. :) Och jag kommer säkert få förtroendet att barnvakta igen. :)

Likes

Comments

Vi lämnar Ocean Park Inn på morgonen och tar en sista promenad på beachwalken innan vi lämnar stan. En lätt dimma rullar in över havet, stranden och shoppinggatorna. Inget strandväder idag. Det kändes rätt bra... Det blir inget annat än att vänta på att få åka hem - hela dagen. Roger lyckas köra raka vägen till "rental car return" utan att köra fel eller vilse. Rackarns bra. Incheckning och security control går snabbt. Vi har tre timmar att slå ihjäl på flygplatsen. Sen 10,5 timmars direktflyg till Arlanda. Det var vääääldigt segt. Fy vad jag längtar efter mina barn nu när det är så nära... Sen hann jag med ett tidigare tåg till Göteborg.

Vi har under vår resa åkt genom 13 delstater. Vi körde exakt 4973 Miles och det är 803 vanliga mil. Vi har kört väldigt långt. Skulle jag göra om det? Hm. Är jag nöjd och glad med min resa? Absolut. Den första delen av roadtripen var inte så vacker och den hade man bilmässigt kunnat skippa. Men jag är glad att jag fick se Chicago, bo på Grand Hotel i Natchez, se Välkommen till The Wild Westbågen i S Luis, uppleva den där onsdagskvällen i Memphis, hänga på Bourbon street i New Orleans, promenera på riverwalken i San Antonio och se oljefälten i Texas. Jag hade heller inte fått se alla trailerboenden. Alla dessa mobile homes i olika stadier av ruckel. Alla dessa alternativa bosättningar som förorter eller mitt i ingenstans. Och all dessa enorma skrotupplag överallt. Men det var först efter detta som det började bli vackert. Efter Andrews (orten mitt i ingenstans i Texas). USAs natur är så vacker och så annorlunda. ag har tagit säkert 4000 bilder (som skall sållas) men det här storslagna går inte att fånga på bild. Det måste upplevas. Hade jag vetat så hade jag förberett mig bättre på att vandra/hika i naturområdena. Och jag skulle haft en app som visar stigar och gärna en App som visar hur man åkt och gått. Och jag önskar att jag hade vetat att det finns appar som ger en guidningsinfo vart man än är... Och jag önskar att jag hade vetat varför man skulle se solnedgången i The Arches - det fattar jag fortfarande inte... Det värsta jag såg var orten Trona. Önskar att jag vart lite rappare med kameran när vi körde förbi.

Det var väldigt lätt att hitta i USA. Man kör efter vägnummer, inte så mycket ortsnamn. Och man håller reda på vilket vädersträck man ska köra. Det räcker med kartan i iPhonen (utan uppkoppling) för att man ska veta om man är på rätt väg och rätt håll. Det som vi haft oerhörd tur med är att vi åkte under lågsäsong. Det var inga köer till någonting. Jag hade inte velat göra detta under högsäsong - det är mitt starkaste tips. Fick jag göra denna resan med den här erfarenheten i nacken så hade jag haft andra kläder med mig, också. Fler än ett par jeans typ. Gärna någon mer varm tröja. Keps behövdes. (Jag såg inte en enda "Make Amerika great again" - keps. De kanske bara gjorde en - åt herr Trump.) Jag hade lätt kunnat skippa alla klänningar och finkläder. Skippat klackskorna. Amerikanare klär sig faktiskt helst i T-shirt, träningskläder och gympadojor, oavsett var de är. En gång klädde jag upp mig, det var på Grand Hotell i Grand Canyon. Jag kände mig helt felklädd.

En sak som jag såg och som iaf inte jag sett tidigare är en sorts avfarts-och-broms-ramp för lastbilar när man kör nerför de höga bergen på slingriga vägar. Det betyder alltså att om en lastbil får fel på bromsförmågan så brukar det komma en sorts avfart lite här och där som lastbilen kan köra av på - som går tvärbrant uppåt och bort från vägen. De flesta vägar i det här landet är ju som bekant raka, platta och neverending, men ibland finns det berg som man kör över och igenom.
Väldigt ofta läser man förkortningen RV i bilsamanhang. Oftast handlar det om att RV får eller inte får, parkera överallt. Jag undrade så vad en RV var för nåt. RV står för Recreation Vehicle. Det tog över tre veckor innan jag kom på att jag kunde googla detta. Och ATV står för All Terrain Vehicle. Det visste inte ens Roger, fast han trodde att han visste det.
På den senare delen av roadtripen såg vi oftare och oftare vindkraftverk och solenergi. Inte i Texas då förstås... Vi såg inte så mycket boskapshjordar, överlag - jag undrade lite vart de hade alla djuren med tanke på hur mycket kött de äter.
Det där med dricks är svårt. På kvittona erbjuds man möjligheten att lämna 15, 18 eller 20% dricks. Någon sa att man ska bara lämna dricks utifrån hur många gånger servitören kommer fram och frågar om man vill ha påfyllning på kaffet. Dvs, hur bra service fick man. Men jag tycker att allt över 10% är dyrt. Maten kostar ungefär som hemma. Det är bara bensin som är billigt i USA.

Under bilandet i USA har vi lyssnat mycket på radio och country&westernmusik. Här är tips på det som verkar vara tio-i-topp-listan och som vi hört till leda (fast jag gillar ju sån musik ,) :
Any ol' Bar stol, Jason Aldean
Hometown girl, Josh Turner
Blue Aint your Colour, Keith Urban
Hurricane , Luke Combs
Yeah boy, Kelsea Ballerini
Body like a back road, Sam Hunt
In case you didnt know, Brett Young

Tack alla ni som följt mg på resan, det har känts roligt att skriva när jag vet att nån läser. Roger tycker jag skriver för långt och orkar inte läsa färdigt. Hehe, så jag har skrivit om honom mestadels i slutet... ;)

  • 327 readers

Likes

Comments

Vaknar upp till en strålande solskensdag i "Sunny California"! Denna sista dagen skall vi bara "vara" här - imorgon åker vi hem. Vi bor på ett mysigt litet Inn (Ocean Park Inn), i ett litet rum ovanför receptionen, med egen trappa upp utanför huset. Hela natten har jag hört havets brus och känt brisen. Trodde jag. Det var trafiken som var bruset och den megastora 1x1 metern golvfläkten som blåste på mig. Men jag sov gott iaf ;)
Vi promenixade ner en km för att komma ner till havet och där sladdade vi in på en Perrys Beachbar och fick en perfekt frukost. Vi blev sittandes där ett bra tag. Många morgonpigga människor går, joggar, cyklar, skatar, åker rullskridskor, Segway och en och annan åker rullstol, springer fort eller tar sig fram på annat vis, på beachwalken. Jag fotade lite i vimlet och en och annan ensam själ stannade och bad mig snällt fota dem (med deras egen telefon). Jag antar att jag ser snäll och förtroendeingivande ut. Det är väldigt olika människor som passerar förbi. Alla de slag. Sen lyckades jag övertala Roger till att hyra cyklar för att cykla beachpromenaden. Roger var igår instinktivt emot detta, men utan att han märkte det så fick jag honom att själv föreslå aktiviteten. YES! Det kostade 10 dollar för en timme eller 25 dollar för hela dan. Det blev hela dan. Eller till kl 17, sen stängde de. Vi cyklade fram och tillbaka och det var sååå nice! Santa Monicas beach är ordentlig, långa raka cykelvägar och fina hus och rika människor. När man kommer bort till Venice Beach så ser det lite annorlunda ut. Det är drogliberalt, ungdomskulturen flödar, uteliggare, graffiti, folk som tigger pengar till "Wheed"(helt öppet och ärligt), snirkliga cykelvägar, gatuförsäljning, folk som klär ut sig och säljer foton-ihop-med-mig för en dollar, musik och ruffigare hus mm mm. Det är inte samma kultur på beacherna - trots att de ligger invid varandra. Jag önskar alla som är 22 att få tillbringa en sommar på venice beach. Det måste vara det goaste man kan göra i den åldern. När man ser dem så önskar man att man var 22 igen och inte 52... Jag såg några snygga kroppar som vandrade omkring och önskade att de kunde fortsätta att se ut så där även när de passerat 50, suck.
Vi lunchade på Venice Ale House. Roger ville (igår) instinktivt inte hänga i Venice men han kom på andra tankar. YES! Vi fick bästa uteplatsen och åt sallad. Gott! Vi doppade fötterna i Stilla Oceanen (det var kallt) och sen blev roger trött och behövde åka hem och vila lite. Tror han kallade det för gubbvila. Jag fortsatte att cykla fram och tillbaka och njöt av vädret, värmen, folket och sammanhanget.
Middag blev ute på Santa Monica Pier på "Bubba Gump" - från filmen Forrest Gump. Rogers högsta önskan. Solnedgång i bergen och inte i havet - det var ju lite synd.
Sen spårade kvällen ur. Först drar Roger med mig till Victorias Secret (för tredje gången), det tar en halvtimme inne i butiken, de stänger och jag väntar utanför. Sen ska vi bara ta en sista öl och vi hamnar till Rogers outsägliga lycka på en bar som bjuder på burlesque. Dollface Dames Burlesque. Där sitter alltså roger med sin Victoria Secretpåse och bara ÄLSKAR DET :) Det går inte att göra annat än att vara glad för rogers skull och hänga på. Publiken påminns att man inte får röra the ladies. Inte alls. Inte ens om the Girls kommer fram till en och ålar sig lite grann. Bra med förtydligande av ordningsreglerna. Varje uppträdande avslutas med att the girls TATA!!! (typ överraskande) slänger av sig BHn och visar brösten (fast brösten är lite dolda av någon påklistrad stjärna eller nåt annat). Tredje gången är det varken överraskande eller spektakulärt.
För ordningens skull vill jag bara skriva att detta är ett sammanhang som jag har mycket svårt att vara i. Gränsen mellan burlesque och striptease är hårfin och förnedringen ligger nära. Tack och lov så stannar vi inte jättelänge.

Imorgon blir det en sväng till Victorias Secret innan vi kör till flygplatsen. Hur många känner en man som dras likt en magnet till den där butiken...?

Likes

Comments

Vaknade onödigt tidig. Checkade ut från Motell 6 (som inte erbjöd frukost) och tog en kaffe å bagel på ortens starbucks. Helt otroligt att det ens fanns ett starbucks här :) Jag hade en frustrerande konversation med starbuckstjejen och återger inte den här. Starbucks är väl franchise? Ska väl erbjuda samma saker på alla caféer? Så var det inte här. Problemet var bageln, inte kaffet. Idag hade vi en transportsträcka att se framemot. Målet var Santa Monica utanför Los Angeles. Strålande sol även denna dagen och det blev varmare och varmare. Vi började med sedvanliga raksträckor på platt, torrt och tråkigt landskap men hamnade snart i berg där vi körde upp och ner på slingriga vägar och återigen häpnade över hur vackert det kan vara. För första gången ser vi blommor. Det kändes mer som Colorado och ibland som Medelhavet än som Californien. Vi blev fler gånger omkörda av motorcykelåkare som söndagskörde görasketafort i kurvorna. I Vagabondtidningen stod det att man borde räkna med att bli stoppad av Higway Patrol någon gång under en roadtrip. Idag hade roger en polisbil som låg länge och lurade bakom oss. Till slut kom blåljusen på och vi sa med skräckblandad förtjusning tilll varann att: "Nu äntligen blir vi stoppade!!" Men polisen körde bara om. De hade tröttnat på Rogers långsamma fart. Så var det med det.

När vi kommit ner för de sisa bergen och kommit ut på gamla Highway One, hamnade vi snart i bilkö utanför Malibu. Det är söndag (förklarade en dam senare när roger frågade) och "beachday". Det tar timmar i bilkö att komma från Malibu tillbaka till LA, sa hon. Jahopp. In till Malibu kan man inte köra. Det är stängt med grindar för de rika som bor där. Utmed hela strandremsan ligger villor vägg i vägg och ingen annan är de boende får komma ner till sanden. De har väldigt långsmala tomter och en del hus står på pålar i sanden (för det finns liksom ingen mark kvar att bygga på). Efter rikemansområdena så kom en public strand. Det fick man betala inträde på - och parkering. Gissa hur mycket folk det var där..? Många. VI stannade på ett litet köpcentra i Malibu och slog ihjäl tiden lite. Jag passade på att ringa min yngste 17,0 - han smsade att han behövde pengar och att hans telefon inte gick att ringa till. Han svarar mig fint på sms att han inte kan prata nu för klockan är 23 och han behöver sova. Det lät ju ordentlig. Men, jag är ju inte helt dum - det är Valbergsässoafton hemma...

Sen efter någon timme blev möjligare att köra in till Santa Monica. Bensinpriset är högre här än i resten av landet. Billigast var det i Texas. Vi ligger bakom en Tessla - den har en registreringsskylt som jag inte minns exakt vad det var på engelska men det betydde "ingen förorening". Snyggt :)

Lite reflektioner kring könsroller:
roger tankar bilen och tvättar bilrutorna - jag slänger skräp (jag tvättade bilrutorna en gång och sen sa Roger att han kunde göra det)
Roger kör - jag läser iphonekartan och säger om den blå pluppen kör åt fel håll
Roger parkerar bilen - jag checkar in på hotellen
Roger betalar allt vi gör (som mat, fika, dryck, aktiviteter) - jag håller räkningen på utgifterna
Roger lyfter in och ur resväskor ur bilen - jag håller reda på rumsrummer och nycklar
Roger säger ofta: "Du kan få ge mig mina solglasögon om du vill" (de ligger som bekant i min handväska) - och då ger jag honom dem. För han kör ju.
Jag gör en sista check av rummet innan vi lämnar så att vi inte glömt nåt - Roger går ut.

Vi checkade in på Ocean Park Inn. Det ligger mellan SantaMonicapiren och Venice Beach. Det är litet, rent och gullligt. 139 dollar, gratis parkering men ingen frukost - helt ok. Vi snabbade oss ut på piren och insöp atmosfären. Från att ha varit mestadels i tysta nationalparker de senaste tio dagarna så har vi hamnat i absolut värsta myllret av turister - och vi gick ju såklart ut på piren och strosade. Det gick ganska fort att vänja sig. Vi hittade ett burgerställe via tripadvisor. Det såg ut som ett vanligt amerikanskt snabbmatshak, men de gjorde grymt goda burgare (och väldigt goda pommes) och de serverade vin och öl till maten. Det var inget vanligt snabbmatshak. Det hette Burger Lounge. På många restauranger är de noga med att ange varifrån köttet kommer, att djuren är uppfödda på riktigt gräs, kalorier och annat viktigt. Det känns modernt. Så och på denna. På kvällen hamnade vi på ett riktigt lokalt hak med livemusik. The Trip. Först var det ett band som spelade. Sångerskan såg ut som en yngre variant av Gunilla Persson och jag anade Gunilladrag i hur hon uppträdde och behandlade sina bandmedlemmar. Hela publiken (typ 15 personer) var hennes vänner och det applåderades intensivt efter varje sång. Hm. Sen kom nästa, det var en duo med en hon och en han. Bedrövligt. Gunillabandets fans ägnade nu all uppmärksamhet åt dryck och varandra och ingen såg eller lyssnade på den ylande irländska duon. De hade en fan och hon visslade och applåderade vilt efter varje låt. Jobbigt alldeles oavsett. Det var alldeles oavsett uppträdarna, ett genuint ställe och en upplevelse.

För första gången är vi i värmen och för första gången har vi ingen aircondition på rummet - vi har en takfläkt som för oväsen och en en meter i diameter stor golvfläkt. Ska bli intressant att se hur natten blir...

Likes

Comments

Natten gick bra, vi sov ordentligt trots buffématen och Casinoklientelet. Vi checkade snabbt ut. Det satt redan originella människor och spelade med cig i mungipan. Jag inser att det som jag fått se och uppleva på det här Casino Nuggets är på riktigt. Här är de riktiga spelarna. Las Vegas är fejk i jämförelse. Jag vet inte om det är sorgligt eller komiskt.

Vi lyckas få frukost på casinot bredvid. Det är precis likadana människor här. Frukosten är rejäl och när jag besöker "restroom" så passar roger på att spela lite. Han vinner 0.10 dollar. Vi har kaffeaklimatiserats och dricker nu amerikanskt kaffe utan att grina. Vi skippade tom Starbucks idag.

Dagens mål är Death Valley. Det var inte alls som jag trodde. Jag trodde att det var en lång dal som man körde igenom som var öken, torr oh varm - och att det tog nån timme. Death Valley var så vackert. Det fanns flera vägar att köra och många utsiktspunkter. 25 dollar entré. Vi planerade en rutt och fick se mycket. Vi var som högst uppe på 1670 möh och sedan som lägst i saltöken på minus 85 muh. Där uppe var det rätt kallt och där nere var det 35 grader. Det var en märklig känsla att gå i saltöknen. Varmt, lite mjukt på marken, vansinnigt starkt ljus (det reflekterades i saltet) och det var som att gå på en frusen sjö. Vi körde omkring hela dagen i Death Valley och det var nog det vackraste jag upplevt på resan. The Arches, Grand Canyon, Antelope caves och Horse Shoe Bend var också topp.

Vi lämnade vid 17-tiden och skulle ta transportsträckan vidare till första bästa motell mot Los Angeles. Transportsträckan var givetvis också den väldigt vacker. Men den var framför allt oerhört lång och rak. Idag körde vi på den absolut längsta och rakaste väg någonsin. Den var så lång att vi skrattade högt båda två - den sträckte sig ända till horisonten och vi kunde se LÅNGT. När vi väl kom fram till den ort där vi hade tänkt att övernatta så... Trona, heter den. Det började med de vanliga skrotupplagen och diversehandlare som inleder de flesta orter. Sen kom "förorten". Det brukar vara de skröpliga husen (eller husvagnarna). Roger höll hårt i ratten och jag kröp ihop och drog in fingrar och tår. Här var det inte bara skröpligt utan ruckligt, utbrända hus, sopor, förfall, misär, sönderslagna och sönderfallna ruckel till boenden. Vi väntade på att det skulle gå över och att den vanliga staden skulle börja ta form. Det hände inte. det blev bara värre och värre. Det dök upp en väldig fabrik. Tåg och lastvagnar. Avspärrade områden med taggtråd där det stod "Danger - Keep out". Mera fabriker, rör, galler och elände. Det kom en bensinstation. En man var på väg ut med drickor i handen. Han var stor, hade långt grått skägg, svarta solglasögon och en bandera över huvudet. Han såg rätt farlig ut, om en säger. Att de enda övriga människorna vi såg var ett gäng rödhåriga typer (kanske en familj), fick roger att dra slutsatsen att alla invånarna var förgiftade. Radiokanalen spelade kyrklig musik - dödsångestmusik. Vi googlade senare på Trona och det var ingen rolig läsning. De lever på att utvinna någon mineral. Det såg mer ut som att de höll på att dö av den där mineralen... Inte ens gräs växer där... Vi bestämde oss för att vi inte alls ville sova där utan körde vidare. Vi fick köra kanske åtta mil innan vi hittade något som var OK. Den mest iögonfallande reklamskyltar jag såg idag var här och det stod; "Syfilis i a silent killer - protect your baby".

Vi hamnade till slut i Mojave. Det är en till stad som Pahrump där det inte finns nåt alls. Här finns det inte ens ett casino. Vi erkände att vi hade varit mycket nöjda ikväll om vi hade fått rum på ett Casino Nuggets. Gärna rökrum. Gärna party i rummet bredvid. Vi skulle inte ha gnällt över Casino Nuggets igår. Ikväll hamnade vi på en superbillig motellkedja som heter "6". Det kostade 55 dollar, var rent, fint och ordentligt. Så vi kunde andas ut. Och vi hamnade på ortens enda Burgarställe; Primo Burger. Det var en hit (inte matmässigt men upplevelsemässigt). Det var som att stiga in i 60-talet. Här satt ortens yngre och åt mat (i överflöd som vanligt). Av de kanske 10 personer som var där när vi kom så var tre rödhåriga. Odds på det?

  • 194 readers

Likes

Comments

Lite sovmorgon idag (upp 8.30) och en gooo frukost på Willies Wildcat och sen gav vi oss iväg mot Death Valley utanför Las Vegas. Vi hade ca 30 mil transportsträcka framför oss - trodde vi. Vägen ut från Springdale och Zion National Park var såklart vacker och slingrig mellan höga berg. Vi kör igenom två gulliga orter med gulliga hus och det ser ut nästan som i Californien. Nästan lite genuint. Här finns skyltar som säger tex: "Hunting area - no target shooting" och "No loaded guns allowed". Man börjar vänja sig vid vapennärvaron.

En reflektion:
USAs orter och städer verkar vara uppbyggda utefter den gamla Westernstadens princip: en lång, rak huvudgata kantad med salooner, hotell och affärer. Vi känner igen det från de gamla westernfilmerna - man red in i stan och ut genom stan på samma "gata". Dagens moderna städer ser exakt så ut med den skillnaden att den gamla sandvägen som man red in på har bytts ut mot en fyrfilig asfaltsväg. I övrigt ser det likadant ut. En lång, rak väg in och ut. Inga krusiduller eller gamla stadskärnor med mysiga gränder eller fik. Amerikanska städer ser ut som industriområden.

Vi lämnade den stora leden mot Las vegas och tog en liten mindre väg (för vi hade inte bråttom och gillar inte de stora lederna) och hamnade i en nationalpark igen (20 dollar inträde) och återigen hamnade vi i ett nytt, annorlunda och vackert landskap. För det mesta torrt. men plötsligt dyker det upp en oas av vackra stora villor och palmer (och golfbanor). De rika har skapat sig lite utrymme. Här rinner Virgin River ner från Zion och Colorado River, de hamnar i en sjö, Lake Mead. Lake Mead har kommit till eftersom man har dammat upp de här floderna med Hooverdammen. Överallt i den här nationalparken var det skyltar som varnade för Spring flood (vårflod). Vi såg bara uttorkade flodfåror - svårt att tänka sig en vårflodsöversvämning här. Vi stannade till vid Hooverdammenn för att titta och känna på höga höjder. Man kunde köra bil över dammkanten (den är rätt enorm) och man kunde promenera på bron som går över Colorado River - det som är kvar av floden efter att Hooverdammen stoppat upp. Det var mäktigt. Och läskigt. Tänk om dammen skulle brista... vilken katastrof... På dammkanten (där man kan gå) finns "Restrooms" och de har dörrar i guldfärg. Pampigt. Och bron som går över är 300 meter över floden och det är obehagligt högt. Det var äntligen lite varmt och det var såklart mycket turister. Det fanns en särskild väg man kunde gå för att promenera över bron. Vägen var ca 80 trappsteg upp. Vi såg att det också fanns en gångväg i Zick-Zack bredvid trapporna. Först tänkte jag att det nog är för att ställa alla turister i kö under högsäsong (som på Liseberg). Sen sa Roger att det nog är en rullstolsväg upp. Sen insåg vi att det är en enklare väg för mätta människor som inte orkar gå i trappor.
Vi tog en sväng inom Las Vegas bara för att se The Strip. Vi körde gatan upp och filmade. Detta ska jag visa för mina barn. Stan är ju som en drömsaga för vuxna. På väg ut ur stan möts vi av stora reklamskyltar för "Get marijuana legally - dial... och ett nr och www.adress" och "Need help with erection permanently?" Och vi ser en Drive-throug-Pharmacy. Det finns faktiskt en och annan förskräckt liten kyrka i Las Vegas med - inte bara de som viger folk på löpande band.
Sen var det raka vägen både bokstavligt och bildligt till Pahrump - den lilla orten som vi tittat ut som ett lämpligt övernattningsställe inför Death Valley imorgon. Pahrump var fullbokat. Alla fyra hotellen. Det fanns rum på ett av ortens kasinon: "Nuggets". Rum för rökare och 209 dollar. Vi hade inget val. (Och vi hade lämnat vegas där vi hade kunnat bo för halva priset... inte tänka på det nu.) Nuggets är ett fruktansvärt casinohotell. Värsta parodin. Fullt med original som hänger framför spelapparater med cig i mungipan. White trash. Jag frågade den tjuriga receptionisten om tips på nåt gott "burgerställe" och hon tipsade mig om Burger King. Jahopp. Vi letade igenom hela stan efter nåt ställe att äta på men det enda som fanns var buffén på Nuggets. De erbjöd "Surf&Turf". Det var glufs-glufs-människor i kvadrat. Obeskrivligt. Stenabåten till fredrikshavn är en dröm i jämförelse. Vi åt och skyndade oss upp på rummet. Rummet jämte (dörren stod öppen) var en enorm bar och ca 10 gubbar 60+ festade loss.
Nu håller vi tummarna för att ingen av oss vaknar med magsjuka inatt.

  • 189 readers

Likes

Comments

Vaknade upp på det adorabla motellet Bumbelberry Inn och frukost serverades på Willies Wildcat - mot voucher. Det var en riktigt bra frukost. De har också många roliga skyltar på väggarna (se bilderna längre ner). Antar att Springdale är måna om att folk äter ordentligt innan de ger sig iväg på hiking i nationalparken. De orkar säkert inte plocka upp turister som svimmar pga att de inte ätit ordentligt eller så. Smart. Detta stället är inte alls lika nördigt som Moab vid The Arches. Här är mer turistfriluftande. Vi serverades en grönsaks- och baconspeckad omelett och till den fick vi välja bröd: "White or wheat?" ... vitt eller vete? Vitt bröd eller vetebröd? Är inte vete vitt? Wheat betyder fullkorn, förstod vi sen, för vi valde en av varje. Efter frukosten gick vi till Bumbelberry Bakery (för där fick vi 10% rabatt som motellgäst, såklart) och köpte varsin megabumbleberrrymuffins att ta med på dagens vandring. Man kan ju undra vad som var i muffinsen? Här i butiken sålde de frön som man kunde så för att få egna bumbelberries. De skulle grävas nere typ några meter ner på den torraste platsen man visste och så väntade man 40 år på resultatet. Om man inte var nöjd fick man pengarna tillbaka. Roger köpte en fröpåse. Fröna var plastpärlor. Äntligen lite riktig humor i det här landet. HAHAHA!

Vi tog sedan den gratis shuttelbussen till Zions nationalpark. Där fick man sedan ta en annan shuttelbuss upp i själva nationalparken. Privata bilar är förbjudna i området. Bara de som bor på den skitdyra Lodgen i parken, får köra in sina bilar. Typiskt. Springdale har organiserat sig väldigt bra med sina shuttelbussar. Smart. Folk bor på motell och ställer sina bilar där och sen ser staden till att alla kommer till rätt ställe. Jag antar detta på nåt sätt ingår i de 30 dollar vi betalade för att få komma in i nationalparken. Ordning och reda. Busschaufförerna var alla väldigt trevliga. De pratade och berättade och skojade i högtalaren. De var personliga hela tiden. "Nu stannar jag här - är det nån som vill av så ropa JA!", tex.

Zion är svårt att beskriva, men man går små vandringsleder, trails, mellan och bland väldigt höga berg. De sträcker sig rakt och väldigt, upp flera hundra meter (det kanske är mer men det är iaf väldigt höga berg). De får inte plats i kameran. Man får göra panoramabilder hela tiden både åt sidan och nerifrån och upp. (Det sista lärde mig Roger idag.)
Vi hade bestämt oss för att börja längst upp i parken och därmed hela tiden gå neråt. Smart. Det som också är himla smart är att inte komma hit under högsäsong. Inser att det inte är särskilt mycket folk här nu och jag kan säga att jag vill INTE vara här när det är lite mer folk. Detta var perfekt men inte en människa till. Shuttelbussen hade 9 stop. Det översta och sista var River Walk. Asfalterad promenadväg. Så vackert. Igen. Man promenerar längs med en bäck som senare blir en flod. Men här är den fortfarande en bäck. Det vimlar av ekorrar här som man inte får mata. "Do not feed Wild life", som det står på skyltarna (och det betyder inte "Mata inte indianerna"). En asiat ropade förskräckt varnande till mig (efter att ha bekantat sig närmare med en ekorre):"They a vely aglessive!!" A, jag förstod vad han menade.

Amerikanarna är jättteduktiga på att skylta. Det gick hur lätt som helst att hitta sig omkring. Vid minsta tveksamhet var det bara att fråga vem som helst och alla är väldigt hjälpsamma. Jag vet inte om detta är för att de är "hikers" (vandrare)? Alla hikers klär sig i hikerskläder. Jag hade jeans, guldiga jympadojor från Johanssons skor på Avenyn i Göteborg (med inbyggd högklack för att få snyggare hållning), T-shirt och jeansjacka. Jag var inte hike-klädd men klart bästa outfiten om man ser till mina tidigare försök. Jag var nöjd iaf. Jag hade min snygga handväskeryggsäck i svart skinn - hikers har riktiga ryggsäckar. Flera hikers hade också bärselar som de bar barn i (både fram och bak). Jag såg en amerikansk kvinna med tre barn - en på ryggen och en 3- och en 5åring springandes omkring. Och detta på en av de längre och svårare trailsen som jag gick. Eloge - eller ogenomtänkt. Låter det vara osagt. Annars var det inte så mycket övervikt på japaner. Mest amerikaner som vandrade tror jag och inte så många mätta människor. Men ganska många äldre människor, som gick med stavar och höll varann i hand. Fint.
Hikers släpper artigt förbi folk som vill om och/eller som man möter på de smala stigarna. De hälsar och säger excuse me. Jag tar efter och hälsar och säger excuse me och pratar glatt med alla som vill. Trevligt.
Idag har jag vandrat 12 km och 13000 steg i vacker bergsmiljö och oftast i ganska snäll terräng. Otroligt vackert. Jag har gått fyra olika trails. Den första gick jag med roger och de andra gick jag själv. Den andra var lång och innehöll lite väl mycket klättring men det var det värt. Den sista var inget kul. Det var en sandväg där det rids med hästar så den var tung att gå. När jag gick var det ingen alls mer än jag som gick och när jag hade bestämt mig för att jag faktiskt var vilse och tänkte att jag vänder och går tillbaka vid nästa krök - då såg jag skylten och jag har väl aldrig känt mig så lättad. Sen fick jag syn på två rangers som bekräftade att jag var rätt och att jag hade tio minuter kvar till mål: shuttelbussen som skulle ta mig tillbaka. Bussen kom (de kommer var 10e minut) och den var full. Full av turister som vandrat men som inte orkat gå ner - de ville ta bussen ner. Jag insåg igen att jag inte vill vara här under högsäsong... Två bussar senare kom jag på. Den här busschauffören pladdrade oavbrutet och berättade roliga historier. Jag log. :)

Jag var tillbaka vid halv sex. Slängde mig i bubbelpoolen. Det blev en go middag och rödvin och en lång sittning på restaurangen Willie's Wildcat igen. Man får 10% här om man är gäst på Bumbleberry Inn - såklart.

Likes

Comments

Vaknade upp på detta underbara filmstjärnehotell Parrys Lodge, mitt i ingenstans. I en stad som heter Kanab som man man aldrig hört talas om. Det är frukost i matsalen, ingår i priset. Väggarna i matsalen är prydda med signerade foton på filmstjärnor som bott här under tiden filmerna spelats in i trakten. Hotellet har funnits i 85 år, står det på skylten utanför. Det kan hända att även skylten är lite gammal... Det fanns också flera inramade tidningsurklipp som berättade historien om hotellets del i detta. Jag hittade ett foto på Bure Boxleitner...! Minns ni?!? Luke Macahan... Så söt. Det fanns en länga med rum som var namngivna efter hollywoodstjärnor och i poolen hade Anne Bancroft badat. Det var många bilder på tex John Wayne, Sophia Loren och Steve McQueen. Jag stannade ett par timmar extra på hotellet och bläddrade i en tjock bok om Parrys Lodges historia. Grymt. Sen tog jag en promenad i stan och skulle fota lite genuiniteter men det fanns just inget mer av den varan än Parrys Lodge. Jag hittade en kameraaffär och blev glad - nu kunde jag köpa ett extra minneskort till GoPron (för det är snart fullt) men det satt en lapp på dörren: "Call us if you need something 435-689-0443." Jag ringde inte. Stan kändes lite död, om en säger.

Vi kör vidare vid 13-tiden. Vi ska nu till Zion National Park, 10-15 mil bort. På vägen in i nationalparken läser vi "Do not feed wildlife". Mata inte vildlivet. Det ska vi inte göra. Det är entrékostnad på 30 dollar - ungefär samma prissättning som in till Grand Canyon. Och vi börjar köra ännu mer uppåt. Återigen blir man helt hänförd över naturen. Återigen bjuds vi på ett scenario som vi inte sett förut. Man undrar ju hur många olika sorters naturupplevelser som moder jord kan bjuda på...?? Bergen är jättehöga, rödgula, branta och vi kör snirkligt och ibland genom tunnlar. Det är flera turistbussar på vägen. De stannar titt som tätt och släpper ut 54 japaner varje gång som skall ta selfiesar med selfiepinnar. Det är inte klokt vad många japaner. Det kan hända att det även är kineser. Låter det vara osagt.
Vi har otrolig tur med vädret. Det har vi haft hela resan faktiskt. Solen lyser upp och gör allt ännu vackrare. Vi kör igenom hela parken (eller ett litet hörn av den för Zion är enormt) och sen kommer vi ner i orten Springdale där vi har bokat hotell. Vi bokade på booking.com i förväg - trots att vi inte skulle det aldrig mer. Vi fick rum på Bumbleberry Lodge, Bakery and Gifts. Man hör på namnet att det är nåt speciellt här. Man blir nyfiken va. Vi är utlovad rum med balkong och utsikt över bergen. Spännande. Det visar sig vara ett fint motell, med ett tillhörande bageri (där hoppas vi på gott take-away-coffee imorgon) och som också har en turistshop där man kan köpa alt möjligt.
Jag går in i den öppna och ljusa receptionen och där sitter två väldigt runda kvinnor på varsin kontorsstol. De är jätteglada och hjärtliga och effektiva. Inga "Amazingtanter" utan bara som enorma jättegullliga bumbleberries. Vi har uppvärmd utomhuspool och utomhusbubbelpool. Roger är nöjd. Jag med. Vi fick rum på nedervåningen, med uteplats (inte balkong) med utsikt mot bergen (iofs) men gatan och vägarbetare var i främsta blickpunkt. Ja ja. Nu har hela dan gått utan att vi har ätit (igen) så vi hastar iväg till Wilies Wildcat - grill och allt möjligt. När vi bad om att få sitta vid ett bord med utsikt så svarade servitrisen att hon inte brydde sig om vart vi satt. Hon var ungefär 21,5 år. OK, alla kan ha en dålig dag. Maten var iaf väldigt god och vi blev mätta. Vi spenderar resten av soltimmarna i utomhuspoolerna. Så skönt. Sen kommer ett par i 30-årsåldern med ett barn i femårsåldern och vill ner i bubbelpoolen. De är spansktalande amerikanare. Inte indianer eller mexikanare.
1) de går i bubbelpoolen med kläderna på. Jepp. Shorts och T-shirt. Såklart underkläder under och såklart oduschade.
2) de är enormt stora båda två - vattennivån stiger.
3) de lägger sig (vältrar sig) i ett hörn - tätt inpå varann som om de försöker bli mindre eller gömma sig i varandra. Svårt.
4) han blir varm och tar av sig T-shirten efter ett tag.
5) hon börjar klämma finnar (i hans ansikte) och gissa vart hon sköljer av sina fingrar...? Hon gör det inte i smyg utan med stor inlevelse och noggrant.
6) jag sätter mig på kanten och drar upp fötterna ur vattnet.
ÄCKLIGT! Hur är det ens möjligt att något sådant här kan hända?!?!? Jag tappar hakan! Var jag precis med om detta?!? Jag tog smygkort på dem - de var väldigt "mätta", som Britt brukar säga.

Bumbleberries är en korsning av två olika bär (minns inte namnet på dem) som växer på en buske i skogen som heter "Giggelbusch". Och om man föreställer sig hur någon är som kommer på en sådan historia, så förstår ni hur receptionstanten var. Hehe.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Idag vaknade vi redan kl 07 på det fina Grand Hotel i Grand Canyon. Jag fixade kaffe på sängen till Roger. Sånt brukar jag inte göra (särskilt inte åt män) men jag kände mig snäll och omhändertagande denna morgon. Det kommer inte hända igen. Det gick bra. Grädden skar sig lite i kaffet men det smakade fint. Sen åt vi frukost, det var buffé och det blev både äggröra med bacon och pannkakor med lönnsirap. Man fick en egen liten kanna med varm lönnsirap. Socker&fettfrukost. Gött. Efter frukosten satte vi oss framför brasan (med det amerikanska kaffet). Brasan visade sig vara fejk. Det var en gasbrasa med låtsasved. Men den värmde lite iaf. Det är kallt här. Kvinnan i incheckningsdisken sa lidande: Snälla, säg att det är kallare i Sverige än här!" Och jag svarade snällt att självklart är det det. Jag sa inte att jag aldrig har frusit så mycket inomhus som här i USA. Hon behövde nog höra att någon hade det värre än hon. Jag är snäll idag. Alla väggar i den väldiga foyén var klädda med djurhuvuden (från vilda djur som älgar och sånt) - de var också fejk. Vi passade på att handla lite i Grand-shopen. Roger köpte två T-shirtar. Vi hittade en bok med titeln: "Over the Edge, Death in Grand Canyon - gripping accounts of all known fatal mishaps in the most famous of the Worlds seven natural wonders". Intressant - vi köpte den inte.
Vi checkade ut och körde in i Grand Canyon National Park. Det kostade 30 dollar - för 1-7 dagar. Ett årskort kostade 60 dollar. Jag förstår prissättningen. Vi tittade först på en presenationsfilm (som amerikanare gör så bra, jag grät nästan av vördnad inför canyonen). Sen började vi promenera. Vi gick 5,3 km. Och det är bara en liten snutt på södersidan, South Rim. Vi sprang ut på alla utblicksställen som hade staket. Vi och alla japaner och kineser och fransmän och italienare. Och vi tog kort och filmade. Roger vågade sig ut på ett par klippavsatser utan räcken. Han var rädd, han kröp ut på den ena - men ut skulle han - jag var också rädd (se till att ge mig bilnyckeln innan du ger dig ut på klippavsatsen..! sa jag och skojade lite, fast egentligen va...) Du ser bilden längst ner i inlägget. Jag tog några bilder på mig där jag satt på nästan farliga klippavsatser, där det fanns mark en meter nedanför fast det inte syns på bild - fejk.
Grand Canyon är så vackert, så stort och så majestätiskt. Det går inte att beskriva med ord, inte heller med bilder, det måste bara upplevas. Colorado River ringlar sig igenom och man ser den nästan. Jag önskar jag hade kunnat flyga så att jag hade kunnat ta in och bara vara överallt. Man vill liksom försvinna in i naturen och bli ett. Eller så önskar jag att jag hade fått uppleva Vilda Västern när det begav sig. För en dag bara... Vi tog bilen 4 mil vidare och stannade på en utsiktsplats till. Där satte vi i oss varsin pizza - klockan var plötsligt redan 15 och vi hade glömt att äta och dricka igen. Rogers humör sjönk i botten och han höll nästan på att uppföra sig illa mot en långsam och obeslutsam tjock amerikansk kvinna i matkön. Roger fick sätta sig och jag fixade fram maten. Tog ett sista kik på canyonen och sen drog vi vidare. Vi hade 30 mil till nästa anhalt; Kenab.
Landskapet skiftade som vanligt. Vi körde upp och nerför berg, vi körde utmed raviner och canyoner, över Colorado River igen på Navajo Bridge. Vi körde utmed Vermillion Cliffs i solnedgången. Vi körde snirkliga vägar och lååååånga raksträckor. Vi satt tysta hela tiden. Ingen mottagning på telefonerna och ingen radio. Helt dött. Vi kände båda två att vi nått max av vad man klarar av att ta in. Dels det enorma intryck som Grand Canyon gett idag och dels alla de intryck vi fått varje dag de här 16 dagarna. Det går inte att smälta.
Innan vi kommer in i lilla staden Kanab så kör vi förbi en gammal tapp med skylten: "Lots of Guns and ammo, beer and T-shirts". Märkligt att en sådan skyltning kan vara helt normal här och helt galet iögonfallande för mig. Vi är i USA.
Väl framme letar vi hotell på booking.com och hittar ett urgulligt gammalt hotel som heter Parrys Lodge. Stället har tydligen varit med i gamla Hollywoodfilmer och hela foyén är full med signerade foton av och på filmstjärnor. Roger påpekade att det där med att det stod "President Ronald Reagan" inte var riktigt korrekt för när Ronald var här så var det som en B-skådis och inte som president. Faktiskt. Roger sa inte det till personalen, utan han sa det till mig. Bra där. Vi har ett rum med var sin dubbelsäng. Inte var sin King Size, som det brukar vara, utan varsin dubbelsäng. Inte klokt. Kvällens restaurangbesök blev till Iron Horse - rakt över gatan. Ett riktigt cowboyställe (fast Hollywoodaktigt). Åt den godaste burgaren hittills på resan. Innan maten tog vi in varsin drink. Roger ville ha en Strawberry Daiquiri - gissa hur feminin den var när den sattes på bordet..?!? Inte ens jag hade känt mig bekväm med arrangemanget. Hehehe - till och med servitrisen skrattade, men hon väntade med skrattet tills jag och roger skrattade. Bra där.
Nu är vi i en ny tidszon igen. Svårt att hänga med - tur att iPhonen löser det själv.

Likes

Comments

Klocka ringde 05.30 - dagens äventyr börjar. 06.15 samlas vi för en tur till Antelope Canyon. Navajoindianerna är de enda som får gå in där och de guidar turister och tjänar pengar på det, såklart. Vi ska besöka en sorts grotta. Vi bussas ihop med ett gäng turister och vi får en guide som heter Nite. Grottan är som en enorm spricka i berget och vi går med guiden igenom den här sprickan som är ca 200meter lång och som max 48meter hög. Hela idén är att få fota där inne. Guiden är så snäll (eller luttrad) att han fotar åt alla turisterna med deras egna kameror. Det blir bäst bilder så och alla blir nöjda. Han tom ställer in rätt bländare mm åt alla som har systemkameror. Min med. Grottan är helt magisk. Indianerna tror att vindarna startar här inne och de har stor respekt för grottgången. Vi slussas effektivt in och ut genom gråttgången och tillbaka till Page. Det hela tar ca 1,5 timme. Sen tar vi motellfrukost och den är helt OK. Det fanns våfflor som man fick grädda själv. Jag studerade noga hur mannen framför mig gjorde och lyckades med våffleriet utan att kleta till det. Mannen före mig tog det som jag trodde var gräddsprutan och sprayade sin våffla. Jag undrade vad det var (eftersom det uppenbarligen inte var grädde) och läste på flaskan. Det var smörjmedel som man skulle spraya våffeljärnet med. Jag sprayade inte min våffla med det. Efter detta blev det starbuckskaffe on the road again. Denna gången bokstaverade jag inte mitt namn och fick mina kaffelatte uppropat som "Latte for A". Vad ska man säga...? Det var inte samma indiankvinna som igår, dock.
Vi kör söder ut mot Grand Canyons södra sida (det är den som är öppen). Navajolandskapet skiftar i jadegrönt och ändrar sig efter varje timme. Vi blir inte längre förvånade utan förväntar oss dessa förändringar. Långa raksträckor igen. Det blir blåsigt och vägskyltar varnar för "smoke ahead". Vi har gott om tid idag så vi bestämmer oss hastigt för att ta en sväng om Sedona och äta lunch där. Sedona ligger ca 20 mil längre ner. Det är helt galet att man blir så avståndsblind. Men avstånden är enorma här. Vi hamnar en kortstund på gamla historiska route 66 (som inte finns mer)och vi kör igenom Flagstaff. Vi stannar inte här, det är för stort. Vägen ner till Sedona är också den helt enastående. Vi kör från 2000möh ner genom slingriga vägar och vackra berg. Vi kommer ner till Sedona som är en snygg stad. Fin (trots att den är sådär amerikansk och tillrättalagd som alla andra städer) och mysig. Den har en mindre huvudgata och ett gytter av affärer och restauranger. Ovanligt. För de flesta städer har typ fyrfilig huvudgata och bara stora butiker med enorma parkeringsplatser utanför. Jag fattar att ingen går till affären här, alla tar bilen - till varje ställe de ska handla på. Därför är det så stort och industriområdesaktigt. Vi hittade en restaurang med fantastisk utsikt och åt hamburgare. Det är ett säkert kort. Ett halvt pund kött. Jag kollade sen och ett halvt pund är 450 gram. Jag förstår att alla tar med sig doggybag hem.

Jag har slutat att ha en uppfattning om kartor, väderstreck, riktningar eller något annat som handlar om att veta hur eller vart vi ska köra. Roger har ett otroligt lokalsinne. Den enda gången jag hade rätt och han hade fel, var i Chicago. Sen har jag haft fel hela tiden.

I Sedona gick vi in i Harley Davidsonaffären. Jag köpte mig en keps (för jag får för mycket sol i ansikte) och Roger köpte sig en T-shirt. Damen i butiken gav såklart Roger extra uppmärksamhet och 5 dollar rabatt. Det fick inte jag. Men jag har vant mig nu.

På vägen tillbaka från Sedona till Flagstaff ser landskapet lite svenskt ut. Från Flagstaff till Gran Canyon är det platt, torrt och rakt. Vi bokar på bokning.com (trots att vi lovat oss att aldrig boka i förväg igen) men vi fick rum på Grand Hotel för 100dollar - helt otroligt. Och de har en uppvärmd inomhuspool och bubbelpool - så roger blir jättejöjd. Han gillar ju att bada. Eftersom vi är på Grand så klädde vi oss lite fint och gick ner i baren. Amerikanare är T-shirtmänniskor. Så och på Grand. Den kvinnliga bartendern gav Roger särskild uppmärksamhet - inte mig. Vi avslutar kvällen redan kl 21. Kryper ner i jättegoa sängar och tittar på TV, facebookar och bloggar. Gött. Det finns en sån där riktig liten kaffemaskin på rummet som brygger kaffe med såna där kaffekapslar. Riktigt kaffe! Jag har klurat ut hur man gör och imorgon ska roger få kaffe på sängen. Känner mig på snällt humör.

Likes

Comments

Tog oss snabbt iväg från det ödsliga samhället Kayenta (dit jag verkligen inte rekommenderar någon att stanna) tidigt på morgonen. Innan vi gav oss ut på vägen hade roger koll på att luften behövdes fyllas på i däcken. När han fyllt på ett tag så tutade Nissan. Det betydde att trycket nått rätt nivå. Den va! Roger vart helt klart imponerad och blidkad. Vi kör genom Navajo-land. Navajoindianernas land. Vacker natur som skiftar från den röda jorden till helt gulvitt landskap. Befolkningen här bor i enkla hus lite varstans. Inget pampigt här inte. Vi kör genom platt, lite tråkigt och torrt landskap ett tag. Långa raksträckor igen. Vi lyssnar på radion. Oftast är det country&western. Ibland hör vi nyheter. Vi noterar att nyhetsuppläsaren pratar in reklam. Direkt efter ett inslag om situationen i Korea kommer ett inslag om Campbells Soup med kyckling. Alltså va!?! Nyhetsuppläsare i Sverige får väl inte ens syssla med reklam? För trovärdighetens skull?? Det tog en stund innan man fattade att det var reklam. Inte seriöst.
Vi kom fram till orten Page (som var vårt mål för idag) ganska tidigt. Vägen in i samhället bokstavligen kantades av kyrkor av alla de slag. Obehagligt många kyrkor. Väldigt religiöst? I USA är det kyrkor överalllt med detta var iögonfallande många. Det visade sig att idag söndag är allt stängt. I alla fall alla ställen som ev kunde servera frukost. Till slut blev det en burrito på "ICAs" snabbmatsavdelning. Ingen höjdare men ändå mat. In på "Ica" kommer en polis. Vi nästan dog av skratt. Stor man, beige poliskläder som en ranger, skyddsväst och pistol, cowboyhatt och solglasögon - och han gick som en enorm bodybuilder. Han rörde sig som om han var så stor att man fick göra gångarna bredare för att han skulle kunna få plats. Han tog sig själv på väldigt stort allvar. Kung Polis. Vi vågade inte fota... han gick fram till Apoteket. På arbetstid. Han var nästan det roligaste som hände idag.
Starbucks finns även i denna håla (hurra!!!) så det blev varsin latte. Nu har jag lärt mig att jag på frågan "Whats your name?" (För att de ska skriva namnet på muggen) behöver bokstavera Anette. Så det gjorde jag automatiskt - och blev bryskt avbruten av den amerikanska indianskan; "I know hon to spell". Jahopp.

Dagens första stopp var Glen Canyon. Roger ville inte stanna men jag som är från Göteborg kan ju inte inte stanna vid Glens Canyon. Fattarduva? Det visade sig att just här har de dammat upp Colorado River (vi körde över den igen) med en enorm damm. Läskigt stort. Man fick lov att gå över bron till fots och fota både dammen och den nästan torrlagda canyonen. Nej, men det var rätt mycket kvar av Colorado River. Nästa stop var Horse Shoe Bend. (Den har jag också sett i Vagabondtidningen och jag tog ett exakt likadant foto.) Colorado River gör en kraftig krök, som en hästsko, och där finns såklart en utsiktsplats. Gratis. Tack igen. Skyltar varnade för att gå utan vatten, utan ordentliga skor och nåt mer som jag inte minns. En 15 min promenad i sol, sand och uppförsbacke och sen var man framme. Fruktansvärda stup. Jättehögt. Inga skydddsräcken. Massa japaner. De modigaste ålade sig fram till kanten och tog kort. Så och Roger. Jag var ganska nära och det var skrämsigt. Otroligt vackert.

Höjdreflektion:
1) jag fattar inte att det inte inträffar dödsolyckor varje dag på de här ställena som vi varit på - högt upp på berg med livsfarliga stup, Det finns ju aldrig några räcken!! Och folk är inte försiktiga.
2) jag är inte lika rädd för höjderna nu. Fobiträningsbotad?

Vid 15 åker vi till Roadway Inn där vi bokat rum. Det visar sig att vi rest genom ytterligare en tidszon så klockan är bara 14. Vi får vänta vid motellets pool (yyippie för den är öppen!!) en timme till. Vi rusar och köper öl och drickfärdiga Margueritas för att ha vid poolen. Det finns en ismaskin!! Det finns poolhanddukar och det finns Wi-FI. Och poolen är svinkall... Inte mer än 18 grader max. Det är nu man får väga hur jobbig värmen är mot hur jobbigt det kalla vattnet är... Jag doppar mig. Simmar ett varv. Sen blir ju roger tvungen att göra detsamma för han kan ju inte vara mesigare. SEN när vi båda simmat omkring så kommer en amerikan och tror att vattnet är badbart. Hehe. Jättekul. Vi får vårt rum på bottenvåningen med uteplats och utemöbler (på gräsmattan vid poolen)och vi softar resten av eftermiddagen. Roger fixar ölöppnare och massa is och kyler ölen i handfatet. Gött.

Vägskyltsreflektioner:
1) Det finns skyltar som säger "One Way" och "Wrong way". Det är informativt och bra.
2) högerregeln gäller inte i en del korsningar utan det är försten dit som gäller.
3) Ibland får man köra mot rött - om man ska svänga åt höger. Men inte alltid.
Andra reflektioner:
4)Idag såg vi dessutom en annan skylt: "No trespassing - this menas YOU!"
5) bo inte på nedervåningen på ett motell. De som bor på övervåningen hörs - vartenda steg och spoling och ALLT.

Roger hade googlat på Page och visste om en bra restaurang där de serverar Brisquet. En sorts pulled beef. Väldigt texasaktigt. Det var ett toppställe. Enorma grillar på utsidan, parkeringen omgjord till uteservering under tälttak. Långbord och träbänkar. Liveband som spelade countrymusik. FULLT med folk - men antagligen bara turister och främst japaner. Maten serverades i såna där plastfodral som man får sushi i. Jättegott och såklart väldigt mycket mat. roger var lycklig. Vi fick två amerikanska par jämte oss på långbordet och de upplyste oss som av av en händelse att vår planerade rutt till Grand Canyon North Rim imorgon - är stängd. Tur att vi fick veta det och nu måste vi planera om resten av resvägen. Typiskt men vilken jädra tur att vi fick veta i tid.
Vi har ätit bönor ikväll. Vi har varsitt täcke. Bra.


Likes

Comments

Vaknade upp på Apache Motell i Moab efter en god natts sömn (tog motellkaffet som erbjöds - fast vi hällde ut det sen) och tog en riktigt bra frukost på Jailhouse Café. Cafet gjorde reklam för sina swedish pancaces - men de var bara tillplattade amerikan pancaces (fake! - och kaffet är faktiskt fake). Här var det kö för att få bord. Och gästerna var nästan uteslutande friluftslivsnördar. Hela Moab är fullt av dem och de är män i alla åldrar som cyklar, springer, klättrar, forsränner mm etc. Och såna som kör offroad i värstingbilar eller snowboard i sanden. Många fransmän. De skall alltid vara värst. Roger och jag passar liksom inte in. Roger var tex nyrakad idag - alla andra har skägg. Förutom mannen vid bordet bredvid oss. Han var också nyrakad. Varken han eller hans fru såg ut att platsa bland friluftsnördarna heller. Här är inte trivsel-friluftarna - utan eliten. Värstingar. Vi fick lust att ropa ut till alla att: "Vi ska sitta i en bil hela dan och titta på utsikten!! Bara för att chockera dem... Här finns också en hel del stora män som kör stora MCar i T-shirt och utan hjälm, med långt hår och skägg. Roger ropar "Wow, vilken frihet!" Och jag tänker: "mina nerver..."

Sen åkte vi tillbaka till Arche National Park för att titta på resten (som vi inte hann med igår) i dagsljus. Det var gratis idag med så där sparade vi 25 dollar till - tack. Det var en upplevelse - igen. Vi körde över Colorado River på vägen dit. Vi fotade och filmade, stannade, vandrade och sa oj, vad vackert, hela tiden. Tegelröda berg i fantastiska formationer - så annorlunda och overkligt. Roger blev så berörd att han nästan blev illamående. Det var ju en lite ovanlig kroppslig reaktion, men roger är inte nån som passar in i någon "box". Vi insåg att gårkvällens vandring var på fem kilometer och det var 147 meter rakt upp. Inte undra på att det tog 45min upp och 30min ner. Jag är imponerad av mig själv.

Vi lämnade Moab vid tvåtiden och körde söderut/västerut. Svängde först om en starbucks och fick varsin latte och muffins med oss på vägen. Landskapet skiftar återigen och det är som att åka i en neverending National Geografiktidning. Det går inte att beskriva med ord. Som alla andra säger så måste det upplevas. Vi slutade nästan ta kort för att inte ens ett foto kommer i närheten av upplevelsen. I tidningen Vagabond (där vi hittade resrutten) beskrivs roadtripen som episk - det är den. De skriver också att den kan göras på en vecka men att man bör ha 2-3 veckor på sig. Roger och jag kommer göra den på fem dagar. Vi undrar hur Vagabondreportern gjorde? Men han kanske var en friluftsnörd...
Nästa anhalt på vägen var Monument Valley - den jättekända bilden på vägen som går rakt fram till bergen i öknen. Vi var så spända på hur det skulle vara och om det skulle se ut som på bilderna. Äntligen kom vi fram vid 16-tiden och det stämde!! Det var stort. Det som inte stämde var att det var ingen öken. Vi har hela tiden trott att öknen kommer i Arizona - och då kommer vi få se kaktusar. Det stämmer alltså inte. Vi vet inte vart öknen är och roger vill väldigt gärna ta en bild med en kaktus så vi får väl leta lite. Eftersom vi följer vagabondrutten så har vi förbokat motell i Kayenta. Den absolut minsta och mest ointressanta håla vi sett. Bedrövligt. (Hur tänkte vagabondreportern här?!?) Vi kom hit vid 18. Motellet var dubbet så dyrt än Grand Hotell i Natchez. (Vi har märkt att det finns ingen som helst logik mellan hotellpriser och orter.) Receptionisten var såååå oserviceminded. Det fanns ett hak att äta på och det var verkligen ingen höjdare. Vi köpte popcorn och vatten på tappen och la oss på rummet och Wi-Fiade. Här i countyt säljs ingen alkohol. Inte ens öl. Inte någonstans. Inte heller på mathaket eller i motellets matsal. Totalförbud mot alkohol. Det har med indianerna att göra, tror vi.


Hotellreflektioner:
1) det finns ingen duschslang - bara en stril uppe på väggen. Det gillar jag inte. Ofta går det inte heller att reglera mängden vatten - bara varmt/kallt. Konstigt.
2) i USA har de enorma sängar - ofta två enorma sängar i varje rum. Enorma.
3) Wi-FI funkar sådär.
4) Det är rätt go känsla att parkera bilen utanför rummet - det är man inte van vid.
5) det finns alltid en kaffemaskin på rummet - hehe, den har vi inte provat någon gång. Vi är inte dumma.

Det är bara att släcka ljuset och vänta på morgondagen. Vi sticker tidigt! Och vi ska aldrig mer boka hotell i förväg.

Likes

Comments

Vaknade upp på Apache Motell i Moab efter en god natts sömn (tog motellkaffet som erbjöds - fast vi hällde ut det sen) och tog en riktigt bra frukost på Jailhouse Café. Cafet gjorde reklam för sina swedish pancaces - men de var bara tillplattade amerikan pancaces (fake! - och kaffet är faktiskt fake). Här var det kö för att få bord. Och gästerna var nästan uteslutande friluftslivsnördar. Hela Moab är fullt av dem och de är män i alla åldrar som cyklar, springer, klättrar, forsränner mm etc. Och såna som kör offroad i värstingbilar eller snowboard i sanden. Många fransmän. De skall alltid vara värst. Roger och jag passar liksom inte in. Roger var tex nyrakad idag - alla andra har skägg. Förutom mannen vid bordet bredvid oss. Han var också nyrakad. Varken han eller hans fru såg ut att platsa bland friluftsnördarna heller. Här är inte trivsel-friluftarna - utan eliten. Värstingar. Vi fick lust att ropa ut till alla att: "Vi ska sitta i en bil hela dan och titta på utsikten!! Bara för att chockera dem... Här finns också en hel del stora män som kör stora MCar i T-shirt och utan hjälm, med långt hår och skägg. Roger ropar "Wow, vilken frihet!" Och jag tänker: "mina nerver..."

Sen åkte vi tillbaka till Arche National Park för att titta på resten (som vi inte hann med igår) i dagsljus. Det var gratis idag med så där sparade vi 25 dollar till - tack. Det var en upplevelse - igen. Vi körde över Colorado River på vägen dit. Vi fotade och filmade, stannade, vandrade och sa oj, vad vackert, hela tiden. Tegelröda berg i fantastiska formationer - så annorlunda och overkligt. Roger blev så berörd att han nästan blev illamående. Det var ju en lite ovanlig kroppslig reaktion, men roger är inte nån som passar in i någon "box". Vi insåg att gårkvällens vandring var på fem kilometer och det var 147 meter rakt upp. Inte undra på att det tog 45min upp och 30min ner. Jag är imponerad av mig själv.

Vi lämnade Moab vid tvåtiden och körde söderut/västerut. Svängde först om en starbucks och fick varsin latte och muffins med oss på vägen. Landskapet skiftar återigen och det är som att åka i en neverending National Geografiktidning. Det går inte att beskriva med ord. Som alla andra säger så måste det upplevas. Vi slutade nästan ta kort för att inte ens ett foto kommer i närheten av upplevelsen. I tidningen Vagabond (där vi hittade resrutten) beskrivs roadtripen som episk - det är den. De skriver också att den kan göras på en vecka men att man bör ha 2-3 veckor på sig. Roger och jag kommer göra den på fem dagar. Vi undrar hur Vagabondreportern gjorde? Men han kanske var en friluftsnörd...
Nästa anhalt på vägen var Monument Valley - den jättekända bilden på vägen som går rakt fram till bergen i öknen. Vi var så spända på hur det skulle vara och om det skulle se ut som på bilderna. Äntligen kom vi fram vid 16-tiden och det stämde!! Det var stort. Det som inte stämde var att det var ingen öken. Vi har hela tiden trott att öknen kommer i Arizona - och då kommer vi få se kaktusar. Det stämmer alltså inte. Vi vet inte vart öknen är och roger vill väldigt gärna ta en bild med en kaktus så vi får väl leta lite. Eftersom vi följer vagabondrutten så har vi förbokat motell i Kayenta. Den absolut minsta och mest ointressanta håla vi sett. Bedrövligt. (Hur tänkte vagabondreportern här?!?) Vi kom hit vid 18. Motellet var dubbet så dyrt än Grand Hotell i Natchez. (Vi har märkt att det finns ingen som helst logik mellan hotellpriser och orter.) Receptionisten var såååå oserviceminded. Det fanns ett hak att äta på och det var verkligen ingen höjdare. Vi köpte popcorn och vatten på tappen och la oss på rummet och Wi-Fiade. Här i countyt säljs ingen alkohol. Inte ens öl. Inte någonstans. Inte heller på mathaket eller i motellets matsal. Totalförbud mot alkohol. Det har med indianerna att göra, tror vi.


Hotellreflektioner:
1) det finns ingen duschslang - bara en stril uppe på väggen. Det gillar jag inte. Ofta går det inte heller att reglera mängden vatten - bara varmt/kallt. Konstigt.
2) i USA har de enorma sängar - ofta två enorma sängar i varje rum. Enorma.
3) Wi-FI funkar sådär.
4) Det är rätt go känsla att parkera bilen utanför rummet - det är man inte van vid.
5) det finns alltid en kaffemaskin på rummet - hehe, den har vi inte provat någon gång. Vi är inte dumma.

Det är bara att släcka ljuset och vänta på morgondagen. Vi sticker tidigt! Och vi ska aldrig mer boka hotell i förväg.

Likes

Comments

Vaknade på TheSpring Spa Hotel och började dagen med en timme i de varma källorna. Hotellkaffe var gratis och de serverade ingen frukost. Helt obegripligt. Ett dyrt spa utan frukost. Vi tänkte ta en promenad längs floden men vi la ner det. Vi hetsade varann till att ta ett dopp i floden (som ett isvvaksdopp) och Roger var i först. Sen jag. Fy attan vad kallt. Damerna i varma källan bredvid oss skrek förtjusta när jag ylade mig i och ur floden. Check på den. Svavelbad är nog bra för huden - vi var väldigt lena båda två efter dessa svavelbadstimmar. Vi tog en sen frukost på det enda stället vi hittade, The Peak Deli. Vi fick en wrap med stekt ägg, ris, pulled pork, grön chili, korv, sås och mycket annat. Gott och mättande och helt ny rätt. Vi fick kaffe till, mannen kom till vårt bord med hela termosen och fyllde vänligt på våra muggar. Jag trodde helt ärligt att det var tevatten. De kan verkligen inte göra kaffe i det här landet, eller som Roger säger: "de har fel sorts bönor". Antagligen. Men inte på starbucks. Tack och lov för starbucks. Mannen på frukostställen var förutom trevlig - sååå jävla snygg... och han kanske var i min ålder. Så typiskt att han håller till i denna änden av världen. Han var verkligen skitläcker. Suck...

Vi styrde bilen mot nästa mål; Moab i Utah. Vägen genom Colorado var såklart helt enastående. Det ser precis ut som det gjorde i Macahans. Berg, vidder, träd, grönt, imponerande vyer. Vi blev av skyltar varnade för "Wildlife". Vi såg flera sorkar, två chipmunks och ett rådjur. Bisonoxar inhägnade. Inget spännande alls. Naturen ändrade sig hela tiden, det gick inte att blunda eller vara upptagen med annat för då missade man. Det kändes också som att man åker genom flera klimatzoner under kort tid. Vi har koll på temperaturen och den växlar mellan 40 till 90 F ( det är mellan 3 och 32 grader). Jackan åker på och av.
När vi lämnade Colorado och körde in i Utah så ändrade landskapet sig igen. Från böljande berg-och-skog till åker- och betesmark, till torrt igen. Strax efter "Välkommen till Utah-skylten" kom nästa skylt: "Last stop for 6% beer". Så är det med det. I Utah serveras ingen starköl. Och i Colorado får man röka cannabis. Det är olika. Efter ett tags körande i Utah började landskapet åter ändra form och massiva röda berg framträder. Där enorma och mycket speciella. Vi börjar ana vad vi ska få se. Kameran går varm. Vi hittar ett motell i Moab som vi tar in på. På booking.com fanns bara fyra skitdyra hotell mitt i stan så vi googlade på bed&breakfast och hittade massor. På Apache Motell hamnade vi. Där fanns uppvärmd utomhuspool till Rogers stora glädje. Han gillar att bada och sola. Jag fick lova att efter morgonens fotografering av svavel- och flodbadet, lära mig Photoshop så att jag kan redigera roger. Jag tror att han menar det rosa allinclusivearmbandet som han hade på sig - inte photoshoppa några kroppsdelar eller så. I receptionen på Apache Motell sitter två enorma människor bakom disken. Det är en äldre kvinna (60) och hennes son (30). Sonen är så tjock att han flåsar när han pratar. Med nöd och näppe kommer han ur stolen. Mamman har papiljotthår, glasögon i pannan, stora kläder (för hon är stor) och hon rör sig långsamt och tar stöd i bord och stol när hon skall röra sig. Hon instruerar sonen oavbrutet. Vad han skall göra och inte göra - han gör redan det hon säger... Mamman är inte "Amazing-typen" (tack för det) och hon tipsar oss om hur vi ska göra med nästa etappmål: "Arches National Park". Vi ska åka dit för att se på solnedgången (det är hela grejen) och vi har sån tur attest är fredag för det är bara fredag och lördag som det är öppet efter kl 19. Vi är rätt nöjda med att vi har sån tur!. Det är bara 15 min promenad efter att vi parkerat bilen. Gött säger vi och sladdar in vid poolen och softar lite.

Vägen genom nationalparken tar andan ur en. Nu filmar jag hela bilvägen. Det går inte att beskriva med ord. Vi hittar parkeringen och börjar promenaden. Det går uppför och vi går fort för vi vill inte missa solnedgången. Vi går i 15 min och i 15 min till. Då är jag het slut och roger får gå före mig (med kameran) för att vi inte ska missa nåt. Jag har klätt mig i mina karlssonsklisterlimmade boots, jeans, tröja och jeansjacka. Jag kan säga att alla andra är hikingklädda. Vandrarkängor, träningskläder, vattenflaskor (fast det har jag med denna gången). Jag känner mig lika fellkädd som förra gången. Men det går bra. Eter 45 minuters promenad i högt tempo uppåt till 1500 möh, är jag framme. Helt färdig. Men jag hann. Solen hade inte gått ner än. Här uppe, på en bergstopp har det samlats massa människor och en del med superkameror. Alla väntar på att solen skall gå ner och då skall man fota "The Arch" - en stenformation högst uppe på toppen. Jag som inte gillar farliga höjder ligger helst platt ner och håller mig i marken. Roger tar sig fram till the arch och jag fotar honom. Det är livsfarligt. Och det är otroligt vackert. Solen går ner- och det händer ingenting alls mer än att solen går ner. Det uppstår inget fantastiskt med ljus eller färger. Vi väntar för att se vad poängen var. Det är fortfarande massa folk kvar och det kommer fler. Inget händer. Vi går tillbaka och hinner fram till bilen 10 min innan det blir becksvart. Antiklimax. Detta var den nordligaste punkten på vår roadtrip. Och vi hade verkligen laddat för detta.

Nu kommer vi på att vi inte ätit nåt mer idag än frukosten. Hittar ett riktigt amerikanskt hamburgerhak fyllt med friluftsmänniskor (såna som cyklar, vandrar, hikar mm) och avslutar dagen med varsin go hamburgare.

Likes

Comments

Upp jättetidigt och lämnade motellet Garret´s Inn strax innan 08. Kaffe och bagel på starbucks och sen drog vi iväg norrut. Målet var Taos Pueblo - en gammal by från 1000-talet (det är gammalt för att vara här!). Strax innan byn läste jag på en STOR skylt som blinkade "Road closed - take Goat road". Roger ropade: såg du skylten?! Jo, sa jag och undrade varför han fortsatte rakt fram och inte svängde. Det visade sig att på motsatta sidan satt en annan skylt - med reklam för ett Casino. Det var den skylten Roger såg. Man ser olika saker. Vi kom fram och betalade inträde 16 dollar var. Vi fick en guidad rundtur av en native indian (ung man med en master i någon utbildning om miljö och sånt) som berättade hur spanjorerna bar sig illa åt och lemlästade hans folk. Bombade kyrkan och dödade alla kvinnor och barn. Högg händer och fötter av folk för att få dem fogliga. Bedrövligt. Jag förstår att indianerna skalperade dessa ondsinta män. Jag sa inte att jag var halvspanjorska. Det kändes inte som något att stoltsera med just där och då. Roger köpte en drömfångare av invånarna. När vi körde ut från Taos stod det en skylt "Drive safely and hurry back". Fint.

Landskapet blev snart bedårande vackert och det höll i sig exakt hela dan. Vi körde genom Carson National Forest till San Juan National Forest. Det var berg och dalar, floder (korsade Rio grande två gånger), vi såg snöklädda bergstoppar och djupa raviner. Vi såg fina hus, fina rancher, ruckel och hippiecommunities (folk som bor i sämre husvagnar och halvruckel mitt ute i absolut ingenstans), vi körde genom helt öde landskap med enorma vidder. Vi körde upp i bergen och hade vägen kantad av enmetersvallar av snö och vi körde på slättland där det var varmt och soligt. Jag tror att landskapet ändrade sig markant varje timme. Vi körde över Rio Grande som flöt fram i en enorm ravin (canyon) - vi stod på en bro på säkert hundra meter över botten (lite för högt för att det skulle kännas helt bekvämt) och långt därnere såg vi nån sorts rådjur. Förutom en liten hare så var detta de första vilda djuren vi sett. Vi har kört förbi kossor, tjurar, hästar, lama och bufflar - men dessa har varit inhägnade. Vi stannade till i en liten by på vägen som heter Chama och där åt vi en sen lunch. Det var ett litet gulligt hak som drevs av en liten supergullg kvinna (med en stor rumpa i ett par MissMe-jeans). Hon tyckte också att allt var "Amazing" och tipsade oss om boende i nästa ort på vår väg. Och hon bjöd oss på kaffe to go (det gick inte heller att dricka men vi kunde inte med att hälla ut det för hon vart ju så snäll) och det var den absolut billigaste lunchen så här långt. 15 dollar för två. Heja!
Vi följde hennes råd och tog in på The Spring (hon berättade särskilt att man får schampo, balsam och BODYLOTION! - det kan man ju inte motstå, va). Dyrt. Men hotellet har varma källor (ja, det stinker svavel) säkert 20 olika små utomhusbad (som bubbelpooler fast utan bubblor - med vattenfall) och de låg precis bredvid floden (San Juan River) som flöt förbi. Man kan ta sig ett floddopp (istället för isvaksdopp) och hoppa tillbaka i den varma källpoolen igen. Hur fint som helst. Vi la oss i den bästa poolen och låg där i några timmar och bara njöt. Man var tvungen att ta på sig ett sånt där "allinclusivearmband" - och de var ROSA. Roger gömde sin arm på fotona - om nån undrar varför... ;)
Roliga skyltar idag har varit "Great Used Books" - någon som sålde begagnade böcker vid vägen, och "Clean Rooms - Great Service". Jag är inte helt säker på att det inte är ett vanligt språkbruk utan ett raljerande över Trump...
Roger blev lite soft idag och sa spontant att "hon är allt tuff Nissan" och att han tyckte om henne. Härligt :)

Idag är det dag 420 (fourtwenty) och vi är i Colorado - delstaten där marijuana är tillåtet. Vi märkte inte av årsdagen här men den märks ju på Facebook.

Likes

Comments

Vaknade upp på motellet i Las Lunas, som är en förort till Albequerque och fick en amerikansk motellfrukost. Ingick i priset. Sladdade vägen om Starbucks som låg rakt över vägen (hurra!!!) och tog en latte on the go. Killen i kassan frågade mig försiktigt "Do you have an accent?" Yes I have, svarade jag och berättade att jag var från Sverige. Då sa han glatt att han var tysk (det betyder att hans förfäder var tyskar) och sen följde en rad av missförstånd oss emellan, om tyska städer, innan jag till slut fick mitt kaffe. "Do you want a receipt?", frågade han och jag hörde inte utan trodde att han sa namnet på staden som hans förfäder kom ifrån och svarade följdaktligen svävande "I dont know that"... Sen skrattade vi. Jag fick kvittot till slut. :)

Denna dagens första mission var att åka linbana upp på ett berg och få en fantastisk utsikt. Detta var strax utanför staden Albequerque. Det visar sig vara en vanlig skidliftkabin som gick upp till toppen av skidbackarna. Det var plötsligt fem grader varmt. Det vill säga kallt. Kabinguiden pratade glatt om utsikten och bergens historia på det där irriterande överväldigande amerikanska sättet: "Can you imagin.... that this... its amazing!!" Osv osv osv. Man känner sig lika allmänbildad som en femåring när man blir upplyst på det där viset. Det var en asiatisk man med i kabinen som framgångslöst försökte lyfta nivån... Roger sa att kabintanten tittade skeptiskt på min klädsel ( sommarklänning och sandaler) och det kan jag förstå - man jag visste inte om det där med temperaturen när jag klädde mig imorse. Vi åkte ner med vändande kabin - Roger var nöjd med titten.

Nästa stopp på vägen var Tent Rocks National Monument. Vi hade ingen aning om vad det var men hade fått tips om detta. Vi betalade (precis som i White sands) och sen körde vi in med bilen och stannade sedan vid första stoppet. Parkering och snitslad stig. Två stigar att välja på. Vi tog den korta, sa vi, men det blev den långa. Vi lämnade allt i bilen och tog bara med kameran -inget vatten med... Först var det inget speciellt på vandringsstigen och jag tänkte att de där amerikanarna tjänar pengar på vad som helst, men sen blev det återigen helt enastående. Den lilla stigen vinglade sig in mellan enorma berg och vi vandrade och klättrade i nästan en timme. Alla vi mötte på vägen sa "Hello, Hi, Hey eller excuse me", så och vi. Stigen tog slut på väldigt hög höjd. Där uppe ställde sig roger längst ut på klippan (som den där i Norge vid fjorden) och jag tog ett kort på honom. Själv kröp jag ihop och gick därifrån så fort jag kunde. För högt och farligt. Hade jag vetat så hade jag inte gett mig in på detta - i klänning och sandaler... Alla andra hade hiking-kläder på sig. Stavar, ryggsäckar, gympadojor och vatten... Men jag fick ju flera positiva tillrop under min vandring/klättring...! "The most welldressed hiker"... mm. Men det gick bra. Jag kom hela vägen upp och hela vägen ner utan att ramla. Jag blev av med en liten del av en nagel, det var allt. Dammig blev jag. Roger berättad att han fick stående ovationer för han sprang hela vägen ner och hoppade ner över de stora stegen (som jag fick ta mig ner sittandes och hasandes). Ett vänligt amerikansk ungt par erbjöd mig vatten att dricka (när de insåg att jag skakade så mycket att jag inte kunde ta ett bra foto på dem. Det var omsorgsfullt. Jag förklarade återigen att jag inte hade planerat för den här klättringen i morse när jag klädde på mig. De förstod det. Hehe. De trodde att jag led av vattenbrist, mitt bekymmer var nog mest konditionen - jag går ju inte så mycket i vanliga fall...

Sen drog vi vidare till Santa Fe. Huvudstaden i New Mexico. Då körde vi över floden Rio Grande. Den har man ju hört talas om. Den har de dammat upp här med en enorm vall. Skrämmande stor vall. Se släpper de ut en liten fåra genom dammen. Santa Fe är lite historisk. Här finns USAs första kyrka och äldsta hus. Jag har fotat båda. I övrigt var staden snyggt amerikansk, som en bakgrund till en film, inget genuint alls. Jag gick omkring i flera timmar för att fota gamla genuina hus men det var skralt på den fronten. Ett downtown konstruerat för amerikaner och kanske turister. Synd och en besvikelse.

Det är ju så att Amerika är ganska historielöst. Det finns ju inget genuint jättegammalt - som i Europa tex. Vi är bortskämda (eller tarförgivet) med gamla historiska saker i Europa och resten av världen. Så, som turist så ska man ska inte ha för stora förväntningar på USA. De har museum överallt. I varenda stad och by (och de har kyrkor...) De stoppar stolt in allt de kan i museer och utropar "amazing!", över de saker de kan visa upp. Jag förstår det. Och det är fint. Men det faller liksom lite platt. Många saker är inte "Amazing!!!", alls. De är inte ens 200 år gamla. Naturen är dock storslagen, verkligen. Men i Santa Fe borde det finnas äldre bebyggelse men den har iaf jag inte hittat. Och jag har gått långt. Flera tusen steg längre än Roger idag. Han gjorde annat när jag fotade stan (han kollade in shopping och barer). Bara en sån sak :)

Inför besöket i Santa Fe hade roger blivit tipsad om den BÄSTA hamburgerrestaurangen i hela USA. Han hade adressen uppgooglad och klar. Jag bokade hotell på booking.com. Helt ovetandes om hans restaurang. Det visade sig att restaurangen var motellets matsal. Odds på det!?!?!?!?!?!? Hamburgarna var verkligen jättegoda. Green Chili Cheddar Burger. Med en kall öl. Mums. Denna restaurangen var också en av få ställen med uteservering i solen så där hängde jag ett par timmar efter min fotopromenad. Gött!

På kvällen slant vi in på en local bar och ÄNTLIGEN fick jag gå in genom nästan saloondörrar och ÄNTLIGEN fick vi hänga med locals och dricka sprit. Det där med salooner...; det finns ju inga kvar. Alla såna där sjapp har dörrar som sluter tätt för airconditionens skull. Jävla aircondition.

Likes

Comments

Gick upp kl 07 idag och åt en motellfrukost (ni vet, en sån där som består av inplastade saker och nästan ätbart) - fast kaffet var OK. Sen stack vi så fort vi kunde. Vi gjorde om rutten lite igår så idag styrde vi västerut igen. Vi körde genom dimma första timmen och sen var det tyvärr helt bedrövligt platt och fult och enformigt. Igen. Vi misströstade - och vi pratade helst inte. Fula fält med oljepumpar överallt. Några stackars kossor betade. Oljepumparna är små och ser ut precis som de gjorde på förritiden. Vi körde genom Eunice (in i NewMexico) till Carlsbad (där vi struntade i de omtalade grottorna) och här börjar det bli lite finare i landskapet. Även om det är torrt. Oljepumparna börjar försvinna. Vi börjar prata med varann och den ena säger typ "Oj, vad fint" och den andra svarar "Mm." Och så växlar vi under förmiddagen. När vi kör igenom Lincoln National Forest så blir det så vackert. Vi kör genom Lilla Huset På Prärien i nästan en timme. Slingriga vägar upp och genom berg, vackra dalar med boskap och fina små rancher. Där fikade vi i nåt som hette Mayhill. Det är inte ens en ort. Vi köper en kaffe (fast vi inte ville ha - bara för att handla nåt - och vi tittade på varann när kaffet kom in och vi sa att "vi kan ju hälla ut det sen". Jo. Ett gammalt amerikanskt par (ett par locals!!!) svarade oss när vi berättade att vi varit nästan överallt på vår resa - att "Now that you've been to Mayhill, you have been everywhere..." och så skrattade mannen högt. In på detta kafé kommer en riktig cowboy. Jeans med bältet i midjan, skjortan nedstoppad i jeansen, knäppt upp i halsen, ärmmanchetterna knäppta och cowboyhatt. Inga trasiga jeans eller slarvig klädsel. En riktig, proper cowboy. Han sa "Howdy". Inget mer.

Vi kommer ut genom bergen och de vackra vyerna byts ut om andra vackra vyer. Vi styr mot nästa nationalpark som heter White Sands national Monument. Det är en helt vit sandöken som man kan köra in i. De säger att det inte är sand, utan gips, och unikt i hela världen. Varken jag eller roger trodde helt hundra på det där. Det kändes iaf som sand. I typisk amerikansk anda så finns ett Visitors Center (där vi köpte en plastmacka och delade på för vi missade det där med mat idag), man betalar inträde, man kör en rutt och det är noga angett vart man får stanna, promenera och göra aktiviteter någonstans. Det var vackert och annorlunda. (Men jag fick en Tylösandskänsla - sand, dyner, gångar...) och det var mäktigt. Vi körde, promenerade och tog kort. Som sig bör.
Sen styrde vi norrut igen. Vi undvek de stora vägarna och tog de små vi hittade och idag var det världens hit. Det var otroligt vackert, stillsamt och öde. Mil efter mil. Extremt långa och raka vägar. En väg var så lång att vid varje höjdkrök(när man fick möjlighet att se fortsättningen på vägen) så fortsatte den bara till horisonten, gång på gång. Till slut skrattade vi bara. Vi har stigit ur bilen och tagit många bilder idag. Vidderna är enorma. Man ser inget annat än vägen, vägskyltar och taggtråd för boskapen. Någon gång kom en mötande bil. Ingen service på telefonen. Full sol och varmt.

Lite vägreflektioner:
1) Ibland kommer en Ranchportal. Det är som en gate in till ranchen. Ibland är det stora fina portaler som i TVserien Dallas, och ibland är det en stackars grind och inte ens en väg bakom. Många gånger är det tyvärr ett ruckel till ranch bakom portalen... Vi har sett många övergivna rancher, gårdar och boenden. Och övergivna coraller och rodeoställen.
2) det dyker ofta upp skyltar som säger: "Adopt à highway", och sen får man information om vilken del av vägen som är ledig för adoption. Sen/då fattar man hur det kommer sig att vägarna heter olika namn. Det är säkert efter dem som adopterat vägen. Hm. Jag vet inte om det förpliktigar något att adoptera.
3) på dessa långa ensliga vägar (som inte är helt platta utan som har lite backar) så står det alltid en skylt innan backkrönet: "Do not pass". Efter backkrönet kommer skylten: "Pass with care". Idag har vi sett många sådana skyltar.
4) Rogers bidrag till dagens blogg är berätta att vi av sett flera väldigt långa tåg. Ett sådant tåg som skall nämnas hade fyra (!!!) lok och 92 vagnar (jag räknade dem) och det hela avslutades med ytterligare ett lok. Roger konstaterade att det kräver en enorm kraft att dra ett sådant tåg i uppförsbacke.

En annan sak som jag tycker är värt att nämna är att här i detta landet USA, så airconditionar man överallt. Till den milda grad att man fryser som fan så fort man kommer inomhus. Här är varmt utomhus men jag måste ta med en tröja eller jacka som jag kan ta på när jag går in på en restaurang för att äta. Helt tvärsomgalet.

Vi kom ändra fram som vi hade planerat idag. Strax utanför Albequerque i norra New Mexico vid 19-tiden. Vi tog ett bra motell och jag förhandlade ner priset 10 dollar. Booking.com har varit perfekt och underlättat på många vis. Vi åt på ett mexikanskt ställe rekommenderat av hotellportiern och han sa att "visa mitt kort så får ni andra drinken gratis" - detta ständiga... Kvällens Blody Mary var väldigt stark - spicy. Agneta varnade mig för kryddningen här i NewMexico men jag tänkte inte på att det gällde drinkar med.
Imorgon skall roger släpa med mig upp i en linbana sådär obehagligt högt uppe i luften som jag inte gillar. Men jag ska. För jag är en bra kompis. No mercy.

Likes

Comments