Där sitter de, åtta stycken med helt olika bakgrund men med samma efterhängade känsla, ångest.

Ångest för att behöva vara perfekt, ångest för att inte vilja leva, ångest från barndomen.. Den visar sig i alla olika format men med samma kraft. Samma intensiva och påtagliga kraft. Den går inte att glömma, gömma eller fördöma. De som tillslut accepterar den, väljer att leva med den, hamnar snart i en spiral mot ett värde av noll.

Ångest kan komma och gå, vissa dagar ligger den och sover medan andra dagar skriker den med en volym som blir bedövande. Vissa personifierar den som en inre röst, ett monster.. Som ett ting som är starkare än din egen vilja. Rädslan över att få ångest kan också skapa ångest.

Hur ska vi då gå vidare? Ska vi förlika oss med att ångest existerar och att människor till slut kommer värdera sitt eget värde med noll. Eller ska vi faktiskt framhäva den och låta den ta plats för att sedan kunna bryta ner den, bit för bit.

Jag vill släppa skalet, låta masken trilla av. Blotta allt som ligger bakom och bara få prata ut det som snurrat i huvudet. Vem är andra att döma? Döma hur jag mår eller vilka tankar jag har?

När tappade vi känslan för att se när någon inte mår bra. När började vi glömma bort att lyssna och ta in. Vi försöker alltid glorifiera andras liv att vi glömmer bort att se. Kanske är det så tydligt och nära att vi ignorerar istället. Hur är det egentligen möjligt, om man tänker på vad varje människa egentligen söker. Vi vill bli hörda, förstådda och sedda. Vi vill få kärlek och omtanke. Men hur ska det gå att uppnå om det enda vi gör är att blunda, skapa orealistiska bilder och ignorera. När blev livet själv en app med sociala medier?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments