​- Vad duktig du är och modigt av dig att åka ensam! Men tänk på att vara försiktig...

Jag börjar med att känna efter i min handväska, plånboken ligger kvar, telefonen är i en stängd innerficka och kartan är väl markerad med vart hotellet ligger. Jag börjar gå åt det håll som den lilla pilen på google maps säger är rätt väg. Ser mig inte speciellt mycket omkring utan följer pilen slaviskt för att hitta. Jag känner hur marken skiftar material under skorna men tänker inte på så mycket annat än vägbeskrivningen. Bara en korsning kvar, sedan borde jag vara vid hotellet...

Väl på rummet sjunker pulsen, nu är jag trygg. Det är en fantastisk dag med blå himmel och sol, en hel stad väntar på att bli upptäckt. Men i mina tankar börjar det snurra. Vart ska jag ha plånboken så att ingen kan ta den, ska jag ha på mig passet, vilka gator ska jag ta... Allt runt omkring väntar på mig, men jag är fortfarande på rummet och går igenom säkerhetsinstruktionerna. De säkerhetsinstruktioner jag har fått lära mig. Från lärare, från vänner, från föräldrar. Är dessa säkerhetsinstruktioner vägen till en lyckad resa? 

När jag tillslut kommer ut på gatorna möts jag av en stad i lunchrush. Folk sitter på cafén, beställer mat eller transporterar sig snabbt under tiden med en kaffe i handen. Allt pågår runt mig, en helt vanlig vardag. Framför mig har jag en stor park med ett konstmuseum som centrum. Luften är klar medan jag står och observerar. Världen är vacker, tänker jag för ett kort ögonblick tills jag hör en röst smygande. "Vet du vart du har ditt pass?". Stämningen bryts och jag, i hämmad panik, drar fram väskan och börjar gräva. Tillslut ser jag passet och lugnet infinner sig. Men det tar inte lång tid innan en ny fråga ställs och paniken är påtaglig igen. 

Ska det behöva vara så? Att mitt bland allt det spännande, ekar uppmaningarna ständigt. Tänk på det här och det här och det här... Allt är inövat som om det vore repliker för livet. 

Efter några timmar av observerade bestämmer jag mig för upptäckande istället. Jag vet vart jag har min plånbok, jag behöver inte oroa mig mer för det. 

Jag börjar med att följa de gator som ser intressanta ut, tittar på hus och känner in miljön. Ser hur vissa människor njuter av den soliga dagen, medan andra mest vill att den ska ta slut. Jag känner hur alla intryck och omgivningar ändå utstrålar ett lugn. Jag känner ingen panik längre. 

Ska det behöva vara så att bara för att jag reser ensam, ska jag behöva tro att varje människa runt mig kommer att ta något från mig? Eller göra mig otrygg, eller skada mig på något sätt?

Självklart är det viktigt att vara försiktig, men har vi skrämt upp oss för mycket? Kanske har det som syns på utrikesnyheterna påverkat hur vi ser på andra människors vardagsliv. Jag är aldrig rädd i min egen stads vardagsliv, varför ska jag då vara det i någon annans?

Resa ensam kan vara det bästa man kan göra, om man inte är rädd för en uns ensamhet och spontanitet. Du kan utnyttja dagen precis som DU vill, utan någon som helst input. Du kan strosa i en park halva dagen eller sitta på en uteservering hela dagen utan att någon tycker något om det. För mig var det världens bästa känsla att bara få vara, med mig själv. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments