Prioriterad och sökt.. Känna sig vald först och sedd. I vardagen där alla har så mycket att göra, tänka på och fixa. Vad avgör vad vi prioriterar? Vilka människor vi väljer som går först i kön?

Jag har alltid känt mig som ett andrahandsval. Jag har fått hänga med om ingen annan bättre finns tillhand eller något viktigare. Jag har fått hänga med och ska i princip vara tacksam för det. Men när andra finns tillgängliga då finns inte ens tanken på att jag ska vara där. Man blir helt enkelt bort prioriterad. Varje gång jag försöker att ge förslag eller bjuda till, blir det ofta positivt i början och sedan kommer något annat upp och det blir ett nej. Jag är så less på alla nej, varje gång jag skriver är som ett hopp in på djupt vatten. Jag vet vilken spiral jag skapar när folk tackar nej. Jag börjar rannsaka mig själv och fundera över varför. Jag känner mig ensam och oviktig. Antingen får jag vänja mig vid tanken eller så måste jag ändra något... Men det kanske är en kombination.

Har så många gånger ställt mig frågan varför. Är jag inte rolig nog, är jag inte omtänksam nog, är jag inte tillräcklig.. Självklart speglar detta min självkänsla rätt hårt men jag vet inte hur jag ska undvika det. Jag har aldrig haft en "bästa vän". Någon som ställer upp i alla lägen eller bara finns där. Jag måste lägga fram mina förslag långt innan vänta på svar och sen ofta få ett nej.

Jag är så trött på detta men vet inte hur jag ska ta mig ur det.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Där sitter de, åtta stycken med helt olika bakgrund men med samma efterhängade känsla, ångest.

Ångest för att behöva vara perfekt, ångest för att inte vilja leva, ångest från barndomen.. Den visar sig i alla olika format men med samma kraft. Samma intensiva och påtagliga kraft. Den går inte att glömma, gömma eller fördöma. De som tillslut accepterar den, väljer att leva med den, hamnar snart i en spiral mot ett värde av noll.

Ångest kan komma och gå, vissa dagar ligger den och sover medan andra dagar skriker den med en volym som blir bedövande. Vissa personifierar den som en inre röst, ett monster.. Som ett ting som är starkare än din egen vilja. Rädslan över att få ångest kan också skapa ångest.

Hur ska vi då gå vidare? Ska vi förlika oss med att ångest existerar och att människor till slut kommer värdera sitt eget värde med noll. Eller ska vi faktiskt framhäva den och låta den ta plats för att sedan kunna bryta ner den, bit för bit.

Jag vill släppa skalet, låta masken trilla av. Blotta allt som ligger bakom och bara få prata ut det som snurrat i huvudet. Vem är andra att döma? Döma hur jag mår eller vilka tankar jag har?

När tappade vi känslan för att se när någon inte mår bra. När började vi glömma bort att lyssna och ta in. Vi försöker alltid glorifiera andras liv att vi glömmer bort att se. Kanske är det så tydligt och nära att vi ignorerar istället. Hur är det egentligen möjligt, om man tänker på vad varje människa egentligen söker. Vi vill bli hörda, förstådda och sedda. Vi vill få kärlek och omtanke. Men hur ska det gå att uppnå om det enda vi gör är att blunda, skapa orealistiska bilder och ignorera. När blev livet själv en app med sociala medier?

Likes

Comments

Har du också funderat på varför du inte är som dom? Varför de inte frågar dig? Varför de inte pratar med dig?

De som definieras olika men alltid har samma syfte, att bända det som är annorlunda och forma det till det "normala". Du ifrågasätter varför allt ser så lätt ut men känns så svårt. Alla andra klarar ju av det. Din hjärna säger: DU måste ju anstränga dig, eller vill du vara ensam resten av livet? Ditt hjärta säger: Du behöver inte formas, du behöver inte vara någon annan. Varför ger vi då tankarna så stort utrymme. Varför fyller vi då våra dagar med att fundera i det tysta. Hur ska jag passa in, hur ska jag klä mig för att de ska tycka om mig, vem behöver jag bli för att bli omtyckt?

Är det verkligen DU som behöver ändra på dig? Är det du som måste passa in för att duga?

Bilden av de ultimata personen är slipad till perfektion i vårt samhälle. Du ska vara social, ödmjuk, omtänksam, pålitlig, ambitiös, ordningsam, stå upp för dig själv, eftertänksam, engagerad osv. Men hur ska en enda person kunna besitta ALLA dessa egenskaper själv? Om det skulle vara möjligt hade vi aldrig behövt vara i grupp. Aldrig behövt samarbeta eller behövt hjälp. Vi skulle vara individer utan behov av andra.

Om man tänker på vad som tex vad som gör ett företag framgångsrikt, är det inte att de har en ultimat chef som kan allt utan ett samarbete med sina anställda. Ett företag där gruppdynamiken fungerar och man hjälper varandra. Där prestige har plockats ur bilden och ersatts med en "vi tillsammans" anda.

Samma princip i ett kompisgäng eller ett grupparbete. När gruppen blandas upp med olika åsikter, kunskaper och erfarenheter, men speciellt olika personligheter. Då kan man nå en "ultimat" grupp som innefattar alla de egenskaper som efterfrågas i samhället.

Under hela min uppväxt har jag tampats med frågan om vad jag kan göra för att passa in. Vissa gånger tror jag att jag hittat svaret men snart funnit mig själv fundera på samma fråga om och om igen. Jag har alltid sett med beundran på de personerna som kan gå in i ett rum, känna sig trygga och börja inleda en konversation med vilken person som helst. Alla är vi däremot inte sådana. Tankarna måste redas ut, miljön kännas in och stämningen i rummet verifieras. Jag brukar se det som en bil eller en helikopter. En bil har du tre pedaler, 5-6 växlar och en handbroms. En helikopter har instrument för alla tänkbara mätningar, flertal spakar och en joystick som inte bara lyfter helikoptern utan även styr den.

Vissa personer har alla dessa instrument. De känner av, mäter och tänker till det "perfekta" tillfället och då lyfter de. Medan vissa endast behöver koppla och trycka i gasen för att vara iväg. Men ingen påstår att bilen behöver göra det som helikoptern gör eller tvärt om. De är skapta för olika ändamål.

Tänk då om vi hade använt våra egna egenskaper och personligheter på samma sätt. Inte döma ut det som inte riktigt passar in utan se det som en tillgång.

Likes

Comments

Hej, det är jag. Din introverta kompis.

Hon som nästan aldrig svarar när du ringer, men som gärna skriver ett sms eller ett långt mail till dig några minuter senare. Hon som låtsas inte se dig när ni råkar gå på samma buss, men som gärna tar långfika med dig en vecka senare. Hon som alltid “är sjuk” när du ska ha fest, men hör av sig bara några dagar senare och bjuder hem dig på middag, bara ni två.

Jag vill förklara några saker för dig

  • När du upplever det som att jag undviker dig, eller har glömt bort dig...

Då är det ofta så att min energi gått åt till en massa tråkiga, oviktiga saker, och jag laddar för att kunna spendera kvalitetstid med dig.

  • När jag inte vill gå ut och fika, eller luncha i stan...

Då betyder det att jag inte vill riskera att vi kläms in mellan två främlingar, knappt hör vad vi säger över det högljudda sorlet och inte hinner prata ikapp om allt som hänt innan du måste tillbaka till jobbet.

  • När jag verkar lite reserverad och tyst när vi ses på någon fest...

Då är jag så frustrerad inombords, för att det finns så mycket jag skulle vilja prata med dig om, men jag orkar inte skrika i ditt öra genom den höga musiken.

  • När jag skriver i sista sekund att jag inte kan komma på din födelsedagsfest...

Då är det för att jag egentligen vill ha dig för mig själv. För att jag vet att vi bara kommer kramas lite hastigt och utbyta artighetsfraser, sen kommer jag tappas bort bland alla dina andra vänner som är bättre på att synas och höras och mingla.

I egenskap av din introverta vän (och andra introverta vänner därute) vill jag också framföra några försiktiga önskemål:

Om du vill prata med mig, om mer än bara “hur är läget?” och “hur var dagen?” - avsätt tid, planera minst en vecka i förväg, bjud inte in några andra och välj en lugn plats. Då lovar jag dig att jag är den bästa lyssnaren, det roligaste umgänget och den mest hängiva kompisen du kan tänka dig. Om du vill lära känna mig, på riktigt - skippa kallpratet, berätta en spännande historia från ditt liv och låtsas att vi redan är nära vänner. Då kommer jag ur mitt introverta skal och du har en vän för livet, som bryr sig på riktigt och alltid ställer upp för dig. Jag kanske inte kan fylla alla dina social behov, med de jag faktiskt fyller gör jag väldigt bra.Kram /Din introverta vän

https://www.lugnochfin.se/blogg/oppet-brev-fran-din-introverta-van

Likes

Comments

Så många sa så mycket

Så många ville tycka

Så många ville påverka


Jag lät dem säga, jag lät dem tycka, jag lät dem påverka

Vem är jag då att säga nej, sätta ner foten och börja om

Jag var dem


Så länge att jag inte längre vet

Inte längre vet vad jag säger

Inte längre vet vad jag vill

Inte längre vet vad jag vill påverka


Allt är grått och moddigt

Som att ta sig igenom ett nedbrunnet hus

Allt finns kvar men är till aska

Det har endast skiftat form


Hur kunde jag tappa bort det?

Hur kunde jag låta det glida ur sikte?

Jag visste ju så väl och nu vet jag ingenting

Jag tappade bort mig själv.


Likes

Comments

Vad brinner du för? Vad tycker du är allra roligast?

Kan du svara på de frågorna? Du har du säkert hittat rätt.

Men för alla oss andra, eller oss och oss, för de som inte känner så. Jag har inte det driv som du har, jag har inte samma karisma, samma ordval, samma magiska sätt och få människor att känna sig hemma. Jag har inte det. Jag vet inte ens vad jag själv vill göra, vilket gör att osäkerheten speglar mig i allt. Jag försöker stå upp, göra rätt val, göra rätt saker, göra rätt.. Men det blir aldrig så. Jag har gått ifrån allt som representerade mig och kvar finns bara ett skal. Ni säger en sak, du säger en annan men jag hörs inte. Jag hör inte mig själv för rösten har blivit så svag. Jag har glömt hur den låter, jag glömde bort den när jag behövde den. I ett vardagshjul som snurrar runt och om mig. Jag fokuserar, jag håller ställningarna, jag gör ett bra jobb. Det finns inget mer.

Jag har låtit mig plockas ner, bit för bit ungefär som julbelysningen efter trettondagen. Nu ska julen ut. Nu ska jag ut. Alla människor omkring med mål och tankar. Hur de vill vara, vem de vill vara, allt med klara bilder. Mina bilder är som såpa, en svår yta att bryta igenom och när du väl är där så är det så grumligt att du inte ser för allt klart har redan gett sig av.

Trycket på bröstet gör sig påtagligt, tårarna finns i tinningen. Men vad är meningen med att gråta när det inte finns något kvar..

Likes

Comments

Jag har många gånger fått höra att jag är tyst. Speciellt när jag gick i högstadiet.

Där var jag, med det största röda lockiga håret som min skola sett, men jag ville inte synas. Jag kommer ihåg att jag satt på bussen flera gånger och tänkte vad skönt det hade varit att vara blond. Så att jag lättare kunde smälta in med alla andra. Min vardag var inte alls så. Tågkonduktören kände igen mig, hon som satt i kassan på ICA kände igen mig och han som alltid stod utanför biblioteket och rökte kände igen mig. Helst av allt vill jag att ingen skulle känna igen mig, utan jag ville bara gå undan i ett tryggt hörn. Där jag kunde vara precis så tyst som jag ville vara.

Jag tror det är därför jag alltid tyckt om bibliotek. Ingen kan prata med någon utan att det uppfattas som otrevligt. Det har alltid varit min trygga zon. Jag behövde aldrig känna någon press av att någon skulle börja prata med mig och om jag träffade någon jag kände så dög ett leende. Mer behövde man inte utbyta med varandra.

Det är inte för att jag inte gillar människor. Jag kan säga att människor kan vara det bästa jag vet, däremot ofta på avstånd. Ni vet när man sitter på bussen och någon pratar i telefon bakom dig. Du hör inte personen på andra sidan samtalet men kan ändå fantisera ihop vad de säger. Ibland blir fantasin väldigt lik verkligheten och ibland svävar den ut. I ett sådant tillfälle kan jag känna mig "social". Trots att jag har noll kontakt med någon av personerna så har jag nystat ihop ett samtal mellan dem i mitt huvud. Jag har placerat med mig där i mitten utan att ens egentligen vara delaktig.

Jag har många gång grubblat på om jag har social fobi på grund av det jag beskrivit ovan. Om jag på något sätt haft en spärr gentemot sociala sammanhang? Jag har till och med gått en 6månaders utredning-behandling-utvärdering i just om jag har social fobi. Absolut kunde jag känna igen mig i vissa saker men långt ifrån allt. Jag kände mig mer oförstådd efteråt än innan. Kanske för att jag insåg att det inte var min diagnos, att jag inte hade ett problem som kunde fixas.

Men är det som jag upplevde som ett problem verkligen ett problem? Var mitt tysta yttre något som skulle ändras på? Eller var det så att jag i botten är introvert?

Jag har många gånger försökt definiera hur jag ska kunna anpassa mig i vår extroverta värld. Efter att alltid känt sig som annorlunda och fel, gick jag åt andra hållet. Jag provade på att bli extrovert. Som att jag fick ett nytt jobb och att jobbet var att bli så extrovert och social som det bara gick. Visst höll det ett tag, och jag mötte många nya människor som mitt introverta jag kanske aldrig skulle pratat med. Men.. den totala social tröttheten som slog på efter varje försök. Jag fick ingen energi, ingen lust att göra det igen utan bara trötthet. Jag löste det med att dela upp mina extroverta insatser och emellan dem var jag så introvert jag bara kunde. Då pratar vi ändå om att jag träffade vänner VARJE dag och bodde med en kompis, snacka om utsug av energi för mitt introverta jag. Inte för att jag otrivdes, men jag kände hela tiden hur jag inte njöt lika mycket som mina vänner av aktiviteterna vi hittade på.

Jag har vissa stunder med mina vänner som jag riktigt kan komma ihåg, och alla dem utspelar sig i konversationer mellan två eller tre personer. Jag njöt istället när jag kunde få prata med en person och nudda vid deras tankar. Inget skramel runt omkring, utan oftast med endast en kopp te i handen. 

Jag har aldrig haft Social fobi, jag har bara trott på det som samhället återberättat för mig. Att om man ska vara någon måste man vara social, ha karisma, kunna stå i centrum och ta plats. Aldrig sa någon till mig att det var OKEJ att vara tyst ibland. Att det var OKEJ att sitta och fundera i timmar. Att det var OKEJ att inte vara social jämt.

Jag hoppas för alla andra och mig själv som känner sig vilsna i den extroverta värld vi lever i, att tiden förändras. Att de runt omkring oss slutar med att försöka "hjälpa oss". Att de börjar acceptera att man är olika och laddar sina batterier på olika sätt, och att vara social inte är ett begrepp om social kompetens. Utan kan betyda så många olika saker. 

Jag var som mest lycklig när jag satt i en mörk konsertsal och hörde stråkarna stämma sina instrument innan redån gick upp. Jag var som mest lycklig där på min röda sammetsklädda stol, längst upp i salen. Jag var som mest lycklig där med mig själv.

Likes

Comments

​- Vad duktig du är och modigt av dig att åka ensam! Men tänk på att vara försiktig...

Jag börjar med att känna efter i min handväska, plånboken ligger kvar, telefonen är i en stängd innerficka och kartan är väl markerad med vart hotellet ligger. Jag börjar gå åt det håll som den lilla pilen på google maps säger är rätt väg. Ser mig inte speciellt mycket omkring utan följer pilen slaviskt för att hitta. Jag känner hur marken skiftar material under skorna men tänker inte på så mycket annat än vägbeskrivningen. Bara en korsning kvar, sedan borde jag vara vid hotellet...

Väl på rummet sjunker pulsen, nu är jag trygg. Det är en fantastisk dag med blå himmel och sol, en hel stad väntar på att bli upptäckt. Men i mina tankar börjar det snurra. Vart ska jag ha plånboken så att ingen kan ta den, ska jag ha på mig passet, vilka gator ska jag ta... Allt runt omkring väntar på mig, men jag är fortfarande på rummet och går igenom säkerhetsinstruktionerna. De säkerhetsinstruktioner jag har fått lära mig. Från lärare, från vänner, från föräldrar. Är dessa säkerhetsinstruktioner vägen till en lyckad resa? 

När jag tillslut kommer ut på gatorna möts jag av en stad i lunchrush. Folk sitter på cafén, beställer mat eller transporterar sig snabbt under tiden med en kaffe i handen. Allt pågår runt mig, en helt vanlig vardag. Framför mig har jag en stor park med ett konstmuseum som centrum. Luften är klar medan jag står och observerar. Världen är vacker, tänker jag för ett kort ögonblick tills jag hör en röst smygande. "Vet du vart du har ditt pass?". Stämningen bryts och jag, i hämmad panik, drar fram väskan och börjar gräva. Tillslut ser jag passet och lugnet infinner sig. Men det tar inte lång tid innan en ny fråga ställs och paniken är påtaglig igen. 

Ska det behöva vara så? Att mitt bland allt det spännande, ekar uppmaningarna ständigt. Tänk på det här och det här och det här... Allt är inövat som om det vore repliker för livet. 

Efter några timmar av observerade bestämmer jag mig för upptäckande istället. Jag vet vart jag har min plånbok, jag behöver inte oroa mig mer för det. 

Jag börjar med att följa de gator som ser intressanta ut, tittar på hus och känner in miljön. Ser hur vissa människor njuter av den soliga dagen, medan andra mest vill att den ska ta slut. Jag känner hur alla intryck och omgivningar ändå utstrålar ett lugn. Jag känner ingen panik längre. 

Ska det behöva vara så att bara för att jag reser ensam, ska jag behöva tro att varje människa runt mig kommer att ta något från mig? Eller göra mig otrygg, eller skada mig på något sätt?

Självklart är det viktigt att vara försiktig, men har vi skrämt upp oss för mycket? Kanske har det som syns på utrikesnyheterna påverkat hur vi ser på andra människors vardagsliv. Jag är aldrig rädd i min egen stads vardagsliv, varför ska jag då vara det i någon annans?

Resa ensam kan vara det bästa man kan göra, om man inte är rädd för en uns ensamhet och spontanitet. Du kan utnyttja dagen precis som DU vill, utan någon som helst input. Du kan strosa i en park halva dagen eller sitta på en uteservering hela dagen utan att någon tycker något om det. För mig var det världens bästa känsla att bara få vara, med mig själv. 

Likes

Comments

​"Tjejer, ni måste ta för er mer i samhället. Kräva det som faktiskt är er rättighet, kräva det som borde tillhöra er".

- Är det någonting mer du funderar på, något som vi borde ta upp?

- Ja, jag skulle vilja ha högre lön, helst månadslön.

Där sitter vi, som om det vore en rutin fråga och den som frågas ut ska endast säga "nej, allt är bra". Nöjda ska båda gå därifrån, utan större förändring. Men tänk om, tänk om jag inte är nöjd. Tänkt om jag tycker att det arbete jag gör, gör jag bra. Tänk om jag faktiskt tycker att jag har rätt i mer betalt.

- Tyvärr kommer vi inte kunna ge dig mer i lön. Du har redan fått den årliga "automatiska" löneförhöjningen. Jag brukar inte heller få högre lön fast jag vill det. 

Där sitter vi igen. Efter detta svar borde man egentligen bara nicka och le. Säga tack så mycket och gå därifrån, med hoppet om att nästa år blir det nog bättre. Motiveringen som lyder att de andra inte heller brukar få högre lön, är det en uppmaning? Att det jag krävt var för mycket och borde tonas ned? 

Ena sidan säger att jag ska ta för mig mer, kräva och kämpa för det som jag tycker är min rätt. Andra sidan säger att jag borde tona ner det jag vill ha, för jag har ju ändå ett jobb. 


Likes

Comments