Jag har många gånger fått höra att jag är tyst. Speciellt när jag gick i högstadiet.

Där var jag, med det största röda lockiga håret som min skola sett, men jag ville inte synas. Jag kommer ihåg att jag satt på bussen flera gånger och tänkte vad skönt det hade varit att vara blond. Så att jag lättare kunde smälta in med alla andra. Min vardag var inte alls så. Tågkonduktören kände igen mig, hon som satt i kassan på ICA kände igen mig och han som alltid stod utanför biblioteket och rökte kände igen mig. Helst av allt vill jag att ingen skulle känna igen mig, utan jag ville bara gå undan i ett tryggt hörn. Där jag kunde vara precis så tyst som jag ville vara.

Jag tror det är därför jag alltid tyckt om bibliotek. Ingen kan prata med någon utan att det uppfattas som otrevligt. Det har alltid varit min trygga zon. Jag behövde aldrig känna någon press av att någon skulle börja prata med mig och om jag träffade någon jag kände så dög ett leende. Mer behövde man inte utbyta med varandra.

Det är inte för att jag inte gillar människor. Jag kan säga att människor kan vara det bästa jag vet, däremot ofta på avstånd. Ni vet när man sitter på bussen och någon pratar i telefon bakom dig. Du hör inte personen på andra sidan samtalet men kan ändå fantisera ihop vad de säger. Ibland blir fantasin väldigt lik verkligheten och ibland svävar den ut. I ett sådant tillfälle kan jag känna mig "social". Trots att jag har noll kontakt med någon av personerna så har jag nystat ihop ett samtal mellan dem i mitt huvud. Jag har placerat med mig där i mitten utan att ens egentligen vara delaktig.

Jag har många gång grubblat på om jag har social fobi på grund av det jag beskrivit ovan. Om jag på något sätt haft en spärr gentemot sociala sammanhang? Jag har till och med gått en 6månaders utredning-behandling-utvärdering i just om jag har social fobi. Absolut kunde jag känna igen mig i vissa saker men långt ifrån allt. Jag kände mig mer oförstådd efteråt än innan. Kanske för att jag insåg att det inte var min diagnos, att jag inte hade ett problem som kunde fixas.

Men är det som jag upplevde som ett problem verkligen ett problem? Var mitt tysta yttre något som skulle ändras på? Eller var det så att jag i botten är introvert?

Jag har många gånger försökt definiera hur jag ska kunna anpassa mig i vår extroverta värld. Efter att alltid känt sig som annorlunda och fel, gick jag åt andra hållet. Jag provade på att bli extrovert. Som att jag fick ett nytt jobb och att jobbet var att bli så extrovert och social som det bara gick. Visst höll det ett tag, och jag mötte många nya människor som mitt introverta jag kanske aldrig skulle pratat med. Men.. den totala social tröttheten som slog på efter varje försök. Jag fick ingen energi, ingen lust att göra det igen utan bara trötthet. Jag löste det med att dela upp mina extroverta insatser och emellan dem var jag så introvert jag bara kunde. Då pratar vi ändå om att jag träffade vänner VARJE dag och bodde med en kompis, snacka om utsug av energi för mitt introverta jag. Inte för att jag otrivdes, men jag kände hela tiden hur jag inte njöt lika mycket som mina vänner av aktiviteterna vi hittade på.

Jag har vissa stunder med mina vänner som jag riktigt kan komma ihåg, och alla dem utspelar sig i konversationer mellan två eller tre personer. Jag njöt istället när jag kunde få prata med en person och nudda vid deras tankar. Inget skramel runt omkring, utan oftast med endast en kopp te i handen. 

Jag har aldrig haft Social fobi, jag har bara trott på det som samhället återberättat för mig. Att om man ska vara någon måste man vara social, ha karisma, kunna stå i centrum och ta plats. Aldrig sa någon till mig att det var OKEJ att vara tyst ibland. Att det var OKEJ att sitta och fundera i timmar. Att det var OKEJ att inte vara social jämt.

Jag hoppas för alla andra och mig själv som känner sig vilsna i den extroverta värld vi lever i, att tiden förändras. Att de runt omkring oss slutar med att försöka "hjälpa oss". Att de börjar acceptera att man är olika och laddar sina batterier på olika sätt, och att vara social inte är ett begrepp om social kompetens. Utan kan betyda så många olika saker. 

Jag var som mest lycklig när jag satt i en mörk konsertsal och hörde stråkarna stämma sina instrument innan redån gick upp. Jag var som mest lycklig där på min röda sammetsklädda stol, längst upp i salen. Jag var som mest lycklig där med mig själv.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

​- Vad duktig du är och modigt av dig att åka ensam! Men tänk på att vara försiktig...

Jag börjar med att känna efter i min handväska, plånboken ligger kvar, telefonen är i en stängd innerficka och kartan är väl markerad med vart hotellet ligger. Jag börjar gå åt det håll som den lilla pilen på google maps säger är rätt väg. Ser mig inte speciellt mycket omkring utan följer pilen slaviskt för att hitta. Jag känner hur marken skiftar material under skorna men tänker inte på så mycket annat än vägbeskrivningen. Bara en korsning kvar, sedan borde jag vara vid hotellet...

Väl på rummet sjunker pulsen, nu är jag trygg. Det är en fantastisk dag med blå himmel och sol, en hel stad väntar på att bli upptäckt. Men i mina tankar börjar det snurra. Vart ska jag ha plånboken så att ingen kan ta den, ska jag ha på mig passet, vilka gator ska jag ta... Allt runt omkring väntar på mig, men jag är fortfarande på rummet och går igenom säkerhetsinstruktionerna. De säkerhetsinstruktioner jag har fått lära mig. Från lärare, från vänner, från föräldrar. Är dessa säkerhetsinstruktioner vägen till en lyckad resa? 

När jag tillslut kommer ut på gatorna möts jag av en stad i lunchrush. Folk sitter på cafén, beställer mat eller transporterar sig snabbt under tiden med en kaffe i handen. Allt pågår runt mig, en helt vanlig vardag. Framför mig har jag en stor park med ett konstmuseum som centrum. Luften är klar medan jag står och observerar. Världen är vacker, tänker jag för ett kort ögonblick tills jag hör en röst smygande. "Vet du vart du har ditt pass?". Stämningen bryts och jag, i hämmad panik, drar fram väskan och börjar gräva. Tillslut ser jag passet och lugnet infinner sig. Men det tar inte lång tid innan en ny fråga ställs och paniken är påtaglig igen. 

Ska det behöva vara så? Att mitt bland allt det spännande, ekar uppmaningarna ständigt. Tänk på det här och det här och det här... Allt är inövat som om det vore repliker för livet. 

Efter några timmar av observerade bestämmer jag mig för upptäckande istället. Jag vet vart jag har min plånbok, jag behöver inte oroa mig mer för det. 

Jag börjar med att följa de gator som ser intressanta ut, tittar på hus och känner in miljön. Ser hur vissa människor njuter av den soliga dagen, medan andra mest vill att den ska ta slut. Jag känner hur alla intryck och omgivningar ändå utstrålar ett lugn. Jag känner ingen panik längre. 

Ska det behöva vara så att bara för att jag reser ensam, ska jag behöva tro att varje människa runt mig kommer att ta något från mig? Eller göra mig otrygg, eller skada mig på något sätt?

Självklart är det viktigt att vara försiktig, men har vi skrämt upp oss för mycket? Kanske har det som syns på utrikesnyheterna påverkat hur vi ser på andra människors vardagsliv. Jag är aldrig rädd i min egen stads vardagsliv, varför ska jag då vara det i någon annans?

Resa ensam kan vara det bästa man kan göra, om man inte är rädd för en uns ensamhet och spontanitet. Du kan utnyttja dagen precis som DU vill, utan någon som helst input. Du kan strosa i en park halva dagen eller sitta på en uteservering hela dagen utan att någon tycker något om det. För mig var det världens bästa känsla att bara få vara, med mig själv. 

Likes

Comments

​"Tjejer, ni måste ta för er mer i samhället. Kräva det som faktiskt är er rättighet, kräva det som borde tillhöra er".

- Är det någonting mer du funderar på, något som vi borde ta upp?

- Ja, jag skulle vilja ha högre lön, helst månadslön.

Där sitter vi, som om det vore en rutin fråga och den som frågas ut ska endast säga "nej, allt är bra". Nöjda ska båda gå därifrån, utan större förändring. Men tänk om, tänk om jag inte är nöjd. Tänkt om jag tycker att det arbete jag gör, gör jag bra. Tänk om jag faktiskt tycker att jag har rätt i mer betalt.

- Tyvärr kommer vi inte kunna ge dig mer i lön. Du har redan fått den årliga "automatiska" löneförhöjningen. Jag brukar inte heller få högre lön fast jag vill det. 

Där sitter vi igen. Efter detta svar borde man egentligen bara nicka och le. Säga tack så mycket och gå därifrån, med hoppet om att nästa år blir det nog bättre. Motiveringen som lyder att de andra inte heller brukar få högre lön, är det en uppmaning? Att det jag krävt var för mycket och borde tonas ned? 

Ena sidan säger att jag ska ta för mig mer, kräva och kämpa för det som jag tycker är min rätt. Andra sidan säger att jag borde tona ner det jag vill ha, för jag har ju ändå ett jobb. 


Likes

Comments