​Jag är klar med dig

Dig som lät mig tro

Tro att jag inte dög

Inte dög till den jag är

Jag är allt det du sa jag inte var

Var så mycket mer redan då

Då som nu

Nu är jag klar med dig

#tankemoster

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​- Ja, det är faktiskt det jag vill bli!

- VD, på ett stort företag? 

- Nja, behöver inte vara stort men vill vara den som tar det sista beslutet. Den som kan avgöra vilket håll det ska gå.

Han sa det med sådan lätthet och självklarhet. Bara så där, som om det inte var något större. I mitt huvud är en VD-post något ouppnått. Något man kanske kan fundera på men alltid komma fram till att det är för långt bort. Men han var så självklar. 

Kanske är det för att jag är tjej och han är kille. Eller kan det vara de olika tankemönster som vi blivit infasade i. Jag har alltid tänkt mig själv som en "realist". Oftast för mycket realist. Så att det tillslut inte går att genomföra för att så många saker säger emot. Trots att sakerna kanske bara är i huvudet och inte i handlandet. Men det blir en bra ursäkt till varför man inte gör det. "Låt oss nu vara realistiska" är en standardfras som kommer upp i mitt huvud när drömmarna blir lite för "stora". 

Vart vill jag då komma med det här? Jo, att många av oss kvinnor, tjejer, damer, har blivit begränsade i vårt tankesätt. Från omgivningen, från oss själva. Inget nytt säger ni, men vad hade hänt om vi istället släppte vår spärr? Som barn var realistiskt så långt ifrån mig som man kunde komma. Jag skulle göra tvärtom, jag skulle brottas på brottningsstången och ta ner killarna. Jag skulle ha mina gråa hängslebyxor tills de var så slitna att tyget knappt höll ihop. Jag älskade min gula leksakstraktor över allt annat, oavsett hur många barbie-dockor jag än fick. Vart försvann den här självklarheten och det egna tänkandet? 

Har många gånger sett den här utvecklingen på olika sätt och kanske är det här killar och tjejer börjar skilja sig åt. Ju äldre vi tjejer blir, ju mer ansvar, högpresterande och duktiga ska vi bli. Ha ett fint yttre och inre. Inget fel med det. Men i killars fall. Där skylls det på att de "utvecklas långsammare". Killarna får fortsätta leka pinnkrig i skogen, komma försent in från rasten, ha smuttsiga knän för att de inte hunnit utvecklas ännu. Här tror jag det är FEL! Jag tror tjejer och killar går igenom snarlika utvecklingar i liknande stadier, det som är skillnaden är att vi förväntar oss att tjejer SKA växa upp snabbare. 

Vad händer så senare? Om killarna får ha kvar sitt fria tänk och lekfullhet i flera år längre än tjejer? Ett tankesätt där inget är omöjligt och alla drömmar kan gå i uppfyllelse? Medan tjejer redan behövt börja tänka på hur de ska accepteras i en social värld och hur de ska presentera sig själva. Jag tror att det är här begränsningen börjar. Våra tankar blir smalare och smalare. Till slut finns bara de mål som är nåbara där. Få ett jobb, skaffa lägenhet, kanske partner och barn. 

SJÄLVKLART finns alla olika människor, som göra olika saker och fler kvinnliga VD:er än någon gång tidigare. Men tänk om vi, tjejer, också skulle få fortsätta leka. Hur många kvinnor hade det då suttit i ledningen på företaget? Hur många kvinnor hade då drömt om en högre post? 

Likes

Comments

När du inser allt det du har, endel av slump, endel av dig.

När du inser att du är älskad och saknad

När du tillslut inser att ditt liv är lika värdefullt som alla

När du inser att likgiltigheten du känt inte är påtaglig

Är detta vad som kallas lycka? I definition eller bara i en känsla?

Jag har börjat knyta upp de knutar jag fäst så hårt för att inte tappa kontrollen. Jag ser att allt bra inte ligger bakom utan framför mig. Kanske låter detta banalt men det har inte varit självklart. Jag känner igen, jag känner sorgen, lyckan, skratten, gråten.. jag vill aldrig likställa mig igen med känslorna. Jag är inte okej med att lämna innan jag fått känna!

Likes

Comments

Hej Tankemonster... Kan vi göra slut? Kan vi leva olika liv och bara ses på bra dagar? Kan vi ta en paus? Du har följt mig länge nu, men inte hela tiden. Du växte snabbt, tog över ett tag och sedan tillbaka igen. Du kommer och går. Ibland är det bara du som hörs. Ibland lyckas jag dämpa dig. Ibland finns du inte. Du, som egentligen är jag. Alltid lättare att skylla på dig. För om du är jag, vad är jag då?

Jag hör de från alla håll, frågorna men också svaren. Jag hör frågorna eka och jag hör hur de sakta dämpas av inövade svar. Jag vill lappa över, plåstra om och hålla hårt. Jag vill inte tänka, påverkas eller tyglas. Jag vill leva.

Leva som om inget var emot, leva utan alla tankar, utan min egna tankemonster. Men de lever där. Hela tiden.

Jag vill inte definieras av min ångest, jag vill inte vara den. Jag vill leva med den och vårda det som är bakom.

#vågaberätta #psykiskohälsa

Likes

Comments

Där sitter de, åtta stycken med helt olika bakgrund men med samma efterhängade känsla, ångest.

Ångest för att behöva vara perfekt, ångest för att inte vilja leva, ångest från barndomen.. Den visar sig i alla olika format men med samma kraft. Samma intensiva och påtagliga kraft. Den går inte att glömma, gömma eller fördöma. De som tillslut accepterar den, väljer att leva med den, hamnar snart i en spiral mot ett värde av noll.

Ångest kan komma och gå, vissa dagar ligger den och sover medan andra dagar skriker den med en volym som blir bedövande. Vissa personifierar den som en inre röst, ett monster.. Som ett ting som är starkare än din egen vilja. Rädslan över att få ångest kan också skapa ångest.

Hur ska vi då gå vidare? Ska vi förlika oss med att ångest existerar och att människor till slut kommer värdera sitt eget värde med noll. Eller ska vi faktiskt framhäva den och låta den ta plats för att sedan kunna bryta ner den, bit för bit.

Jag vill släppa skalet, låta masken trilla av. Blotta allt som ligger bakom och bara få prata ut det som snurrat i huvudet. Vem är andra att döma? Döma hur jag mår eller vilka tankar jag har?

När tappade vi känslan för att se när någon inte mår bra. När började vi glömma bort att lyssna och ta in. Vi försöker alltid glorifiera andras liv att vi glömmer bort att se. Kanske är det så tydligt och nära att vi ignorerar istället. Hur är det egentligen möjligt, om man tänker på vad varje människa egentligen söker. Vi vill bli hörda, förstådda och sedda. Vi vill få kärlek och omtanke. Men hur ska det gå att uppnå om det enda vi gör är att blunda, skapa orealistiska bilder och ignorera. När blev livet själv en app med sociala medier?

Likes

Comments

Så många sa så mycket

Så många ville tycka

Så många ville påverka


Jag lät dem säga, jag lät dem tycka, jag lät dem påverka

Vem är jag då att säga nej, sätta ner foten och börja om

Jag var dem


Så länge att jag inte längre vet

Inte längre vet vad jag säger

Inte längre vet vad jag vill

Inte längre vet vad jag vill påverka


Allt är grått och moddigt

Som att ta sig igenom ett nedbrunnet hus

Allt finns kvar men är till aska

Det har endast skiftat form


Hur kunde jag tappa bort det?

Hur kunde jag låta det glida ur sikte?

Jag visste ju så väl och nu vet jag ingenting

Jag tappade bort mig själv.


Likes

Comments

​- Vad duktig du är och modigt av dig att åka ensam! Men tänk på att vara försiktig...

Jag börjar med att känna efter i min handväska, plånboken ligger kvar, telefonen är i en stängd innerficka och kartan är väl markerad med vart hotellet ligger. Jag börjar gå åt det håll som den lilla pilen på google maps säger är rätt väg. Ser mig inte speciellt mycket omkring utan följer pilen slaviskt för att hitta. Jag känner hur marken skiftar material under skorna men tänker inte på så mycket annat än vägbeskrivningen. Bara en korsning kvar, sedan borde jag vara vid hotellet...

Väl på rummet sjunker pulsen, nu är jag trygg. Det är en fantastisk dag med blå himmel och sol, en hel stad väntar på att bli upptäckt. Men i mina tankar börjar det snurra. Vart ska jag ha plånboken så att ingen kan ta den, ska jag ha på mig passet, vilka gator ska jag ta... Allt runt omkring väntar på mig, men jag är fortfarande på rummet och går igenom säkerhetsinstruktionerna. De säkerhetsinstruktioner jag har fått lära mig. Från lärare, från vänner, från föräldrar. Är dessa säkerhetsinstruktioner vägen till en lyckad resa? 

När jag tillslut kommer ut på gatorna möts jag av en stad i lunchrush. Folk sitter på cafén, beställer mat eller transporterar sig snabbt under tiden med en kaffe i handen. Allt pågår runt mig, en helt vanlig vardag. Framför mig har jag en stor park med ett konstmuseum som centrum. Luften är klar medan jag står och observerar. Världen är vacker, tänker jag för ett kort ögonblick tills jag hör en röst smygande. "Vet du vart du har ditt pass?". Stämningen bryts och jag, i hämmad panik, drar fram väskan och börjar gräva. Tillslut ser jag passet och lugnet infinner sig. Men det tar inte lång tid innan en ny fråga ställs och paniken är påtaglig igen. 

Ska det behöva vara så? Att mitt bland allt det spännande, ekar uppmaningarna ständigt. Tänk på det här och det här och det här... Allt är inövat som om det vore repliker för livet. 

Efter några timmar av observerade bestämmer jag mig för upptäckande istället. Jag vet vart jag har min plånbok, jag behöver inte oroa mig mer för det. 

Jag börjar med att följa de gator som ser intressanta ut, tittar på hus och känner in miljön. Ser hur vissa människor njuter av den soliga dagen, medan andra mest vill att den ska ta slut. Jag känner hur alla intryck och omgivningar ändå utstrålar ett lugn. Jag känner ingen panik längre. 

Ska det behöva vara så att bara för att jag reser ensam, ska jag behöva tro att varje människa runt mig kommer att ta något från mig? Eller göra mig otrygg, eller skada mig på något sätt?

Självklart är det viktigt att vara försiktig, men har vi skrämt upp oss för mycket? Kanske har det som syns på utrikesnyheterna påverkat hur vi ser på andra människors vardagsliv. Jag är aldrig rädd i min egen stads vardagsliv, varför ska jag då vara det i någon annans?

Resa ensam kan vara det bästa man kan göra, om man inte är rädd för en uns ensamhet och spontanitet. Du kan utnyttja dagen precis som DU vill, utan någon som helst input. Du kan strosa i en park halva dagen eller sitta på en uteservering hela dagen utan att någon tycker något om det. För mig var det världens bästa känsla att bara få vara, med mig själv. 

Likes

Comments

​"Tjejer, ni måste ta för er mer i samhället. Kräva det som faktiskt är er rättighet, kräva det som borde tillhöra er".

- Är det någonting mer du funderar på, något som vi borde ta upp?

- Ja, jag skulle vilja ha högre lön, helst månadslön.

Där sitter vi, som om det vore en rutin fråga och den som frågas ut ska endast säga "nej, allt är bra". Nöjda ska båda gå därifrån, utan större förändring. Men tänk om, tänk om jag inte är nöjd. Tänkt om jag tycker att det arbete jag gör, gör jag bra. Tänk om jag faktiskt tycker att jag har rätt i mer betalt.

- Tyvärr kommer vi inte kunna ge dig mer i lön. Du har redan fått den årliga "automatiska" löneförhöjningen. Jag brukar inte heller få högre lön fast jag vill det. 

Där sitter vi igen. Efter detta svar borde man egentligen bara nicka och le. Säga tack så mycket och gå därifrån, med hoppet om att nästa år blir det nog bättre. Motiveringen som lyder att de andra inte heller brukar få högre lön, är det en uppmaning? Att det jag krävt var för mycket och borde tonas ned? 

Ena sidan säger att jag ska ta för mig mer, kräva och kämpa för det som jag tycker är min rätt. Andra sidan säger att jag borde tona ner det jag vill ha, för jag har ju ändå ett jobb. 


Likes

Comments