Vi söker kärlek, trygghet, stabilitet, äventyr, upplevelser, bekräftelse..

Jag kan känna många gånger att jag, i mitt sökande, ofta stoppar mig mer än vad det pushar. Jag hamnar i någon slags spiral där sökandet aldrig har ett mål. När jag uppnått det jag först trodde jag sökte efter, är det inte längre målet utan nu är det något mer eller nytt. Alltså blir det bara sökande utan att stanna upp för att se vägen.

Jag försöker stanna upp, inte tänka på vad imorgon kommer med. Men det är lika lätt som att tro att allt ska lösa sig som i en romantisk komedi. Jag har fått vänja tanken vid att ingenting kanske någonsin kommer att ha ett slut, att sökandet alltid kommer att fortsätta. DÅ kan man ju tänka att; Men det är ju jättebra, då kommer du aldrig fastna utan alltid gå vidare. Troligtvis skulle jag kunna hålla med men den här rastlösa, tomma känslan? Ska den också alltid följa med?

Rädsla, ångest, tomhet... Det är vad jag är rädd för. För jag vet vad som händer i mitt huvud när dessa känslor börjar att bubbla under ytan. Oavsett hur medveten jag är.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Det är som att varje sak du plockar ner i lådor för att ekot inuti blir högre. Som om du packar ner hela din existens och låter den flyttas till en annan geografisk plats utan förvaring. Allt som du definierar dig med, allt som känns hemma ligger i lådor.

Nästa steg mot något nytt. Jag vill kunna läsa detta om några månader och känna "yes, det var väl inget att oroa sig för" men jag vet att livet är svårare än så.

Jag oroar mig för introduktion, böcker, klasskompisar, kompisar överlag, vem vill jag va.... Allt gör mig så förvirrad..

Likes

Comments

Hmm.. plugga, det låter kul! Träffa nya människor, lära sig saker.. ja det gör vi! Hmm vännerna, familjen och naturen.. jag har så mycket jag är glad över! Hemma är ändå ganska bra! 

Hmm han är trevlig men känner jag något? Nja, men ok avstånd.. Hmm han är fantastiskt men flyttar till London om en vecka! Nja, det var ju himla synd.. 

​Det är som att livet bara går i sin egen bana. Jag kan tänka allt som jag vill han eller göra men det stämmer liksom aldrig riktigt in i livets plan! 

Likes

Comments

När du inser allt det du har, endel av slump, endel av dig.

När du inser att du är älskad och saknad

När du tillslut inser att ditt liv är lika värdefullt som alla

När du inser att likgiltigheten du känt inte är påtaglig

Är detta vad som kallas lycka? I definition eller bara i en känsla?

Jag har börjat knyta upp de knutar jag fäst så hårt för att inte tappa kontrollen. Jag ser att allt bra inte ligger bakom utan framför mig. Kanske låter detta banalt men det har inte varit självklart. Jag känner igen, jag känner sorgen, lyckan, skratten, gråten.. jag vill aldrig likställa mig igen med känslorna. Jag är inte okej med att lämna innan jag fått känna!

Likes

Comments

Hej Tankemonster... Kan vi göra slut? Kan vi leva olika liv och bara ses på bra dagar? Kan vi ta en paus? Du har följt mig länge nu, men inte hela tiden. Du växte snabbt, tog över ett tag och sedan tillbaka igen. Du kommer och går. Ibland är det bara du som hörs. Ibland lyckas jag dämpa dig. Ibland finns du inte. Du, som egentligen är jag. Alltid lättare att skylla på dig. För om du är jag, vad är jag då?

Jag hör de från alla håll, frågorna men också svaren. Jag hör frågorna eka och jag hör hur de sakta dämpas av inövade svar. Jag vill lappa över, plåstra om och hålla hårt. Jag vill inte tänka, påverkas eller tyglas. Jag vill leva.

Leva som om inget var emot, leva utan alla tankar, utan min egna tankemonster. Men de lever där. Hela tiden.

Jag vill inte definieras av min ångest, jag vill inte vara den. Jag vill leva med den och vårda det som är bakom.

#vågaberätta #psykiskohälsa

Likes

Comments

Prioriterad och sökt.. Känna sig vald först och sedd. I vardagen där alla har så mycket att göra, tänka på och fixa. Vad avgör vad vi prioriterar? Vilka människor vi väljer som går först i kön?

Jag har alltid känt mig som ett andrahandsval. Jag har fått hänga med om ingen annan bättre finns tillhand eller något viktigare. Jag har fått hänga med och ska i princip vara tacksam för det. Men när andra finns tillgängliga då finns inte ens tanken på att jag ska vara där. Man blir helt enkelt bort prioriterad. Varje gång jag försöker att ge förslag eller bjuda till, blir det ofta positivt i början och sedan kommer något annat upp och det blir ett nej. Jag är så less på alla nej, varje gång jag skriver är som ett hopp in på djupt vatten. Jag vet vilken spiral jag skapar när folk tackar nej. Jag börjar rannsaka mig själv och fundera över varför. Jag känner mig ensam och oviktig. Antingen får jag vänja mig vid tanken eller så måste jag ändra något... Men det kanske är en kombination.

Har så många gånger ställt mig frågan varför. Är jag inte rolig nog, är jag inte omtänksam nog, är jag inte tillräcklig.. Självklart speglar detta min självkänsla rätt hårt men jag vet inte hur jag ska undvika det. Jag har aldrig haft en "bästa vän". Någon som ställer upp i alla lägen eller bara finns där. Jag måste lägga fram mina förslag långt innan vänta på svar och sen ofta få ett nej.

Jag är så trött på detta men vet inte hur jag ska ta mig ur det.

Likes

Comments

Där sitter de, åtta stycken med helt olika bakgrund men med samma efterhängade känsla, ångest.

Ångest för att behöva vara perfekt, ångest för att inte vilja leva, ångest från barndomen.. Den visar sig i alla olika format men med samma kraft. Samma intensiva och påtagliga kraft. Den går inte att glömma, gömma eller fördöma. De som tillslut accepterar den, väljer att leva med den, hamnar snart i en spiral mot ett värde av noll.

Ångest kan komma och gå, vissa dagar ligger den och sover medan andra dagar skriker den med en volym som blir bedövande. Vissa personifierar den som en inre röst, ett monster.. Som ett ting som är starkare än din egen vilja. Rädslan över att få ångest kan också skapa ångest.

Hur ska vi då gå vidare? Ska vi förlika oss med att ångest existerar och att människor till slut kommer värdera sitt eget värde med noll. Eller ska vi faktiskt framhäva den och låta den ta plats för att sedan kunna bryta ner den, bit för bit.

Jag vill släppa skalet, låta masken trilla av. Blotta allt som ligger bakom och bara få prata ut det som snurrat i huvudet. Vem är andra att döma? Döma hur jag mår eller vilka tankar jag har?

När tappade vi känslan för att se när någon inte mår bra. När började vi glömma bort att lyssna och ta in. Vi försöker alltid glorifiera andras liv att vi glömmer bort att se. Kanske är det så tydligt och nära att vi ignorerar istället. Hur är det egentligen möjligt, om man tänker på vad varje människa egentligen söker. Vi vill bli hörda, förstådda och sedda. Vi vill få kärlek och omtanke. Men hur ska det gå att uppnå om det enda vi gör är att blunda, skapa orealistiska bilder och ignorera. När blev livet själv en app med sociala medier?

Likes

Comments

Har du också funderat på varför du inte är som dom? Varför de inte frågar dig? Varför de inte pratar med dig?

De som definieras olika men alltid har samma syfte, att bända det som är annorlunda och forma det till det "normala". Du ifrågasätter varför allt ser så lätt ut men känns så svårt. Alla andra klarar ju av det. Din hjärna säger: DU måste ju anstränga dig, eller vill du vara ensam resten av livet? Ditt hjärta säger: Du behöver inte formas, du behöver inte vara någon annan. Varför ger vi då tankarna så stort utrymme. Varför fyller vi då våra dagar med att fundera i det tysta. Hur ska jag passa in, hur ska jag klä mig för att de ska tycka om mig, vem behöver jag bli för att bli omtyckt?

Är det verkligen DU som behöver ändra på dig? Är det du som måste passa in för att duga?

Bilden av de ultimata personen är slipad till perfektion i vårt samhälle. Du ska vara social, ödmjuk, omtänksam, pålitlig, ambitiös, ordningsam, stå upp för dig själv, eftertänksam, engagerad osv. Men hur ska en enda person kunna besitta ALLA dessa egenskaper själv? Om det skulle vara möjligt hade vi aldrig behövt vara i grupp. Aldrig behövt samarbeta eller behövt hjälp. Vi skulle vara individer utan behov av andra.

Om man tänker på vad som tex vad som gör ett företag framgångsrikt, är det inte att de har en ultimat chef som kan allt utan ett samarbete med sina anställda. Ett företag där gruppdynamiken fungerar och man hjälper varandra. Där prestige har plockats ur bilden och ersatts med en "vi tillsammans" anda.

Samma princip i ett kompisgäng eller ett grupparbete. När gruppen blandas upp med olika åsikter, kunskaper och erfarenheter, men speciellt olika personligheter. Då kan man nå en "ultimat" grupp som innefattar alla de egenskaper som efterfrågas i samhället.

Under hela min uppväxt har jag tampats med frågan om vad jag kan göra för att passa in. Vissa gånger tror jag att jag hittat svaret men snart funnit mig själv fundera på samma fråga om och om igen. Jag har alltid sett med beundran på de personerna som kan gå in i ett rum, känna sig trygga och börja inleda en konversation med vilken person som helst. Alla är vi däremot inte sådana. Tankarna måste redas ut, miljön kännas in och stämningen i rummet verifieras. Jag brukar se det som en bil eller en helikopter. En bil har du tre pedaler, 5-6 växlar och en handbroms. En helikopter har instrument för alla tänkbara mätningar, flertal spakar och en joystick som inte bara lyfter helikoptern utan även styr den.

Vissa personer har alla dessa instrument. De känner av, mäter och tänker till det "perfekta" tillfället och då lyfter de. Medan vissa endast behöver koppla och trycka i gasen för att vara iväg. Men ingen påstår att bilen behöver göra det som helikoptern gör eller tvärt om. De är skapta för olika ändamål.

Tänk då om vi hade använt våra egna egenskaper och personligheter på samma sätt. Inte döma ut det som inte riktigt passar in utan se det som en tillgång.

Likes

Comments

Hej, det är jag. Din introverta kompis.

Hon som nästan aldrig svarar när du ringer, men som gärna skriver ett sms eller ett långt mail till dig några minuter senare. Hon som låtsas inte se dig när ni råkar gå på samma buss, men som gärna tar långfika med dig en vecka senare. Hon som alltid “är sjuk” när du ska ha fest, men hör av sig bara några dagar senare och bjuder hem dig på middag, bara ni två.

Jag vill förklara några saker för dig

  • När du upplever det som att jag undviker dig, eller har glömt bort dig...

Då är det ofta så att min energi gått åt till en massa tråkiga, oviktiga saker, och jag laddar för att kunna spendera kvalitetstid med dig.

  • När jag inte vill gå ut och fika, eller luncha i stan...

Då betyder det att jag inte vill riskera att vi kläms in mellan två främlingar, knappt hör vad vi säger över det högljudda sorlet och inte hinner prata ikapp om allt som hänt innan du måste tillbaka till jobbet.

  • När jag verkar lite reserverad och tyst när vi ses på någon fest...

Då är jag så frustrerad inombords, för att det finns så mycket jag skulle vilja prata med dig om, men jag orkar inte skrika i ditt öra genom den höga musiken.

  • När jag skriver i sista sekund att jag inte kan komma på din födelsedagsfest...

Då är det för att jag egentligen vill ha dig för mig själv. För att jag vet att vi bara kommer kramas lite hastigt och utbyta artighetsfraser, sen kommer jag tappas bort bland alla dina andra vänner som är bättre på att synas och höras och mingla.

I egenskap av din introverta vän (och andra introverta vänner därute) vill jag också framföra några försiktiga önskemål:

Om du vill prata med mig, om mer än bara “hur är läget?” och “hur var dagen?” - avsätt tid, planera minst en vecka i förväg, bjud inte in några andra och välj en lugn plats. Då lovar jag dig att jag är den bästa lyssnaren, det roligaste umgänget och den mest hängiva kompisen du kan tänka dig. Om du vill lära känna mig, på riktigt - skippa kallpratet, berätta en spännande historia från ditt liv och låtsas att vi redan är nära vänner. Då kommer jag ur mitt introverta skal och du har en vän för livet, som bryr sig på riktigt och alltid ställer upp för dig. Jag kanske inte kan fylla alla dina social behov, med de jag faktiskt fyller gör jag väldigt bra.Kram /Din introverta vän

https://www.lugnochfin.se/blogg/oppet-brev-fran-din-introverta-van

Likes

Comments

Så många sa så mycket

Så många ville tycka

Så många ville påverka


Jag lät dem säga, jag lät dem tycka, jag lät dem påverka

Vem är jag då att säga nej, sätta ner foten och börja om

Jag var dem


Så länge att jag inte längre vet

Inte längre vet vad jag säger

Inte längre vet vad jag vill

Inte längre vet vad jag vill påverka


Allt är grått och moddigt

Som att ta sig igenom ett nedbrunnet hus

Allt finns kvar men är till aska

Det har endast skiftat form


Hur kunde jag tappa bort det?

Hur kunde jag låta det glida ur sikte?

Jag visste ju så väl och nu vet jag ingenting

Jag tappade bort mig själv.


Likes

Comments