View tracker

​Det blir aldrig lättare. Om det verkar som det, så är det bara att man helt enkelt slutat bry sig. Man har blivit van med det här gråa, trista, likgiltiga livet. Men ingenting blir lättare. Färgerna blir inte klarare, de bleknar till ingenting. Solen blir inte varmare, utan gömmer sig på heltid bakom gråa moln. Och dagarna blir inte ljusare, utan de försvinner in i de mörka intet, bland skuggor och rädsla. 

Det är som att drunkna i slowmotion. Man finns fortfarande kvar där, långt under ytan, men man tar sig inte upp. Man ser alla andra runt omkring sig andas, fortsätter, lever, omedveten om att man själv kämpar för sitt liv för att ta sig upp. Men jag kan inte klandra dom, då dom inte såg mig falla. Då jag inte ropade på hjälp då jag tappade balansen. Jag insåg vad som skulle hända, men visste väl innerst inne att vid det laget var det ändå försent. Det är inte så att man inte vill vara där uppe bland alla andra, men man känner sakta hur varje andetag blir svårare att ta. Hur lungorna skriker efter syre, och hela kroppen värker av kylan. Det kanske finns en chans att ta sig upp, men man låter sig ändå slukas av allting. För det enda som kommer upp i tankarna är; vad är egentligen  meningen? 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det kändes okej förra året, under ungefär ett halvår. Det var så skönt att äntligen kunna svara att det var bra, utan att ljuga, då andra frågade hur det var. Att känna någon mening med allting, att ha motivation och hopp, och faktiskt vara glad. Det kändes så bra, och jag trodde verkligen att det skulle lösa sig då, att jag skulle klara av något och göra något av mig själv. Men den känslan varade inte så länge, som vanligt. Jag vet inte längre om jag ens kommer kunna må bra.

Jag vet inte när jag egentligen gick sönder, när jag blev trasig. När jag slutade vara en person, och bara blev ett dåligt mående, ett minne av en tjej som en gång i tiden var lycklig. Jag vet inte om det var då pappa skrek att han skulle skjuta oss allihop då jag var 8. Jag vet inte om det var då mamma började dricka. Jag vet inte om det var då jag började hata mig själv och livet.

Nej, jag vet inte när jag gick sönder, men jag vet att jag inte känner mig hel. Detta tomrummet i mitt liv, dessa luckor sedan barn. Jag känner mig inte som en människa, för det är inte mänskligt att må såhär dåligt.

Jag pratar med psykologer, jag ska börja med medicin, jag går upp på morgonen, jag fortsätter. Men ärligt talat så vet jag inte om det spelar någon roll. Jag är rädd att jag redan bestämt mig. Bestämt mig för att det inte finns någon mening, för att jag inte vill längre. Som att alla dåliga tankar, depressionen, redan övertalat hjärnan vad som är bäst, och jag sitter bara och väntar på att kroppen ska bli redo för att göra något.

Jag vill inte ha detta liv, jag vill ha inte ha dessa känslor och alla tankar, som aldrig verkar ta slut. Jag vill inte känna mig tom, och inte ha någon energi eller motivation till någonting alls. Men det är så det blivit, det slukar mig och jag orkar inte kämpa varje minut för att ens andas. Vid den här tidpunkten, då man verkligen testat alla medel men då ingenting funkar, då hoppet slocknat. Då är allt man egentligen vill är att bli lämnad ifred och sova, och sedan aldrig vakna igen.

Likes

Comments

View tracker

Du kommer aldrig förändras, eller hur? Det kommer aldrig bli bra igen, mellan dig och mig. Det gör så ont, för... Jag vet att vi aldrig mer kommer prata igen. Det har gått 10 månader och du har inte försökt göra något för att det ska bli bättre. Det kommer du inte göra heller. Det kommer fortsätta såhär. Tills den dagen då inte längre finns. Och då den dagen kommer, kommer jag dö också. För jag kommer aldrig någonsin förlåta mig själv. Förlåta mig själv för att jag väntade på något som du aldrig skulle ge mig. Jag visste det. Ändå hörde jag inte av mig. Jag vet att du inte är en ond människa, du gör bara dåliga val. Men jag kan inte leva med de valen du gör, för de förstör mig. Tomrummet du skapar förstör mig också. Saknaden gör ondare för varje dag.

De är inte de dagarna jag är arg på dig som är värst. Det är dagarna jag saknar dig sådär extremt mycket som jag inte står ut med. De dagarna jag vill ringa dig och berätta allting som hänt. Dåliga eller bra saker, vi kunde prata om i princip allting. De dagarna jag bara vill fara till dig, krama om dig och inte säga ett ord. Bara låta tårarna rinna ner i tystad, medan du omfamnar mig med din trygghet som du gav förut. Men det var väldigt många år sedan jag grät inför dig sist.

Jag vet att det inte är rätt att jag blir arg på att andra har en bra relation med sin pappa, men ibland blir jag det. Jag önskar att jag hade det också. Ordet pappa låter så främmande nu mera, för det var så längesedan jag sa det till dig. 

Jag vet att det är fel också att ibland önska att du dog då jag var mindre. Innan allting blev så fel. Eller nej förresten, det går inte, för det har alltid varit fel. Men att sudda ut de dåliga som hänt. Då kunde jag sakna dig på ett annat sätt. Det skulle göra ont, men jag skulle kunna minnas tillbaka på bara de roliga och fina stunder vi haft, och veta att du ändå tittar ner på mig från himlen, och är stolt.

Men så är det inte. Du finns inte längre i mitt liv, men du finns kvar. Det är inte bara bra minnen, utan det är så många dåliga saker som fortfarande gör ont. Du tittar inte ner på mig och är stolt. Du tittar ner på mig och tycker att allting är mitt fel, medan du dricker ditt whiskyglas, och även skyller det på mig.

Den där kvällen du sa att vi skulle ta livet av oss tillsammans. Om jag hade sagt ja, okej, vad hade du gjort då? Hade du fortfarande menat det? Om du haft två burkar med sömntabletter, hade du gett den ena till mig? Om du hade haft en pistol med två kulor i, hade du tagit den ena genom mitt huvud först? Hade du ärligt talat dragit med mig, och menat att det va lika bra att vi båda gav upp? De där orden hemsöker mig hela tiden, och jag kommer aldrig någonsin glömma den natten.
Du har gjort så otroligt mycket mot mig, hur kan du ändå se att det är mitt fel, att du inte gjort någonting.

Det är alla minnen som är bra som gör mest ont, för att jag vet att det aldrig kommer bli så igen, och det gör så ont att sakna allt det. Men det är även de minnen som är dåliga, just för att jag älskar dig. Och jag tror inte längre på att du älskar mig, för då hade du aldrig gjort allting. Jag tror inte längre heller på att det någonsin kommer sluta göra ont.

Har jag kontakt med dig, kommer du att förstöra mig. Har jag inte kontakt med dig kommer alla minnen och tankar att förstöra mig. Det finns ingen utväg i detta.

10 månader som du inte varit i mitt liv, och det är en livstid kvar. Jag vet inte om jag klarar det, pappa, om jag fortfarande kan kalla dig det. Varför är det så svårt för dig att älska mig? Hur kunde du hålla mig som liten, och kalla mig för ditt barn, för att sedan slå mig? Hur kunde du vara den som torkade mina tårar som barn, för att sedan skapa mina tårar? Hur kunde du uppmuntra mig till att jag skulle klara av allting, då du sedan pekade ut precis alla fel på mig?

Jag vet inte heller varför jag saknar dig så mycket, egentligen, men tanke på allt. Men det gör jag, och jag önskar du kunde förstå. Det hjälper inte hur mycket jag än pratar om det, det gör inte mindre ont för det. Du finns alltid där. Det känns ibland som att mitt hjärta, eller hela jag, bokstavligt talat går sönder utan dig. Ingenting hjälper. Ingenting kommer någonsin hjälpa. 

Likes

Comments

Jag tycker inte synd om mig själv, jag vill faktiskt inte ha det såhär. Jag vill må bra, jag vill kunna vara glad. Jag vill kunna gå till praktiken, eller skolan, eller egentligen vart som helst, med bara lite trötthet i ryggsäcken. Men det handlar om att jag inte orkar. Inte för att jag är lite trött eller lite lat.

Hela kroppen kämpar, slåss med mig själv för att jag ska orka, men det går inte alltid. Jag går sönder, och jag vill bara försvinna.

Jag blir så trött på oförstående människor. Självklart är det inte lätt att förstå, då det är så fruktansvärt svårt att förklara. Ordet "deprimerad" eller "depression" används alldeles för ofta, då de tror de är deprimerad på grund av en dålig dag eller dålig vecka. De som inte själv varit med om det, vet inte hur sjukt jobbigt det är att bara leva då man är riktigt deprimerad.

Det är inte att "bara" gå ut. Det är inte att "bara" tänka positivt. Det är inte "bara" att rycka upp sig. Hade det varit så enkelt hade jag inte suttit här. "Men du måste ju försöka!" Det går inte att beskriva hur mycket jag försöker, hur mycket jag kämpar, varje dag, varje minut för att inte bara stanna i sängen hela dagen. För att inte kollapsa totalt. Jag visar aldrig hur ont det egentligen gör. Hur ledsen jag egentligen är, hur jobbigt allting egentligen känns, men det är inget jag överdriver.

Att vara deprimerad handlar inte bara om att känna sig lite trött. Det handlar om att man aldrig är utvilad och ständigt känner sig trött och sliten. Det är för att precis allting som andra ser som en vanlig rutin, är som ett helt träningspass för mig, och inte på ett bra sätt.

Då ni ser mig i skolan, förstår ni inte vilket svårt jobb det varit. Jag har vaknat i tid, vilket är jobbigt då jag sover så dåligt och det aldrig känns som jag sovit över huvud taget. Jag har klivit upp ur sängen, som oftast tar nästan all energi jag har i min kropp. Är jag även nyduschat, kammad och påklädd, har jag verkligen ansträngt mig för att göra det. Då kommer den värsta biten egentligen. Att ta sig ut ur lägenheten och upp till skolan, möta alla, möta verkligheten. Visst, jag har dålig kondition, men det är inte bara därför jag inte kan andas efter jag tagit mig upp för den där backen. Det är för att jag vet att då jag väl är uppe kommer skolan vara där och alla människor också. Då måste jag sätta på mig den där masken och prata med människor, och verka glad, för att jag inte vill att andra ska se att jag är sjuk. Det är svårt att förklara hur jobbigt det är att gå ut, att träffa någon, att göra något överhuvud taget, för orken och motivationen finns aldrig där. Så, medan många andra är lite trött på skolan, och ändå går igenom sina vanliga rutiner på morgonen utan att ens blinka, så går jag igenom ett rent helvete varje dag för att klara av det. Och jag orkar inte alltid ta den kampen med mig själv. Vissa dagar går det bara inte. Antingen så är det dåliga dagar, eller så är det värre dagar, och de dagarna funkar jag inte.

Att vara deprimerad innebär inte heller bara att man har lite låg självkänsla. Det handlar om ett självhat till sig själv som är så obeskrivligt starkt. Det går inte att hitta något positivt med sig själv, och jag får skuldkänslor för precis allting, för att jag alltid tror jag gör något fel. Då blir jag rädd för att träffa andra, för att de ska hitta lika mycket fel som jag själv gör. Jag ser inget värde i mig själv alls, och hittar ingen plats någonstans förutom under täcket, där det i alla fall är tryggt och ingen kan döma mig. "Rösterna" i huvudet som också ständigt påminner mig om att jag är värdelös, om att jag aldrig kommer bli bra, om att det är lika bra att... bara inte existera. Den intalar mig själv att ingen förstår, att ingen skulle bry sig heller. Skriker åt mig då jag gör något bra, så att jag tappar den känslan så fort som möjligt. Ger mig dåligt samvete så fort jag skrattar eller ler.

Att vara deprimerad innebär inte heller att bara vara lite nedstämd. Man ser helt enkelt inte någon mening med någonting. Man känner sig antingen bara helt tom inombords. Känslan av att allting bara är hopplöst, och att det bara finns en utväg. Som att jag är i ett kolsvart rum, och alla dörrar är låsta. De flesta andra går in i de dörrarna, men de är låsta för mig. Sedan finns det en liten bakdörr. Det står egentligen "förbjudet" på dörren, men det ser man inte då det är så mörkt runt om kring. Det ska inte vara något alternativ, men jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag tar mig ingenstans, jag trampar på samma ställe, och har gjort det så länge nu. Har jag lyckats ta mig därifrån har det bara varit för en kort tid, men det kommer alltid tillbaka.

Eller så känns det som att man när som helst ska spricka. Tårarna bränner varje sekund bakom ögonen. Då man får denna vidriga panikångest. Då önskar man att man dog på en gång, för att man inte kan hantera det över huvud taget.

Denna hopplösheten att det aldrig skulle bli bra. Alla gånger jag bett till Gud och sagt att om han verkligen älskade mig så skulle han låta mig dö, eftersom livet inte längre hade det minsta mening. Att jag varje natt bad om att inte vakna upp igen, sedan känna denna besvikelse på morgonen för att jag fortfarande levde, och ångesten över att jag var tvungen att klara av ännu en dag. Jag vet inte vad som är värst, att få sådan ångest så man inte kan sluta gråta, och knappt kan andas och nästan skriker ut sin smärta, eller då man mår så dåligt att man inte kan gråta, eller på något sätt få ur sig sina känslor, man bara sitter där helt tom inombords och stirrar på ingenting, och då allting känns så äckligt hopplöst. Alla gånger man sitter och skär och skär och skär, för att en fysisk smärta är så mycket bättre än all smärta man har, och alla känslorna man känner. Att vara lite för oförsiktig då man går i trafik, för att det inte spelar så stor roll. Att man nästan hoppas att någon ska komma och rikta en pistol mot pannan, för då slipper man själv göra det i alla fall. Vad bryr jag mig.


Detta är ingen text i hopp om medlidande eller att jag självömkar. Detta är ett försök att få ut det jag så starkt känner varje dag, och ändå finns så mycket kvar. Självklart vet jag att det finns många som vet vad jag pratar om, som själv är och varit i den sits jag är i, och lyckats ta sig upp. Men då man själv sitter där är det så svårt att se, man kan känna sig ensammast i världen med hundra personer runt omkring. Jag vet att det finns hopp för andra att ta sig ut. Jag ser bara inte att det finns ett hopp för mig.

Likes

Comments

Jag vill inte ens gå i skolan. Inte på grund av att jag "inte har lust bara" eller "är för trött och vill sova mer" eller för att "det är tråkigt". Nej jag vill ha en utbildning, jag tycker det är intressant och jag vill verkligen. Men det finns ingen ork då jag har nog med allting annat. Ångesten som bokstavligt talat tar all kraft ur mig, alla tankar som blockerar mig totalt från att fokusera på skolan. Motivationen finns helt enkelt inte, jag ser ingen mening med det just nu. Jag önskar andra kunde förstå hur jobbigt det är, men det gör dom inte. Den här stressen och ångesten för skolan kommer förstöra mig totalt, både psykiskt och fysiskt. Den tar kål på mig.

Det känns som att jag försöker springa till något jag verkligen vill ha, men en fet äcklig stenmur står i vägen, och jag kommer ingenstans. För jag vill ju verkligen, men det går helt enkelt inte. Iofs har jag varit efter sedan 6:an i skolan. Vad hade jag förväntat mig? Att jag faktiskt skulle må bättre, och ja... klara av något? hah, slår vad om att djävulen skrattar gott åt mig. Det är nästan komiskt också hur pinsamt patetisk jag känner mig, som har så fruktansvärt låga tankar om mig själv. Det är dock tragiskt att jag inte klarar av skolan utan alltid är efter, och ingen straffar mig mer än jag själv för det.

Dessutom har jag inte gått ut på en vecka. Jag känner inte precis för att gå och börja träffa massa folk nu. Jag vill vara ensam. Eller nej, egentligen inte, men bättre så.

Likes

Comments

Det är som att det är ett svart hål som slukar mig, och det är omöjligt att ta sig ur. Det låter kanske som att jag överdriver, men det är verkligen så det känns. Jag försöker ständigt att inte dras ner i det, att inte tänka negativa tankar, att försöka vara glad. Men ju längre tiden går, ju mer känns det som att jag står blåögd och dum och sträcker mig för stjärnorna. Ja, så långt ifrån känns lyckan, som ljusår bort. De flesta har dåliga perioder i sitt liv minst en gång, då livet kanske känns tyngre än vanligt, men vet ändå att det finns ett ljus i slutet av tunneln, och det varar oftast inte så länge. Jag kan inte veta hur andra känner, men jag vet att det jag känner är bortom allting kallat "normalt" Givetvis är det säkert andra som känner samma, men för det mesta känns det verkligen inte som det. Ärligt talat hoppas jag inte det heller, för detta är obeskrivligt. Det gör ont ständigt i bröstet, i magen, överallt. Jag vill känna att det faktiskt kan vara en självklarhet att vara glad, att inte vara rädd att få ångest jämt. Jag vill bara kunna leva någon gång.

I perioder kan jag bara stänga ute alla i mitt liv. Jag pratar med dem, och vissa kan jag berätta för att jag mår dåligt. Men inte alls på vilken nivå. Jag klarar inte det. Och jag ger dom inga chanser överhuvud taget att komma in till mig, nå mig. Låter dem inte finnas där och uppmuntra mig, och stänger ute alla positiva kommentarer. Jag försöker hellre låtsas vara glad. Jag vill få fram orden till vissa, men det går inte. Det spärras, och jag får inte fram några ord förutom "det är bra". Sedan intalar mig själv att ingen bryr sig. Jag vet egentligen att det är många som gör det, och jag uppskattar det. Jag låter mig själv bara slukas av alla negativa tankar jag har. Jag vet inte varför jag gör så, kanske för att jag tänker att jag förtjänar det. Kanske för att jag är trasig, och jag blir aldrig hel. Kanske för att det är lättare att fortsätta må dåligt, än att må bättre ett tag och sedan falla tillbaka på samma plats. Kanske för att jag är less på att ständigt bli besviken av mig själv. Det gör så mycket ondare att förlora något man trodde var bra, än att vara kvar i dimman.

Det börjar som sagt med att jag slukas av ett svart hål. Jag får ingen ork eller motivation till någonting alls. Sedan kommer panikångesten då jag är själv, och det är där sanningen förvrängs. "Rösterna" i mitt huvud säger allting dåligt med mig själv. Jag tror på det, och då kommer alla negativa tankar om mig själv, min bakgrund, min framtid, och hur alla andra ser på mig. Då gör det ont så fort jag skrattar eller ler, som om jag inte förtjänar det. Sedan börjar det göra ont överallt, huvudet, magen, hjärtat, hela kroppen. Sedan vill jag stänga av mig själv för alla runt omkring mig, för jag är rädd för mina egna tankar. För att jag inte ser någon mening med någonting. Detta kallas depression, antar jag. Jag orsakar det väl till en viss del själv, men jag vill ärligt talat inte ha det. Jag vill må bra, och faktiskt klara av saker. Men jag har redan försökt med så otroligt mycket, och det funkar aldrig. Jag är bara less på att ständigt försöka. Jag vet faktiskt inte hur man ska ta sig ur sånt här.

Likes

Comments

Jag gick i fyran. Det var slutet på skoldagen och vi stod och väntade på bussen. Jag brukade alltid ha en keps, som jag fått av pappa. Älskade den kepsen, för att jag fått den av honom och han hade en likadan. Det var två stycken tjejer i kön till bussen som började ta den och lägga grus i den, och skrattade. Jag vet- en sjukt fjantig grej. Men jag minns inte den händelsen pågrund av vad de tjejerna gjorde, utan pågrund av min pappa.f

Vi satte oss på bussen, och jag tittade ut gernom fönstret och tårarna brände bakom ögonen. De andra två tjejerna sa inte något till mig. Då jag sedan klev ur bussen, till pappas gård, stod han utanför och väntade, som han alltid brukade göra. Han såg att jag var ledsen, för det gjorde han alltid, och frågade vad som hade hänt. Jag började gråta och berättade allt, för då kunde jag faktiskt visa mina känslor för honom och säga då något var fel. Han tröstade och kramade mig, tills det kändes bättre.

Den värmen han gav, den tryggheten. Att alltid veta att han skulle vänta på mig efter skolan, för att lyssna hur min dag varit och finnas där om något hade hänt. Allt det där som är borta nu. Som inte längre finns kvar. Det var bland de sista gångerna jag verkligen kände att han skulle finnas för mig. Sedan försvann det. Jag vet inte riktigt vad som hände med han och mig. Han ändrades. Hans ögon förändrades sakta med tiden och till slut var det bara helt tomt då jag kollade in i dom. Jag vet inte när han fick nog av att älska mig, att bry sig, men det tog slut i alla fall.

Att märka att sin egen pappa sakta dör, fast han finns. Att se honom, men inte längre veta vem den personen är. Att veta att han aldrig mer kommer vara kapabel till att älska någon igen, inklusive sin egen dotter, den känslan hoppas jag aldrig någon behöver uppleva. För det slutar aldrig göra ont. Det växer och växer bara tills man till slut själv inte kan känna något annat än smärta.

Jag behöver han fortfarande. Jag saknar honom fortfarande. Jag älskar honom fortfarande. Men den personen jag kallade pappa, är borta. Det gör så ont att veta att han antagligen aldrig kommer komma tillbaka. Hur kan man misslyckas med att göra det enklaste en far kan göra? Att älska sitt barn.

Du sa en gång till mig att du alltid skulle finnas för mig, och skydda mig. Du sa att du aldrig skulle låta någon såra mig. Pappa, du var min allra första kärlek, men jag hade aldrig trott att du var den första killen som skulle krossa mitt hjärta, så mycket, att det aldrig någonsin kommer bli helt. Du sa till mig att du trodde på mig, att jag kunde klara av allt. Men hur ska jag kunna tro på det, då jag uppenbarligen inte ens klarade av att vara bra nog för min egen pappa. Du sa till mig att du älskade mig. I så fall, vart din är din kärlek då jag behöver den som mest? Du har sagt så många saker, men var de då bara tomma ord? Hur skulle du kunna mena dem då dina handlingar visar något helt annat. Det var dock ett ord du aldrig klarade av att säga. "Förlåt mig."

Likes

Comments

Vet inte om jag kommer tappa studiebidraget. Va knappt i skolan förra veckan heller, och fick två dagars ogiltig frånvaro. Men alltså jag orkar seriöst inte. Det är som varje millimeter i kroppen säger emot, och hjärnan förvandlas till ett 5årigt barn i trotsåldern som vägrar. Mår ju knappast bättre av att sitta hemma, men det känns lite bättre. Bättre än stressen jag får precis innan jag ska gå. Men mest av allt ångesten. Människorna som jag måste le åt, och prata med. Varför ska man visa sig ute och alltid spela en teater med känslor och ansiktsuttryck som är långt ifrån verkligheten. Ångesten som alltid egentligen är med mig, som jag måste trycka tillbaka.

Kan inte hantera att vara med människor längre. Vet inte vad jag ska säga. Hur jag ska vara. Är rädd att de ska se att det är något fel på mig. Lättare att bara vara hemma istället då. Själv. Igen.

Likes

Comments

Känns som att hjärtat slår tusen slag i minuten

Jag har totalt glömt hur man andas

Det enda jag kan fokusera på är mina tankar som snurrar i huvudet

Hur Det tar sig in i min hjärna

Hur Det sakta äter upp mig inifrån

Kroppen kämpar för att Det ska ta sig ut

Känns dock bara som att allting annat i kroppen är påväg att ta sig ut

Förutom just Det

För att Det har kommit för att stanna

Att riva med Sina vassa klor innanför magen

Att krama åt hjärtat

Att byta ut själen mot Sitt hat

Samtidigt som Det börjar med en viskning i huvudet

Men bryter sedan ut i skrik

Ekar i huvudet

Hur värdelös jag är

Hur jag inte kan göra något rätt

Hur jag är ensam

Jag lyssnar på Det

Måste vara sant

Det säger att den enda jag har är just Det

Ångesten

Allting som skulle kunna vara bra tar Det ifrån mig

Finns dock ett sätt att få Det att försvinna

I alla fall för ett litet tag

Blod

Att dämpa den vidriga smärtan inombords

Genom att få en annan smärta

Djupa sår i armarna

Blod som rinner

Att sjunka så otroligt lågt att man skadar sig själv

För Det säger att jag inte är värd mer

Jag fortsätter lyssna på det

Då jag trycker kniven mot armen och skär till

Långsamt

Och ser blodet komma upp sakta

Det är vackert

Och då försvinner trycket i huvudet

Jag kan andas

Jag kan existera igen

En smärta utanpå

Som finns

Som man kan förklara

Eller det är ingen smärta egentligen

Inte i jämförelse

Det lugnar mig

Det blir bra då

Skriken försvinner och Det är nöjd

Går tillbaka till viskningar

Säger att jag är duktig

Det känns bra

Jag och Det

Ångesten

Vi kanske är väldigt lika ändå

Jag vet inte om jag gillar det eller inte

En säkerhet på något sätt ändå

Vi är ju desamma

Ingenting

Ett självskadebeteende

Sår på utsidan

Men det är inte där det gör ont

Det är inuti de gör ont

De synliga såren utanpå

Är bara ett medel för att bli av med de inuti

Den enda tryggheten

Den korta lyckan

Men det är värt det

Jag kan inte hantera Det på något annat sätt

För att Det ska bli nöjd

Jag skulle dö annars

För Det skulle döda mig

Inifrån

Så jag måste mata Det då och då

Med en smärta som bara syns utanpå

Ingenting egentligen

Dock försvinner Det aldrig

Utan Det bor i mig

Har egentligen alltid varit där

Lugn

Jag är inte galen

Det är bara ångest

Likes

Comments