​Kära kropp,

jag vill börja med att säga förlåt, förlåt för att du fått stå ut med så mycket och tack för att du fortfarande finns kvar.

Redan som ung började eländet, cykelstyre i pannan, skrapsår på knäna och jack i huvudet. Smällar från handbollar, stygn i din fot och märken från hästar. Aldrig har du klagat, alltid har du reparerat dig själv och ställt upp för mig.

Trots att du alltid varit där för mig, har jag inte behandlat dig som du förtjänar att bli behandlad. 

Du har fått stå ut med hat och hot, du har blivit kallad tjock, fet, äcklig, dålig. Jag har mobbat dig. Sagt åt dig att du inte räcker till, trots att du försöker så gott du kan.  Antingen har du varit för stor, för långsam, för lång, aldrig tillräcklig, aldrib bra som du är. 

Jag har svält dig tills du knappt orkade pumpa ut blod ut i dina ådror, jag har slagit dig, skurit i dig, hatat dig. Jag har tvingat dig att springa fastän att jag visste att du inte hade tillräckligt mycket kraft, pressat dig till du skakat och nästan fallit ihop. Jag har tvingat dig att kräkas, att stänga in dig och göra precis som jag säger.  

I vissa stunder har jag hatat dig så mycket att jag funderat på att ta ditt liv.

Vad har du gjort för att förtjäna denna avsky? Ingenting är svaret. Du har kämpat för mig, burit mig igenom vårt och torrt.

Jag lovar att jag aldrig ska behandla dig som jag en gång gjorde, för ingen förtjänar det som jag utsatt dig för.

Nu när jag försökt be om ursäkt, vill jag säga tack. Tack för att du fortfarande finns kvar. Tack för att du är så jävla bra.

Du springer när jag ber dig springa, du lyfter när jag ber dig att lyfta, du hoppar när jag frågar om du skulle kunna göra det. Jag lovar att jag aldrig ska behandla dig som jag en gång gjort. Jag lovar att låta dig vila när du är trött, jag lovar att förse dig med den energi som du behöver och jag lovar att aldrig skada dig igen. 

Kära kropp, tack för att du finns, tack för att du bär mig genom livet och tack för att du är så fantastisk som du är. 

Kära kropp, jag älskar dig.

Likes

Comments

Tanken med denna sidan är inta att folk ska läsa den, konstigt kanske, men jag ser det mer som en dagbok. En dagbok där jag kan skriva av mig lite då och då, utav krav på punkt och stor bokstav, typsnitt eller stycken, en dagbok helt enkelt fast inte en sån med papper som ligger längst ner i någon låda där ingen kan hitta den.

Jag är en tjej på 17 år, en "vanlig" tjej hur en nu definierar "vanlig". Jag går upp på morgonen, sminkar mig, äter frukost, klär på mig och går till skolan (förmodligen något toalettbesök nånstans där också). Jag har vänner som jag tycker om och som tycker om mig som jag umgås med ibland, jag har skolarbete och pluggar ibland (mindre än vad jag borde), jag älskar att träna och har en familj.

När någon annan medmänniska ser mig gå förbi på gatan tror jag inte att de höjer på ögonbrynen och ser mig som någon som sticker ut från mängden.

Jag har mycket inom mig som ingen vet, jag är duktig på att dölja mina tankar och ideér och har svårt för att öppna upp mig för folk.

jag tror att jag är en "allt eller inget" person, en person som kan gå från 0-100 på tre sekunder och lika snabbt tillbaka igen. En dag kan jag vakna med en underbar känsla, jag kan gå på moln och känna mig oövervinnerlig, känna mig bra bättre bäst, som om ingen eller inget kan stoppa mig. Nästa dag kan jag vakna med ångest, ett tryck över bröstet som får mig att vilja gråta, försvinna, skrika. Känna mig tom, som om ingenting är värt någonting, som om jag är en bluff, någon som ingen tycker om. Må dåligt över att jag mår dåligt, inte förstå varför bröstet känns så tungt, inte se något ljus och tro att just så jag känner i den sekunden är så jag kommer känna resten utav livet.

Nästa dag mår jag bra igen, planerar in en fika med en kompis och sitter och pratar om allt och ingenting i flera timmar.

Detta går att applicera på många sammanhang när det gäller mig, jag vill vara något speciellt, bli bekräftad utan att ta plats, chocka min omgivning genom att vara extra bra utan att någonsin skryta om min prestationer. Det gan låta luddigt och kanske lite svårt att förstå men sån är jag. Kanske är det därför jag hamnade i klona på en ätstörnng, och kanske är det därför jag kan springa så fort. Allting har sina ljusa och mörka sidor, alla har sina bra och dåliga dagar. Jag tror dock att jag är belägen att skina lite ljusare när jag lyser, försvinna helt när det är mörkt, gråta lite mer när det är jobbigt, och skratta lite extra när något är kul.

Jag märker redan nu att jag behöver hitta en röd tråd nästa gång jag ska skriva ett inlägg, ett tema så att texten inte blir så osammanhängande. Detta var bara ett test, ett första inlägg för att prova på hur det är att skriva. Det känns bra, som något som kan vara nyttigt för mig. Kanske kan jag hjälpa någon annan på vägen också, någon som snubblar förbi denna sidan, läser och känner sig lite lättare, kanske känner igen sig i mina tankar och slipper vara ensam med hur han eller hon känner sig.

I framtiden ska jag nog iallafall förhålla mig till ett tema när jag skriver, här är en lista på ämnen som jag tänker ta upp:

  • Min anorexia i olika delar.
  • Psykisk ohälsa i samhället, kanske främst fokus på ätstörningar
  • Ångest
  • Mina tankar under en dålig dag
  • mina tankar under en bra dag
  • träning
  • mat

Kommer nog komma på fler saker med tiden, listan är en ganska bra överblick över saker som berör mig och det är sådana saker som jag vill skriva om.

Jag har ingen aning om hur inlägg avslutas på ett bra sätt. Att säga hejdå känns fel, vi ses ju snart igen, på återseende känns som någon en säger till sin tandläkare, pussas och kramas på en webbsida vill jag inte riktigt göra än heller. kanske kan avsluta med ett citat istället, älskar citat och rim och tankeställare, det är kul, det lämnar dörrar öppna istället för att stänga dem. Knyter ihop säcken, men lämnar en liten glipa öppen så att det går att slänga i något mer om det skulle behövas. Det får bli mitt avslut. En uppmaning, och en äckligt klyschig sådan

Stäng inte dörren helt, lämna den på glänt, det kanske är någon eller någonting mer som vill komma in. Kanske tillför det något dåligt, eller ingenting alls. Men chansen är att det är någonting bra som slinker in, därför är den risken värd att ta.

Likes

Comments