View tracker

Då var det kanske dags att ta tag i den här bloggen…
Nu har vi varit i Bolivia i EN MÅNAD!!! Alltså oj va tiden har gått fort!! Och oj vad roligt jag har haft det!!
Anledningen till att jag inte har bloggat är på grund av att vi har haft ganska mycket att göra och på vår lediga tid gör vi hellre roliga saker än att sitta framfor en dator eller framför sociala medier. Men jag inser nu, för min egen skull också, att jag borde skriva lite så jag kan läsa om det själv när jag kommer hem. Så därför kommer nu ett dunderinlägg med massa text som ingen egentligen kommer orka läsa. Jag ska försöka skriva lite miner texter lite oftare  fortsättningen men jag kan inte lova något.. hehehe

Jag får väl börja från början..
Vi åkte från Landvetter kl 07.00 den 29 Augusti. Vi mellanlandade i London, Miami och La Paz innan vi tog sista flyget till Cochabamba. Den totala restiden var 36 timmar. Vi blev upphämtade av Pastor Pablo och hans son Pablo(ja dom heter likadant, alla heter Pablo här i Bolivia precis som alla heter Glen i Göteborg). Sedan for vi iväg till en förort några kilometer utanför Cochabamba som heter Sacaba.
Första veckan fick vi bo hos Pablo(sonen) och hans fru Kajsa som är svensk och som också har gått Testa Mission. 
Första veckan var väldigt intensiv men också väldigt rolig. Vi var tvungna att fixa mycket med visum och fick springa runt i Cochabamba mest hela tiden. Vår fältassistent Sara som är med oss hela tiden tyckte att vi var alldeles för överaktiva de första veckorna då vi åkte och spelade fotboll, basket, volleyboll, besökte Jesusstatyn eller andra saker så fort vi hade en ledig stund. 
Efter ungefär en och en halv vecka fick vi flytta till lägenheten hos Pastor Pablo som var under renovering när vi kom. Den är jättefin och vi trivs jättebra. Vi bor mitt emellan cochabamba och sacaba i ett område som är väldigt lugnt.


Random saker som har hänt:
  • Vi firade Linnéa som fyllde 19. Här i Bolivia har man som tradition att när man har sjungit ”ja må hon leva” så sjunger man att hon ska ta ett bett av tårtan med munnen. Det Linnéa inte visste var att när man tar ett bett passar dom som står bakom henne på att trycka ner hennes ansikte i tårtan, för tydligen är den en tradition. Det är även tradition att kasta ett ägg på den som fyller år. Dock misstolkade vi det och förstod inte att det bara var ett ägg som skulle kastas så när David fyllde år kastade vi tre ägg och hällde massor mjöl på honom. Tyvärr var det vi som fick städa…
  • Vi har en maskot som heter Borje och som är en grön groda. Den grodan har ställt till väldigt mycket problem. Det började med att vi råkade glömma honom hos Pablo när vi skulle flytta till lägenheten hon Pastor Pablo. Då påstod Pablo att den tillhör honom och om vi ska få tillbaka Borje så måste vi ge honom svensk choklad. Men vår svenska choklad ligger väldigt varmt om hjärtat så den kan vi inte bara ge bort hur som helst. Jag och Linnea planerade en kupp för att ta tillbaka Borje och vi använde Sara som lockbete. Vi köpte två jättefula masker och stormade vi Pablos lägenhet. Vi lyckades ta Borje men då låste Pablo in oss i lägenheten. Sedan tog han tillbaka Borje och hotade att kasta ut honom från balkongen men då tog Sara hans WIFI och vi kunde utföra ett utbyte mellan Wifi:et och Borje. Några dagar senare tog vi med Borje till kyrkan för tanken är att han ska var med överallt. Då tog Pablo honom igen och den här gången var det bara svensk choklad som kunde lösa problemet. Då kom vår vän John på iden att köpa en Boliviansk chokladkaka och lägga den i ett marabouförpackning. Planen lyckades helt perfekt. Och sedan dess har Borje åkt lite fram och tillbaka mellan olika fiender till oss.
  • Vi hade inflyttningsfest med några av de vi har lärt känna här. Då bjöd vi på egengjord tonfisksmörgåstårta vilket var väldigt omtyckt!
  • Vi fikar hela tiden! Här i Bolivia, bland de ungsommar som svenskarna brukar umgås med från kyrkan, har ordet ”fika” till och med blivit ett spanskt verb som man kan böja på olika sätt tex ”fikamos” vilket betyder ”vi fikar”.

Random fakta:
  • Man slänger inte toalettpappet i toaletten utan den slänger man i en papperskorg… Det var det jobbigaste saken man var tvungen att anpassa sig till i början när vi kom. Men nu har man vant sig och det är inte så illa längre.
  • Allt är väldigt billigt här. Man kan äta mat på stan för mellan 10 och 25 bolivianos (1 boliviano är 1,3 kronor) Bolivianer äter jättemycket mat så när man beställer mat är det som att äta för två personer. 
  • Man åker minibuss eller taxi om man ska någonstans. Om vi ska till kyrkan åker vi trofi och det kostar 1,5 bolivianos. Att åka taxi in till stan kostar mellan 20-35 bolivianos, till skillnad från Miami där det kostade flera hundra att åka några kilometer.
  • Trafiken är är helt galen. Man tutar innan man svänger runt ett krön för att varna de andra bilarna att man kommer.
  • Det går gatuhundar precis överallt. Och det är jättemånga olika raser som parar sig med varandra. Vi såg en hund som såg ut som Dobby från Harry Potter.


Det får räcka för det här inlägget tror jag, hoppas ni orkade läsa allt…
Jag skriver inte ner allt i detta inlägget utan det får bli en liten ”mjukstart” om man nu kan kala det det. Men det kommer mer inägg om hur våra dagar ser ut, lite större event vi har varit på osv.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

"Kod för att importera min blogg till Nouw: 5457987588"

Likes

Comments

View tracker

 (från Kenya, mars -16)
Utanför grindarna till New Life Mission möts man av ett myller med människor. Två marknader med kläder, väskor, mat och andra småsaker finns till både höger och vänster. Vi gick genom en av marknaderna. Färgerna från frukter och grönsaker lyste lika mycket som försäljarnas leenden. Vi passerade ingången till missionens klinik och gick genom gränder för att slutligen komma till ett område med höga plåtstaket och plåtskjul. Överallt man går känner man lukten av brända sopor och avföringen från getter, åsnor och hundar som går på gatorna. Det finns inga soptunnor så alla plastpåsar, flaskor och matrester slängs på gatan och bränns. 

Det första hemmet vi besökte var hos en kvinna. Hon hade två barn i åldrarna 8 och 12 år men hon tog även hand om grannens barn vars mamma låg på sjukhus. Kvinnan hamnade i Kware efter att blivit utkörd av sin man ur sitt förra hem. Då följde hon en kvinna till Rongai som sa att hon kunde hjälpa henne. Hon stannade hos den här nya kvinnan i en månad tills hon en dag blev utlåst. Hon hittade då en ny bostad men ganska snart kunde hon inte fortsätta betala hyran för att hon inte hade råd och inte fick tillräckligt med arbete. Hon blev då utlåst igen med alla saker kvar i huset. Hon frågade en annan kvinna om hjälp med pengar bara så hyresvärden kunde öppna till huset och så hon kunde ta sina saker. Nu bor hon i ett 3x3 meter plåtskjul. Hyra ligger på 1600 ksh som hon knappt kan betala. Hon säljer/tvättar kläder då och då för att tjäna pengar men då får hon bara ca 250 ksh. Barnen går ej i skola. Kvinnan kom till New Life Mission för att få hjälp med pengar. New Life Mission vill självklart hjälpa men även stötta henne så han kan bli självständig genom att hon jobbar och tjänar pengar och tar micronfinanslån.

I det andra hemmet vi besökte bodde en kvinna med sin fyra söner i åldrarna  1,5 8 10 och 15. Hon har fått ett tillfälligt jobb på New Life Missions missionstation som vi bor på och vi brukar se henne hjälpa till i köken och städa. På många ställen i Rongai kan man hitta arbeten månadsvis eller bara för dagen. Kvinnans man gick bort för (då) cirka ett år sedan. Efter det flyttade de till rongai. De hade ingenstans att bo så de fick sova på en hotellveranda till de blev utkörda därifrån. Tillslut hittade de ett hus att hyra i rongai. Till en början hade de ingenting mer än lite filtar att sova på men nu har hon saker till ett kök och en säng som de delar på. När barnen skulle byta skola behövde de skoluniformer. Men eftersom de inte hade det eller inte hade råd att införskaffa det så fick de inte börja i skolan. Då gick kvinnan till New Life Missions socialkontor och fick där hjälp med uniformerna.  Nu går alla barnen i skola och den yngasta går på New Life Missions dagis.
Bild
Har inga bilder från slummen men den här bilden är tagen påväg in till Nairobi. Till vänster kan man se fina nybyggda lägenheter och till höger se man slummen och alla plåtskjul.

Likes

Comments

Äntligen, ett halvår senare, tänkte jag ta tag och skriva det här intressanta blogginlägget om masaier i Mashuru i Kenya. Min infokälla är min goda vän masaien David.

I Mashurur går en flod som delar orådet i två delar. Det är oftast kvinnan som bygger huset och det gör hon med hjälp av lera, pinnar och koskit. Det intressanta är att hyddorna ser olika ut beroende på vilken sida av floden du är på, trost att de kommer från samma stam och från samma område. På den sidan floden som vi bodde på var husen runda men om man korsade floden kom man till fyrkantiga hyddor. Kläderna skiljer sig också beroende på vilken sida du kommer från. På "vår" sida gick masaierna mest i röda masaikläder och på andra sidan hade man mer blåa masaikläder.
När vi gick en morgon eller kvällsrunda med David berättade han att man kunde ta roten från en planta som såg ut att växa gula tomater på(det var det inte) och äta den om man hade ont i magen. Man kunde också använta saften från "tomaten" om man var svullen i tex benet. Då tar de först en rakkniv och skär ett snitt i svullnades och sedan häller saften från plantans frukt i såret. Han berättade att han själv hade provat det och att det gjorde fruktansvärt ont men att det fungerade.
Åren 1982, 1993 och 1997 var det krig i Mashuru mellan stammarna. Vid det senare kriget arresterades  många ungdomar som fick 40 års fängelse och efter det ansåg man att det inte var värt att kriga. Men konflikterna fanns fortfarande kvar. Krigen kunde starta på grund av att nån påstod att någon annan hade tagit boskap från någon eller att en stam kände sig tryckt av någon annan stam och att de hade tagit deras mark. Det är oftast masaierna som är kända för att ha boskap och djur så om de får reda på att någon familj från en annan stam har djur kan de tro att de har tagit djuren från masaier. I kriget använde man spjut, svärd och klubbor. Man använde även sköldar av torkat giraffskin som är doppad i kourin för att stärka skinnet. Vissa stammar använde även pilbågar och pilar med gift. När man förbereder för krig skickar man ut till andra masaier i andra områden tex Masai Mara och Tanzaniamasaier från kilemanjaroområdet och ber om hjälp.
På onsdagar är det marknad i Mashurutown och då kommer människor långvägar för att köpa och sälja boskap eller tyger med mera. När det har regnat är floden översvämmad och då går det knappt att ta sig förbi till andra sidan. Många kan inte simma så dom som kan simma tjänar pengar på att hjälpa människor simma över med tex djur över floden.
Förr i tiden, innan man gick till kyrkan, tillbad man Gud genom att kasta mjölk mot aftonstjärnan, den första stjärnan man ser, precis när man har mjölkat.

Kulturen
De har månggifte. På ytan verkar det bra men uppstår ofta problem säger David.
Bortgifte av döttrar främst.
Kulturen försvinner och förändras med tiden pga utbildning och folk flyttar till stora städer

Religion 
Många kristna eller människor som säger att de är kristna, går tex i en katolsk kyrka men håller fortfarande fast hårt i traditioner och får till och med hjälp av kyrkan. De offrar till heliga träd genom att döda ett helt svart eller helt vitt får och lägger det mitt på elden under trädet. Röken måste gå rakt upp för att Gud ska acceptera gåvan, inte vika för då var inte Gud nöjd med offret eller den som offrar berättar David. Det måste vara en speciellt utvald person som inte har slagit någon blodig eller givmild generös god som gör offret.
Bröllopscermoni är väldigt färgglad. Det kan hända att man aldrig träffat tjejen/killen innan man gifter sig med henne eller honom. På bröllopet får tjejen får ett nytt namn som alla kommer tilltala henne vid. Mycket sång, dans, mat och  mycket smycken. Till bröllopet kommer indjudna och oinbjudna gäster och tar del av maten och musiken. 
De brygger öl genom att ta honung och jäst och blandar det med innehållet i "korvarna" som hänger i de så kallade "korvträden"(sausagetree). Det är väldigt väldigt starkt och David berättar att en person kan bli jättefull på bara ett glas.

En av kvällarna satt vi vid elden på Osero Camp och David berättade om masaikrigarna.
Masaikrigare
När killarna har blivit omskurna väljer de äldste från byn ut vilka som kan bli tränade till masaikrigare. De lever ute i bushen i 5 år men kommer hem då och då eftersom det oftast är de unga männen som tar hand om djuren åt familjen. De sover framför elden och  sitter mest och äter hela dagarna men de tränar väldigt mycket också. 
För att visa vem som är starkas dödar de lejon i grupp. Den som skär av svansen är starkast. Därefter firar man med en jättestor ceremoni.
Masaikrigarna är mycket vackra då de sparar ut håret och färgar det knallrött och har fina huvudsmycket.
De får lär sig om samhället hur man styr det. De är tränade för för att kunna bli inkallade om det blir krig mellan stammar.
När man börjar sin träning måste alla ta med mat från sina familjer.
David anser att det är onödig tid att bli tränad till masaikrigare eftersom man oftast inte går i skola och man är färdig vid  ca 20 års ålder.
David är masaikrigare men han gick i skola samtidigt.
Ceremoni när man är färdig efter 5 år firas med sång och dans och det är oftast då man hittar sin fru
När gruppen är färdigutbildade väljs en ut som ledare och då är det dennes ord som gäller. Om ledaren har kallat till möte och man missar det måste man offra en ko. Kor är väldigt dyrbara för masaierna. Under träningen lär sig även använda vapen och de äter mycket starka örter som har samma effekt som marijuana. De tror att det gör att man blir mycket starkare och vågar mer.'

Snart kommer inlägg om Bolivia! 
(function(jQuery) { function init() { wSlideshow.render({elementID:"782625741764253387",nav:"thumbnails",navLocation:"bottom",captionLocation:"bottom",transition:"fade",autoplay:"0",speed:"5",aspectRatio:"auto",showControls:"true",randomStart:"false",images:[{"url":"6/5/6/2/65622965/img-0175.jpg","width":"400","height":"533"},{"url":"6/5/6/2/65622965/img-0186.jpg","width":"400","height":"300"},{"url":"6/5/6/2/65622965/dscf6572.jpg","width":"400","height":"264"},{"url":"6/5/6/2/65622965/dscf6579.jpg","width":"400","height":"264","caption":"Kilemanjaro"},{"url":"6/5/6/2/65622965/dscf6595.jpg","width":"400","height":"604","caption":"Osero Camp"},{"url":"6/5/6/2/65622965/dscf6601.jpg","width":"400","height":"264"},{"url":"6/5/6/2/65622965/dscf6602.jpg","width":"400","height":"264"},{"url":"6/5/6/2/65622965/dscf6615.jpg","width":"400","height":"264"},{"url":"6/5/6/2/65622965/dscf6624.jpg","width":"400","height":"604","caption":""tomaten" i texten"},{"url":"6/5/6/2/65622965/dscf6636.jpg","width":"400","height":"264"},{"url":"6/5/6/2/65622965/dscf6639.jpg","width":"400","height":"264"},{"url":"6/5/6/2/65622965/dscf6645.jpg","width":"400","height":"264","caption":"David visar hur man borstar tänder på masaisätt"},{"url":"6/5/6/2/65622965/dscf6646.jpg","width":"400","height":"264"},{"url":"6/5/6/2/65622965/dscf6662.jpg","width":"400","height":"604"},{"url":"6/5/6/2/65622965/dscf6664.jpg","width":"400","height":"264"},{"url":"6/5/6/2/65622965/dscf6666.jpg","width":"400","height":"264"},{"url":"6/5/6/2/65622965/dscf6695.jpg","width":"400","height":"264"},{"url":"6/5/6/2/65622965/dscf6700.jpg","width":"400","height":"604"},{"url":"6/5/6/2/65622965/dscf6702.jpg","width":"400","height":"604"},{"url":"6/5/6/2/65622965/dscf6706.jpg","width":"400","height":"264","caption":"Mycket svett och flugor inne i masaihyddorna"},{"url":"6/5/6/2/65622965/dscf6729.jpg","width":"400","height":"264","caption":"Vårt tält på Osero Camp"},{"url":"6/5/6/2/65622965/dscf6733.jpg","width":"400","height":"264"},{"url":"6/5/6/2/65622965/dscf6739.jpg","width":"400","height":"604"}]}) } jQuery ? jQuery(init) : document.observe('dom:loaded', init) })(window._W && _W.jQuery)

Likes

Comments

Hej! Nej jag har inte dött. 
Jag är bara en väldigt lat människa som anser att det finns roligare saker än att sitta och blogga ehehe.. men det kändes lite själviskt så jag gör det här för er skull(kom ihåg det.. xD)

Det har ju alltså hänt en hel del grejer sen sist. och jag tänkte att jag bara skulle ta varje sak lite kort för annars blir det här inlägget 100 sidor långt.
Vi har haft:
  • bönemarathon där vi föst sprang 4 km(jag har inte sprungit på allt för många år, trodde jag skulle dö) kl 5 på morgonen (trodde jag skulle dö x2) till kyrkan i Sacaba. Där samlades alla ungdomarna i församlingen och bad i ungefär två timmar. Vi bad enskilt och tillsammans och det var awesome!
  • Grand Kermess i kyrkan där de lagar MASSOR med mat och säljer till alla i kyrkan eller som går förbi på gatan. Det gör de för att få in pengar till byggarbetet av kyrkan. Församlingsmedlemmarna får själva bidra med antingen pengar eller mat. Vi bidrog till exempel med 10 kg korv. Det kom ett mariachi-band och spelade cool musik(det är sådana där i fancy kostym och stora hattar)
  • Reunion de primavera(vårfest) för här var det nästan vinter när vi kom till Bolivia och så är det påväg till sommar. Så vi hade en stor fest i kyrkan med kärlekstema. Alla var jättefint klädda och de spelade lovsång, ett drama och höll en kort predikan. 
  • fasta en halv dag. Vi var först på projektet SOANI i kyrkan och sedan gick vi ner i kyrklokalen där alla träffades som ville vara med och fasta. Vi satt i en ring och alla fick dela lite om sitt liv och sitt vittnesbörd och så sjöng vi lovsång och kollade på film. Samma kväll som fastan så vad det dopgudstjänst. Tolv tonåringar från tonårsgruppen hade tagit steget att döpa sig och det var fantastiskt att se! Dock har kyrkan ingen dopgrav än så de fick döpa sig i en pool. Men det gick ju lika bra det.
  • Missionsresa till en stad i södra Bolivia som heter Tarija. Det tog oss 16 timmar att åka buss dit. Där besökte vi en systerförsamling till den i Sacaba. Det var en liten församling som bestod av ca 5 familjer. Under veckan fick vi vara med om gatuevangelisering, skolevangelisering och så besökte vi ett dagcenter för utsatta barn och ett pojkhem med pojkar som tidigare bott på gatan eller varit i dåliga familjeförhållanden.
  • höstlov! efter missionsveckan hade vi höstlov så då åkte jag, Linnéa och David till Potosí och gick i gruvorna där med världens bästa guide Wilson. Sedan åkte vi till den kända (gigantiska) saltöknen i Uyuni(googla och se vad coolt det är!) vi tog en tredagars tur så vi fick se många fina platser, men vi längtade hela tiden tillbaka "hem" till Sacaba och församlingen och vännerna där.
  • storfika! Vi bjöd in några av ungdomarna i församlingen hem till oss och så bjöd vi dom på en rejäl omgång fika! det var mycket uppskattat och vi hade jätteroligt hela kvällen och spelade uno och twister!

Jag tror det räcker för det här inlägget... Jag ska försöka ladda upp lite bilder som sammanfattar det mesta!
Btw! jag har tappat bort min mobil så det går bara att nå mig på mail eller facebook. (nej jag sörjer inte över mobilen, det är faktiskt väldigt skönt att inte ha den, ni borde prova ;) ) 

Reminder till mig själv nästa gång jag bloggar: mindre text, mer bilder!
(function(jQuery) { function init() { wSlideshow.render({elementID:"949264824362776527",nav:"double_thumbnails",navLocation:"right",captionLocation:"bottom",transition:"fade",autoplay:"0",speed:"5",aspectRatio:"auto",showControls:"true",randomStart:"false",images:[{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/dscf8663.jpg","width":400,"height":300,"fullHeight":800,"fullWidth":1066},{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/dscf8669.jpg","width":400,"height":533,"fullHeight":1066,"fullWidth":800},{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/14550492-10208995840825540-1890665438-o.jpg","width":400,"height":300,"fullHeight":800,"fullWidth":1066},{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/dscf8704.jpg","width":400,"height":300,"fullHeight":800,"fullWidth":1066},{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/dscf8830.jpg","width":400,"height":300,"fullHeight":800,"fullWidth":1066},{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/img-0527.jpg","width":400,"height":600,"fullHeight":1100,"fullWidth":733},{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/img-0740.jpg","width":400,"height":266,"fullHeight":733,"fullWidth":1100},{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/img-0744.jpg","width":400,"height":266,"fullHeight":733,"fullWidth":1100},{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/img-0938.jpg","width":400,"height":266,"fullHeight":733,"fullWidth":1100},{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/img-1658.jpg","width":400,"height":266,"fullHeight":733,"fullWidth":1100},{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/img-1692.jpg","width":400,"height":266,"fullHeight":733,"fullWidth":1100},{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/img-1822.jpg","width":400,"height":266,"fullHeight":733,"fullWidth":1100},{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/img-1877.jpg","width":400,"height":266,"fullHeight":733,"fullWidth":1100},{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/img-2008.jpg","width":400,"height":266,"fullHeight":733,"fullWidth":1100},{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/img-2023.jpg","width":400,"height":600,"fullHeight":1100,"fullWidth":733},{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/img-2034.jpg","width":400,"height":266,"fullHeight":733,"fullWidth":1100},{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/img-2124.jpg","width":400,"height":266,"fullHeight":733,"fullWidth":1100},{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/img-2415.jpg","width":400,"height":266,"fullHeight":733,"fullWidth":1100},{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/img-2457.jpg","width":400,"height":600,"fullHeight":1100,"fullWidth":733}]}) } jQuery ? jQuery(init) : document.observe('dom:loaded', init) })(window._W && _W.jQuery)

Likes

Comments


Tidigt på måndagen den 7 mars satte vi oss i bussen för tre underbara dagar i nationalparken Masai Mara. Våra förväntningar var höga och vi var laddade till tusen. Det enda som stod mellan oss och parken var den långa resan. Det började bra med asfalterad väg och vi stannade två gånger varav en gång var vid en utsiktsplats vid Great Rift Valley. Dom flesta kunde sova under den här tiden. Helt plötsligt tog asfalten slut och grusvägen tog sin början. Vi befann oss då helt ute i masailand och bushen. När man kör på sådana vägar finns det inga regler mer än att man kör på vänster sida vid möte. I övrigt så kör man där man kan. Det kan innebära att man kör vid sida av vägen ibland eller i diket med bilen lutande i 45 grader. Jag förstod äntligen på riktigt vad afrikanerna menar med "gratis massage" när man kör på grusvägar i bushen. Allt på och i kroppen som kunde vibrera gjorde det. I min mage kändes det ungefär som en torktumlare och som att alla organen bytte plats. No joke. Trots att bältet var hårt fastspänt lyckades jag slå i huvudet i taket. Det gäller att ha ögonen på vägen och hänga med i varje gupp för att vara på den säkra sidan. Efter vad som kändes som en evighet var vi framme vid vårt hotel Sarova Mara Game Camp. Resan tog ungefär 5 timmar och vi var framme runt lunchtid. Våra rum bestod av stora tält med två sängar och ett badrum. Det var otroligt fint och fräscht och man sov som en kung i sängen. För första gången på väldigt länge kunde man även avnjuta en riktigt varm långdusch. Varje måltid fick vi buffé så det var inget att klaga på. Himlen öppnade sig och regnet började ösa ner. Men vi blev inte bittra. Man var så glad och exalterad så det gick inte att bli nedstämd även om man försökte. Dessutom lockar regnet istället fram fler djur. Efter lunchen drog vi iväg på vårt första game/safari. Jag förstår inte riktigt hur vi kunde ha sådan tur men vi lyckades se fyra av fem Big Five på första safarin. Noshörningen var den störta överraskningen då den är väldigt sällsynt i Masai Mara. Men vi var välsignade och såg den på mycket nära håll. När vi långsamt åkte upp en en kulle med mycket buskage frågar jag Peter, som följde med som vår guide, vart vi var påväg. Han bara flinade och sa att det var en överraskning. Vi spanade så gott vi kunde och helt plötsligt får vi syn på tre Lejon, två honor och en hane, som ligger och äter på en vattenbock. När alla gav ifrån sig ett litet tjut av lycka blev vi tillsagda av chauffören att va tysta. Helst ville man bara skratta, gråta och skrika på samma gång. Det var ungefär dom känslorna som for igenom kroppen när vi fick se lejonen. Förutom lejon och noshörning fick vi även se geparder, giraffer, buffel, afrikansk örn, zebror, impala antilop, tomson gasell, elefanter, vattenbuffel, vårtsvin, gnu och massor med fålar som jag inte har någon aning om vad de heter. Resten av kvällen njöt vi av god mat, gott sällskap och mys framför den öppna elden.

Safaridag 2
Alicia var duktig och ställde klockan på 05.30 och 05.45 då vi skulle ut på morgonsafari kl 06.30. Vi vaknade, somnade, vaknade och somnade igen. Kl 06.08 knackar det på tältet och Hanna och Johanna kliver in. HAR NI INTE GÅTT UPP ÄN?! Som tur var hann vi i tid innan de åkte utan oss. Vilken känsla det är egentligen att stå i safaribussen med det upphöjda taket, titta ut över det fantastiska landskapet med vinden i håret samtidigt som solen sakta går upp bakom bergen.
Safari började ganska mycket på topp då vi återigen fick se en lejonhane och två honor. Denna gången på ännu närmre håll då de gick förbi precis utanför bussen. Honorna lade sig till och med ner och posade brevis vår buss. Hanen gick mellan och drack vatten från vattenpölarna. De var så lunga och brydde sig verkligen inte om oss. Det var otroligt att få se dom på så extremt nära håll. Vi råkade ha ett av fönstren öppna, vilket inte var nån fara i sig men hade man sträck ut handen kanske man hade kunnat vidröra lejonen när de gick förbi(och troligtvis blivit uppäten). När euforin hade lagt sig och vi trodde att vi skulle åka tillbaka till campen lyckades en chaufför, som inte var med i vår grupp, fastna i ett dike. Lejonen hade precis gått in i det höga gräset så man kunde inte längre se dom men alla visste att de inte var långt borta. Vi fick den viktiga uppgiften att hålla utkik efter lejonen medan flera olika chaufförer gick ut från bilarna för att hjälpa honom upp från diket. Precis när de är klara ser jag hur lejonhanen ställer sig upp i gräset och man kan bara se lite av huvudet och ryggen. Trots att de var lugna och stod flera meter in i gräset växte paniken och vi ropade på en av våra guider som sedan ropade till alla chaufförer att skynda tillbaka till bilarna. Minst sagt spännande!
Vi åkte tillbaka till campen för att spendera några timmar vid poolen. Vädret de tidigare timmarna hade ju varit molnigt och regnigt men just som vi lägger oss och solar kommer solen fram. Den sista halvtimmen innan lunchen börjar det mullra och åska. Vi tog vara på varenda solstråle och sen gick vi och åt lunch för att sedan åka på en kvällssafari. Jag älskar när det åskar och mullrar så vädret var inget hinder för mig. Det var väldigt effektfullt och vackert med de stora åskmolnen dom bolmade upp och man kunde så på olika ställen mycket längre bort hur regnet öste ner från gigantiska moln. Lite tråkigt var det när det regnade så mycket att vi var tvungna att stänga takluckan när vi tittade på vissa djur. Men vi hade redan sett de flesta så det var ingen större fara. På de tidigare turerna hade vi mest rört oss runt campen och inte åkt iväg så långt. Nu bestämde vi oss för att åka och kolla på flodhästarna. Påvägen dit såg vi säkert sammanlagt 1000(ja tusen) antiloper, gaseller, impala, topi och heart beasts. Det var stora flockar med dom djuren och vi fick även se både han- och honstruts. Men viktigast av allt just då var att vi fick se geparder på mycket närmre håll än tidigare. Det var en hona med en unge som låg vid ett träd. Ungen stod i trädet och spanade vilket är jätteovanligt. Geparder klättrar annars aldrig i träd utan det är bara leoparden som gör det så där hade vi tur. Inte långt ifrån flodhästarna började det självklart regna och eftersom vi var tvungna att kliva ut bussen för att titta på dom i floden sa vår chaufför år oss att skynda innan de försvinner ner under vattnet. Men innan vi hann fram till floden skrek han att vi snabbt skulle titta åt vänster för där låg en krokodil vid flodbädden. De var precis påväg ner i vattnet när vi såg den. Vi sprang ut och tog några bilder på flodhästarna och sedan sprang vi tillbaka innan vi blev allt för blöta. Man förstår egentligen inte hur gigantiska de är innan man ser dom i verkligheten. Och ljuden de gör ifrån sig är en unik upplevelse i sig. Vi åkte samma väg tillbaka och fick återigen se geparderna. Denna gången stod mamman i trädet och posade för oss. Regnet öste ner vid bergen och då och då kunde man se en och en annan blixt följt av ett väldans muller. Vid denna tidpunkt hade jag ingen aning om vad klockan var men det kändes ganska sent pågrund av mörkret som ovädret orsakade. Ja lade inte så stor märke till vart vi var påväg utan satt mest och tänkte på vilka djur vi hade kvar att se. Leoparden var i princip den enda som fattades på vår lista och den var även svårast att se. Lejonungar hade vi heller inte sett men det kändes lika omöjligt som leoparden. Vi for fram genom bushen med hög fart och en bit framför oss får vi se flera bilar. Vi hör chauffören skrika i komradion. Alla blir lite hypade för igen visste vad som väntade intill buskaget vid bilarna framför oss. Återigen lejon. Men vänta nu..? Vad är det lilla som springer där borta? En lejonunge!! En liten minisimba rörde sig genom sen låga gräset och vi alla smälte av förundran. När ungen och lejonmamman hade smugit in i buskarna körde vi vidare. Det regnade och åskande men vad gjorde det när man satt och myste med sina bästa vänner i en liten skumpig buss. Vi körde vidare och mörkret började långsamt falla över oss. Jag drömde mig bort lite i tankarna men helt plötsligt inser jag hur fort vi kör och att chauffören sitter och skriker i komradion. Jag slängde en blick på Peter. Han hade tryckt upp en kudde i ansiktet för att dölja sin entusiasm. Jag frågade vad som var på gång men han bara log och vägrade berätta. På en kulle ganska långt bort ser vi hur en bil står och blinkar med helljusen mot oss. Det var alltså dit vi var påväg. Men vägen vi åkte på ledde inte mot den blinkande bilen och chauffören verkade för otålig för att ta en omväg. Så vi fuskade. Vi genade genom gräsen vilket egentligen är absolut förbjudet. Vi hade fått böta enorma pengar om vi hade blivit påkomna men nånting där uppe på kullen verkade vara värt det. Vi körde över savannen i en gräslig fart och ju närmare vi kom desto mer exalterad blev Peter som hade förstått vad chauffören pratade om. Tillslut ingås vi alla vad vi skulle få se när vi kom fram och vi fick lite panikblandad entusiasm. Några meter kvar till platsen drog vi snabbt upp taket och ställde oss upp men kamerorna i högsta hugg. Och precis där, som förväntat, stod leoparden och väntade på oss. Den otroliga stunden varade dock inte i mer än någon minut innan den kröp in i en buske med sitt nyfångade byte. Men ändå! Vi fick se den tillslut! Den, tillsammans med noshörningen, är väldigt ovanliga i dom här områdena. Men vi har verkligen haft tur. Och ännu mer tur hade Johanna när hon lyckades fånga en blixt på bild! Asså vad är oddsen för detta!? Påväg hem satt vi alla och skrattade av glädje och pratarde om dom fantastiska upplevelserna och vilken tur vi hade haft. Vi hade ju tidigare suttit och pratat om att vi bara hade lejonunge och leopard kvar att se och så fick vi se dom båda! Detta är verkligen något som jag sent kommer glömma. Vilka fantastiska minnen! När vi kom hem väntade middagsbuffén på oss och vi åt oss mätta och glada. Vi spelade lite kort framför den öppna elden och sen drog sig mina kompisar till sängs. Kvar satt jag och några till framför brasan och pratade och skrattade. Denna dagen kunde verkligen inte bli bättre på något sätt. Vi somnade trötta och lyckliga efter en helt perfekt dag.
Allt som allt fick vi se: lejon + unge, leopard, gepard + unge, elefant + unge, giraff, zebra, flodhäst, krokodil, heartbeast, topigasell, dikdik, grantgasell, impala, tomsongasell, sekreterarfågel, vårtsvin, afrikansk vildkatt, gnu, hyena, buffel och babian

Safaridag 3
Vi åkte iväg på en sista safaritur på morgonen men lyckades inte se så mycket mer är massa gaseller och en stor lejonhane. Vi åt frukost och sedan skyndar vi hem. Precis utanför parken stannade vi i en liten by för att få hjälp med att öppna bakluckan på bilen. Massor med Masaikvinnor samlades runt våra bilar för att försöka sälja smycken och statyer till oss. Vi stängde dock fönstrens för vi var för trötta för att tjata med dom. Men tillslut öppnade jag föraren för att få luft och då blev det kaos. Alla försökte sträcka sig in genom förmaket för att visa vad de sålde. Jag började prata med en kvinna om lite andra saker än det hon sålde så jag slappa säga "nej tack nej tack" hela tiden. Det visade sig att hon var 70 år (hon såg ut som 50!) och att hon hade tio barn. Hon hette Shosho(osäker på stavningen) och hon kallade mig för sitt barn. Jag fick faktiskt ett armband gratis av henne så det lönar sig att vara trevlig ibland. Det var jättefint och jag kommer länge minnas henne. Vi lämnad Masai Mara runt elva och kom hem runt halv fem på eftermiddagen. Vi tog en omväg pågrund av trafiken och hamnade i något fattigt slummliknande område med grusvägar. Det hade börjat spöregns då grusvägarna förvandlades till lervägar med stora vattenpölar och det kändes som en evighet innan vi var hemma. Men vi lyckades ta oss hem innan vi fastnade i leran och med mycket minnen i bagaget! Vilka otroliga dagar!

Obs, bara mobilbilder för internet fungerar ej på datorn där jag har kamerabilderna men dom kommer upp senare eller när jag kommer hem tillsammans med lite videos

Likes

Comments

Måndag 22/2
Vi forsätter måla på förmiddagarna, vi fortsätter svettas och vi fortsätter lukta skit. Denna eftermiddag däremot var något jag riktigt såg fram emot. Vi gick genom en stekhet flodbädd, genom bush och kom fram till en manyatta. Det är en liten hydda gjord av pinnar, lera och kobajs som masaier lever i. Det är alltid kvinnan/frun som bygger den och det tar cirka en månad. Hyddan omringades av ett staket av taggiga grenat och buskar så att vilda djur inte kan komma in och käka upp korna, getterna eller fåren. När vi kom in i hyddan var allt helt svart eftersom det enda ljusinsläpp de har är dörröppningen. Det tig ett tag att vänja ögonen vid mörkret. Det fanns tre "rum" varav två var sovrum och ett var kök. Några barn som egentligen inte bodde där men som ville veta varför så många muzungus var på besök stod och hängde på mina axlar och satt i mitt knä under tiden vi satt i hyddan och pratade. Svetten lackade och flugorna drogs till oss liksom de dras till kobajs. Men det var ju bara att stå ut. Vi hade en liten frågestund och masaierna frågade bland annat hur vi lagade mat och om vi lagade det över eld(eller de tog snarare givet att vi lagade över eld och frågade mer hur) om man kan ha flera fruar och om det var olagligt eller om det bara var kvinnan som sa emot mannen att hon ville va ensam fru och om man får omskära flickor. Vi förklarade även för dom att vi anlitar företag som bygger husen åt oss och att det kan vara både kvinnor och män och att man vanligtvis inte gifter sig och får barn fören man har gått ut skolan och är runt 25-30 år. Det var jätteroligt att besöka hyddan och få möjlighet att ställa frågorna direkt till masaierna. Hade jag kommit ihåg mer från dagen hade bag skrivit ner det men minnet är tyvärr kort... När vi åker till Osero Camp kommer vi kunna ställa mängder med frågor till vår guide och min gode vän masaien David. När vi gick från manyattan trampade Alicia i kobaj så det var kul.

Tisdag 23/2
Vi målar och målar och målar.
Eftermiddagen bestod av att baka men pojkarna från Mariahemmet denna gång. De var jätteduktiga, hängivna och engagerade. Det var jätteroligt att se!

Onsdag 24/2
Onsdag betyder masaimarknad i Mashurutown. Dit kommer masaier från olika ställen runt om för att sälja olika saker och ting. De kan komma så långt ifrån som 70km men då kommer de ofta med bil. Men vissa går flera mil eller cyklar. Det säljs mycket grönsaker, tyger, en del smycken och kläder. Och så har de lite allt möjligt som bestick, block och pennor och machetas.
På eftermiddagen följde jag och Alicia med Peter på hans fotbollsträning Mashuru. När vi kom dit var det helt öde. Istället stirrade vi runt lite och kollade på ett litet berg där två träd växte ut från en reva i berget. Peter berättade även för oss att marknadsdagen var den dagen då flest människor var berusade och påverkade eftersom så många köper sprit för pengarna de har tjänat ihop på marknaden. Det kan ha varit en av anledningarna till att det inte kom nån till träningen för tydligen dricker även ungdomarna mycket den dagen. Vi lärde Peter lite användbara svenska meningar som "jag är hungrig" och "jag vill ha mat". Vi gick tillbaka till stationen och spelade fotboll med pojkarna från Mariahemmt istället. Deras fotbollsplan bestod av en stor gräsplätt med femton centimeter högt gräs och tovor så den var väldigt bucklig att springa på. Att spela med en utpumpad fotboll gjorde inte det hela mycket lättare heller. Det fanns inga lampor så vi spelade tills det blev mörkt runt klockan sju. Oturligt och turligt nog så kom vi på på vägen hem att jag hade tappat min mobil någonstans på den stora planen. Men alla hjälptes åt att leta så det tog knappt fem minuter så hittade en av pojkarna den.

Torsdag 25/2
Sista dagen i Mashuru. Vi lättade målning och hann klart både garaget, en av toaletterna och klassrummet till syskola. Vid solnedgångstid klättrade vi allihop(jag, Alicia, Johanna, Hanna, Linda, Anna och Peter) upp i ett vattentorn som finns på stationen och tittade på utsikten. Vi såg solen gå ner bakom bergen långt borta vid horisonten och gröna fina afrikanska träd som bräde ut sig som ett hav. Vi satt och åt Ahlgrens bilar och hade det allmänt gött. Innan det sista av ljuset helt försvann spelade vi lite fotboll med pojkarna.
Att bo i Mashuru har varit lite av en rolig utmaning. Ibland kam man vakna på morgonen och så kommer det inget vatten ut kranen. Då får man vänta tills de har pumpat mer vatten. Det kan även hända på kvällen när man som mest ser fram emot en kall och svalkande dusch. Men nejdå då får man sitta där i sina svettluktande målarkläder och fortsätta svettas. Huset var väldigt enkelt byggt med cement väggar, plåttak och papptak. Mellan de båda talen älskade alla möjliga djur att springa och krafsa. I början trodde vi självklart det var råttor men efter ett tag listade vi ut att det var duvor och gigantiska ödlor. Linda fick en natt besök av en liten råtta som satt på hennes väska som stod precis bredvid hennes huvudkudde. Vi fick även besök av en fladdermus mitt på ljusa dagen och jag fick lite panik och slängde mig på golvet. Men vi hade det mysigt och man har verkligen fått träna på sina rädslor för insekter och äckliga kryp. Kvällarna var helt fantastiska. Eftersom vårt "badrum" vad som en veranda med bås för toa och dusch så satt man ofta där i väntan på ledig toa eller handfat. Det finns inget tak där heller så på kvällen var det ofta helt stjärnklart och må ljust så man inte ens behövde en lampa. Det var helt underbart! Sådant älskar jag. En kväll gjorde i till och med skuggfigurer i månljust och jag fick till mitt här så det såg ut som en annanas. Kvällarna spenderade vi oftast med en film eller kortspel.

Fredag 26/2
Runt åta på morgonen lämnade vi Mashuru och begav oss hemåt. På enresan fick vi först se zebror. Vi fick ut ur bilden för att fota för de var på så långt håll. Men sen började vi gå genom bushen för att komma närmare. Efter ännu lite längre bilfärd fik vi se säkert tjugo giraffer tillsammans med en grupp zebror. Det var så fint att se dom i sin naturliga miljö och med en liten manyatta i bakgrunden. När vi stod där kändes det så overkligt, som på film. Det var otroligt svårt att greppa vad som faktiskt hände. Några kilometer innan Ongata Rongai där vi bor så låg det ett litet samhälle där vi stannade till. På resan till Mashuru hade nämligen Johanna sett en liten affär som hette Willys nånting så Alicia ville stanna och fotografera det eftersom hon jobbar på Willys i Tranås. På eftermiddagen/kvällen var vi helt slut men gick ändå upp till barnhemmet för att hälsa på barnen. Det slutade med att vi dansade med dom hela kvällen och blev ännu mer trötta.

Lördag 27/2
Vi for iväg ganska tidigt till ett elefantbarnhem tillsammans med två resegrupper från Sverige och Norge som åkte med hagströms safari. Efelfanterna som bodde på barnhemmet hade blivit räddade när deras föräldrar blivit skjutna för betarna och skinnets skull. Efter det åkte vi till ett shoppingcenter med "afrikansk turistmarknad". Det var jättetrevligt för de var inte alls så tjatiga som vissa kan vara. Dom här försäljarna gick det att stå och prata med och man kunde gå runt helt ostört och bara titta.

Likes

Comments

Måndag 15/2
Eftersom Kikki och eleverna från holavedsgänget anlände igår tog alla sovmorgon och sen frukost idag. Kikki hade mycket att gå igenom och många möten att gå på. Vi tog det ganska lugnt på förmiddagen och jag gick upp till kliniken för att få hjälp med mina myggbett som betedde sig ganska konstigt. Resten av dagen var vi med barnen och lekte.

Tisdag16/2
Kl 8.00 hade vi möte med Emma, Robert och Lilly om bland annat vårt schema och resan till Mashuru. Dit åker vi imorgon och stannar ungefär en vecka. Planen är att vi ska måla om ett garage. Vi ska även baka med flickorna från flickhemmet och ev med pojkarna från pojkhemmet också. I Mashuru har New Life mission sin andra missionsstation och det ligger ute i bushen. Det kommer bli väldigt roligt för vi kommer förhoppningsvis träffa många masajfamuljer men det kommer även bli tufft med tanke på värmen.
Kl 10.00 åkte vi till en special unit klass på en skola. Där går ungefär 15-20 förståndshandikappade ungdomar och barn. Det var jätteroligt för dom var så mysiga och glada. Vi lekte lekar, hade sagostund och dansade. Dom älskar verkligen att dansa! På eftermiddagen spelade vi fotboll med Peter och barnen. Sedan kom även polisen med två barn som bara stannar här en väldigt kort stund.

Onsdag 17/2
Jag och Alicia var på kliniken hela förmiddagen. Vi hjälpte till att städa en stor bokhylla med alla patientkort och gick igenom som så de låg i rätt ordning. Vi snackade även en hel del med Maria som är lika gammal som oss och var bott på barnhemmet. Hon jobbar nu i receptionen och hon är verkligen en härlig tjej!
Eftermiddag gick åt att handla mat inför Mashururesan som blir imorgon.

Torsdag 18/2
Idag åker vi till Mashuru! Egentligen har jag i te varit supertahgad inför denna resa. Visst, det skulle bli kul men det var inte så att jag hoppade upp och ner av glädje eller sprang runt huset och skrek. Anledningen var nog att man hade kommit in så bra i rutiner i Ongata Rongai så jag orkade inte med mer förändring. I morse däremot, när vi gick upp klockan 6.30, började jag inse vart vi skulle, vilka jag skulle få träffa och vad jag skulle få uppleva. Mer om det snart. Vi skulle åkt klockan 8.00 men självklart kom vi i te iväg fören 9.00, kenyaner har lite svårt med tiden och så uppstod det ett litet problem som var tvungen att åtgärdas. 13 mil hade vi att åka till Mashuru. Det bökade bra med en ganska fin asfaltsväg men sen... Sen började vägen va sönder mer och mer och mer. Tillslut var det bara enstaka fläckar med asfalt och det var vääääldigt guppigt. Ibland var vi till och med tvungna att åka på en grusväg vid sidan av asfaltsvägen eller på en kulle med gräs för att den "stora" vägen var så dålig. Efter va två timmar svängde vi av asfaltsvägen och körde på en grus/sandväg. Då hade vi kommit långt från städer och den ända civilisationen man kunde se var mindre byar med enstaka plåtskjul där de hade lite försäljning av olika ting. Mer och mer grönska och bushliknande områden trädde fram och då långt håll kunde man se fina berg(och det visade sig sen att vi skulle mellan och förbi dessa berg till andra sidan för där låg Mashuru. Färgerna är verkligen fantastiska här. Röd sand på de dåliga vägarna, gröna buskar, träd och gräs och en lysande blå himmel. Då och då kom en eller flera massajer gående längst med vägen med sin boskap. Vi åkte genom fyra flodbäddar och inland tänkte man "kommer vi verkligen klara det här..?". Men vi hade en skicklig förare med oss, Peter, som är otroligt duktig på att köra i den svåra terrängen. Lite mer än fyra timmar senare var vi framme på missionsstationen och svetten verkligen rann om oss. Det var extremt varmt men vi förstår nu senare att det var åskvärme för senare på kvällen öste regnet ner över masajlandet Mashuru. Efter ankomsten tog vi det lugnt, åt lite mat och sov någon timme. Sedan kom pastor Henry från Mashuru och Robert från Rongai och hämtade oss. Vi gick igenom schemat för de kommande dagarna och sedan besökte vi Mariahemmet för pojkar och Kari Annehemmet för flickor. De sjöng sånger och dansade för oss. De ville att vi också skulle sjunga en sång med tillhörande dans. Det bästa vi kunde komma på var "små grodorna"... Väldigt pinsamt för oss, väldigt roligt för dom. Det är sånt man får bjuda på. Som sagt, när vi skulle gå en hem från Kari Annehemmet öste regnet ner över oss. Jag hoppas verkligen luften blir lite friskare och svalare efter det. Under de dagar vi är här är tanken att vi ska måla ett garage och ett syrum. Vi ska även baka med både flickorna och pojkarna och spela lite fotboll/ha aktiviteter med pojkarna. Men jag antar att det blir fotboll eftersom både jag och Alicia tycker om det, likaså killarna. Här bor vi tillsammans med Anna och Linda som jag var nämnt tidigare. Så på kvällen när de kom hem efter en vistelse på Osero camp(hagströms safaris tältcamp) fick vi även besök av masajen David! David kan vara en av de mest underbara människorna jag var träffat i mitt liv! Jag träffade honom för första gången för fyra är sedan när jag åkte med Kikkis kenysresa. Jag och Anna-Carin fick väldigt god kontakt med honom och det roliga är att han fortfarande kommer ihåg mig. Så det var väldigt roligt att få träffa honom igen och han har blivit så duktig på svenska. Han sa att jag och Anna-Carin var de första att lära honom svenska ord och då var det ord som "kompis", "jaa" och "neej". Men nu kan han till och med "dålig väg" och "gå och lägg er". Han kan sökert ännu mer men vi hann inte prata så länge eftersom det regnade och han skulle bli tillvakaskjutsad till Osero. Det låter som att jag pratat om en bäbis men det är kul iallafall att nån vill lära sig och faktiskt kan lite svenska. Boendet vi har är mycket enkelt. Det kommer komma upp bilder och film på hur det ser ut men jag kan säga så mycket som att vi har toalett och dusch utomhus och det är ganska mysigt faktiskt. Jag trivs resa väldigt bra här och förutom den stekheta värmen så är allt toppen hittills. Jag älskar verkligen naturen här ute. Det är så stor skillnad från Rongai där det är ljud och människor överallt och där kan man känna sig lite instängd. Här KS man bara höra syrsorna och eventuellt en tupp(vilket kan vara väldigt störande) men annars är det väldigt lugnt här ute och ett mycket lägre tempo. Men så är det väl när man besöker nya platser, man älskar det jättemycket i början men sen när man kommer in i det mer och mer så blir set vardag och man uppskattar det inte på samma sätt. Mer om pojk och flickhemmet kommer senare när vi var umgåtts lite mer med dom.
En sak till... Det finns inget wi-fi här ute och teckningen är inte den nästa så man får försöka klara sig på "edge".

Fredag 19/2
Idag har vi målat i mängder, på afrikanskt sätt skulle man väl kunna säga. Vi skulle börja måla kl 8.30 så vi trodde allt skulle vara klart när vi kom dit. Det var det inte... En sak jag har lärt mig här är att man måste vara väldigt flexibel med tid och inte ha för stora förväntningar på saker och ting. En timme efter beräknad tid kunde vi börja måla och då hade den timmen bara gått åt att blanda färg i princip. Här i Kenya tar allt lite längre tid. Först visste de inte hur de skulle spä ut färgen, om det var med lacknafta eller vatten. Det visade sig vara vatten. Sedan visste de inte hur mycket vatten man skulle ta. Det visade sig vara en liter till fyra liter färg. Slutligen mätte de inte ens när de hällde i vattnet och det såg ut att bli för mycket från början men sedan hällde de i ännu mer vatten och då kliade det i fingrarna på mig. Då ville jag bara ta över och börja om på nytt men det går ju inte när man har begränsat med resurser att jobba med. Men jag tror det blev bra tillslut. Väggarna ser iallafall snygga ut men taket kan man ju prata mer om. Halva sidan av taket där majoriteten svenskar målade blev fin men andra halvan av talet där både kenyaner och svenskar målade blev väl... mindre fin om man får säga så. Men men, så länge de är nöjda så är vi nöjda. Jag har verkligen ingenting emot kenyaner, dom är underbara på sitt sätt och det är faktiskt skönt att komma ifrån det svenska där allt ska vara precis perfekt utan några misstag och så blir man missnöjd iallafall. Här uppskattas allt på ett helt annat sätt och man är nöjd oavsett resultat. En annan rolig sak som hände idag var att Alicia, som egentligen skulle åkt hem tre veckor tidigare än mig, Johanna och Hanna, valde att stanna lika länge som oss. Så nu väntar vi på besked att det går att boka om biljetten osv.

Lördag 20/2
Vi fortsatte att måla och måla hela förmiddagen även på lördagen. Men denna gång var det toaletter som stod på schemat. Peter var med och hjälpte till så det var kul. Efter lunch gick vi till Kari Anne flickhem för att baka med flickorna där. I början var det lite stelt för det var inte så många av dom som kunde engelska och deras "mamma" var inte där så vi visste inte riktigt hur vi skulle göra. Dessutom skulle de precis börja äta lunch när vi kom trots att det var sagt att vi skulle komma vid den tidpunkten. Tillslut tog vi tag i det och började baka lite smått men då visade det sig att gasen till spisen var slut så vi var tvungna att vänta på en ny gastub. Stämningen lättade äntligen upp lite när vi, otroligt nog, tog upp våra kameror. Anlednigen var att vi inte fick ha kamerorna i fred utan tjejerna tog dem och började fota varandra. På något vänster slutade det med att vi red på varandras rygg och skrattade så mycket att man fick kramp i kinderna. Med andra ord hade vi otroligt roligt med dom trots att vi inte pratade samma språk. Det är ganska häftigt faktiskt hur man kan kommunicera och skaffa vänner utan att tala samma språk. Lite allmän fakta om Kari Anne flickhem: där tar man in unga flickor som var påväg att bli bortgifta eller omskurna. Många av flickorna har flytt hemifrån till någon släkting när de har förstått att pappan ska gifta bort dom till någon gammal gubbe som kanske redan har två andra fruar. De får mat, boende, kläder, säkerhet och trygghet och möjligheten att gå i skola här på missionen. Det var helt fantastiskt att kunna komma dom så nära och jag hoppas att vi ska kunna samtala lite mer med dom snart nu när vi känner dom lite bättre. Det finns så många frågor både vi och dom vill ställa. På kvällen skulle vi egentligen hittat på någon aktivitet med pojkarna från Mariahemmet men vi var helt slutkörda efter bakningen så vi orkade inte det. Men det tar vi igen någon dag i veckan. Jag är riktigt taggad på att spela lite fotboll med dom.

Söndag 21/2
Vi gick till kyrkan på morgonen. När vi kom dit var det inte så många där men lovsången var redan i full gång. De sjöng på masai som inte är alls samma språk som swahili och som masaierna (uppenbarligen) talar. Swahili är nationalspråket tillsammans med engelskan i Kenya. Sedan har varje stam i landet ett eget språk och oftast förstår man inte varandra mellan stammarna. Peter berättade att hans mamma var från en stam som heter kikoyo(väldigt osäker på stavningen) och hans pappa från en stam utanför Mombasa(minns ej vad den hette) och att han förstår båda språken men kan inte tala dom flytande. Så han pratar swahili med sina föräldrar. Han berättade även att det var helt okej att man blev tillsammans med någon som inte tillhörde samma stam men att barnen då blev tillhörande den stammen fadern var från.
Till kyrkan iallafall kan det komma masaier som bor väldigt långt bort och som det tar kanske timmar för att gå. Det var väldigt roligt att se alla masaiklädda kvinnor och flickorna från Kari Annehemmet dansa till lovsången för de har ju lite speciella danser och de skäms verkligen inte för nånting. Jag hade ju aldrig ställt mig i kyrkan hemma och börjat dansa som dom gjorde men samtidigt kommer vi ju från två helt olika kulturer så det är ju inte så konstigt. Jag filmade lite när de dansade och sjöng så det kommer upp nån gång i framtiden. Det var två predikningar. En lite kortade i början av mötet och en lite längre lite senare när det hade kommit mer folk. Den senare predikan hölls av mina goda vän masaien David. Han kom och besökte oss lite senare på kvällen sen och berättade historien om hur han gick från grundskola till att börja jobba för New Life mission och Hagströms safari. Det var väldigt intressant för när han var yngre och inte hade pengar för att gå highschool så cyklade han 70 km till Mashuru för att fråga om jobb i en affär hos en släkting. Jag hoppas på fler sådana kvällar där vi kan lära känna varandra ännu bättre och där jag kan lära mig mer om kulturen hos masaierna.

Hade kunnat lägga upp massor fina bilder och filmer om internet och jag hade varit på samma sida men nejdå...

Likes

Comments

Måndag 8/2
Idag skulle vi egentligen åkt till en skola för barn med förståndshandikapp. Men när Lilly ringde skolan och sa att vi var beredda att åka dit så sa de att de var på utflykt så vi kunde inte åka dit. Vi spenderade istället dagen på barnhemmet och jag gick till köket och hjälpte till med disken efter terasten. Förresten, har jag berättat om hur gott te dom har?! Asså det måste vara det godaste jag har druckit i teväg. De kallar det för afrikanskt te och det är i princip chai. De kokar mjölk, vatten och ett speciellt te tillsammans sedan smakar man av med socker. Varje dag har de en terast(som vår kafferast) kl 10.30 där personalen samlas på en gräsplätt med lite bänkar och parasoll på baksidan av barnhemmet. Det är verkligen en toppenmöjlighet för oss att lära känna alla bättre på dessa raster. Det är så mysigt och alla är så trevliga och välkomnande. Till teet äter de några skivor vitt bröd. Många intressanta samtal har förts på dessa raster och många fler ska det bli. Och har jag förresten berättat hur underbar vår Mama Margret är? Jag insåg idag när jag bara skulle fråga henne en fråga, att jag blev stående där jättelänge och pratade med henne om allt möjligt. Hon är så lätt att prata med och mysig och hon lagar underbar mat!

Tisdag 9/2
Idag fick vi bland annat sitta med Virginia i det sociala projektet på hennes kontor. På tisdagar har de rådgivning/hjälp för människor i området. Man kan komma och be om hjälp om det gäller behov av mat, pengar, rådgivning, förbön eller skolgrejer(pennor och block tex). De pratar först med personen och frågar hur det ser ut i familjen. Är det så att de tex frågar efter mat men ät fullt friska så säger de att de ska försöka hitta ett jobb så de kan försörja sin familj. Som jag var fattat det så jobbar många på tillfälliga jobb här i Ongata Rongai i kanske bara några dagar eller några veckor. På eftermiddagen hjälpte vi till med matpaketutdelningen. Den består av två paket majsmjöl, ett paket ris, socker och bönor, stekolja och tvål som kan användas till både diskning och tvättning av kläder. När vi var klara med det arbetet gick jag upp till barnhemmet. Där satt de två nya tjejerna, Linda och Anna, och hjälpte personalen sy. Några av barnen ska börja boardingschool imorgon så vi sydde studentidnummer på deras skolkläder.

Onsdag 10/2
På morgonen när jag vaknade mådde jag skit och kunde därför inte följa med tjejerna till "special unit school" alltså en skola för förståndshandikappade. Men men, det blir tydligen fler gånger. När tjejerna kom tillbaka åt vi lunch och sen satt vi på barnhemmet resten av dagen och myste med barnen.
Om ni vill veta nått roligt så släppte jag en fisbomb på Alicias och mitt sovrum. Men det var så illa så till och med jag var tvungen att utrymma...

Torsdag 11/2
Idag var det regnat i princip hela dagen. Jag har mått piss och inte kunnat vara till så stor nytta nånstans. Vi skulle egentligen gått/åkt till Kware idag som är ett slumområde och hälsa på två familjer som är med i det sociala projektet.

Fredag 12/2
Den här dagen börja inte kunnat börja bättre. Jag mådde kanon och solen sken(!!!!). Vi började dagen med ett möte med Andrew och resten av dagen lekte vi med barnen på skolan och Samariten. (Jag skriver det här tisdagen den 16/2 så jag har faktiskt glömt vad vi gjorde...)

I helgen hände det inte så mycket speciellt. Vi har legat i solen mest hela tiden och haft det allmänt skönt. På söndagen var vi först i kyrkan och på kvällen blev vi bjudna att äta middag hos Andrews familj. Vi hade det jättetrevligt och lärde känna tre av hans barn. Senare samma kväll kom Kikki och elever från barn och fritidsprogrammet på Holavedsgymnasiet. Vi skrev ett mycket fint välkomstbrev till dom som jag lägger upp en bild på här nedan.

Likes

Comments

Fredag 5/2
Jag och Alicia spenderade dagen i skolköket som bara består av ett litet rum med tre kokställ, två bänkar och en diskho. Vi fick hacka vitkål som de använder i många av deras rätter tillsammans med böner eller andra grönsaker. Supergott! I Sverige äter vi ju inte det så mycket vitkål(tror jag, inte vi iaf). Vi äter väl mest rå sallad med det använder dom väldigt sällan berättade Pricilla, en av kokerskorna. Resten av dagen rensade vi linser/bönor. Det är jättebra terapi och väldigt lugnande för man sitter eller står och petar lite försiktigt i en hög med små bönor och plockar ut skräp eller dom som är dåliga. Under tiden vi rensade kom jag och Alicia på en låt om att resa bönor och att vi diggar livet här i Afrika. Man lär sig mycket när man sitter där och rensar bönor. Vi lär oss mer och mer swahili för varje påse bönor vi rensar och nu har vi även börjat lära Precilla och RoseMary prata svenska. Det går väl sådär men det medför mycket skratt och dom kvinnorna är helt underbara! På fredagar har barnen uteaktiviteter på eftermiddagen som vi var med på. Det var extremt varmt men samtidigt var det otroligt roligt att leka med barnen. Dom är så duktiga på att sjunga alla möjliga olika sånger med danser till och de sprider så otroligt mycket glädje!
Man kan märka stor skillnad mellan den svenska förskolan och den kenyanska. För det första börjar kenyanerna läsa, skriva och räkna redan när de är 4 år. För det andra har de mycket bättre respekt för sina fröknar och mer disciplin i klassrummet. Jag som jobbar som timvikarie inom barnomsorgen märker att svenska barn är väldigt stimmiga, har svårt att sitta tyst och still vad matbordet eller lyssna på sina fröknar. De skulle behöva känna på skolgången i tidigare åldrar för att läsa sig respektera de äldre. För det tredje är de mycket mer tacksamma för det de har, det har väl kanske inte med skolan att göra utan mer barn generellt. I Sverige har vi så mycket saker(speciellt barnen) att vi bara vill ha mer och inte ser tacksamheten i det vi har. På barnhemmet till exempel delar man på allt som kläder och leksaker. När de går till skolan med sina skoluniformer kan det vara hål lite här och var i tröjorna med det är ingen som noterar det. Alla är bara allmänt glada och det är så himla gött! Just nu känner jag att jag bara vill stanna i nuet och vara här en väldigt långt tid. Kanske för alltid. Men kanske i just i Kenya. Jag vill kunna ta med den här atmosfären och de här människorna och glädjen och samhörigheten och lyckan och lugnet tillbaka till Sverige och visa svenskarna att man inte behöver vara dyster, otacksam och stressad. Livet fungerar bättre utan stress. Pole Pole liksom.

Lördag 6/2
Idag var vi självklart lediga så tidigare i veckan när vi skypade med Kikki bestämde vi att vi skulle åka till ett shoppingcenter i närheten av Nairobi så vi fick se lite vita människor och ta det lugnt. Det var dock inte mycket till shoppingcenter hehe.. Vi var inne i en skoaffär men sen satt vi på ett café ganska länge och chillade. Sen handlade vi lite i en stor mataffär. Vi gick där ganska länge och kollade på alla exotiska livsmedel. Jag är ganska sugen på att köpa med en massa olika kryddor med hem för den maten Mama Margret lagar till oss är så underbar. Men det kanske beror på henne och inte kryddorna. På morgonen blev vi ialla fall hämtade av Peter som skjutsade oss till centret. Om jag inte minns fel så tog det åtminstone 40 min dit med det kändes som en kvart. Det berodde antagligen på att det fanns så otroligt mycket att titta på under färden. Precis utanför missionsstationen finns en marknad som vi ännu inte har besökt och överallt är det höga byggnader och väldigt mycket "reklam/butiksskyltar". Jag tror jag måste filma för att ni ska förstå hur set ser ut utanför vårt område men det finns ju gott om tid för det. Annars ligger det väldigt mycket skräp längst med vägen och folk kör som galningar, speciellt lokaltrafikbussarna. Jag frågade Peter om det fanns några trafikregler med tanke på att folk kör ut från korsningar lite hur dom vill och han svarade "traficrules here are made to be broken" alltså trafikreglerna är till för att brytas och det känns som att det stämmer in ganska bra...
Senare på dagen kom det två tjejer, Linda och Anna, till stationen. De åker till Mashuru om en vecka ungefär och ska stanna där till Juli. De hade sökt praktik genom SIDA tror jag.

Söndag 7/2
Vad man trodde skulle bli en vanlig lugn söndag slutade i en väldigt händelserik dag med många nya erfarenheter. Till och börja med vaknade vi runt sex på morgonen av otroligt stark lovsång från en kyrka utanför stationen. Det kanske låter trevligt men det var det inte. Inte klockan sex på morgonen iaf. Klockan halv tio gick vi till gudstjänsten i kyrkan här på missionsstationen. Det var den andra gudstjänsten för dagen men det var precis fullpackat i bänkarna. De har tre gudstjänster på söndagar. De börjar klockan åtta och de två första är på engelska och den sista är på swahili.
Det var så häftigt bara att gå in i kyrkan för de höll fortfarande på att sjunga efter det första mötet och jag rös i hela kroppen nästan för man blev så tagen. Jag är själv kristen och troende så jag blev väldigt berörd av lovsången och att alla människorna var sådana glädjespridare och tacksamma. De spelade en lovsång som är vanlig även i Sverige och den heter "Mighty to save". Annars var de flesta sångerna på swahili. Efter mötet lade vi oss och solade ganska länge. Helst plötligt kommer Hanna (en av dom jag åkte med) springande och säger att Faith har sagt att polisen är här och att vi ska komma fort. Vi vet inte varför de är här men vi slänger på oss lite vettiga kläder och skyndar upp till barnrummet. Det visar att en person har räddat en tvååring och gått till polisen och då kom polisen till New Life Mission. Jag vill inte nämna för mycket detaljer för vi vet ännu inte hur mycket som stämmer av det vi har fått reda på. Men det slutar med att vi får följa med i polisbilen och åka till ett sjukhus där de ska undersöka barnet. Så vi sitter alltså där i polisbil som ser ut som en skåpbil/militärbil som är öppen baktill och vi åker en bit genom Ongata Rongai där vi bor. Folk glor som bara den och tänker säkert "vad har nu dessa vita volontärer/människor ställt till med så de måste åka polisbil? Och varför ser de så glada ut?". Vi var väldigt glada när vi åkte för hur konstigt såg det inte ut egentligen?
När vi kom hem iaf så hade Anna och Linda låst ute sig, det var lite roligt faktiskt men det löste dig som tur var. Jag och Johanna följde med Faith och handlade på Tusky's ca 500 m från stationen. Det var fästa gången vi faktiskt gick utanför området. Föder gick man genom en väldigt trång marknad och folk sa hela tiden muzungu(viting) åt oss. Det luktade väldigt illa, bajs, rutten frukt och skräp för det var precis det som låg överallt. Det ligger så otroligt mycket plast och skräp överallt och getter går och bajsar lite överallt. Jag tog inga kort just då för man känner sig så uttittad och osäker när man går där men med tiden känner man sig nog säkrare.

(function(jQuery) { function init() { wSlideshow.render({elementID:"754653113252670574",nav:"thumbnails",navLocation:"bottom",captionLocation:"bottom",transition:"fade",autoplay:"1",speed:"5",aspectRatio:"auto",showControls:"true",randomStart:"false",images:[{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/81919664.png","height":225.3521126760564,"fullWidth":1136,"width":400,"fullHeight":640},{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/228926758.png","height":499.8366013071895,"fullWidth":2448,"width":400,"fullHeight":3059},{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/478715679.png","height":710,"fullWidth":640,"width":400,"fullHeight":1136},{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/352494377.png","height":225.3521126760564,"fullWidth":1136,"width":400,"fullHeight":640},{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/639655604.png","height":300,"fullWidth":3264,"width":400,"fullHeight":2448},{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/989833361.png","height":499.8366013071895,"fullWidth":2448,"width":400,"fullHeight":3059},{"url":"6\/5\/6\/2\/65622965\/965949204.png","height":533.3333333333334,"fullWidth":2448,"width":400,"fullHeight":3264}]}) } jQuery ? jQuery(init) : document.observe('dom:loaded', init) })(window._W && _W.jQuery)

Likes

Comments