View tracker

​Det är svårt att prata om psykisk ohälsa. 
Människor som mår bra pratar av naturliga skäl inte om det och de som mår dåligt orkar ofta inte prata om sitt dåliga mående. Alltså blir det ganska tyst om det. Fast det nästintill är en sjukdom som sprider sig som en löpeld. 
På något sätt är det ännu lite pinsamt att tala om att man går till en psykolog eller äter piller för att överleva dagen, eller ens fungera som människa. 
Jag fick en förlossningsdepression för ca 10 år sen. 
Graviditeten var ingen lyckosam resa och det planerade snittet blev en mardröm. 
Folk hade beskrivit för mig hur deras förlossningar var den bästa stunden i deras liv, vilken glädje och rus som for genom dem. Att smärtan var jobbig men så fort barnet låg på bröstet så var allt som bortblåst. 
Jag upplevde inte det. Jag kände ingen lycka. Var inte glad. Mådde illa, ville bara kräkas, det gjorde ont när det lilla livet sög tag i bröstet. Jag kände inte lycka. Där och då började min depression. Jag var en misslyckad mamma som inte kände glädje och lycka till mitt barn. Jag förstod inte vilken välsignelse det var. Jag skulle aldrig bli en bra mamma. Jag förtjänade inte detta barn. Jag var ju inte glad. 

Det tog sin tid för mig att anpassa mig efter allt det nya. Allt det nya som alla andra beskrivit som rosa moln var ett enda åskväder för mig. Känslor som var upp och ner för varje minut. Grät mest de första månaderna. 
Det var aldrig någon fråga om att jag inte älskade barnet. Det växte fram en kärlek så obeskrivligt stark. Men den fanns inte vid första mötet mellan oss och jag skämdes så för det. Vilken mamma känner inte en kärlek starkare än någonting annat vid första ögonkastet? 
Nu har jag kommit på att det kanske inte är alla som gör det. 
Kanske behövde jag den där tiden till att kunna känna alla dessa känslor så innerligt. Mitt barn är mitt liv. Jag älskar henne över allt och det finns ingen som är viktigare än henne. 
Med tiden blev mitt psyke bättre, efter att jag fått medicin för att hantera livet utan djupa dalar. 
Men det släppte aldrig helt. Jag äter ännu medicin och förmodligen kommer jag äta tills jag blir gammal. Det gör mig inget. Jag skäms inte längre, jag är den jag är och mitt psyke är som det är. 

Människor ser inte på mig att jag är psykiskt instabil. Det syns inte. Ute bland folk märks det oftast inte. Därav tar folk också det på mindre allvar. Dem tror att det bara är en fas, en kort period, eller att om jag tänker på något annat så blir det bra. Det fungerar inte så. Min hjärna går på högvarv jämt. Jag menar jämt. Jag grubblar och funderar hela tiden. Det är aldrig stilla i mitt huvud. Det är jobbigt och något jag måste lära mig att hantera. Men det gör jag inte bara genom att tänka på att det ska hända något kul till helgen. Det krävs ett helt nytt tankesätt i mig för att det ska fungera. Det tar tid att lära om sin hjärna. 
Jag är sjukskriven nu 100% och en del undrar varför. Jag ska svara på det;
För att det viktigaste jobbet jag har är att vara en bra mamma. Just nu tar det på mina krafter så oerhört att klara av allt det vardagliga att jag inte orkar en hel dag utan att sova middag. 
Det viktigaste jag har är mig själv- då måste jag vårda det. 
Är det egoistiskt att lägga sitt fokus på sig själv sin familj? 
Ja en del  kanske tycker det. 
Inte jag. 
Att visa mitt barn att jag är rädd om mig själv bidrar till att hon kommer att förstå att den viktigaste personen i hennes liv är alltid henne själv! 

Jag är inte som alla andra kanske, men jag är i alla fall mig själv! 


















 







Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Nu har jag funderat färdigt. 
Jag kommer fortsätta blogga- det ger mig något och jag väljer själv. 
Det finns ingen som kan säga vad jag får skriva och inte.
Så länge jag inte med namn eller annat lämnar ut personer och deras liv så är det okej tycker jag. 
Detta är min plats för läkning. 







Likes

Comments

View tracker

"Vi gör alla vår egna destruktiva resa" En vän skrev så till mig efter att ha läst min blogg. Hon skrev att hon var stolt över att jag orkade skriva och berätta och delge min historia. 
Det värmde mitt hjärta och jag kände en sådan motivation till att fortsätta. 
Hon gav mig svart på vitt att jag inte var ensam. Att det jag skrev kunde hjälpa någon annan. 
För mig är skrivandet en slags bearbetning. En form av självhjälp. För mig handlar det inte om att blotta sig eller få sympatier. Det är ett renande sätt för mig att få ur mig det jag bär på. 
Igår fick jag ros för mitt skrivande och idag ris. 
Riset fick mig att fundera över bloggandet. Är det rätt? Ska  man blogga om sin personliga resa och varför? 
Är det rättvist mot min familj jag lever med? Ska dom "godkänna" mina inlägg? 
Vart går gränsen isf för vad jag  ska ta bort eller lägga till för att någon annan säger det? 
Eller handlar det om mitt egna förnuft bara? 
Jag tror mig ha svaret. Men jag ska klura lite till- återkommer







Likes

Comments

Första dagen idag utan socker.
Gått ganska bra. Lite huvudvärk och lite hungerkänslor nu på kvällen.
Men jag fortsätter kämpa mot mitt mål!
Nu jävlar ska fettet bort!


  • 64 readers

Likes

Comments

​Tänkte att det kan vara tiden att göra en tydligare presentation av mig själv. 
Jag heter Julia och är 34år. Jag bor tillsammans med min sambo P och hans 3 barn i åldrarna 12,15,17 samt med min dotter på snart 10. Vi har barnen varannan vecka. Sen har vi hunden också. 
Vi bor en villa som min sambo P hade innan vi träffades. 
P och jag träffades för snart 4 år sedan och sen den dagen vi sågs så var jag säker på att jag aldrig skulle kunna glömma honom. Vi blev med tiden ett team perfekta för varann och för våra barn. 
I sommar gifter vi oss. 
Mitt första äktenskap och P andra. 
Må tro vi haft jobbigheter och problem med att pyssla ihop våra faktiskt ganska olika liv men äkta kärlek klarar olikheter. 
Jag kommer från en bohem familj med många syskon. Skapade och kreativitet har alltid vart viktigt för mig. Kommer också från en familj med mycket starka politiska åsikter och vi har alltid fått delta på första maj demonstrationer och politik har diskuteras i olika former. Hos oss har ytlighet inte varit vårt främsta kännetecken. 
Mina föräldrar separerade när jag var 7 år och det är inget jag sörjde eller sörjer.Det var det bästa för vår familj. 
Jag växte sedan upp med min far som inte var den bästa av fäder, men det är också ett ouppnåeligt mål tror jag; att vara den bästa föräldern. 
Men kan kortfattat säga att all hans frustration på ett barn/ungdom som var ute på glid gjorde uppfostringsmetoderna absurda och hjälpte mig inte på rätt väg. Snarare gjorde det att jag gled i väg ännu mer. 
Men idag har jag svårt att se hur han kunde ha gjort också. Men jag kanske upptäcker det i och med mitt eget föräldraskap. 
Jag började tidigt begå små brott. Stal från skolan och kompisar, från släktingar och närmaste familj, butiker och grannar. Pengar var jag alltid ute efter, i tidig ålder. 
Givetvis blev jag ofta påkommen och det fick konsekvenser. 
Men jag fortsatte och de små stölderna blev fler och fler. Lögnerna blev värre och värre. Relationer byttes lika ofta som jag bytte strumpor. En in, en annan ut. Killar och män som kommit gått. Kompisar som tyckt att jag vart kul att umgås med ett tag tills dom upptäckte att jag ljög och bara ville låna pengar. 
Skuldsatt över öronen var jag innan min 20 årsdag. 

Egentligen alltid sett mig som en ganska skarp människa. Lär mig saker fort och är ganska kunnig. 
Men mina dåliga sidor och mina destruktiva sidor har alltid varit min stämpel. Naturligtvis grundat på de sakerna jag gjort genom livet. 
Det tar oerhört lång tid att tvätta bort en smutsig stämpel och även om jag hållit mig borta från skit och kriminalitet i fem år nu så lever det gamla kvar. 
Det får jag leva med kanske resten av livet, och idag gör det ingenting. För jag har inte något jag måste bevisa för någon längre. Jag vet att jag håller mig på  banan och jag vet att jag inte har något att dölja längre. Jag är inte rädd för att konfronteras. 

P har aldrig haft med polisen att göra. Växt upp i ett typiskt "svensson hem" absolut inget ont eller fel i det, men för att tydliggöra kontrasterna mellan oss så använder jag de namnet. 
Aldrig eller i varje fall oerhört sällan hamnat i ekonomisk knipa och alltid klarat sig fint. Han gifte sig med en tjej som är min totala motsats och fick tre barn med henne. 
När vi möttes hade han vart skild nästan ett år. 
Han har haft två riktiga relationer medans jag har haft hundratvå nästintill. 

Olikheterna är så totala. Men kärleken stark. 
Kanske just därför. Vi lär varandra saker om livet. Jag kommer ju alltid att bära med mina erfarenheter av livet, det bråkiga och stökiga livet. Han får en inblick i det. Medans jag får en inblick i hur det är att ha levt så lugnt. 

Nu står vi tillsammans med våra ryggsäckar och blandar dom hejvilt. 
Men vi har också en tredje väska att bära på nu. Våran gemensamma. Alltmer ofta glömmer jag min egen och tar vår och går vidare. 



































 

Likes

Comments

​Jag kom på det. Plötsligt slog det mig som en blixt från klar himmel. Plötsligt såg jag det så tydligt. Det blev som en sådär så kallad "aha upplevelse". 
Jag stod framför badrumsspegeln. Grät i och mina händer. 
När mina händer föll från ansiktet och mina ögon mötte spegeln så förstod jag det. 
Min egen spegelbild är mitt största hot. Jag är mitt största problem. Jag vantrivs så mycket med själv och med mitt utseende att nu måste en förändring till. 
Jag har varit smal och ganska tränad. Orkar det jag velat göra och känt mig bekväm med min kropp. 
Nu med 20kg övervikt och en kondition som inte ens får kallas kondition så känner jag mig livlös och ful. 
Oattraktiv. 
Nu måste jag börja leva igen. För min egen skull. Inte för att jag vet att min man egentligen vill ha en tränad tjej, utan för att JAG vill bli sund och känna mig attraktiv. 
Jag måste sluta tänka på att det är någon annans vilja. Det ska vara min vilja som styr mina mål. Lämnar han mig så är jag iaf attraktiv för någon annan. 
Jag kommer att klara det här. 
Det finns en envishet inom mig som är överdjävlig bara jag hittar den under allt fett.
Slut med läsk och godis under vardagarna och nog under helgerna under en tid också. Slut på onödigt socker. In med det fräscha och in med ett bättre självförtroende! 

Kör nu Julia! Du klarar det! 










Likes

Comments

Igår kväll upptäckte jag att det finns sätt att komma ur mörka tankar och dess konsekvenser.
Släppa kontrollen. Det låter så jävla lätt. Det låter simpelt och klyschigt att bara säga till någon med mörka tankar att tänka positivt och ljust.
Men faktum är att det är det bästa. Jag kommer inte genom att ha full kontroll på allt omkring att leva ett sunt liv. Jag kommer inte att fungera vettigt varken som mig själv, mamma, vän eller fru.
Jag kommer att slukas in i ett ännu mörkare mörker. Jag kommer sakta förvandlas till en paranoid person med svåra tvångstankar. Jag kommer ligga på min dödsbädd och fundera på hur jag levde mitt liv och komma fram till att jag aldrig levde mitt liv. Jag levde alla andras liv genom att ständigt ha kontroll på dem. Men mitt liv passerade. Det var jag inte rädd om.

Jag har ett kontrollbehov. Svartsjukan handlar inte om min man. Den handlar om mig.
Jag vill ha kontroll på honom. Jag vill veta alla hans kontakter och alla hans kollegor. Jag vill veta, men ändå inte vilka han finner attraktiva och inte. Jag vill känna mig säker i min extrema osäkerhet. Men jag blir aldreig säkrare på honom. Hur mycket jag än kollar igenom hans mobil. Oavsett hur mycket han älskar mig.
Det beror inte på honom. Det är mig det är fel på. Det är jag som inte fungerar som en bra blivande hustru.
För min osäkerhet drar ner vårt förhållande. Det växer en frustration hos honom att inte kunna hjälpa mig ur det. Det växer ett än större självhat från mig.
Igår valde jag att ta kontrollen över mina snedvridna tankar och faktum är att det fungerade.
Jag somnade till brännheta tårar. Vaknade med en olustig känsla. Men ju mer morgonen blev till dag så insåg jag att jag gjort något stort mot mig själv.
Jag valde tilliten och kärleken. Jag valde tron på oss två och jag valde att inte kontrollera honom.
Det kommer säkerligen inte att fungera jämt. Jag kommer falla tillbaka. Men jag måste kämpa och låta bakslag komma! Det är inte konstigt.

Man brukar säga att en gång är ingen gång... Men för mig blev en gång den störta motivationen till att försöka fortsätta kämpa!













Likes

Comments

Svartsjukan. Den mörka känslan. Känslan som verkligen kan göra en människa sjuk. Är den obotlig? Kommer svartsjukan från erfarenhet av svek? Eller kommer den enbart från en skör personlighet med ett skört psyke och en självkänsla som ligger minus på kontot?
Är svarsjukan bara av ondo? Eller finns det en vacker sida av svartsjukan?

Är jag svartsjuk? Eller bara sjuk? Eller är det mina tanker som är färgade av olika nyanser av svart?
Min osäkerhet på min identitet gör mig sjuk.
Jag tror vi alla går i genom perioder av starkt tvivel på ens förmåga, prestation eller utseende. Alla undrar vi någon gång om vi räcker till och duger som vi är.
Alla har vi känt känslan av oro att bli bortvald.
Men jag bär på det hela tiden.
Svartsjukan äter upp mig sakta inifrån.
Den sliter i mig. River och sårar mig inifrån och ut.
Jag har en fantastisk sambo som om 78 dagar blir min man. Jag är svartsjuk på honom. Rädd att han ska välja bort mig. Hitta någon bättre, mer tränad, vackrare, smartare och stabilare än mig.
Det blir inget problem för honom att hitta en kvinna med allt det. Men HAN VILL INTE DET. Han har valt mig. Han har valt mig trots mina bristningar på magen, trots min kropp som med all tydlighet visar på ett osunt sätt att leva. Han älskar mig. Men jag förstår det inte.
Jag förstår inte hur han som är så bra vill leva med mig och mitt svaga psyke.
Vad finns det hos mig att älska? Visst kan jag rabbla en del bra saker om mig själv, men räcker dem sakerna verkligen för att så på djupet kunna älska mig?
Varför plågas jag som över 30 år av alla skönhetsideal? Och varför tror jag att han egentligen vill ha en sådan tjej och ändå valt mig?

Jag vill lita på honom. Vill bara älska och älskas. Utan oro. Utan tvivel. Mina hjärnspöken skrämmer mig.
Dom tar över min hjärna och alla hans vackra ord om mig trycks bort av tankar som inte är fakta. Hans kärlek till mig visar han så tydligt. Men ändå vågar jag inte ge mig hän.
Jag måste lära mig att tankar är tankar och har inte med verkligheten att göra!
Verkligheten är att vi älskar varann djupt och mycket. Tills döden skiljer oss åt. 












Likes

Comments

34 år. Jag blev aldrig den jag ville eller önskade. Det blev fel. Jag blev fel.
Redan från tidig barndom försvann min glädje till livet. Känslan jag får när jag ser barn idag som är problemfria varelser som skrattar och inte ser några problem någonstans vart dom än vänder sig gör mig påmind om något jag aldrig fick. Jag klandrar inte någon för att mitt liv blev fel. Jag känner inget förakt mot någon som skadat mig och som delvis varit med och skapat min personlighet.
Det är ingens fel. Inte ens mitt. En del människor verkar drabbas av allt medans andra aldrig upplever ens hälften av allt jag gått igenom under en livstid. Jag missunnar ingen ett enkelt något så när problemfritt liv. Det är ett konstaterande. En del drabbas mer än andra.
Dom sexuella övergreppen började tidigt i min barndom och skulle komma att en sorgsen följetong i livet. Hade jag vetat det då efter första övergreppet att jag skulle vara med om fler så hade jag tagit mitt liv som barn. Jag var inte lika rädd för döden som barn som jag är nu. Tur att man inte vet framtiden.
Den första mannen som förgrep sig på mig satte egentligen inte några djupa sår. Det hann inte hända något i någon sexuell mening, min mamma kom ivägen tack och lov. Men hans bakgrund som jag senare skulle få veta gjorde mig rädd på nytt för honom fast han inte ens lever idag. Han var "Helene mödaren i Höör". Han tog med mig långt ut i havet, med mig på sina axlar, och gud vet om tanken var att dränka mig.
Han visade sig naken för mig och ville att jag skulle se hans kropp.
Jag överlevde honom och det ska visa sig att jag överlever fler.
Den andra mannen som bidrog till min trasiga själ bodde jag granne med. Han fullt vuxen, ensam med tre barn. Jag ett barn. Han förstörde mig helt. Krossade mig och njöt av att se bitarna av mig falla. Han njöt av att se hur han tryckte ner mig och gjorde mig till hans.
Han fick fängelse.
Den tredje som tog friheten att tycka att det ör okej att inleda kärleksrelationer med barn gav mig mängder med alkohol och cigaretter, fick mig att känna mig vuxen och sen var jag i hans klor också.
Män har alltid älskat att utnyttja mig och jag har alltid varit ett enkelt byte för dem.
Säg att jag är söt och jag är evigt din.
När jag blivit din kan du göra vad du vill med mig för jag är för svag för att vandra ifrån dig.
Jag klarar inte av att skiljas från någon. Inte ens från djävulen själv.
Såhär har mitt liv i stora drag sett ut från tidig ålder fram till att jag var ca 25 år och fick mitt älskade barn.
Men än idag känner jag mig inte som vatten värd. Jag blev trasig. Reparationen är min dotter och min underbara familj jag har. Men helt fläckfri och vacker kommer jag aldrig bli igen.

Självförtroendet är så lågt att till och med min kropp börjar vika sig. Jag orkar inte hålla mig upprätt.
Jag blev svag.























Likes

Comments

Sitter i mitt mörka kök och funderar över hur det kommer sig att mina tankar sällan känns bekväma, trygga, lugna och vackra.
Funderar över varför min hjärna snurrar som kaffekopparna på gröna lund och i ett tempo som gör det omöjligt för mig att fånga en tanke. Det bara snurrar.
Jag är glad att jag har en hjärna. Jag är glad att min mamma uppfostrade mig till att bli en egen tänkande individ. Men kan inte det finnas gränser?
Just idag är det 79 dagar kvar tills jag ska se min älskade i ögonen och säga att jag vill dela allt med honom tills den dagen han tar sitt sista andetag. Jag ska dela hans glädje och sorg. Hans mot och medgångar. Jag ska vara honom en god fru och hans bästa vän. Genom livet.
Den här perioden i sitt liv när man känner att man mött den rätta, när man vill visa hela sin omgivning sin kärlek borde vara en av de bästa perioderna i livet. Jag borde känna en enorm längtan och kärleken jag känner för honom bör kunna lysa upp den mörkaste skogen.
Men

Jag är ledsen. Osäker. Rädd.

Mitt förnuft och så även mitt hjärta vet att han älskar mig. Att han inte kommer svika mig. Att jag kan lita på honom. Men min erfarenhet av relationer säger något annat. Det här är första gången i livet som jag verkligen älskar någon. Riktigt härligt och smärtsamt älskar. Det blir då lättare att hålla distans och inte lita på fullt ut, för tänk om han sviker mig och jag har rivit ner alla mina noga byggda murar...Då kommer jag bli sårad på riktigt.
Men släpper jag honom inte fri och väljer att lita på honom så kommer han säkerligen att slita sig fri med tiden.
Kanske är den största kärleksförklaringen jag kan ge honom att släppa kontrollen och bara älska och älskas.
Kanske stämmer det som mina vänner säger; " Julia du är ett pucko".

Likes

Comments