View tracker

Som rubriken lyder så handlar detta inlägg om skam. Och det jag vill ta upp är skam för ärr.

Folk frågar mig, ofta, om jag inte skäms? Och i början förstod jag inte alls. Vad har jag att skämmas för? Jo juste, mina ärr. Folk tycker att det är en skam och pinsamt. Det är inte "normalt". Till och med min mamma har sagt att jag ska ta en annan tröja på mig (ja, en som täcker ärren/såren).
Eller en gång när jag och mamma var på stan. Jag va liten då, kanske 13-14 och hade precis börjat skära/rispa mig. Det var en tjej som gick framför oss och hon hade ärr på hela insidan av benen, och mamma sa "vill du se ut sådär?" .
Kommer ihåg att jag tyckte hon var så otroligt modig. Där gick jag och skämdes i mina hoodies med utdragna ärmar medans hon gick i shorts och flashade ärren utan ett bekymmer i världen.

Det jobbigaste var på sommaren. Hur förklarade man för folk på ett bra sätt varför man hade långbyxor och långärmat även fast det var 25+ och skinande sol..

Tidigt lärde jag med att det inte är bra att vara "onormal" och att det är "onormalt" att ha ett självskadebeteende. Det är utanför normen överhuvudtaget att må psykiskt dåligt. 

Det är sån otrolig tabu att prata om psykisk ohälsa och om man exempel tar mediciner för det är det hysch hysch och super hemligt. Och har du varit på psyket? Det får du inte ens nämna för din dagbok.

Mina ärr är värst på vänster underarm men även vänster överarm och lår. Har även börjat riva och nypa mig på händerna vid panikkänslor.

Så skäms jag?
Nä. Verkligen inte. Om folk kollar? Låt dom!

Det kommer alltid ses som konstigt och "onormalt" men jag kommer aldrig skämmas för att jag mår/mått dåligt. Aldrig.

Jag har fått lära mig och övat på att inte känna någon skam över mina ärr. Det jag varit med om har format mig till den personen jag är idag.

Det är vanligare med psykisk ohälsa och självskadebeteende än vad man tror. Om du tror att du är ensam, nej! Vi är många, och jag vet att detflesta, inklusive mig själv, vill hjälpa andra.

Om du sitter i den sitsen jag gjorde när jag var 14-15 år så släng iväg den där hoodien med ärmarna som bara blir mer utdragna. Visa världen att du inte skäms. Stå upp för dig själv och den personen du är idag, den personen som du inte skulle varit utan dina ärr.

Idag är det jag som går i shorts utan ett bekymmer i världen.  Häng med.



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag älskar ditt leende.

Jag älskar att känna din hud.

Jag älskar att du ställer upp med saker som att hämta mig eller låna ut dina tjocktröjor.

Jag älskar att du får mig att skratta.

Jag älskar att ligga på ditt bröst.

Jag älskar att bara gråta ut i din famn, i tystnad, utan frågor.

Jag älskar att du säger "chips ​med dipp".

Jag älskar att vi kan ligga i soffan och kolla på Youtube-klipp flera timmar.

Jag älskar att hålla i din hand.

Jag älskar dina läppar mot mina.

Jag älskar det där sättet du ser på mig.

Jag älskar att du alltid drar mig till dig när du sover.

Jag älskar att du säger att jag är fin när jag fixat mig men att jag var fin innan också.

Jag älskar hur du får mig att känna.

Jag älskar dig ♡


Likes

Comments

View tracker

Jag har träffat en kille. Och jag är kär. Så otroligt jävla kär. Och jag tror han tycker om mig också. Han säger det iallafall.. Vi har det roligt och mysigt och jag känner mig trygg med honom. W❤️

Och så inatt.. Vi hade haft asbra sex och så låg vi bara och pratade och kramades. Jag började tänka på vad J skrev till mig och insåg att jag är förstörd. Han förstörde mig. Jag började tänka på att jag är så jävla värdelös i sängen för han tyckte ju aldrig att det va skönt, jag är en fet jävla ko, vem vill ha mig mer än till och ligga med, jag är inte värd att vara lycklig, jag ska dö ensam och oälskad.

Tårarna började rinna och W frågade vad det var, om han kunde göra något. Vad ska man svara på det? "Nä asså mitt ex förstörde mig så jag tycker inte att jag är värd att vara lycklig" eller "jag insåg precis att mitt ex förstört mitt kärleks liv eller ja, mitt liv överlag"

Folk frågar mig om ärren på armen. Ska jag berätta sanningen? Att det är hans fel? J. Jag ryser i kroppen när jag tänker på honom. Vill stänga av. Vill inte komma ihåg. Vill inte tänka på att han är den enda människan som fått mig att vilja ta mitt liv så otroligt mycket. Vill inte tänka på när jag ringde min bästavän i panik och skrek att jag skulle ta livet av mig. Vill inte tänka på när hon väl kom hit så hade jag fått blackout och skurit sönder HELA min arm och att det bara var blod överallt. Vill inte tänka på att jag är förstörd på så många jävla plan och att allt är J's fel. Att han förstört mig så jävla mycket som han gjort. Vill inte tänka alls.

Hur ska jag förklara detta för W? Jag vill berätta. Men jag vill inte prata om mitt ex med killen jag är kär i.. Och jag vet inte ens hur jag skulle förklara skiten. Jag är rädd att han kommer lämna mig när han inser hur jävla trasig och förstörd jag egentligen är.

Hur förklarar jag ångesten? Hur förklarar jag mitt självskadebeteende? Hur förklarar jag att jag inte kan prata om känslor? Hur förklarar jag att jag helt plötsligt kan få en panik-ångest attack och att jag inte vet varför? Hur förklarar jag min rädsla för att bli lämnad? Hur förklarar jag att jag inte kan lita på killar? Hur förklarar jag att jag är så otroligt jävla förstörd?

Och W. Jag frågade han hur mycket han tycker om mig. "Jag vet inte. Tror aldrig jag tyckt om någon sådär jätte jätte mycket"

"Hej W, asså jag tycker om dig sådär sjukt jävla fucking mycket att jag inte riktigt kan beskriva det men du skulle inte förstå för du har aldrig tyckt om någon "jätte jätte mycket""

Asså jag vet att jag och W inte träffats så länge. Men det känns så rätt. Allt känns så jävla rätt. Det är han jag vill ha. Ingen annan. Om han frågade om jag ville bli tillsammans med honom skulle jag inte behöva tänka två gånger innan jag svarade.

Likes

Comments

Sömlös natt. Igen. Sitter på balkongen och kedjeröker samtidigt som tårarna bara rinner. Fingrarna glider över armen. Över ärren. Ska jag göra ett till? Bara ett? Jag vet att det är så skönt. Den där blandade känslan av lättnad och smärta när huden öppnas. När jag ser blodet blir jag...glad. Jag vet att jag kommer kunna sova då.

Klockan är 4 på morgonen. Red - pieces går på repeat som om jag vore besatt. Ensamheten sköljer över mig och cigaretterna dämpar ingenting. När ska det bli bättre? Det kommer ju ordna sig! Eller..? Har gråtit så länge att jag inte ens märker av att jag gråter längre. 

Ska jag ta tabletter? Been there, done that och det funkade ju inte. Hoppa från balkongen? Nä vi bor på ettan. Hoppa framför tåget då? Nej dom har inte börjat gå än.

Tankarna snurrar runt i skallen. Är det här droppen? Är det nu jag ska ta mitt liv? Mindre än två veckor kvar till studenten. Den dagen som ska vara den bästa i livet. Jag får bara mer och mer ångest när jag tänker på det. Vad ska jag göra med mitt liv? Vad vill jag? Vad borde jag? Vad SKA jag?

Jag bränner mig på tändaren när jag tänder en ny cigarett. Men det gör inget. Klockan är kvart över fyra nu. En bil åker förbi. Någon stackare som ska till jobbet. Jag tänker på sommaren. Den sommaren som skulle bli den bästa. Den jag skulle spendera med mina bästa vän långt långt bort härifrån. Bort från skiten. Jag kan inte ta mitt liv nu?

Det börjar bli kallt att sitta här. Kanske bara skulle gå och lägga mig? Ensam med tankarna ännu mer? Nej tack.

Har bytt låt nu. "I think I'll slit my wrists again and I'm gone, gone, gone"...

Jag drar fingrarna över armen igen. Fan. Det här kommer synas i studentklänningen.. Tänker på dömande blickar. Vet vad de kommer tänka.

Fingrarna börjar domna bort av kylan. Men jag vill inte gå in. För jag vet.. Jag vet att jag kommer ligga där och tänka på om och hur jag ska ta mitt liv. Hur jag ska skriva mitt brev. Det orkar jag inte med just nu. Jag vill ju inte dö. Egentligen. Jag vill bara inte må såhär... Men när ska det bli bättre? När fan ska det bli bättre?

Jag börjar tänka på J's sms. De som fick mig att vilja dö. Att en människas ord kan få någon att vilja dö är helt sjukt. "Du är så värdelös att du inte ens kan ta ditt liv". "Hur fan kan man misslyckas med att ta sitt eget liv?". Ja. Jag är så jävla värdelös. Jag kan ju inte ens ta mitt eget liv. Hur kan man misslyckas med något sånt?

04:29 visar klockan. Jag har gåshud över hela kroppen. Av kylan? Av tårarna? Av ensamheten? Jag vet faktiskt inte.

Jag bestämmer mig för att gå in. Försöka lägga tankarna om döden åt sidan. För nu. Jag vet att de kommer vara tillbaka imorgon natt. Det är dem alltid. Varje natt. Varje jävla natt. Vissa mer än andra.

Börjar bli trött av allt gråtande. En varm säng känns ganska lockande just nu. Kan slå på en film o äta lite choklad. Ja. Det känns riktigt lockade. Inatt kommer jag inte ta mitt liv. Kommer inte heller skada mig. Nej. Inte inatt.

Likes

Comments

Hur kan man känna sig så ensam när man konstant är med människor? Hur kan denna ensamhet fylla en hela vägen från tårna ut till varenda litet jävla hårstrå? Hur kan allt kännas så jävla tomt? Hur kan man inte ens känna någonting överhuvudtaget?
Frågorna är så många.

Den värsta känslan jag vet är ensamhet. Att hela tiden känna sig ensam vare sig jag är det eller inte. Att konstant känna ensamheten sprida sig i kroppen som ett ovälkommet virus. Även fast jag känner mig tom och ihålig så är ensamheten där. När ensamheten smyger sig på kommer också ångesten. Ångesten och ensamheten är bästa vänner, två bästa vännner jag inte vill veta av...

Likes

Comments