Jag har alltid trott att jag är som en öppen bok. Även om jag kanske inte är en person som gärna berättar allt om mig själv första gången jag träffar någon, så har jag alltid svarat på frågor om mig själv eller om saker som hänt i mitt liv om någon har bett om det. Nu börjar jag inse att jag kanske inte alls är en öppen bok. Den senast tiden har jag känt att jag inte alls vill berätta saker som sårat mig eller lämnat ärr.

Det senaste året har varit ett väldigt stormigt år för mig. Jag har flyttat, bytt stall, lämnat ifrån mig min gamla häst, fått en ny häst, lämnat ifrån mig den nya hästen, fått nya kompisar, förlorat kompisar, bråkat, skrattat, gråtit inombords, varit med om sjukdom och dödsfall hos flera inom familjen och de i den närmaste kretsen. Skolan har varit skit och jag har inte känt mig välkommen i klassen. Det enda jag ville var att skruva tillbaka klockan och vara tillbaka i min gamla klass och i det gamla stallet och det gamla livet. Allt som jag hade innan oktober 2014.

Under det här året har jag blivit sårad så många gånger om att jag inte ens kan hålla räkningen längre. Det jag vet är att det har lämnat djupa ärr inom mig, och om jag skulle öppna mig om dessa känslor skulle det betyda att jag skär i de ärr som redan finns där. Därför är det lättare att stänga in dessa känslor och välja att inte dela med sig av alla ord, blickar och känslor man fått utstå. Det betyder inte att det är det rätta. Faktiskt så gör det allting värre.

Smärtan är inte bara psykisk. Att skriva det här inlägget gör mig illamående, snurrig och trött. Så jobbigt är det att ta itu med alla känslor, och då tänker jag inte ens på enskilda känslor. Jag har mått psykiskt dåligt större delen av mitt liv, men jag trodde aldrig att det skulle bli så som det är nu. Jag trodde jag mått dåligt innan men det går inte ens att jämföra. Det känns som all skit kommer på en gång och vissa dagar känns det som jag blir begraven under all press och stress och känslor. Och det finns ingen väg ut, det finns ingen spade att gräva med. Det enda jag kan göra är att ge upp.

Samtidigt som jag ska brottas med mina egna problem är det många i min närhet som vänder sig till mig, de vill prata om en häst som är sjuk, ett jobb som de inte trivs på, att skolan är skit eller att det inte finns tillräckligt med pengar för att göra det de vill med sina liv. Vid såna tillfällen lägger jag bort mina egna känslor och fokuserar på att göra det bättre för dem, ge uppmuntrande ord eller råd för att förbättra situationen.

De ord och råd jag ger till mina kompisar tar av den energi jag behöver för att gräva fram mig själv ur pressen och stressen, och det gör att jag bara sjunker djupare och djupare. Jag glömmer att ta hand om mig själv, att göra det jag älskar eller göra något för att jag vill och för att det skulle göra att jag mår bättre. Det kan vara små saker som att duscha på kvällen innan istället för på morgonen eller att säga nej till att kolla på tv för att jag behöver sova.

Jag vet inte om jag är så pass bra på att gömma mina känslor eller om folk väljer att inte se att jag mår dåligt, vare sig det är psykiskt eller fysiskt. Jag vill ju gärna tro att det är jag som inte visar att jag mår dåligt för jag vill inte tro att mina kompisar skulle strunta i mig på det sättet. Men sen nån gång ibland kommer det där smset som gör att det känns lite bättre

Allt jag kan göra är att intala mig själv att det kommer bli bättre. Kanske inte idag och kanske inte imorgon. Men kanske om en vecka eller kanske om en månad. Det är bara att hålla ut och göra det bästa av de situationer man hamnar i.

Likes

Comments

Så. Här är det alltså. Mitt allra första inlägg på min allra första blogg. Eftersom jag är ny på det här kommer det nog vara lite rörigt i början men mitt mål är att jag ska blir bättre på det här! Jag kan i princip inget om datorer och allt det här med formateringar och bilder som ska infogas och rader hit och dit lämnar många frågetecken hos mig. Men jag ska öva!


Anledningen till att jag startade den här bloggen var att jag kände att jag behövde få ur mig alla känslor jag har stängt in under många år. Och självklart så var det min bästa kompis I som tyckte att det var en bra idé. *tackar och bockar* Jag tror att det här kommer hjälpa mig mycket och jag hoppas det kan vara kul för alla som läser att få en inblick i en annan människas liv. Några ord som jag har fastnat för är "Följ med och se". Det är precis det jag vill att alla som läser detta ska göra, för det kan ju inte skada att prova något nytt någon gång då och då.


Kort inlägg men tack så länge!

Likes

Comments