View tracker

Hej vänner!

Nu måste jag skärpa mig och inte tappa bloggandet.

Idag= dålig dag. Trött, svag och har svårt att få ned luften i lungorna. Orkar inte prata heller. Billy kom hem med godis. Som jag sagt innan är socker min värsta drog men också en jävligt bra medicin när livet är som sämst. Det kickar upp mig en liten bit från dalen iaf. Fast, jag hatar socker. Men när det är som sämst skriker varje cell i min kropp efter socker och jag kan inte stå emot när jag är svag.

Glömt berätta för er om min medicinering. Jag äter noll(!!!) mediciner nu!!! Inte ens en liten sömntablett, ingenting! ✌🏼️😃 det känns så fantastiskt skönt! Jag måste ju veta vem jag är och vem är jag utan mediciner som gör massa saker med min personlighet och känslor?
Jag ska tillbaka till VPM om 6 månader och då ha bestämt mig om jag vill medicineras eller inte. Tills dess försöker jag skriva en liten dagbok om hur jag mår. Hur det går upp och hur det går ner. Hur ofta och när. Finns det något speciellt mönster osv osv osv.

Idag fortsätter jag ligga i soffan och hoppas det "går över" snart. Hoppas på bättre mående imorgon eller söndag. Hatar att missa hela helgen genom att ligga som en grönsak. Men som sagt... så där klyschigt "måste lyssna på din kropp Kajsa" jaaaajaaaaaa, blaa blaa.

Ni är värda allt guld i världen, vänner!
Glöm inte att leva livet fullt ut! Det pågår här och nu..

Puss!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Hej vänner! Hoppas ni mår fantastiskt i höstsolen! 

Det var ett litet tag sen jag skrev något. Det har en enkel förklaring: jag är en "periodare".  Jag är ju alltid superentusiastisk när jag drar igång något nytt. Men det dör. Är alltid genuint avis på människor som har ett intresse. Ett riktigt intresse som de brinner och kanske så gott som lever för. Jag är avis. Ta Billy till exempel, han lever och andas fiske. Köper allt som behövs, lägger ner timmar och åter timmar på att nå sitt mål. Mår som bäst när han sitter där vid sin sjö i sin ensamhet en hel helg. Eller som Johanna, med sina 4 hästar. Hon lever och andas häst. Morgon och kväll är det stallarbete och inte minst ridning. Hon kan inte vika en tum från det för det ska göras. Och hon gör det 7 dagar i veckan, 365 dagar om året. Jag är avis! Det känns som att "alla" har ett stort och geniunt intresse. Alla utom jag. Jag letar, påbörjar och startar olika saker för att hitta mitt intresse. Förstår ju att det inte ramlar ned från himlen rakt i min famn. Jag prövar, virka, sticka, rida, fiska, träna, crossfit och inte minst blogga.... Hur går det för mig? - ruttet. 

Oj, vilken lång fröklaring det blev på varför jag inte skrivit på ett tag. Ni lär känna Kajsa mer och mer för varje inlägg, ni! :) 

Det har varit en jobbig vecka i skolan också, det kanske också är en bidragande effekt. 

Egentligen har jag inget vettigt att skriva om idag, ville nog mest bara komma över tröskeln och komma igång igen. 


Puss!

Likes

Comments

View tracker

Hej vänner!

Imorgon stundar läkarbesök. Sist jag var hos läkaren var i början på sommaren. Då tog ju äntligen läkaren bort min medicin. Jag hade ju varit felmedicinerad i 4(!?!!) år.. Då diskuterade vi även vilken sorts medicin jag ska ha istället. Imorgon ska detta bestämmas....
Men, vill jag ha medicin eller vill jag inte? Jag har ju varit helt utan i ca 1,5 månad. Det har ju gått bra fast jag vet inte vad jag ska jämföra med. Vad är bra och vad är dåligt?
Eftersom jag haft fel medicin såpass länge som jag har vet jag ju inte hur jag fungerar egentligen. Den gamla medicinen drog ju mig uppåt eftersom den var en antidepressiv men likväl slängde den ned mig i dalen. Läkaren försökte förklara för mig vad den gjort för/mot mig. Och tydligen då så lyfte den upp mig och som ett hjul drog den ned mig lika lågt.
Så, hur är då mina upp och nedgångar EGENTLIGEN? Utan den där dumma medicinen?! 


Sen jag slutade med medicin känner jag mig lugnare och koncentration osv känns bättre. Människor i min omgivning poängterar för mig att jag upplevs annorlunda. På ett positivt sätt. Men frågan som jag ställs inför nu är: kan jag bli ännu bättre, ännu lugnare osv? Eller, kan jag klara mig utan? För.... Jag vill inte äta medicin. Men jag vill inte heller va sjuk.
Åh, jag har sån ångest inför morgondagen. Måste verkligen diskutera in i minsta detalj med läkaren imorgon...

Jag önskar jag var frisk.
/k

Likes

Comments

Hej vänner!

Hoppas ni så bra ni någonsin kan!! I dagens inlägg tänkte jag berätta och visa vad jag får för följder av mitt mående.

Hur är det att må dåligt på insidan? Syns det på utsidan? Syns det alls? - jo... Jag ska väl aldrig någonsin jämföra mig med någon som är "riktigt sjuk", men jag måste. Som vi sagt innan, man kan INTE jämföra sina problem med någon annans.

Hur mående syns på utsidan: jag tappar mitt hår. Mitt hår går av. Mitt hår blir så torrt att du kan använda det som påskbrasevirke. Håret förlorar glans och kulör. Jag kan inte ens röra vid håret utan att få med hur många hårstrån som helst. Det ligger hår överallt i hela lägenheten. Avloppet i duschen städas varje dag.
Min hy är kaos. Finnar (eller vad det nu är för utslag) över hela kroppen, speciellt ansiktet, bröstkorgen och axlarna.
Jag går upp i vikt, blir "pluffsig", kommer knappt i mina kläder. Eller, de sitter som en potta skit på mig iaf.

Hur det syns på insidan: det syns inte... Där är bara kaos. Det syns väl från insidan eftersom det är därifrån alla tårar och finnar kommer ifrån. Samt att det är där matuget sitter.
Jag önskar det syntes på insidan, som vi sagt innan. Att jag kunde peka på vart det gör ont. Att själen var ett organ som gick att operera. Det hade vart fint.
Finns det en själ? Har människor själar? Är det hittepå? Ett önsketänkande? Vad är en själ? Min är iaf trasig...

Snart vänner kommer mina gästbloggare dyka upp, en efter en. Jag kommer att fortsätta blogga i samma takt men att baka in mina gästbloggare. Det kommer bli SUVERÄNT, jag lovar. De som hittills börjat skriva på sina inlägg är SUVERÄNA!! sjukt intressanta och lärorika inlägg kommer det bli. Om hur det är att leva intill eller med psykisk ohälsa! Om någon mer vill så hojta så fixar vi det! Såklart behöver vi INTE visa några som helst namn om man inte är trygg i att vara helt öppen.

Var rädda om er. Ni är bäst.
/k

Ofrivillig lugg.....

Likes

Comments

Hej vänner!

Hoppas allt är fint med er! ❤️ vill börja med att tacka, från djupet av mitt hjärta till er främlingar/bekanta som kommer fram till mig personligen och ger mig beröm för min blogg. Alltså, jag vet aldrig vad jag ska svara. Blir så ställd att ni tycker detta är bra. Att det som lilla jag skriver är bra. Blir så rörd. Så, svarar här TACK!! Nu kämpar vi vidare för att lyfta ämnet psykisk ohälsa.

Jag har försökt blogga i en vecka nu utan att publicera.. Har bara blivit ledsen varje gång och slängt ifrån mig telefonen. Ledsen för att jag är jag. Jag är ledsen för att jag har en "hitte-på-sjukdom". Detta är bara en jäkla hjärna som inte funkar som den ska. Och det går inte förklara, det går inte att förstå. Jag förstår inte. Och på köpet så går jag emot "mallen". Mallen hur man ska vara för att vara en accepterad medborgare. Men jag är inte det, jag är allt annat än det man ska vara... Detta är inte normalt. Varför blev inte jag normal? Varför ska just jag brottas med hjärnspöken dagarna i ända? Varför jag? Jag hatar det.

Jag är på väg in i manisk period, jag hatar det också.
Märker att jag är på väg då sömnen inte finns. Jag brukar vilja vila mitt på dagen men nu är jag så pigg att hälften vore nog. Jag vill shoppa. Jag storstädar mitt hem i Otid. En vanlig människan städar på vanliga dagtider. Kajsa typ kl 23. Jag är ju fortfarande såå pigg. Jag målar om mitt hem. Har tusen idéer och har massa upptåg för mig. Önskar så att det var fanns olika ord för vad det är att vara pigg och vad det är att vara pigg när man är manisk. Att vara pigg när jag är frisk är att man är allert och inte trött. Man är vaken. Äsch, ni vet vad pigg är. Men att vara pigg när man är Kajsa är... Ah, alltså om det fanns en förklaring.. Jag är ON TOP. Inga bekymmer, går som en maskin. Huvudet kör i typ samma fart som formel1. Aldrig lugnt. Tusen tankar på samma gång.
Äsch, varför försöker jag ens förklara när jag inte har orden till att göra det?
Jag längtar efter lugn. Jag längtar...

Jag är rädd för mina "on top", för jag vet hur jag faller från toppen rakt ned i botten. Jag vill inte ha några toppar för då kommer ångesten direkt. "Snart kommer dagarna i sängen med ångest". Jag bygger upp en ångest innan det ens har hänt.. Ständigt orolig och ständig ångest.
Låt mig stiga av detta tåget.... Snälla?!

Var rädda om er! ❤️

Lever på tron om att göra mig av med överskottsenergin på gymmet. Vet inte om det fungerar då energin sitter i huvudet.....

Likes

Comments

Hej vänner!

Jag är så glad och stolt!! Bloggen växer så det knakar i fogarna och ni vill följa med. Har halkat upp på plats 10 i Halland under kategorin personligt. 60 i hela Halland. Jag är stum. TACK!!

Min nya idé har växt fram sedan billys inlägg fick stående ovationer. Vill du gästblogg? Vill du berätta för folket hur det är ha en diagnos? Hur det är att vara mamma eller pappa till någon med psykisk ohälsa? Är du syster, bror vän? Vad som!!! Hör av er!!!
Ni skall inte bara behöva läsa om mig om vi nu ska lyfta ämnet och medvetenheten om inte minst förståelsen!!!

Skicka ett PM på face. Eller till kaijsagustafsson@hotmail.com

Ni är fantastiska!
/k

Likes

Comments

Hej vänner!

Idag gör vi något HELT nytt och annorlunda. Billy har skrivit ett inlägg om hur det är att leva med mig, med allt vad det innebär. Leva med någon med diagnoser. Alla är vi delaktiga i mina diagnoser. Det drabbar ju tyvärr inte bara mig att jag är sjuk. Det drabbar alla runt mig också.

Billy är min bästa som under dagen skrivit detta! ❤️❤️


Min Kajsa

En människa som är så kärleksfull, förstående, stark och mån om andra så att energin inte räcker till henne själv alltid. Hon är handlingskraftig och duktig, en riktig arbetsmyra när det gäller men ibland kommer bakslagen.
Är det jobbigt för mig? Lite. Ibland. Mest för att man inte kan göra så mycket mer än att finnas där och försöka få henne på benen ibland när det passar. En promenad, en liten fisketur kan vara saker som för tankarna till något annat.
Jobbigast är det så klart för Kajsa som vill så mycket, men inte alltid orkar. Men hon är ändå världens bästa flickvän.

Vi har ett underbart förhållande och fantastiskt roligt tillsammans. Hon är min bästa vän och stöttepelare. Dom "dåliga" perioderna är så mycket kortare än dom bra.
Det är därför inte så jobbigt som det kanske låter ibland. Det handlar om att man måste acceptera varandras olikheter och sidor, ingen kan vara på topp jämt! Man får vara trött, ledsen, arg och orkeslös ibland. Det blir alla då och då. Vissa mer och vissa mindre. Det finns problem och så finns det PROBLEM, och det vi går igenom är inget stort problem i mina ögon. Vi klarar oss tillsammans. Jag accepterar henne och hon accepterar mig, mina sidor och mina intressen som ofta innebär att jag sitter i ett tält vid en sjö någonstans.


Livet är härligt när man fokuserar på dom fina stunderna.
Det kommer alltid dalar, men dom är aldrig lika djupa som höjderna är höga.

Likes

Comments

Hej vänner!

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva idag... Vad är intressant för er att läsa? Vad behöver jag lätta från hjärtat?

Egentligen ingenting. Jag är bara så trött. En dag i skolan resulterade i total kolapps, som vanligt. Stackars Billy som alltid får rätta sig utefter mina känslor. Idag har jag inte ens orkat prata med honom...
Jag är inte redo för skolan än känner jag. Så mkt info, så mkt måsten och så mkt press. Jag måste orka.

Valde att inte fortsätta med crossfit då det inte passar vår plånbok. 😥 så jag och Frida var på Friskis i morse innan skolan och fixa kort där ist.
Man måste ta hand om sig själv på alla sätt man någonsin kan komma på. Måste träna nu för att hålla längre som människa. Och det är gött med kicken. Har tränat hela mitt liv och har insett att jag behöver det för att gå runt.
Läkare, kinesologi, allergibehandling, kosttillskott, medicin, lchf och träning. Många delar för att få denna kropp att typ fungera.

Var rädda om er. Nu kryper jag ned framför film. ❤️

Likes

Comments

Hej vänner!

Dagens ämne: självkänsla..
Åh vad jag inte har det va?!! Kanske hade någon gång i livet men sen jag började läsa till lärare på högskolan har den dött ut och är begraven. Varje gång man TROR och KÄNNER att man gjort något bra och "fan va grym jag är" så får man tillbaka det med typ underkänt. Jag blir snart tokig på att inte känna att jag bra på någonting. För visst vill man det? "Jag är fan grym på detta, eller detta". Visst vill man någon gång känna så? Att man går här på jorden och är bra på någonting? - jag känner inte det inför någonting längre. Och det är så jobbigt.. Hur bygger man upp en självkänsla? Hur bygger man upp ett självförtroende? Skall man fake it till you make it? Fejka att man tycker man är bra tills typ hjärnkontoret går på det? Jag vet inte?
Jag är bara en av oss alla, alla människor som spatserar runt på denna jord. Men jag vill för mitt liv tro att jag är satt här av en anledning. Det där med meningen med livet....

Hur har ni byggt upp er självkänsla? Hur gör man? Jag tycker tycker livet är så svårt.... Jag önskar det vore lättare. Klart det är svårt att vara människa med allt som skall göras osv, men mellan alla svåra grejer kan det väl ibland vara lite lätt?

Jag önskar jag trodde på mig själv. Jag önskar verkligen det.
/k

Likes

Comments

Hej vänner!

Oj vad jag faller i gropen... Jag får inte, inte.
Och på köpet håller jag på att bli sjuk. Tack Gud.

Mycket händer runt omkring mig, mkt jobbigt. Skolan kryper närmare på och det gör mer och mer ont i magen. Lämnat in en hemtenta och en komplettering idag. och VIPS så gick musten ur mig fullständigt. Det gör den bannemej alltid efter jag bockat av något. Då faller jag pladask. Kan jag inte bara få ha ett lite jämt och fint humör och liv? - nej upp och ned och ned och upp.

Trots att jag idag ringt en viktig person jag "varit ovän" med i över ett års tid och kanske (hoppas jag) brutit den där isen. Likväl som sagt lämnat in hemtenta som var från helvetet är jag ändå helt jävla sämst. Jag är bara ledsen och besviken på mig själv. Vem har tagit min självkänsla? Jag är inte värd att vandra här...
I detta nu känner jag mig otillräcklig, oönskad och ah.. Fy vad jag beklagar mig men det är så jag känner PRECIS i detta NU. Livet är B.

Min älskade Billy, vad hade jag väl gjort utan honom? Någon som varje dag säger att han blir mer och mer kär i mig för varje dag som går? Som uppskattar varje steg jag tar och ständigt upplyser mig om att jag är hela världen för honom. Vad hade jag gjort? Utan hans kärlek hade jag väl knappt funnits.

Min mamma! Min mamma som står bakom när det blåser på tok för hårt. Alla samtal hon får ta när jag gråter, när hon får trösta. All ångest jag känner för hennes skull. Hon har varit världens bästa mamma alltid, uppfordrat mig, gett mig hela världen. Och vad får hon för det? - en dotter som bara är depp och ledsen, och springer hos psykologen.... Stackars mamma, du förtjänar inte det.

Livet är världens jobbigaste bergochdalbana, ibland hatar jag det så förbannat mkt. Önskar det gick att lägga sig i fosterställning och att allt löser sig.
Men ibland älskar jag det och är totalt livrädd för ens någon gång i framtiden dö. Jag vill aldrig dö.

Djupa samtal med min Frida idag och en eftermiddag med Clara-mys gjorde iaf dagen lite bättre.

Livet, vänner, livet...
/k

Likes

Comments