Jag gråter. Jag gråter för att det känns som att jag inte fattar någonting av skolarbetet just nu, jag gråter för att hästen inte kommer till mig i hagen när jag ropar, jag gråter för att energin börjar ta slut, jag gråter över att det inte känns som att jag har någon jag kan lita på, jag gråter för att träningen med hästen gick dåligt, jag gråter för att jag inte är kär, jag gråter för att oavsett hur mycket jag sliter med min andra blogg verkar det inte löna sig, jag gråter för att ett hästmule inte vill blåsa varmluft i mitt ansikte som alla andras hästar tydligen gör, jag gråter för att jag känner mig så jävla dålig.

Utanför smattrar regnet lätt mot taket, gör uppehåll i några minuter för att sedan komma tillbaka i ökad styrka. Precis som de salta tårarna som väller upp ur mina lätt röda ögon. Det är inget lätt duggregn, stilla tårar som droppar från ett filmstjärnevackert ansikte och landar på det kalla betonggolvet. Nej min orkeslösa kropp hulkar och mitt något rödflammiga ansikte med svagt svarta mascararänder vrids i grimaser. Men jag kan i alla fall låtsas att jag ser ut som på film, för då behöver jag i alla fall inte gråta över att jag är ful med.

Jag har aldrig sett mig som självkritisk, inte en av de tjejer på alla perfektionistbloggar som är sååå hårda på sig själva och måste göra allt till 110%. Ändå är det ju jag själv som slår hårdast, slår och slår till jag går sönder. Fast det gör inte ont, inte på en gång. Det är bara små stick i sidan, ett A på provet ger ingen glädje längre, det verkar inte vara någon kille som någonsin kollar på mig på det sättet, alla vänner verkar vara så tajta förutom jag, det är något som inte funkar i träningen med hästen, min kropp ser inte ut som jag vill vad jag än gör. Vem är det jag lägger skulden på? Mig själv.
Till slut är jag full med hål och jag håller andan för att inte hela min existens ska rinna ut i en pöl på golvet. För jag är stark, inte någon som gråter och blir tröstad. Men nu när himlen har öppnat sig och den enda ögon som betraktar mig är ett par stora, vackra nötbruna hästögon, känns det lite mer okej att låta känslorna kippa efter luft innan de stängs in igen.

Men sanningen är att jag är feg. Jag är så jävla rädd för att öppna dörren till mitt hjärta, visa vad jag känner. För gud om jag skulle avslöja vad jag egentligen ville och det inte skulle bli så. Alla skulle vetat, pratat, nej jag klarar det inte. Min egen besvikelse kan jag hantera, den kan kvävas och hindras innan den avspeglas i mitt kroppsspråk. Men att låta andra ta del av min besvikelse går inte för sig, misslyckande är inte en del av det jag visar upp till omgivningen.

Men jag vill. Jag vill vara asballa tjejen som är en öppen bok och kan dela med sig av känslor. Egentligen hade jag kunnat skrika det rakt ut, berätta för hela Göteborg. Men för min familj åker rullgardinen ner, tror inte jag hade kunnat möta dem varje dag om de skulle vetat besvikelserna och motgångarna jag möter. Om jag låtsas att allt är bra så är det ju det, i alla fall halvt.

Samtidigt vill jag ju att folk ska veta. Annars hade detta inte blivit skrivit och publicerat till hela mänskligheten. Jag vill visa att livet inte är en dans på rosor, inspirera andra, men modet finns ännu inte där. Förhoppningsvis är någon annan där ute starkare och kan stå för sina besvikelser, förhoppningsvis kommer den någon att vara jag.

Likes

Comments