Ja, imorgon är det då dags. Sov otroligt dåligt i natt, hade otäcka tankar kring att cancern spridit sig överallt i min kropp. Ska ringa sjukhuset vid 16-tiden idag för att få min exakta tid för operationen imorgon och plats där jag ska infinna mig. Skönt på ett sätt att det drar igång, läskigt på ett annat för nu kommer jag snart få domen. Håll tummarna för mig imorgon.

Likes

Comments

Ja, bestämde mig igår för att försöka skriva bort alla tankar och känslor som kommit sedan jag fick mitt besked den 1:a augusti. Jag har själv läst en hel del bloggar sedan mitt besked och det har många gånger varit lugnande och skönt att läsa så kanske kan även denna blogg hittas av någon som ska gå igenom samma resa.

Hittade en knöl i slutet av maj, eller rättare sagt min man hittade den. Slog först bort det, tänkte att jag var ju på mammografi för bara ett halvår sedan, allt såg ju bra ut så det fanns inte på min karta att det skulle kunna vara något. Kände sedan på denna lilla ärtstora knöl hela helgen, kunde inte släppa den riktigt. Ringde Unilabs på måndagen men blev då hänvisad till vårdcentralen då jag måste ha en remiss för att få komma dit. Bokade en tid på vårdcentral via Mina Vårdkontakter, den låg ett par veckor fram. Tänkte sen inte så mycket mer på det. Så kom dagen då jag skulle till vårdcentralen, minns att jag kände mig lite tveksam i bilen på väg dit, tänkte att det är ju garanterat bara en fettknöl och nu kommer jag och ska ta upp läkarens tid med detta. Läkaren kunde inte avskriva knölen som en fettknöl så han skrev en remiss till Bröstcentrum, vilket är rutin fick jag veta. Minns att han sa att det absolut inte känns som någon cancer så det skulle jag inte oroa mig för. Fick remissen ett par dagar senare dock med en tid drygt två veckor fram i tiden. Denna ständiga väntan, det är ju den som är den absolut jobbigaste hela tiden.

24 juli skulle jag då dit, det började med en mammografi, men betydligt fler bilder än vad som tidigare tagits på de ordinarie mammografierna jag hunnit gå två gånger på. Därefter ultraljud av en läkare som också granskat bilderna. Redan här fick jag dåliga vibbar, framförallt av att hon var så otroligt tyst och sammanbiten hela tiden. Fick ligga i alla möjliga ställningar och hon studerade armhålan mycket grundligt också. Plötsligt säger hon, den här tar vi prov på tycker jag och då inte den här finnålspunktionen som jag var förberedd på utan mellannålsvarianten (den pistolliknande saken). Blir lokalbedövad och därefter sätter det igång, fem "skott" avlossas sedan är hon nöjd. Får en återbesökstid i handen och ska komma tillbaka 8 dagar senare. När jag går härifrån bara vet jag att det är ett dåligt besked jag kommer få, jag bara vet, ända in i märgen. Alla runt omkring mig är övertygade om att allt är rutinmässigt. 2 dagar senare dimper ett brev ner med Region Skånes logga där återbesökstiden bekräftas, hos en kirurg. Nu är jag ännu mer säker.

170801, dagen som för alltid förändrat mitt liv. Vi åker dit tillsammans, min man och jag. En sköterska kommer och hämtar, vi blir hänvisade in i ett rum med soffa, fåtöljer och ett bord, ja ett samtalsrum. Här vet jag, det är dåligt. Läkaren kommer fem minuter senare, går väldigt rakt på sak. Ja, det är ju en cancer det här, en bröstcancer. Min man tar min hand, själv får jag bara fram ett, jaha. Inte chockat, bara ett konstaterande, för jag har känt på mig detta hela tiden. Det börjar snabbt pratas om min operation som ska ske den 15/8, strålning i 5 veckor och ev ytterligare behandling som avgörs efter operationen. Jag får ta av mig på överkroppen, mina bröst studeras, ritas på, det tas kort. Läkaren avslutar med att det är en god prognos på detta. I mina mörkaste stunder den här tiden i väntan på operation så är det de orden jag har som ett mantra "det är en god prognos", men ångesten kommer krypande då och då, dödsångesten, rädslan för eventuell spridning. Väntan är fruktansvärd, man blir smått galen.

Nu är det nära operationsdatum, ska bli skönt, vill bara bli av med den äckliga knölen, vill att allt ska komma igång, behandlingarna som ska göra mig frisk igen och förhoppningsvis ge mig mitt liv tillbaka för just nu känner jag mig berövad på mitt liv, det är som om att en halvt genomskinlig rullgardin dragits ner för ögonen, allt känns halvgrått och konstigt. Vill en dag kunna dra upp denna igen.

Likes

Comments