Det kom smygandes. Inte allt på en gång utan en bit i taget, dag för dag. Kanske var det egentligen bara jag som inte ville acceptera eller känna efter ordentligt från början. Men det var så det kändes. Jag visste inte bättre.

Det börjar med att jag gråter mig till sömns några nätter i rad innan händelsen (om jag ens lyckas somna). Sedan bryter jag ihop stup i kvarten under dagarna också.Jag funderar och analyserar och tänker på allt som kan gå fel. Vad kommer de tycka om mig? Tänk om jag säger någonting konstigt. Kommer någon kolla snett?Varför skulle någon kolla snett? Varför måste jag göra det här? Jag svettas, skakar, hyperventilerar, pillar sönder naglarna så att det finns ännu en sak att oroa sig för, jag äter inte, sover inte och har absolut ingen energi kvar.Dessutom måste jag, som egentligen aldrig brytt mig särskilt mycket om utseende, ALLTID bättra på sminket innan jag går utanför dörren. Varför??

Jag har social ångest. Inte sådan social ångest att jag stänger in mig på mitt rum och vägrar gå ut. Absolut inte. Det är situationerna där det förväntas någonting avmig som är jobbiga. Fast inte de situationerna då jag står i centrum, de harjag inget emot. Jag har sen jag var liten tyckt om att stå på scen, hålla föredrag och uppträda på alla möjliga vis. Inte heller jobbet som försäljare ärjobbigt. Där är det jag som vet bäst, jag som ska hjälpa kunderna, jag som stårför servicen. Där trivs jag.

Det svåraste,både för mig och för personer i min omgivning, var att förstå att det inte handlar om att jag är bitter eller asocial eller tråkig, utan att det är en fobi. Det är inte den jag är. Det är något fått och något jag kan bli av med. Det handlar inte om att jag inte VILL lära känna människor och skaffa nya vänner och uppleva saker. Tvärt om så vill jag det jättegärna. Men jag är rädd.

Det svåra är när jag inte vet vad som väntar. Att träffa nya människor i grupp, arbetsintervjuer, bröllop, dop, fester, you name it. Överallt där det när somhelst kan dyka upp en fråga från en person som jag inte känner mig säker med,som jag inte är beredd på. Där trivs jag inte.

Problemet är…Eller nej, jag tror att problemet är att jag inte vill sticka ut. Jag vill inte verka annorlunda eller ensam eller fel eller konstig. Jag vill vara som alla andra. Jag vill inte säga fel saker eller bete mig på fel sätt. Detta gör att jag oftast drar mig undan, vilket så klart får mig att verka blyg, tråkig och bitter, för jag är så rädd för att vara fel. Jag vill vara rätt, som alla andra. Men fy fan vad svårt det är!

Det kom någon gång i sena tonåren och har sen dess bara eskalerat. Trots det, att det funnits där i flera år, så är det inte för ens nu jag börjar förstå vad problemet är. Varför är jag så rädd för att träffa nya människor? Varför kan jag inte skaffa nya kompisar? Varför får jag panikångestattacker när jag oförberett hamnar på en plats med mycket nytt folk som jag borde lära känna och som borde vilja lära känna mig? Varför vill de inte lära känna mig? Varför känns det som att jag ska ramla ihop och dö? Dessa frågor ställde jag om och om igen. Tillslut började jag hitta svar. Jag började läsa om social ångest/fobi.Läste och kände igen mig, mycket. Jag gjorde tester, läste om symptom och om varför man får fobin. Jag kände verkligen igen mig och kände att här har vi problemet. Jag önskar att det fanns någon person att tacka men tyvärr så måste jag tacka Google. Tack Google. Självklart måste jag även tacka de få jag vågat berätta det här för. Det var inte lätt och jag satt länge och klurade på det där smset. Tack för att ni tog det så bra. Nu vet ni. Nu vet jag.

Och till alla er där ute med social ångest/fobi, jag vet. Jag vet hur jävla hårt erat liv är, varje dag. Och jag kämpar med er. Jag borde kanske skrivit ”lider med er” men det gör jag inte. Jag kämpar. Och det ska ni också göra. Det går att bli av med sin sociala ångest. Min är fortfarande där varje dag, men jag kämpar på att bli av med den och det går framåt varje dag. Det finns miljoner olika tips på hur man kan göra för att bli av med fobin och allt funkar inte för alla men här är några saker som hjälpt mig.

· Träna.Träna för att få mer energi, känna dig starkare både fysiskt och psykiskt och för att se bättre ut = boozta självförtroendet.

· Utsätt dig för de jobbiga situationerna, men i en lagom takt. Du behöver inte kasta dig in i det. Man kan ta det lugnt och ta en sak i taget. Annars är risken förbakslag rätt stor (pratar av egen erfarenhet).

· Berätta för folk i din närhet. Berätta så att de förstår att det inte är du som är tråkig utan det är din dumma fobi som är i vägen. Det kommer bara föra er närmare varandra och det kommer bli lättare att kommunicera.

Ha tålamod.

· Förstå och påminn dig själv om att det inte är dig det fel på utan det är fobin som är fel och den ska bort! Du är ju grym och det vet du! Fobin är inte du, det är bara en retlig liten sak som är på besök men nu är det dags för den att ta sitt pick och pack och dra.

Det här funkar som sagt inte för alla men det har hjälpt mig.Jag är dock fortfarande långt ifrån ”frisk”. Ångesten kommer fortfarande stup i kvarten men både jag och personer i min omgivning börjar lära sig att hantera den. Det går framåt, sakta men säkert. Jag ska bli kvitt den där vidriga besökaren. Jag behöver ingen Ove Sundbergi mitt 21åriga liv.

Likes

Comments