Ni vet ibland när en googlar något och hamnar på en blogg som skrivit om ämnet och sedan slutat mitt i allt och bloggen inte riktigt avslöjar hur allt gick tillslut? Sådant tycker jag är irriterande. Sjukt irriterande. Men så kom jag på att det är ju så jag själv har gjort, skrivit om mina problem för att sedan säga tack och hej. Dags att åtgärda det med andra ord.

Så, hur är livet nu ett halvår sedan senaste inlägget? Vi börjar med det fysiska. Kroppen mår idag, femton månader efter förlossningen, mycket bättre. Jag har inte speciellt ont i vardagen om jag inte gör något utöver det vanliga. Mitt stillasittande jobb bidrar nog till att jag klarar mig ganska bra, efter en dag med mycket aktivitet värker bäckenbotten ganska rejält men det går att hantera. Tiden har helt enkelt gjort det bättre och även om det aldrig kommer bli helt bra utan operation så känns det skönt att jag har kommit såhär långt.

Psykiskt så har det varit upp och ner. Sommaren med barnet och min sambo var fantastisk, vi reste runt en hel del och njöt av varandras sällskap. Lika fantastisk var det även att börja jobba igen, det är så skönt att ha fått tillbaks en vardag där jag får vara något annat än mamma. För ja, jag kämpar fortfarande med den identiteten. Det går bättre ibland och sämre ibland, jag känner att jag har knutit an till barnet på ett helt annat sätt än förut men fortfarande kommer jobbiga känslor av att inte klara av föräldraskapet, av att inte kunna älska barnet tillräckligt mycket. Om jag skulle förklara det enkelt så tror jag att vår familj har blivit lite tvärtemot den där gamla 50-tals föreställningen om hur en familj ska vara - min sambo är mamman som tröstar och vyssjar, som gör allt för barnet på ett naturligt sätt. Jag å andra sidan är pappan som visserligen älskar barnet men inte är fullt så närvarande. Jag jobbar och blir nervös om barnet gör något jag inte riktigt är van vid. Typ så, om en ska se det svart och vitt. Min sambo är fin och förklarar det att vi båda är lila bra föräldrar för det, vi är det bara utifrån de förutsättningar vi har.

Det finns en podd som heter Förlossningspodden som är helt fantastiskt och där jag faktiskt har fått äran att vara med i ett avsnitt. Jag var där för att prata anknytning så fokus ligger där och inte på skadorna men lyssna gärna om ni vill. Är ni inte intresserade av mitt avsnitt så bläddra runt och kolla om ni hittar något annat som lockar: http://forlossningspodden.se/jag-kande-inte-nagon-karlek-om-nar-karleken-drojer/ .

Och i slutändan så känns det skönt att kunna säga att trots den turbulenta starten så har barnet hittills växt upp till en trygg liten figur. Han har så många omkring sig som älskar honom och ger honom så mycket kärlek, det är väldigt fint att se.

Likes

Comments

Bebisvardag, Anknytning, Framfall

Jag tror det är dags för mig att säga hej då till bloggen nu. Idag jobbar sambon sin sista dag innan det är dags för två månaders semester ihop innan jag börjar jobba igen. Idag är även dagen då jag har varit hemma i nio månader. Nio månader som inte blev riktigt som jag hade tänkt mig. För mig känns det lite som en seger idag att jag överlevde de här nio månaderna och att jag aldrig kommer behöva göra det igen (om jag inte själv väljer att försöka få fler barn såklart). Jag försöker sätta fingret på vad det är som har varit så tufft men det är svårt, jag tror att det är en kombination av att jag inte är särskilt bekväm med småbarn (nej inte ens när det är mitt eget), en tuff förlossning och skadorna jag har fått efter den.

Det har varit en sådan otrolig nytta för mig att få skriva av mig och jag vill verkligen tacka för allt stöd ni har gett mig. Det har gjort att jag har tagit mig igenom månaderna och vet ni, nu kan jag faktiskt säga att jag mår så mycket bättre. Jag tränar två gånger i veckan och jag mår mycket bättre både fysiskt och psykiskt. Min kropp kommer antagligen alltid ha men efter min första graviditet och förlossning men jag kan själv försöka göra den starkare genom att ta hand om den. Det är mitt mål.

Anknytningen till barnet går också lättare. Jag vet inte om jag kan säga att jag älskar honom villkorslöst och jag tycker ärligt talat att han är jäkligt jobbig många gånger men på något sätt känns det som att jag är på god väg att börja känna den här lilla personen. Jag vet att jag kommer göra allt för att han ska få ett fantastiskt liv och möjlighet att uppfylla just sina drömmar. Jag vet även att jag kommer att kunna ge honom precis den villkorslösa kärleken som han redan får från sin pappa och sina mor- och farföräldrar så småningom. Jag behöver bara lite mer tid att komma dit.

Tack hörrni, tack för allt! Jag kommer fortsätta läsa era bloggar men nu blir det med största sannolikhet inget mer skrivande från min sida. Jag är klar som "Detbllirbättre" och redo att starta nästa kapitel. För ja, det blev bättre.

Likes

Comments

Bebisvardag

Planen var en kväll med god mat och melodifestival hos vänner, det slutade med några timmar på barnakuten. Barnet gled på något sätt ur barnvagnen när den skulle bäras upp för trapporna och slog i huvudet ganska rejält i stentrappan. Kanske inte vårt stoltaste ögonblick som föräldtar. Eftersom han var så omtöcknad så ringde vi sjukvårdsupplysningen och de tyckte att vi skulle åka in.

Jag blev riktigt rädd i bilen när han var så frånvarande att han inte ens reagerade när jag försökte spexa för honom, han bara stirrade ut i tomma intet. Väl inne på akuten blev han mer och mer sig själv och läkaren förklarade att det ofta är så, att barnet blir frånvarande en stund efter att ha gjort illa sig sådär. Allt verkade okej men vi fick väcka honom en gång i timmen natten till söndag för att kolla att han inte blivit medvetslös.

Såhär ett par dagar efteråt så mår han fint och vi har blivit några erfarenheter rikare:

- Vi har nu koll på hur det fungerar på akuten med parkering och ingångar mm
- Vi vet att så länge barnet inte varit avsvimmat är allt oftast lungt
- Vi vet att barnet kan vara frånvarande en stund efter en sådan rejäl smäll utan att det är något farligt
- Jag vet att min sambo är grym i sådana här situationer 😊

Likes

Comments

Framfall, Bebisvardag

Idag har vi hängt ute med några från föräldragruppen under större delen av dagen. Det blev lunch i det gröna och barn som lekte på filtarna och i UV-tältet. Min lilla är den enda som inte kan krypa än (de andra är ungefär en månad äldre, någon till och med två) men det känns som att det snart är på gång. Han ställer sig ofta på alla fyra och gungar lite fram och tillbaks innan han lägger sig platt på mage. Han gillar att träffa andra bebisar, gillar att leka med dem (eller ja, leka är väl att ta i men typ dra i deras strumpor och ta leksaker från dem) och titta på allt som händer. Är vi hemma är han ofta väldigt gnällig nuförtiden, det ska hända något precis hela tiden för att livet ska vara okej. Sjukt påfrestande men det underlättar att komma ut, då är han nästan alltid på glatt humör.

Kul att komma ut tycker barnet, påfrestande för kroppen tycker jag. Det värker alltid väldigt mycket mer i underlivet de dagar jag håller igång mycket och det tar även på psyket.

Nu tar vi helg!

Likes

Comments

Framfall, Tiden efter förlossning

Detta har jag haft förmånen att syssla med två gånger i veckan den senaste månaden. Det är så skönt att vara igång med träningen igen och jag har fått ett helt annat självförtroende i träningen efter de tre besöken hos fysioterapeuten. Hon har gett mig ett träningsprogram som inte belastar bäckenbotten, det innebär att alla övningar görs sittande eller liggande. Jag saknar faktiskt inte ens att stå utan jag känner att jag kan göra i princip samma saker såhär och jag kan lyfta så tungt som jag vill och behöver. Det jag saknar är marklyften och bänkpressen. Bänkpress bör ju dock enligt mina tankar fungera, dock bildas det ju ett väldigt buktryck som eventuellt kanske inte är sådär strålande för en trasig bäckenbotten, får ta och rådgöra med fysioterapeuten när jag ska dit nästa vecka.

Men - stora framsteg i det fysiska välmående alltså! Jag kanske inte kan springa, hoppa eller lyfta tungt på fel sätt men jag kan i alla fall cykla, ro roddmaskin och lyfta tungt på andra sätt 💪

Likes

Comments

Tiden efter förlossning

Idag var jag och träffade en vän som var på snabbvisit i Stockholm. Ett besök på Stadium och MQ hann vi med utöver den inplanerade fikan och på MQ hände något som jag fick reflektera ordentligt över resten av dagen. På väg till kassan med en klänning som jag skulle köpa visade en expedit upp en annan klänning som var fantastiskt fin och som jag gärna hade velat ha. Klänningen fanns dock bara i storlek 36 och 44 och inte i 38 som jag hade behövt.

- Men vilken komplimang att han trodde att du var en 36a, sa min vän efteråt.
- Haha ja verkligen, svarade jag och skrattade.

Sedan släppte vi det men när jag kom hem började jag fundera. Vadå komplimang? Vad är det som gör det mer till en komplimang att kunna ha en klänning i storlek 36 än att kunna ha samma klänning i storlek 38? Vad är det för idiotiskt ideal vi har som pekar mot att en mindre storlek är finare och bättre än en större? Jag må ha tyckt att mycket har varit jobbigt sedan jag fick barn men jag är fruktansvärt glad över den inställning jag har fått till min kropps utseende. Jag har köpt allt från en klänning i storlek S till ett linne i storlek 40 sedan barnet gjorde entré och jag har inte ens reflekterat över storlekarna förrän nu. Förr skulle jag ha blivit stressad över att ha ett linne i storlek 40, nu kunde jag inte bry mig mindre eftersom det sitter sjukt snyggt på min kropp och det är det som spelar roll.

Jag kommer aldrig mer sträva efter att ha en viss storlek. Jag kommer sträva efter att bygga en kropp som är stark och som jag känner att de kläder jag vill ha sitter fint på. Det är det som spelar roll, inte vilket storlek som står på lappen.

Här är för övrigt klänningen jag köpte, bild tagen direkt från MQs hemsida. Hur fin blir inte den i sommar?

Likes

Comments

Tiden efter förlossning, Anknytning

Idag åt jag middag med en vän som snart är halvvägs i sin graviditet, en graviditet som inte har varit självklar på något sätt. Jag fick veta att det hade varit en lång resa med IVF där det slutligen efter tre år gått vägen. Det var en fin middag och jag är så fruktansvärt glad för hennes skull, samtidigt kände jag mig så falsk. Hon satt där och bubblade av glädje, pratade om hur mycket hon ser framemot allt från amning till att sy kläder till bebisen och jag försökte leende hänga med i svängarna och nicka på rätt ställe. Jag brukar vara öppen med att jag inte alls tycker att livet med bebis varit vad jag väntat mig och att det för mig har varit/är tufft både psykiskt och fysiskt men idag kunde jag inte. Jag satt där och kände mig så otacksam att jag inte uppskattar det jag har mer. Jag fick dåligt samvete för att jag känner som jag gör och jag kom på mig själv att i tankarna skälla på mig själv för att jag inte njuter mer av vad livet har givit mig. Men jag kan inte göra något åt det, hur gärna jag än vill.

Åh jag vet inte vad jag vill säga med detta mer än att en fin middag blev väldigt psykiskt jobbig. Jag vill inte behöva skämmas för hur jag känner och hur jag mår men idag gjorde jag det. Rejält.

Likes

Comments

Förlossning, Tiden efter förlossning

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva detta i ett blogginlägg men i och med att jag är anonym så känns det helt ok. Vi hade sex för första gången efter förlossningen igår! Nästan 8 månader efter förlossningen skedde alltså det jag trodde skulle dröja tills sommaren, minst. Det gick bra, lite skav men annars kändes det nästan som förr och det var en sådan otrolig lättnad. Heja kroppen!

I övrigt så har vi fått tillskott i familjen av Dadda. Hade någon sagt till mig för ett år sedan att jag skulle ha ett limegrönt gossedjur med blöja i mitt vardagsrum hade jag skrattat åt det.

Likes

Comments

Framfall, Förlossning

Jag har precis lyssnat klart på mitt första avsnitt av Förlossningspodden och jag känner mig helt utmattad. Det var en tjej som pratade om sin förlossning som slutade med en sfinkterruptur vilket min lyckligtvis inte gjorde men bortsett från det så beskrev hon händelseförlopp och känslor exakt som att det hade varit min förlossning hon pratade om. Hon fick också epidural när hon var helt slut och smärtan var bortom all kontroll, hennes barn sjönk inte heller ner tillräckligt i bäckenet fast hon var fullt öppen, hon låg också mest i sängen och klarade inte av något gåbord eller pilatesboll, hon stod också på knä i sängen och lutade sig mot ryggstödet för att få barnet att komma längre ner. Allt hon gjorde gjorde jag. På ett sätt är det skönt att höra att jag inte är ensam om min förlossning men det är också fruktansvärt jobbigt att se tillbaka på det hela. Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag sitter på en bänk i ett köpcentrum och skriver för att få ur mig tankarna.

Det jobbigaste att höra var att hon, liksom jag, började blöda väldigt mycket när moderkakan var ute och att de som fanns i rummet började prata om henne istället för med henne. Jag känner så väl igen känslan - "hon blöder mycket" "var kommer blodet ifrån" "tryck på knappen, vi behöver personal" "en läkare behöver sy henne". Jag grät och försökte desperat få reda på vad som hände men alla var så upptagna att prata om mig så att de inte hann prata med mig. Där och då tror jag var min värsta stund under hela förlossningen och även den stund som jag minns allra klarast idag. Den som idag har lagt en dimma över allt annat som hände.

Jag har även insett sista tiden vilken tur jag hade som inte sprack mer än en grad 2, samtidigt har jag förstått att det framfall jag drabbats av med största sannolikhet kommer från förlossningen. Alla riskfaktorer fanns där - stor bebis, stort huvudomfång, epidural, långdragen förlossning, svaga krystvärkar, yttre press på magen osv. Jag minns att sköterskorna till och med sa att de är förvånade över att jag inte sprack mer än jag gjorde. Läkaren som sydde mig bad mig flera gånger knipa när han hade ett finger i rumpan på mig, han sa inget då men idag vet jag att han ville kontrollera så att jag inte hade en sfinkterskada. Jag fick inte dricka något innan jag var färdigsydd och det pratades flera gånger om att eventuellt köra ner mig till operation, alla verkade tro att skadorna var större än de slutgiltigen visade sig vara.

Jag tänker på det ibland, att tänk om de missade något där och då. Tänk om något visst är sönder längre in. Nu blev det ett inlägg med mycket tankar men på något sätt känns det skönt att ha fått skriva, tårarna bränner något mindre bakom ögonlocken och jag ska fortsätta mot Åhléns för att byta den där kjolen jag köpte i onsdags. Vi hörs snart igen.

Likes

Comments

I dagarna har sambon fyllt år och det firades med våra familjer. Av mig fick han en Moccamaster som han drömt om länge.

Jag kom att tänka på den första födelsedagen vi firade ihop 2011, jag hade haft en tuff vår med många svåra beslut och vi åkte till stugan för att få möjlighet att komma bort lite och umgås bara vi. Det var påsk och 25 grader varmt fastän det var april och vi tillbringade dagarna på en filt på gräsmattan och pratade om allt och ingenting. Då fyllde han 22 och vi hade varit tillsammans i drygt ett halvår, nu är han 27 och är pappa till vårt barn. Tänk att jag delar mitt liv med honom, han som får mig att känna mig så trygg. Han som älskar mig trots alla mina brister och han som lyfter mig när ingenting stämmer. Åh vad jag älskar dig.

Likes

Comments